Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri m. m.

1896-03-09 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:34, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri

m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 133, hemställer herr Wavrinsky, att Riksdagen

måtte hos Kongl. Maj:t begära, det Kongl. Maj:t ville låta utreda, i

hvad mån och under hvilka förhållanden utsträckt befogenhet för kronobetjening

och polismyndighet att inskrida mot svårare djurplågeri eller

andra åtgärder till djurens skydd mot misshandel, såsom skärpta straffbestämmelser

m. in., äro af behofvet påkallade, och att Kongl. Maj:t i samband

dermed ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till lag i sådant

syfte.

Till stöd för motionen anföres:

Den erkännansvärda verksamhet, djurskyddsföreningarna utvecklat, hade

onekligen i hög grad bidragit att väcka och underhålla en djupare medkänsla

för djuren och att inskärpa bättre begrepp om menniskans pläter

mot desamma. Då svenska allmänna djurskyddsföreningen vidtagit den

åtgärd att åt lärare och lärarinnor vid Sveriges folk- och småskolor mot

en särskildt låg afgift lemna medlemskap och dermed följande tillgång till

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sand. 21 Häft. (N:o 34). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

djurskyddslitteratur, hade föreningen helt visst beträdt en gynsam väg, så

vida tillfället beaktades.

Endast derigenom, att hos lärarne inplantades lärdomar i detta hänseende

och väcktes kraftiga inre maningar, knnde nemligen de anvisningar,

som i Kongl. Maj:ts cirkulär till domkapitlen, direktionerna öfver Stockholms

stads undervisningsverk m. fl. år 1892 lemnades rörande djurskyddsundervisningen,

bära någon frukt.

I detta cirkulär fästes skolföreståndares och lärares, särskild! lärarnes

i kristendomskunskap och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten

deraf, att ungdomen erhölle en rätt insigt i menniskans förhållande

till djurverlden samt i de skyldigheter, som menniskan till följd deraf hade

mot såväl de vilda som de tärna djuren, i syfte att derigenom ungdomens

medkänsla för djuren skulle väckas samt all onödig grymhet mot dem undanrödjas.

Emellertid vunnes det åsyftade målet endast långsamt och ofullständigt

ensamt på denna väg. Och under tiden finge de stumma djuren utstå

allehanda lidanden. Få gjorde sig någon rigtig föreställning om huru

mångskiftande till arten och huru vanligt djurplågeriet vore ännu i våra

dagar, trots allt som gjordes för att undanrödja det. På samma gång misshandeln

af djuren vore en grym oförrätt mot dem, bidroge den i hög grad

att demoralisera och förhärda dess utöfvare. Råhet förvildade. Och exemplet

smittade vidt omkring.

Huru många upprörande scener, hvarvid djuren vore de oskyldiga offren

för husböndernas eller drängarnes dåliga lynne, slarf eller råhet synnerligast

under rusets inflytande, uppfördes ej vid och efter våra marknader och i

all synnerhet som följd af krogarnes och ölnästenas lössläppta orgier. Ingen

upptecknade dem.

Pinan bestode icke blott i hugg och slag, utan lika ofta derjemte i

svält och annan vanvård.

Det sportmessiga, cirkusmessiga och vetenskapliga djurplågeriet vidgade

samtidigt sitt område.

Vid kreaturstransporter återstode ännu mycket att önska i afseende

på omsorg om djuren; vid slagt likaså.

Vid jagt och fångst blefve nog ofta både de tama och de vilda djuren

plågade på det omenskligaste sätt, ehuru litet nog förspörjdes derom.

Ett betecknande fall omnämndes nyligen i pressen under följande notis:

»Cirka 170 stycken räfvar har herr —n i —d under de senaste 20

åren fångat i räfgrop. Det obehagligaste med sådan fångst är, att man

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

3

å den i gropens midt befintliga stolpen skall hafva såsom agn eller bete

fasttjudrad en lefvande anka, hvilken derstädes under de kalla vinternätterna

får både frysa och vara rädd samt äfven mången gång blifva illa

medfaren af räfven, då denne störtar ner i gropen.»

Att på öfvertygandets väg söka råda bot för allt detta, vore fåfängt.

Lagens hand måste verksamt ingripa.

De, som af tanklöshet och dåligt föredöme förleddes till grymhet mot

djuren, korrigerades lätt. Men råa naturer toge sällan rättelse; då sinnet

runne till och ruset kanske derjemte förvildade dem, vore djuren ohjelpligt

hemfallna åt deras tyranni. De ringa böter, som vanligen ådömdes dem,

afskräckte alls icke. Rättsligt tilltal undginge de oftast.

I regeln vore djurplågare också menniskoplägare och såsom sådana

fruktade, hvarför de äfven af detta skäl åtminstone länge finge gå oantastade

och fortsätta med sin misshandel af de arma djuren.

Och blefve de tilltalade, behöfde de endast hålla sig undan, då de

söktes med stämning, eller under rättegången anlita de många utvägar,

som stode öppna att draga ut på målet, för att, särskilt på landsbygden,

långa tider kunna fortsätta sitt djurplågeri.

Motionären anför härefter exempel på misshandel af djur, som under

en lång tid fortgått, och bestyrker detsamma med flera bevittnade intyg.

Derefter fortsätter han i följande ord:

»Djuren kunna ej sjelfva föra sin talan. Äro vi nu berättigade att

till vår fördel taga deras krafter och lif, så tillkommer det oss väl att

tillse, att de skyddas för åtminstone den ytterligaste misshandel. Men till

det ändamålet är tydligen strafflagens stadgande långt ifrån tillräckligt.

Straffpåföljden är alldeles för obetydlig att i svårare fall afskräcka.

Förenämnda förhärdade person lärer hafva hånat dem, som hotat honom

med stämning, med den förklaring, att det värsta som kunde hända honom

i detta fall vore, att han, sedan angifvaren fått mycket besvär för så godt

som ingenting, dömdes till fem kronors böter, som han nog stode ut med

att gälda hur många gånger som helst.

Det är rent af upprörande att tänka, att de stumma djuren under

lång tid kunna utsättas för sådan uppenbar grymhet, utan att lagens hand

under tiden kan verksamt ingripa till att stäfja eller förhindra det.

Det torde nog hafva händt, att en kronobetjening eller polismyndighet

på eget bevåg ingripit i ytterligare fall, till dömes i den ganska vanliga

händelse, att snikenheten förleder husbonde att bruka ledbrutet eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

utsläpadt kreatur till körslor. Meu detta sker under stor risk ock är ett

olagligt förfarande.

Bättre vore väl då, att denna myndighet för svårare fall eg de sådan

befogenhet, under former, som tryggade mot öfvergrepp.»

Utskottet erkänner väl, att i vårt land åtskilligt återstår att önska beträffande

djurens behandling, men förhållandena härutinnan hafva dock påtagligen

blifvit bättre, i den mån den allmänna uppfattningen, kanske ej

oväsentligt påverkad af djurskyddsföreningarnes verksamhet, allt klarare och

tydligare utpreglas af medkänsla för djuren och ovilja mot all onödig hårdhet

vid deras behandling, och utskottet håller före, att man just på denna

väg har att vänta en allt vidare fortgående rättelse af de missförhållanden,

som härutinnan ännu äro rådande, hvaremot utskottet betviflar, att någonting

väsentligt i sådant afseende kan vinnas genom förändringar på strafflagstiftningens

område.

Straffet för djurplågeri kan numera, enligt lagen den 20 juni 1890,

under försvårande omständigheter sättas så högt som till 500 kronors böter,

och påföljden af en dylik förbrytelse kan alltså blifva känbar nog.

B jr så vidt ett lagstadgadt straffhot må anses kunna förhindra eller åtminstone

förminska ifrågavarande slag af förbrytelse, synes det också utskottet,

som om nu gällande bestämmelse härutinnan vore tillräckligt sträng.

Att derför stadga frihetsstraff, synes utskottet icke vara att tillråda.

Någon utsträckt befogenhet för kronobetjening och polismyndighet

att inskrida mot djurplågeri anser utskottet ej heller erforderlig. Enligt

19 § 1 och 2 mom. af förordningen om strafflagens införande, har allmän

åklagare ej allenast rätt, utan äfven skyldighet att tala å brott, som under

allmänt åtal höra, och djurplågeri är just ett dylikt, under allmänt åtal

hörande brott.

Att en åklagares åtgöranden vid uppfyllande af denna rätt och denna

pligt skulle, såsom motionären synes antaga, ej vara fullt lagliga eller förenade

med stor risk, kan utskottet ej medgifva. Åklagaren står härutinnan

i samma ställning som vid anställande af hvarje annat åtal. År åtalet

befogadt, dömes den tilltalade till ansvar; i motsatt fall blir ansvarsyr
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5

kandet ogilladt. I intet fall är åklagarens ställning här vid lag sämre eller

osäkrare än vid andra slag af åtal.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Wavrinskys föreliggande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Göransson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Bih. titt Riksd. Prat. 1896. 7 Samt. 21 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.