Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående formen för äktenskaps afslutande. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två särskilda, inom nämnda kammare af herr Waldenström afgifna motioner, n:o 21 och n:o 22, hvilka båda röra formen för äktenskaps ingående.

1896-02-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:29, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående formen för äktenskaps afslutande. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två särskilda, inom nämnda kammare af herr Waldenström afgifna motioner, n:o 21 och n:o 22, hvilka båda röra formen för äktenskaps ingående.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29-

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1896, kl. 3 e. no,

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående formen för

äktenskaps afslutande.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två

särskilda, inom nämnda kammare af herr Waldenström afgifna motioner,

n:o 21 och n:o 22, hvilka båda röra formen för äktenskaps ingående.

Uti motionen n:o 22 har motionären, som erinrat att han vid 1890

och 1892 års riksdagar väckt motioner i samma fråga, hemstält »att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

af nu gällande lag för äktenskaps ingående, att äktenskap mellan

medlemmar af svenska kyrkan, som det önska, må kunna afslutas inför

borgerlig myndighet, äfven om de begått nattvarden i svenska kyrkan».

Till stöd för motionen har herr Waldenström anfört, att det naturligen

icke kunde vara meningen att vare sig från borgerlig eller kyrklig

synpunkt fastställa någon qvalitativ åtskilnad mellan det borgerliga

och det kyrkliga äktenskapet, och att det icke heller kunde finnas något

skäl att antaga, att den kyrkliga vigseln skulle vara någon bättre

borgen än den civila för ett godt äktenskap, allra minst då denna vigsel

blifvit kontrahenterna påtvingad.

Uti motionen n:o 21 har motionären åter, under erinran att han

vid 1890 års riksdag motionerat i samma ämne, föreslagit, »att Riksdagen

måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning

angående afslutande af äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan,

Bih. till Riksd. Prat. 1996. 7 Sami. 16 Halt. (Ko 29). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

att kyrklig vigsel må kunna erhållas äfven af sådana, som icke begått

Herrans Nattvard».

Såsom skäl för en reform i denna rigtning har uti motionen anförts,

att man med fog kunde förutsätta, att det gåfves medlemmar af

svenska kyrkan, hvilka af allvarlig sjelfpröfning afhölle sig från den

nattvardsgång, som skulle afsluta deras konfirmation, att dessa personer

sedermera af åtskilliga anledningar icke beginge nattvarden, men att

de icke desto mindre önskade kyrklig vigsel. Under sådana förhållanden

ansåge motionären det vara i hög grad onaturligt, att sådana personer,

hvilka faktiskt tillhörde statskyrkan och kunde vara lika goda

medlemmar som de, hvilka blifvit konfirmerade, blott derför att de

icke begått nattvarden skulle vara utestängda från kyrklig vigsel —

en föreskrift, som dessutom saknade hvarje stöd i den Heliga Skrift

och kyrkans bekännelse. Slutligen förmenade motionären, att det icke

kunde anses vara förnedrande för kyrkans tjenare att viga sådana makar.

Nu gällande bestämmelser i dessa ämnen återfinnas

dels i 15 kap. 11 § kyrkolagen, der det stadgas: »De som intet

kunna råda sig eller de sina skola i tid låta deras själasörjare förnimma

när de eller deras anhöriga vilja trolofvas, att han må varna

dem för hinder, som dem till skada af skyld- eller svågerskap kunna

i vägen ligga, och skall ingen trolofvas, som icke kan Luthers Cathechismum

och häfver begått Herrans nattvard;

dels i 5 § af kongl. förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning, som innehåller

bland annat följande: »Äktenskap mellan dem hvilka begge tillhöra

samma främmande trossamfund med sådant presterskap att Konungen

funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta

och förty rättighet dertill medgifvit, skall afslutas med vigsel

efter samfundets kyrkobruk. — Tillhöra de olika främmande trossamfund

med sådant presterskap som nyss är nämndt, eller är blott endera

medlem af dylikt samfund, då må äktenskapet kunna afslutas

antingen medelst vigsel förrättad af dertill berättigad prest inom enderas

trossamfund eller inför borgerlig myndighet, på sätt här nedan

sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan bekännare af

främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan. — Der

ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet»

;

dels ock slutligen i kongl. förordningen den 15 oktober 1880

angående äktenskaps afsilande i visst fall inför borgerlig myndighet,

hvilken förordning är af följande lydelse: »Vill någon, som ej blifvit

döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått Herrans nattvard,

men icke heller tillhör främmande trossamfund, ingå äkenskap, må det

afslutas inför borgerlig myndighet i den ordning och med tillämpning

af de föreskrifter, som angående borgerligt äktenskap af främmande

trosbekännare och hvad i sammanhang dermed, såväl i afseende å lysning

som för öfrigt, bör iakttagas, äro stadgade i kongl. förordningen

den 31 oktober 1873».

Såsom herr Waldenström erinrat ha motioner af liknande innehåll

med de nu föreliggande behandlats vid 1890, 1891 och 1892 års

riksdagar — utan att lagutskottet, dit motionerna hänvisats, funnit skäl

tillstyrka Riksdagen att inslå på den väg motionären föreslagit. Också

yttrade lagutskottet i sitt utlåtande med anledning af motionärens vid

1892 års riksdag väckta förslag följande:

»Hvad motionären och vid förhandlingarne inom Riksdagen hans

meningsfränder anfört till stöd för den föreslagna reformen, har icke

förmått rubba utskottets tillförene flera gånger uttalade öfvertygelse,

att den frihet att efter godtycke välja emellan den kyrkliga och den

borgerliga formen för äktenskaps ingående, som påyrkas af motionären,

icke bör komma till stånd. När nemligen staten för stiftandet af ett

lagligt äktenskap bestämt en viss form, hvilken den från sin synpunkt

funnit vara den mest värdiga för en i samhällets såväl som den enskildes

lif så djupt ingripande handling som ingåendet af en äktenskaplig

förening, bör staten icke heller göra den eftergift till förmån för ett

fåtals subjektiva uppfattning, som medgifvandet af en dylik valfrihet

onekligen skulle innebära. Utan att ingå i någon pröfning af frågan,

huru vida den kyrkliga eller borgerliga formen för äktenskaps ingående

är den med handlingens inre väsen mest öfverensstämmande, anser

utskottet sig likväl böra erinra, att den kyrkliga formen enligt gällande

lag är den regelmessiga, medan den borgerliga allt fortfarande har karakteren

af undantag, som lagstiftaren, dertill manad af omsorgen för

upprätthållande af det organiska sambandet emellan stat och kyrka,

sett sig föranlåten att medgifva. Redan hänsyn till denna omständighet

borde enligt utskottets förmenande väcka betänkligheter mot beviljandet

af den valfrihet, motionären begärt. Ännu betänkligare varder ett

dylikt steg, om man i likhet med utskottet beaktar, huru som uppfatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

ningen af äktenskapet och utsigterna för förverkligandet af dess uppgifter

i ej ringa mån bestämmas af det sätt, hvarpå äktenskapet ingås.

Detta sätt bör nemligen framför allt vara i sin mån egnadt att väcka

och underhålla en allvarlig uppfattning af äktenskapet, men om redan

i fråga om sättet för ingåendet af en äktenskaplig förbindelse ett visst

godtycke får göra sig gällande, lärer sådant snarare komma att undergräfva

än stärka en dylik uppfattning. Det torde jemväl kunna befaras,

att den ifrågastälda valfriheten, derest den komme till stånd, skulle

komma att framkalla allehanda slitningar mellan kontrahenterna och

deras anhöriga, äfvensom inverka störande på den religiösa och moraliska

uppfattningen hos vårt lands befolkning. Att hos vårt folk någon

allmännare önskan skulle förefinnas efter en reform i motionens syfte,

vågar utskottet fortfarande bestämdt bestrida; och denna omständighet

utgör slutligen för utskottet ett ytterligare skäl att fasthålla den ståndpunkt,

som utskottet i föreliggande fråga städse häfdat.»

De af 1892 års lagutskott sålunda anförda skäl för afstyrkande

af valfrihet med afseende å formen för äktenskaps ingående finner

utskottet fortfarande ega full giltighet och vara åtminstone i viss mån

tillämpliga jemväl å motionärens förslag i motionen n:o 21.

Beträffande sistnämnda förslag torde äfven bemärkas att, ehuru

det icke lärer med skäl kunna ifrågasättas att kyrklig vigsel må utan

alla vilkor eller förbehåll medgifvas en hvar medlem af svenska kyrkan,

motionären väl föreslår upphäfvande af nu gällande bestämmelse

derom, att såsom vilkor för trolofning och sålunda äfven för ingående

af äktenskap fordras att hafva begått Herrans Nattvard, men icke angifver

sin åsigt om något annat stadgande och i så fall hvilket borde

sättas i stället för hvad hittills härutinnan varit gällande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:

l:o) att herr Waldenströms motion n:o 22 icke

må af Riksdagen bifallas; och

2:o) att herr Waldenströms motion n:o 21 icke

må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 28 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

5

Reservationer:

af herrar F. Andersson, J. Anderson, Nilsson, Svensson från Karlskrona

och Ersson, som ansett att utskottet bort tillstyrka motionerna i fråga;

af herr friherre Bonde.

Herrar von Krusenstjerna, P. G. Petersson och Göransson hafva

begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Samt.

16 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.