Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

1896-02-28 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:28, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

1

N:o 28.

Ankom till Riksd. kansli den 28 februari 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 16'' hemställer herr Wijkander, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Konungen inhålla, att han täcktes taga i öfvervägande, hvilka

ändringar nti eller tillägg till förordningen, angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof, af den 14 april 1866 eller hvilka andra föreskrifter

vore erforderliga för underlättande af elektriska ledningars framdragande,

särskildt för belysning eller arhetsöfverföring öfver mark, som

innehafves af annan än ledningarnas egare, och för betryggandet af samma

ledningars ostörda begagnande, samt inkomma till Riksdagen med de förslag,

som deraf blefve en följd.

Motionärens till stöd för ofvannämnda hemställan afgifna framställning,

hvilken till följd af det vigtiga ämne den afhandlar här i sin helhet återgifves,

är af följande lydelse:

»Uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof, af den 14 april 1866 föreskrifves uti § 1, att,

der Konungen pröfva!1 nödigt, att jord eller lägenhet skall begagnas till

vissa i förordningen uppräknade eller dermed jemförliga allmänna behof,

egaren är pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras, mot att den, som

lider skada härigenom, njuter ersättning. Är fråga om jords eller lägenhets

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sami. 15 Häft. (N:o 28.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

begagnande endast för utläggning af elektriska ledningstrådar, utan att genom

anläggningen eller dess framtida skötsel och, vård något synnerligt

men i nyttjanderätten till jorden eller lägenheten tillskyndas egaren, bör

hvad för ändamålet är bebo Iligt upplåtas, utan att jorden eller lägenheten

löses. För intrång, som derigenom må kunna förorsakas, är dock den, som

intrånget lider, om han gör anspråk derå, berättigad till ersättning.

Då denna förordning utfärdades, afsåg man icke några andra elektriska

ledningar än telegrafledningar, men sedan dess hafva som bekant flera andra

slag af elektriska ledningar kommit i bruk och vunnit en synnerligen stor,

icke blott för industrien utan äfven för den allmänna samfärdseln vigtig

användning. Den grupp af sådana elektriska ledningar, som först tillkom,

var den, som afsåg telefonmeddelanden på längre afstånd. Dessa erinrade

till sina egenskaper och sitt begagnande i hög grad om telegrafledningarna,

och ur lagstiftningens synpunkt skilde de sig från de sistnämnda nästan

endast deruti, att de växte upp till långt större antal och ej alltid stodo

under statens direkta inseende och vård, utan anlades och begagnades af

enskilde och af bolag.

Den 20 april 1883 utfärdade Kongl. Maj:t en förordning med föreskrift

derom, att telegraf-, telefon- och likartad förbindelse ej finge af enskild person

eller bolag uppsättas å kronans mark eller inom området för allmän

landsväg, statens eller sådan enskild jernväg, som stode i förbindelse med

statens telegrafnät, utan att Kongl. Maj:t för hvarje gång lemnat särskildt

tillstånd. Under medlet af 80-talet väcktes inom Riksdagen förslag om mer

eller mindre ingående lagstiftning för telefonledningar, dock utan att vinna

Riksdagens bifall. Dessa förslag utgingo från flera olika synpunkter. Sålunda

ville man med lagstiftningsåtgärder reglera förhållandet mellan statens

telegrafmonopol och de enskilda telefonbolagens verksamhet. Vidare

ville man närmare fastslå det sätt, hvarpå enskilde eller bolag kunde erhålla

rätt att framföra ledningar icke blott öfver kronans mark eller inom

området för allmän landsväg eller jernväg, utan äfven öfver enskilda områden,

vare sig man behöfde derstädes uppresa stöd för ledningarna eller

endast framleda dem genom luftområdet öfver den ifrågavarande marken.

Slutligen afsåg man allmänna ordnings- och säkerhetsföreskrifter för ledningarnas

framdragande. Anledningen, hvarför Riksdagen ej ansåg lämpligt

att af Kongl. Maj:t begära lagstiftningsåtgärder i berörda hänseenden, synes

icke så mycket hafva varit underkännandet af det påpekade behofvet af att

sådana eu gång borde komma till stånd, som icke mera känslan af att

frågan blifvit för tidigt väckt, och att på ett så nytt och opröfvadt område

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

som detta lätt lagstadganden kunde beslutas, som skulle klafbinda och. försvåra,

att icke säga omöjliggöra, den stora utveckling, som tycktes förestå

telefonväsendet. Den allmänna meningen torde nu ock efteråt göra full rättvisa

åt dessa betänkligheter. Sannolikt skulle Sverige icke i denna stund

intaga den framskjutna ställning bland folken med afseende på telefonväsendet,

som nu är fallet, om icke detta fått utveckla sig så fritt, som skett.

Särskildt med afseende på frågan om möjligheten för enskilde och bolag

att framdraga telefonledningar öfver enskildes mark, hvilket närmast berör

syftet med denna min motion, har det visat sig, att svårigheterna varit

jemförelsevis små. Få, om ens några, torde de fall vara, der man kan visa,

att en telefonledning i vårt land ej kommit till stånd på den grund, att

enskilda fastigketsegare vägrat medgifva ledningens framdragande öfver deras

mark. Telefonledningar äro vanligtvis af den enkla och billiga byggnad,

att en temligen lång omväg kan begagnas utan så stora omkostnader, att

ledningen deraf omöjliggöres, och en flyttning af desamma kan likaledes ske

jemförelsevis lätt. Dessutom torde i vidrigt fall ofvannämnda kongl. förordning

af den 14 april 1866 om expropriation af mark för allmänt ändamål

i de flesta fall vara användbar äfven för telegrafledningar, åtminstone då de

stå i samband med gemensamma centralstationer, till hvilka hvem som helst

mot betalning kan blifva ansluten.

Under de sista åren har deremot äfven i vårt land tillkommit ett nytt

slag af elektriska ledningar af betydlig längd, hvilka hafva helt andra egenskaper

och förutsättningar än de för telefoneringar afsedda och som kräfva

lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. Jag afser de elektriska ledningar,

som, tjena belysning sändamål och arbetsöfverföring. Under det att telefonledningarna

bestå af klena metalltradar, uti hvilka sa svaga elektriska

strömmar framgå, att ytterst fina instrument erfordras för att blott påvisa

strömmarnas befintlighet, uppgå de elektriska ljus- och arbetsledningarna

ofta till aktningsbjudande tvärdimensioner och fortleda strömmar af så stor

energi, att särskild uppmärksamhet behöfver rigtas på att de ej blifva farliga

för den allmänna säkerheten. För landets industri och medelbart för landet

i dess helhet komma de elektriska ljus- och arbetsledningarna att blifva af

minst lika stor betydelse som telegraf- och telefonledningarna på grund deraf,

att de utgöra kraftiga hjelpmedel för den ekonomiska verksamheten, och

genom den möjlighet, de lemna, att tillgodogöra sig landets naturliga rikedomskällor

på ett långt verksammare sätt än förut, men ofta, att icke säga

oftast, komma dessa ledningar att stå i enskildes eller bolags omedelbara

tjenst och begagnas till dessas direkta ekonomiska förvärf. Svårligen torde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

derför den ofta nämnda kong!, förordningen af den 14 april 1866 i allmänhet

kunna tillämpas på elektriska ljus- och arbetsledningar, utan här knif v es

lagstiftarens ingripande.

Lagstiftningen beträffande ifrågavarande ledningar underlättas deraf, att

dessa ej beröra någon annan förut använd liknande gren af statens verksamhet,

såsom fallet var, då telefonien koin och störande ingrep i telegrafien.

Deremot erbjuder den ur andra synpunkter större svårigheter. Hvad då först

beträffar de ordnings- och säkerhetsföreskrifter, som i det allmännas intresse

här äro af nöden, är hela detta område så nytt och outforskadt äfven ur

rent teknisk synpunkt, att man bör framgå med stor försigtighet och söka

trefva sig fram till det ändamålsenliga och tryggande. Med glädje kan ock

vitsordas, att såväl här i Sverige som i allmänhet i de öfriga kulturländerna

vederbörande myndigheter, högre och lägre, å ena sidan visat sig inse den

stora nationalekonomiska betydelsen af tillmötesgående mot och underlättande

af industriens bemödanden i här berörda hänseenden och å den andra sidan

visat sig ej förbise allmänhetens fordran på säkerhet och ordning. Att i

detta afseende påkalla en lagstiftning, deri Riksdagen skulle taga del, vore

enligt min åsigt synnerligen olämpligt under ännu rådande förhållanden

med de hastiga vexlingar, de rent tekniska anordningarna förete. Endast

under största möjliga frihet kan man vänta sig en kraftig utveckling på

detta område, och lyckligtvis äro de enskilde innehafvare af ledningarna

lika intresserade som allmänheten att förebygga hvarje störning, af hvad

slag det vara må.

Deremot torde Riksdagens medverkan och ingripande ej kunna undvaras

för att möjliggöra de ifrågavarande ljus-och arbetsledningarnas framdragande

öfver främmande område och för att betrygga deras ostörda fortvaro, båda

synpunkterna af mycket stor betydelse.

Som bekant är det gemensamma draget för alla sådana anläggningar

som de här ifrågavarande, att man på ett ställe, der en lämplig energikälla

finnes, denna må nu bestå i ett vattenfall, en ång- eller gasmaskin eller

dylikt, uppsätter en elektrisk generator. Den af generatorn alstrade strömmen

fortledes till förbrukningsorten, då strömmens energi tillgodogöres för

belysning medelst elektriska glöd- eller båglampor, för arbets utveckling medelst

elektriska motorer eller för kemiska ändamål uti elektrolytiska bad. En sådan

arbetsöfverföring på elektrisk väg kan ske på långt afstånd. I Sverige

finnes redan en sådan på betydligt mer än en mils afstånd, och man behöfver

ej riskera ett misstag, om man uttalar den säkra förvissningen, att

inom de närmaste åren sådana anläggningar skola uppstå, der arbetet kommer

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

att fortledas flera tiotals kilometers väg. Staten har redan för egen räkning

låtit utföra en undersökning om lämpligheten af en dylik arbetsöfverföring

af 10,000 hästkrafter från Trollhätte-fallen till Göteborg eller på 70 ki lometers

afstånd.

Lätt inses, att under sådana omständigheter med nuvarande lagstiftning

en uppgörelse'' i godo med egarne af den mark, hvaröfver ledningen måste

framföras, är, om icke formelt omöjlig, dock ur praktisk synpunkt outförbar.

En uppgörelse måste omfatta icke blott uppsättandet af de för ledningarnas

uppbärande nödiga stolparna och tillträdet från tid till tid af den personal,

som erfordras för ledningarnas och stolparnas tillsyn och möjliga reparation,

utan äfven intecknandet uti fastigheten af rätt att för längre tid få behålla

ledningen åtminstone i hufvudsak orörd, enär anläggningar, uti hvilka så

stora kapital, kanske till millioner kronors värde, äro nedlagda, och på

hvilka kanske en hel stads eller annan kommuns belysning är beroende, ej

kunna få vara beroende på ombyte af egare till en fastighet, öfver hvilken

ledningen är framdragen, och än mindre af en sådan egares godtycke,

möjliga afvoghet eller utpressningsförsök. Hittills är det endast inom s täderna,

man i allmänhet ansett sig kunna komma fram med ljus- och arbetsledningar

utan att hafva för värf vat sig afl den jord, hvaröfver ledningen

framgår, och redan visar den lilla erfarenhet, man hittills hunnit samla,

att det varit nödvändigt att med stora omkostnader inköpa jord i detta syfte

och att gå omvägar för att undvika mark, hvilkens egare gjort för stora

svårigheter. Att det icke blir möjligt att på denna väg lösa svårigheterna,

när afstånden blifva längre och större dylika anläggningar skola utföras i

landets tätare befolkade och fruktbarare landskap, är påtagligt. Något slags

expropriation måste då kunna beviljas.

Hvarje expropriation är ett ingrepp uti den enskildes ega nderätt, och

sådana böra derför ej beviljas annat än då det allmännas vinst är stor i

jemförelse med den olägenhet, som förorsakas den enskilde genom ingreppet.

Naturligtvis måste på denna grund lämplig myndighet afgöra i hvarje speciel

tillfälle, huruvida giltig anledning förefinnes till beviljande af en sådan förrättning,

och då enligt den nu gällande expropriationsförord ningen Kongl.

Maj:t utgör denna myndighet, torde väl bäst vara, att Kong!. Maj:t äfven

vid här ifrågavarande slag af expropriation blir den bestämmande, liksom

Kongl. Maj:ts koncession redan nu erfordrats vid alla större ele ktriska arbetsledningar

på grund af ofvannämnda förordning af den 20 april 1883. Likaledes

är naturligt, att lämplig ersättning skall lernnas fastighetsegaren för den

skada, hvaraf han drabbas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

I Norge finnes redan en den 23 juli 1894 utfärdad lag om tvungen

Afstaaelse af Grund m. V. till Anlseg af elektriske Kraftledninger. I denna

föreskrifves, att Konungen kan meddela tillåtelse till anläggning af elektriska

arbetsledningar, när intressen af allmän betydelse dermed kunna antagas

blifva befordrade. Under förutsättning att uttrycket »Interesser af almen

Betyd ning» kan tolkas så, att det omfattar äfven enskildes* anläggningar

af stor industriel betydelse, har sålunda Norge redan sedan ett par år tillbaka

det väsentligaste af hvad jag anser, att Sverige med det allra snaraste

måste skaffa sig.

Hvad slutligen angår tryggandet af de elektriska ljus- och arbetsledningarna

mot enskildes åverkan, hvilket likaledes vore af stor betydelse för

den industriella utvecklingen på detta område, torde detta vara jemförelsevis

lätt och kunna ske på samma sätt, som hittills skett med afseende på

telegrafledningarna, genom inryckandet af föreskrifter i strafflagens 19:de

kapitel.»

Den fråga, som i föreliggande motion upptagits till behandling, är

enligt utskottets tanke, i hög grad förtjent af beaktande. Lagstiftningen

kan ej undgå att taga hänsyn till den storartade utveckling af industrien,

som kan blifva följden, derest möjlighet beredes att med elektricitetens hjelp

begagna de väldiga naturkrafter, som vårt land i så rikt mått eger. Det

går sålunda, enligt utskottets åsigt, ingalunda an att undanskjuta det i

motionen uppkastade spörsmål medelst en blott och bar hänvisning till de

ingreppp i enskild eganderåt!, som måste tillåtas, derest ett allmännare användande

af elektriska kraftöfverföringar skall kunna ega rum. Visserligen

är utskottet af den mening, att inskränkningar i enskild eganderätt principielt

icke bör af lagen påbjudas till förmån för andra endast enskilda intressen

; men liksom hvarje annan regel medgifver äfven denna vissa undantag.

Gränsen mellan allmänt och enskildt intresse kan för öfrigt understundom

vara ganska svår att fastställa, och det kan inträffa, att ett till

sin hufvudsakliga natur enskildt intresse i sig kan innefatta jemväl ett

allmänt intresse af ej ringa vigt; och det vill synas utskottet, som om just

beredande af möjlighet för en sådan storartad utveckling af landets industri,

som ett medgifvande i den rigtning motionären ifrågasatt skulle Kunna medföra,

vore icke blott för den enskilde utan äfven från det allmännas synpunkt

af synnerlig vigt och betydelse. Emellertid kan detta ej för alla tall

af elektrisk kraftöfverföring anses vara händelsen. Någon allmän rätt att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

för elektriska kraftledningar expropriationsvis använda område, som tillhör

annan, hör sålunda, enligt utskottets tanke, ej i lagen medgifvas, men å

andra sidan är ett afgjordt förhud mot dylik expropriation icke förenligt med

tillbörlig omtanke om industriens och dermed äfven samhällets utveckling.

Utskottet håller alltså före, att frågan om rätt till expropriation för framdragande

af elektrisk kraftledning bör för hvarje specielt fall afgöras och

vara beroende på den utredning och undersökning, som kan åvägabringas.

Endast för den händelse, att undersökningen ådagalägger, att ett större enskildt

men äfven från det allmännas synpunkt vigtigt intresse tillgodoses genom

den elektriska kraftledningens anläggande, bör det medgifvas enskilde personer

eller bolag rätt att tilltvinga sig upplåtelse eller begagnande af

derför behöflig! område. Såsom af motionären antydts, synas hithörande förhållanden

lämpligast böra pröfvas af Kongl. Maj:t, och under sådan förutsättning

anser utskottet eu lagändring i motionens syfte vara att förorda.

Äfven en annan sida af saken måste emellertid beaktas. De elektriska

kraftledningarna kunna nemligen medföra fara för personers lif och

egendom, och det måste derför anses högeligen vigtigt, att tillåtelse till dylika

ledningars uppsättande medgifves endast under förutsättning och vilkor,

att betryggande säkerhetsåtgärder mot hvarje fara i detta afseende vidtagas.

Jemväl härutinnan synes Kongl. Maj:t lämpligen för hvarje särskild! fall

kunna stadga erforderliga bestämmelser.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att lagstiftningen

redan i viss mån inslagit på den väg motionen anvisar, i detgrufvestadgan

i 32 och 33 §§ berättigar grufegare att mot ersättning å annans mark

få sig anvisad nödig väg samt plats, åt de för grufdrif ten erforderliga kraftledningar.

Med stöd af det anförda och då utskottet anser, att en lagstiftning i

motionens syfte skulle under de förutsättningar, som ofvan augifvits, lända

till fördel för vigtiga såväl allmänna som enskilda intressen, föranlåtes utskottet

hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

och i så fall under hvilka vilkor och inskränkningar

det må anses lämpligt och nyttigt, att den, som vill

anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring,

må berättigas att, äfven der godvillig uppgörelse

icke kan träffas, ej mindre draga sådan ledning öfver

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

annans område än äfven beredas säkerhet för ledningens

ostörda framtida begagnande, samt, derest utredningen

skulle dertill föranleda, för Eiksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, som för sådant ändamål

kunna anses erforderliga.

Stockholm den 28 fehruari 1896.

På lagutskottets vägnar:

CAEL B. HASSELEOT.

STOCKHOLM, VICTOR PKTTERSONS BOKTR., 189 6.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:73 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. s. 23 i texten