Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i nu gällande lag, att gift person må kunna bereda egen familj förmånen af försäkring å sitt lif.

1896-03-09 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:35, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i nu gällande lag, att gift person må kunna bereda egen familj förmånen af försäkring å sitt lif.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring

i nu gällande lag, att gift person må kunna bereda

egen familj förmånen af försäkring å sitt lif.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad

motion, n:o 6, hemställer herr Wavrinsky, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kong! Maj:t täcktes förelägga

Riksdagen förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att gift person

utan omvägar och svårigheter må kunna bereda sin familj förmånen af

försäkring å sitt lif, med trygghet för att försäkringssumman eller så stor

del deraf, som icke kan anses böra tillkomma borgenärerna, kommer

familjen till godo.

Till stöd för motionen anföres:

Ett bland de allra vigtigaste vilkoren för ett samhälles välstånd och

förmåga till gynsam utveckling torde väl vara, att trygghet beredes samhällets

medlemmar i största möjliga utsträckning mot oberäkneliga rubbningar

i deras ekonomiska existens. Äfven med iakttagande af den allra

största omsorg och försigtighet vore det i flera oundvikliga fall icke

möjligt för menniskan att afvända den skada, som hotade henne eller

hennes egendom.

Nyare tiden hade beträdt en fullt rationel väg, då man träffat anstalter

för att bära de olyckor, som ej kunde undgås. För att göra lifsuppehället

oberoende af sjukdom, olycksfall, ålderdom och andra förödelser

hade man inrättat försäkringsanstalter.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 7 Scml. 22 Haft. (H;o 35.)

!

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 • Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Ett slag af dessa, lifförsäkringsanstalterna, afsåge bland annat att

sätta en familjefader eller moder i stånd att genom försäkring af sitt lif

betrygga sin familjs ekonomiska framtid, äfven om han eller hon skulle

i förtid aflida.

Betänkte man, att äktenskapets ingående och stiftande af familj vore

ett af de lefnadsmål, som snart sagdt hvarje man och qvinna stälde såsom

det högsta och oundgängligaste af allt, som bildade lifvets lycka och

mening, att derför möjligheten härtill innebure ett befordrande af i sann

bemärkelse allmän lycka, men att å andra sidan äktenskap, hvilka inginges

utan tillräcklig ekonomisk grund, vore en af de väsentligaste orsakerna

till fattigdom, brutet lefnadsmod, förstörd lycka — ja, ofta nog till oordningar

och brott — så måste man väl erkänna, att hvad lagstiftningen

kunde inom behörigt område göra för att betrygga familjelifvets ekonomiska

bestånd och derigenom befordra tillfällena till ingående af sunda

och välgrundade äktenskap också borde göras.

Nu vore det emellertid så, att lagen icke i afseende på lifförsäkring

till egen familjs trygghet främjade den fulla användningen af detta hjelpmedel.

En gift person kunde i sjelfva verket med hänsyn till den gällande

äktenskapslagstiftningen icke annorledes än på omvägar och med

stor svårighet taga en försäkring å eget lif, som med visshet komine

familjen till godo. Mot lifförsäkring till makas eller makes förmån mötte

från lagstiftningens sida det hinder, att gåfva under bestående äktenskap

icke annat än i undantagsfall kunde mellan makar ske med laga verkan.

Mot öfverlåtelse till de omyndiga barnen mötte den svårigheten, att sådan

öfverlåtelse för att vara fullt laglig sannolikt måste ske till en för ändamålet

särskildt förordnad förmyndare för barnen.

I flera utländska lagstiftningar, särskildt den engelska och den norska,

funnes deremot noggranna bestämmelser för att underlätta och betrygga

sådana anordningar.

För att närmare belysa dessa förhållanden tilläte sig motionären åberopa

en af sakkunnige uppgjord utredning i det vigtiga ämnet. Denna

utredning, som i motionärens framställning återgifves i dess helhet, är af

i hufvudsak följande innehåll.

Till en början lemnas en kort öfverblick öfver den nuvarande svenska

lagstiftningen i ämnet, dervid framhållas de svårigheter, som enligt svensk

rätt kunna för en familjefader yppa sig, då det gäller att genom gåfva

af lifförsäkring betrygga hustrus och barns ekonomiska framtid. I detta

afseende anföres, huruledes förvecklingar kunna uppstå icke blott då fråga

är att till hustrun under bestående äktenskap öfverlåta en af mannen tagen

lifförsäkring, utan äfven då det gäller att bedöma verkan af äktenskaps
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

förord, hvarigenom en vid äktenskapets ingående befintlig försäkring a

mannens lif förklaras för hustruns enskilda egendom.

Jemväl för öfverlåtelse af lifförsäkring utaf fadern till barnen kunde,

enligt hvad utredningen gåfve vid handen, svårigheter uppkomma.

Efter att härefter hafva till besvarande upptagit frågan: hvilka befogade

anspråk kunna borgenärer, rent rationelt sedt och utan afseende a

någon särskild lagstiftning, sägas hafva mot en gäldenär och hans egendom,

särskild! den del deraf, som utgöres af eu försäkring? — hvilken

undersökning utmynnar i uppställande af den hufvudgrundsats, att borgenärerna

icke böra ega någon ovilkorlig rätt till sjelfva försäkringssumman,

utan på sin höjd till ett belopp motsvarande de inbetalda premierna —

innehåller utredningen en kortfattad öfverblick öfver en del utländska lagstiftningars

ståndpunkt till föreliggande fråga. Denna öfversigt afser att

ådagalägga, att flera utländska lagar redan innehålla bestämmelser i motionens

syfte.

Utredningens senaste del är af följande lydelse:

»Efter denna korta öfversigt skola vi nu taga i skärskådande, i huru

pass vidsträckt grad den svenska lagstiftningen, för hvars väsentliga föreskrifter

i hithörande afseende vi ofvan redogjort, kan anses tillämpa rigtiga

och billiga grundsatser i det ifrågavarande ämnet.

Så snart det gäller en utomstående person, kan en man, blott han

icke kommer i konflikt med konkurslagens bestämmelser, skänka bort hvad

det vara månde och således jemväl å sitt eget lif tagen försäkring.

Men i fråga om hustrun ställer sig saken annorlunda. Den svenska

lagstiftningen har icke i ringaste mån aecepterat grundsatsen att försäkringen

bör kunna komma hustrun till godo gent emot borgenärerna.

Före äktenskapet kan visserligen, såsom vi sett, en lifförsäkring genom

förord göras till hustruns enskilda egendom, men efter äktenskapets ingående

kan detta icke ske annat än medelst en transaktion genom tredje

man, och i båda fallen svarar hustrun med hela lifförsäkringen icke blott

för sin enskilda gäld, utan jemväl för sin andel i den gemensamma gälden.

Yi skola något närmare undersöka grunden till den oförmånliga

undantagsställning, lagen sålunda gifvit hustrun.

Grundsatsen att en förmögenhetsrättslig handling mellan tvenne makar

under bestående äktenskap icke låter sig göra hvilar allt utan tvifvel på

farhågan för bedrägliga transaktioner till borgenärers skada. En sådan

farhåga är onekligen också ganska välgrundad. Man betänke blott det

intima förhållande, som råder mellan tvenne samboende makars ekonomiska

intressen och som ju gör, att den ena kan »gifva» bort huru mycket som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

helst åt den andra utan att dermed egentligen afhända sig någon fördel

för sig sjelf.

Men alla dessa bedrägliga transaktioner, hvilka man fruktar, afse

naturligtvis för det första att undandraga borgenärerna verkliga och befintliga

saker eller rättigheter, hvarpå de eljest haft befogade anspråk.

Här åter är det, såsom vi ofvan visat, egentligen blott fråga om gäldenärens

rätt att nedlägga ett kapital i ett osäkert företag, hvilket kan gifva

vinst, och att för detta fall förbehålla vinsten åt hustrun eller att till hennes

förmån disponera den af ett redan på detta sätt nedlagdt kapital uppkommande

vinst. Och för det andra äro de verkligt bedrägliga transaktionerna

i de allra flesta fall rigtade på eget väl, så att gåfvan i sjelfva

verket är en blott fiktion, under det gåfva af lifförsäkring ju afser icke att till

den gifvandes egen fördel undandraga borgenärer något, utan att uppfylla

en pligt emot dem, för hvilkas timliga uppehälle gifvaren åtagit sig ansvaret.

Vid sådant förhållande synes det icke kunna bestridas, att lagen,

utgående från en princip, som väl i sig sjelf är rigtig och, så länge äktenskapsrätten

i det hufvudsakliga bibehålies oförändrad, jemväl bör fortbestå,

likväl drifvit denna princip för långt och sålunda låtit under densamma

ingå fall, som egentligen icke höra dit. Eller, för att uttrycka oss egentligare

och mera historiskt, en lag, vid hvars tillkomst de förhållanden, som

nu afses, icke funnos för handen, har uppstält eu grundsats, hvilken kan

fortfara att såsom regel vara på sin plats, men från hvilken nyare tiders

ekonomiska institut fordra ett undantag.

Det är nemligen af vigt att framhålla och betona, att den grundsats

i fråga om försäkringen, som de engelska och norska lagstiftningarna,

hvilka utgå från en helt annan äktenskapsrätt i det hela än vår, uppställa,

mycket väl låter sig såsom ett undantagsstadgande införa i den svenska

lagstiftningen utan att samma lagstiftnings principer derigenom rubbas och

tillika i en så bestämdt begränsad form gestaltas, att något slags fara för

en obehörig utsträckning af undantagsstadgandet icke behöfver anses vara

för handen.

Möjligen skulle man deremot vilja invända, att sjelfva undantagsstadgandets

motivering följdrigtigt skulle leda till att det borde gifvas

ett vidsträcktare område än att gälla endast försäkringen.

Man skulle då kunna resonnera sålunda. Om borgenärerna icke

hafva något befogadt anspråk på den vinst, som genom ett försäkringsaftal

kan uppkomma, hafva de i sjelfva verket något befogadt anspråk

på en vinst af hvad slag som helst? Vinst dervid tagen i betydelsen

af det tillskott till gäldenärens förmögenhet, som oberäkneliga tillfälligheter

skapa. Men häremot vilja vi erinra, att antingen äro vinster i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. «

sjelfva verket underkastade beräkning — så t. ex. handelsvinster, så

snart det är fråga om verkligen sund spekulation eller ock äro de

att räkna till hazardspel. I förra fallet äro de ju att anse såsom utbyte

af arbete och böra väl då, så vidt grundsatsen om olagligheten i

allmänhet af gåfvor mellan makar bibehålies, hänföras under den allmänna

regeln. I senare fallet åter lärer det icke kunna ifrågakomma

att uppmuntra spel och lotteri genom en särskild undantagslagstiftning.

Försäkringsaftalet är deremot icke osund spekulation. Vinsten, som en försäkringstagare

kan göra, måste ju köpas med hans eget lif, ty det är det

jemförelsevis tidiga dödsfallet, som utgör den tillfällighet, hvilken betingar

vinsten. Att betrygga sig emot en ödesdiger fara kan aldrig likställas

eller med något fog jemföras med att spela på en lycklig tillfällighet.

Om det således får anses ådagalagdt, att den svenska lagstiftningen

påfordrar en ändring i syfte att möjliggöra förvärf af försäkring å mannens

lif till hustruns förmån samt direkt öfverlåtelse från mannens sida

af en å hans lif tagen försäkring å hustrun, synes det enklaste vara att

införa ett sådant stadgande uti det lagrum, som för närvarande innefattar

hufvudbestämmelserna om makars inbördes eganderätt, d. v. s. 2 § i 10

kap. giftermålsbalken.

Nämnda lagrum, hvilket nu lyder sålunda,

''Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa

egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de

ega eller ega få, så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i hjonalag

afla tillsammans. I den fasta egendom på landet, som man eller hustru

före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, eger ej andra makan

giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under lösören räknad.

Varder under äktenskapet egendom, genom gåfva eller testamente, till ena

makan gifven, med vilkor, att den honom eller henne enskildt tillhöra

skall; i den egendom njute den andra makan ej eller giftorätt’,

borde då erhålla en så lydande tillsats: Förvärfvar mannen under

äktenskapet försäkring å sitt lif till hustruns förmån eller öfverlåter han

under äktenskapet en sådan försäkring å hustrun; varde den försäkring

och hvad derå vid mannens död kan utfalla hennes enskilda egendom.

Vi skola nu se till, hvilka de rättsliga följderna skulle'' blifva af ett

sådant stadgande.

För det första skulle lifförsäkringen icke kunna tagas i mät för mannens

enskilda gäld och ej heller för den gemensamma annat än hvad

anginge hustruns del deri.'' Beträffande möjligheten för borgenärerna att

vid försäkringens utfallande erhålla betalning ur någon del deraf motsvarande

premiernas belopp märkes, att, derest premierna betalts af den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gemensamma egendomen och icke af hustruns enskilda, den allmänna regel

utan tvifvel skall råda, som säger, att, derest den ena makan betalt sin

enskilda gäld med gemensam egendom, så mycket skall vid skifte boet

godtgöras af den makens enskilda egendom. Och om hustrun såsom sin

egendom erhållit en försäkring å mannens lif, torde hon väl också dermed

lå anses hafva inträdt i hans eventuella förbindelse till försäkringsgifvaren.

Men om försäkringen är tagen i mannens namn och sedermera öfverlåten

å hustrun, så lära de premiebelopp, som äro betalda före öfverlåtelse!), icke

kunna af borgenärerna tagas i anspråk.

Detta sista resultat kan synas besynnerligt, men lagen är i detta

fall klar.

Alldeles utan möjlighet äro dock icke borgenärerna att tillvinna sig

eu å mannens namn tagen, genom inbetalda premier kanske redan mycket

värdefull försäkring. Likasom hvarje annan gåfvohandling är nemligen

äfven en sådan, som här är i fråga, underkastad konkurslagens bestämmelser

om återvinning. Och hvad man i detta fall således skulle göra

vore blott att likställa hustrun med andra gåfvotagare.

Man finner emellertid, att ett införande af ofvan föreslagna bestämmelser

ingalunda skulle bringa den svenska lagstiftningen i öfverensstämmelse

med den norska, eller ens med den engelska, hvilka båda gå vida

längre i gynnande af hustrun gent emot borgenärerna, utan att den svenska

äktenskapsrättens redan befintliga allmänna föreskrifter skulle låta det

nya institutet stanna på en ståndpunkt närmast liknande, ehuru icke sammanfallande

med den tyska rättens i afseende å borgenärernas anspråk på

premiebeloppen.

Frågan är nu, om man bör nöja sig härmed, eller om man bör gå

ett steg längre och förklara, att lifförsäkringen, sedan den blifvit hustruns

enskilda egendom, icke alls häftar för makarnes gemensamma gäld. Detta

skulle då komma att utgöra ett undantag från den allmänna regeln, att

hustrun med enskild egendom svarar för under äktenskapet gjord gäld i

proportion till sin andel i den gemensamma egendomen. För vår del tro

vi, att sakens natur lemnar ett godt stöd för en sådan utsträckning. Är

det verkligen meningen att bereda möjlighet för en man till tryggande

medelst försäkring af sin hustrus ekonomiska framtid, vore det att stanna

på halfva vägen, om man medgåfve, att försäkringen finge göras till hennes

enskilda egendom, men likväl stälde henne i ansvar för gemensam gäld

med densamma.

De skäl, som hafva anförts för rättmätigheten af en öfverlåtelse från

man till hustru af lifförsäkring, föra visserligen icke med logisk nödvändighet

till en befrielse för hustrun från ansvar hvad försäkringen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

beträffar för all annan gäld än hennes enskilda. Man kan ju anse, att

man gjort nog, i fall man öppnat möjligheten för mannen att göra försäkringen

till hustruns enskilda egendom. Man kan anse, att hon likaväl

med försäkringen som med all annan egendom bör i laglig proportion

bidraga till den gemensamma gäldens betalande, då ju den gemensamma

gälden just är sådan gäld, som presumeras hafva kommit begge makarne

till godo. Men för vår del hålla vi före, att, om också ej den befrielse,

hvarom nu är fråga, kan grundas på strängt logiska skäl, billighetshänsyn

och klokhetsskäl dock i hög grad tala för denna eftergift. Erinra vi oss

nemligen, att det nästan alltid är mannen, som gör den gemensamma

gälden, och att, om denna också presumeras hafva kommit begge makarne

till godo, motsatsen i verkligheten dock mycket ofta torde ega rum, så

att hustruns enskilda egendom faktiskt får svara för en hel del gäld, som

allenast kommit mannen till godo, synes det icke vara någon öfverdrifvet

stor förmån, i fall man från denna enskilda egendom undantoge lifförsäkring

å mannens lif.

Ett stadgande af det innehåll, vi här förordat, torde böra få sin plats

uti slutet af 3 § i 11 kap. giftermålsbalken och skulle måhända lämpligen

kunna erhålla följande lydelse:

Har hustru, såsom sin egendom, deri mannen ingen giftorätt eger,

bekommit lifförsäkring, tagen å mannens lif, svare med densamma eller

med hvad derå vid mannens död utfaller icke till någon del för sådan

gäld, som i denna § afses.»

En lagändring i det af motionären antydda syfte skulle, enligt utskottets

tanke, vara i flera hänseenden betänklig. Derigenom skulle icke

blott en af vår svenska äktenskapsrätts vigtigaste principer — den nemligen,

att ekonomiska aftal emellan makar under bestående äktenskap äro ogiltiga

— väsentligen rubbas; dermed skulle ock banas väg för bedrägliga

transaktioner till borgenärers förfång. Oafsedt denna senare möjlighet,

skulle ifrågasatta lagändrings införande, allmänt taget, minska borgenärers

säkerhet för en gift mans förbindelser och derigenom indirekt verka störande

å kreditförhållandena. Dels skulle nemligen, efter all sannolikhet,

lagändringen medföra en afsevärd ökning af gifte mäns lifförsäkringar —

livilket vill säga detsamma som ett undandragande i högre mått till borgenärers

förfång af de erforderliga premieinsatserna — dels skulle, enligt

utskottets förmenande, härigenom vållas eu förslappning af det intresse,

som under nuvarande förhållanden bör och kan förutsättas hos hvarje

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

ordentlig familjefader: att under lifstiden sträfva och verka för förbättring

af familjens ekonomiska ställning. Den af motionären förordade lagändringen

skulle från denna synpunkt medföra dubbel risk för borgenären.

I och med införande af en sådan möjlighet, som den i motionen åsyftas

— att genom jemförelsevis ringa insatser kunna tillförsäkra hustru och

barn en ekonomiskt tryggad framtid, äfven om boets skulder ej blefve

före mannens bortgång guldna — skulle det för den gifte mannen blifva

mindre eftersträfvansvärdt att söka genom ordentlighet och sparsamhet

bereda familjen ekonomiskt skydd för den ovissa framtiden.

Derjemte vill utskottet erinra, att de fall, då den ifrågasatta lag.

ändringen faktiskt skulle visa sina verkningar, endast blefve sådana, der

hustrun eller familjen komme i konkurrens med borgenärerna om rätten

till de af mannen efterlemnade tillgångarne; och härutinnan torde den

grundsats vara med rättvisan mest öfverensstämmande, som bjuder, att

hustrun eller familjen först sedan borgenärerna fått sina fordringar guldna

kan göra anspråk på behållning efter mannen — fadern. Nu gällande

lagstiftning, som för visso upprätthåller denna sunda rättsprincip, bör derför

anses ega företräde framför den af motionären förordade. Det torde ej

kunna förnekas, att det allmänna rättsmedvetandet skulle med ogillande

bedöma ett sådant faktum som det, att borgenärer till en afliden man icke

finge någon ersättning för sina fordringar, under det att hans enka och

barn, med anledning af en af mannen under äktenskapet tagen lifförsäkring,

befunne sig i ekonomiskt lysande ställning.

På anförda grunder och då det, enligt utskottets åsigt, ej kan betviflas,

att en lagändring i motionens syfte skulle kunna begagnas på ett sätt,

som kränkte borgenärers rättmätiga intressen, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

9

Reservation

af herr E. von Krusenstjerna, som ansett, att utskottets betänkande från

och med orden: »En lagändring» etc. bort hafva följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning innehåller motionen åtskilligt beaktansvärdt.

Lifförsäkringsinstitutionen — oafsedt dess. rent uppfostrande betydelse

derutinnan, att den vänjer individen vid att ej lefva blott för stunden,

utan att i tid börja ordna för sin och de sinas framtida ekonomiska

existens — kan framför allt med afseende å den utväg, som derigenom

beredes familjefadern att betrygga familjens ekonomiska framtid, medföra

så välgörande verkningar, att den synes böra af lagstiftaren befordras, naturligtvis

alltid i den mån andra vigtigare eller lika vigtiga intressen ej deraf

lsederas. Hvad i den af motionären åberopade utredningen anförts, visar,

att så ock skett inom utländska lagstiftningar. Och då motionären i den

föreslagna skrifvelsen gör uttryckligt förbehåll om borgenärernas rätt, synas

farhågorna, att Riksdagen genom bifall till en sådan skrifvelse skulle uttala

sig för tillåtligheten af försäkringsaftal, som lända till borgenärernas förfång,

ej hafva fog för sig.

Men en lagstiftning, sådan motionären synes tänkt sig, komme dock i

allt fall, derest den skulle medföra åsyftad verkan, att kräfva införandet

i vår rätt af principer, så pass afvikande från hvad nu gäller i afseende

å förmögenhetsrättsförhållanden makar emellan samt emellan dem och

borgenärer, att utskottet ej kan annat än hysa tvekan att på endast den

utredning, som nu föreligger, tillstyrka Riksdagen ett uttalande i den af

motionären angifna rigtning.

Utskottet hemställer derför,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herrar Hasselrot, C. F. Petersson och Euåebeck hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. tiU Rikad. Vrot. 1890. 7 /Samt. 22 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.