Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af gällande ibestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.

1896-03-05 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:32, Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af gällande ibestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Ko 32.

1

X:o 33.

Ank. till Eiksdagens kansli den 5 mars 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af gällande

ibestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska

statskyrkan.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 53, har herr Jakob Eriksson från Stockholm föreslagit:
Datt

Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och

framläggande för Riksdagen af förslag till sådant tillägg till § 3 af kongl.

förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

den 31 oktober 1873, att tillfälle beredes medlem af svenska statskyrkan,

som omfattat från kyrkans lära afvikande åsigter, att — efter anmälan,

som förut i paragrafen sägs och som göres efter det att han fylt 21 år,

— ur kyrkan utträda, utan skyldighet att uppgifva annat trossamfund,

hvartill han vill öfvergå, samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan blifva

af nöden i följd af den föreslagna förändringen.»

Uti motionen, i hvilkens syfte herrar O. R. Themptander och E. J.

Ekman instämt, har herr Eriksson hänvisat till sin vid 1894 års riksdag

i samma ämne väckta motion, hvilken dock afsåg, att medlem af svenska

Bill. till Riksd. Prof. 1896. T Samt. 19 Häft. (Ko 32.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 32\

kyrkan redan vid uppnådda aderton år skulle ega ofvan omförmälda rätt

att utträda ur kyrkan.

Till stöd för den nu väckta motionen har herr Eriksson åberopat

♦ lagutskottets utlåtande n:o 50 år 1894 i anledning af motionärens ofvanberörda,

då afgifna motion äfvensom de diskussioner, som med föranledande

af samma utlåtande då fördes i Riksdagens båda kamrar, och af

hvilka framginge, att många af reformens vänner ansågo sig förhindrade

att biträda det då väckta förslaget, emedan det innehölle, att rätt till utträde

ur kyrkan skulle få åtnjutas redan efter uppnådda aderton år. Med

anslutning till de uttalanden, som då förekommo i Riksdagen och som

utmynnade deri, att en person icke förrän vid tjuguett års ålder kunde

anses hafva kommit till den mognad och besinning, som borde få förutsättas

hos den, som tillätes att utträda ur kyrkan och öfvergå kanske till

ett okristet samfund, har motionären ändrat sitt vid 1894 års riksdag afgifna

förslag derhän, att medlem af svenska kyrkan skulle få utträda ur

densamma först efter det han fylt tjuguett år -— under förutsättning dock

att dermed ingen rubbning skedde i nu gällande föreskrift, att den, som vid

sitt utträde ur kyrkan uppgåfve det kristna trossamfund, hvartill han

ville öfvergå, egde rätt att utträda redan vid fylda aderton år.

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion,

vill utskottet, i likhet med 1894 års lagutskott, till en början erinra,

hurusom ändring af den s. k. dissenterlagens bestämmelser uti förevarande

ämne varit föremål för framställningar vid flere föregående riksdagar.

Redan vid 1877 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om

rätt för hvarje statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära,

att utträda ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund,

hvartill han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den lära,

han omfattade, till äfv.entyrs icke kunde anses såsom kristen. Motionen,

hvilken var väckt af en bland vår kyrkas mera framstående målsmän,

vann icke Riksdagens bifall, och samma öde rönte en vid 1 8S2 års riksdag

inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda syfte. Vid 1883 års

kyrkomöte var frågan om borttagande af skyldigheten för den, som ville

utträda ur statskyrkan, att uppgifva det kristna trossamfund, hvartill han

ämnade öfvergå, föremål för en enskild motionärs framställning, och till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utledande. N:o 32. 3

styrktes densamma af det1 tillfälliga utskott, till hvars behandling den

varit hänvisad, men lyckades icke vinna mötets bifall. Vid såväl 1885

som 1886 årens riksdagar gjordes af herr Eriksson framställningar i syfte

att medlem af svenska kyrkan, som omfattat främmande lära, skulle vid

uppnådda aderton år ega rätt att utträda ur kyrkan, utan skyldighet att

uppgifva annat trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå. Lagutskottet

vid 1885 års riksdag afstyrkto bifall till motionen, hvilken också afslogs

a.f Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren med betydande

röstöfvervigt. I sitt vid följande riksdag afgifna utlåtande n:o 14 tillstyrkte

lagutskottet motionärens framställning, i hvad den afsåg upphäfvande

af ofvan berörda skyldighet, men ansåg sig fortfarande icke kunna

förorda bifall till förslaget om borttagande af det vilkor för rätten att

utträda ur statskyrkan, att den troslära, som den • Utträdande omfattat,

vore att anse såsom kristen. Motionens öde i kamrarne blef emellertid

detsamma som vid 1885 års riksdag.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin framställning i

ämnet, och lagutskottet tillstyrkte i anledning häraf, i dess utlåtande

n:o 15, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kong!. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring af förordningen den 81 oktober 1873, angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt

för hvarje svensk undersåte, som fy It aderton ar, att utträda ur den svenska

statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han^

ämnar öfvergå.

Utskottets hemställan blef äfven denna gång af Första Kammaren

afslagen.

Vid såväl 1893 som 1894 årens riksdagar gjorde herr Eriksson samma

framställningar i ämnet som vid 1891 ars riksdag, och vid begge riksdagarne

hemstälde lagutskottet, att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflata

en skrifvelse af samma innehåll som den af utskottet vid 1891 års riksdag

föreslagna.

Begge gångerna afslog emellertid Första Kammaren utskottets hemställan.

I lagutskottets af motionären åberopade utlåtande vid 1894 ars riksdag

erinrade utskottet beträffande förslaget om borttagande af den föreskri

fna skyldigheten att uppgifva det trossamfund, hvartill man ämnade

öfvergå, om lagutskottets vid 1886 ars riksdag afgifna utlåtande, som

bland annat innehöll:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

»Enligt förordningen den 28 oktober 1860 fordrades, för att en person

skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva

det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå,

utan ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen.

Detta sistnämnda vilkor borttogs genom 1878 års förordning, som endast

fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande

vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon tvekan

yppats, huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade

sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års förordning

uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten erkändt trossamfund.

Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit undanröjd, och

bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan kan öfvergå till

hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som helst. Emellertid

qvarstar, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt paragrafen, den

inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning i en eller flera

punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan utträda ur denna kyrka,

så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund, till hvilket han

vill ansluta sig. Det kan icke förnekas, att, oaktadt den brokiga mångfald

af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat, mången

kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå

till något af dessa samfund. Denne har da att välja mellan att qvarstå

inom svenska kyrkan, hvilkens åskådning han i till äfventyrs väsentliga

tdelar ogillar, eller att öfvergå till ett armat religionssamfund, i hvars lä''ror

han icke heller kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1878 års förordning, såsom ofvan blifvit

påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad öfvergång

till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen att

undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,

åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden af den ifrågavarande

inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat inom

kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan mot henne hysa

ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone i väsentlig

mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot religionsfrihetens

grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan

sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans egna målsmän

framhållen.»

Vidkommande åter det ifrågasatta utsträckandet af rätten att utträda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

5

ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära, anförde

1894 års utskott ur sitt vid 1891 års riksdag afgifna utlåtande följande:

»Emot en dylik åtgärd hade väsentligen framstälts den anmärkning,

att densamma skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning såsom

kristen stat, och att, då kärleken vore kyrkans högsta lag och innersta

drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra att

upplysande och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar, som i

religiöst hänseende affallit derhän, att de antingen omfattade trosläror, för

hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande eller ock intogo

den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde dessa affällingar också icke

återföras till kyrkans sköte, vore det i allt fall hennes pligt att söka bibringa

dem en kristlig ^åskådning.

Utskottet ansåg emellertid, att, huru beaktansvärda dessa skäl än

måtte synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för rigtigheten

af den uppfattning, motionären velat göra gällande. Den af honom

ifrågasatta bestämmelse innebure endast ett följdrigtigt genomförande

af den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen

i förevarande ämne blifvit byggd.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker

vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla

för annat eller mer än han verkligen vore hade man ock att i likhet

med motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,

nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund

grundade rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig

för fiendtliga angrepp från dess egna medlemmar. Vore kyrkan ett

samfund, som för sitt bestånd kräfde enhet i öfvertygelse och handlingssätt,

äfvensom ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif,

torde det äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap

skilja olika tänkande, hvilka till äfventyrs funne sig manade att med

hela styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång.

Att personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visat, dragit

i öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans

medlemmar, syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans och

statens intresse borde undanrödjas. Vidare komme här i betraktande, att,

såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande mångfald af

trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära, hvars beskaffenhet att

vara kristen eller icke kunde vara tvifvel underkastad, och vid sådant

förhållande torde det mången gång vara en vansklig sak för en samvets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

grann själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör med den

församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda ur statskyrkan, afgöra,

om den lära, denne sade sig hafva omfattat, kunde anses vara kristen,

och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser finge

beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om kyrkan kunde

på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af dess medlemmar,

som i sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens råmärken

eller till och med afsvurit all religion, men hvilka mot sin vilja hölles

qvar inom kyrkans murar och sålunda påtvingades ett visst sken af religiositet,

som de i sjelfva verket måste förakta.»

Den ståndpunkt beträffande borttagande af skyldigheten att uppgifva

det trossamfund, hvartill man ämnade öfvergå, och utsträckandet af rätten

att utträda ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen

lära, utskottet sålunda intagit vid 1891, 1893 och 1894 års riksdagar,

har utskottet icke funnit skäl att frångå.

Hvad åter angår den åldersgräns, som bör sättas för åtnjutande af

denna rättighet, har utskottet vid frågans behandling under föregående

riksdagar utgått från den synpunkten, att den åldersgräns, som vore satt

för utträde till annat kristet trossamfund, borde gälla jemväl i afseende

å nu ifrågasatta rättighet. Då ärendet behandlades af kamrarne vid 1894

års riksdag, anfördes emellertid, såsom motionären erinrat, just med hänsyn

till åldersgränsen åtskilliga betänkligheter emot förslaget — betänkligheter,

hvilka nos torde hafva sitt fulla berättigande. Man torde neinligen

med fog kunna sätta i fråga, huruvida en person, redan innan han

uppnått den ålder, då han anses vara fullt kompetent att sköta sig sjelf,

kan hafva ernått en sådan utveckling, att han sjelfständigt kan bedöma

den ställning, han skall intaga i religiösa ting! Först vid den tidpunkt,

då en person kan anses hafva vunnit den stadga i karakteren och den

mogenhet i förståndsutvecklingen, att mindre spelrum lemnas för ungdomligt

lättsinne vid fattande af beslut a dessa frågor, torde den nu

ifråsasatta rätten till utträde böra medgifvas. Utskottet delar sålunda

jemväl i detta afseende motionärens mening. Ivonseqvenserna hade dock

kanske fordrat, att en och samma åldersgräns bestämdes för hvar och en,

som vill utträda ur statskyrkan, vare sig han uppger, att han ämnar

öfvergå till annat kristet trossamfund eller han helt allmänt förklarar sin

afsigt att utträda ur kyrkan. Då emellertid motionären uttryckligen afsett,

att icke någon ändring i gällande bestämmelser om öfvergång till

annat kristet trossamfund skulle ifrågakomma, har utskottet ansett sig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 7

vara förhindradt att i detta afseende afgifva något bestämdt förslag.

På "rund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

O

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af förordningen den 31 oktober

1873, angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur

den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva

något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 5 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

I( 10 1

Reservation

af herrar Fröberg, Pehrsson, C. F. Pettersson, Lundström, Öländer,

G. Andersson och Redelius, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka

bifall till motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.