Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 40

1896-03-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:40, Lagutskottets Utlåtande N:o 40

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

7

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1896, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande

bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå

patent erhållits.

Hvarje patentlagstiftning livilar ytterst å ett erkännande af uppfinnares

rätt att i främsta rummet, med andras uteslutande, tillgodogöra sig

sin uppfinning. Dermed är dock ingalunda gifvet, att berörda rätt blifvit

i lika hög grad af samtliga lagstiftningar erkänd. Och det visar sig äfven,

att patentlagstiftningarna intaga vidt skilda ståndpunkter i fråga om vildren

och gränserna för den uppfinnarne tillerkända patenträtt, ett förhållande,

som har sin naturliga förklaringsgrund derutinnan, att den ena

lagstiftningen mer än den andra ansett begränsningar af patenträtten

vara från samhällets och det allmännas synpunkt af behofvet påkallade.

Vår svenska lagstiftning hör i förevarande afseende till dem, som

med ganska trånga gränser omgärdat patenträtten, och bland de härutinnan

mest betecknande bestämmelserna ingår äfven stadgandet i 15 §

af förordningen angående patent den 16 maj 1884 om det s. k. utöfningstvånget.

Enligt nämnda lagrum skall nemligen patentliafvaren, vid äfventyr

af patenträttens förverkande, hafva låtit bringa sin uppfinning i något

väsentligt omfång till utöfning inom riket inom tre år från det patentet

beviljades; dock att denna tid för vissa fall kan af patentmyndigheten utsträckas

till fyra år från patentets beviljande samt i särskilda undantagsfall

andra åtgärder föreskrifvas, genom hvilka patenthafvaren må anses

hafva uppfylt vilkoret om utöfning af uppfinningen.

Enligt hvad särskilde komiterade, hvilka den 6 november 1878 afgåfvo

betänkande angående patentskydd, i motiven till det af dem afgifna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

förslag till förordning angående patent, hvilket förslag ligger till grund

för nu gällande patentförordning, anfört, utgör det s. k. utöfningstvånget

en garanti för att en uppfinning, hvarå patent meddelats, äfven må komma

till en för samhället nyttig utöfning. »Uppenbarligen kunde det, säga

komiterade, icke vara samhällets afsigt att meddela och hålla vid magt

uteslutande rättigheter för förverkligande af ofruktbara eller opraktiska

idéer och såmedelst, utan att sj eif t hafva gagn deraf, måhända stänga

vägen för andra, mera framgångsrika sträfvanden. I fråga om en patenterad

uppfinning, som med fördel kunde industriel! utföras, torde samhället

icke böra tåla, att patenthafvaren läte uppfinningen ligga obegagnad

eller på ett allt för inskränkt sätt bringade den i utöfning, enär de förmåner,

^ hvarom samhället vid förlänandet af patentet försäkrat sig, nemligen

fullständig kännedom om uppfinningen och tillfälle att efter patenttidens

utgång använda densamma, icke torde bilda en så stark motvigt

mot de stora inskränkningar, samhället, så länge patentet bestode, måste

underkasta sig, att ej samhället både kunde och borde i ytterligare vederlag

för patentet fordra, att patenthafvaren ärligt sträfvade att låta uppfinningen

redan under patenttiden komma produktionen inom landet till

verkligt gagn. Särskild! måste samhället söka förebygga, att patentet begagnades

endast såsom ett medel att låta utlandet ensamt draga nytta

af den patenterade uppfinningen, men förhindra dess begagnande inom

den inhemska industrien. Träffades ej åtgärder mot patentets missbrukande

på detta sätt, läge den faran ej fjerran, att den inhemska näringsfliten

på det område, som närmare berördes af den patenterade uppfinningen,

förlamades, eller att i sådana fall, der den patenterade uppfinningen

banade väg för en helt ny industri, densammas uppspirande på inhemsk

mark antingen omöjliggjordes eller otillbörligen försvårades».

Stadgandet om s. k. utöfningstvång har emellertid varit föremål för

anmärkningar. Man har härutinnan påstått, dels att detsamma försatte

uppfinnare i en högeligen prekär ställning, dels att syftemålet med bestämmelsen,

uppfinningarnas tillgodogörande inom den inhemska industrien,

icke alltid kan derigenom uppnås. Förslag hafva ock frainstälts

om inskränkande af detta utöfningstvång.

Sålunda hemstälde svenska uppfinnareföreningen uti en till Kong!

Maj:t under år 1890 ingifven skrift, att 15 § i patentförordningen måtte

ändras derhän, att utöfningstvånget icke skulle inträda förr än 10 år efter

den dag, patentet blifvit beviljadt. Efter det att utlåtanden i anledning

häraf infordrats från patentbyrån, tekniska högskolan och kommerskollegium

— i hvilka utlåtanden patentbyrån och kommerskollegium tillstyrkte

viss utsträckning af tiden, inom hvilken patent skulle utöfvas, samt patent
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande tN:o 40.

byrån tillika föreslog införande af s. k licenstvång, men deremot tekniska

högskolan afstyrkte bifall till den ifrågasatta lagändringen — afgjordes

ärendet den 10 februari 1893 af Kongl. Maj:t, som dervid, i enlighet med

föredragande departementschefens hemställan, fann skäl icke förefinnas att

då vidtaga någon förändring uti ifrågavarande paragraf i patentförordningen.

Äfven vid sistlidet års riksdag bragtes frågan om ändring i gällande

bestämmelser om utöfningstvång å bane, då i tvenne särskilda motioner

hemstäldes, att tiden, inom hvilken utöfningen af patent borde bringas i

utöfning, skulle utsträckas, enligt den ena motionen till fem, enligt den

andra till sju år. Lagutskottet afstyrkte emellertid bifall till de föreslagna

ändringarna, dervid lagutskottet bland annat anförde:

»Hvad sålunda i det föreliggande ämnet förekommit, synes utskottet

gifva vid handen, att frågan om inskränkning af det s. k. utöfningstvånget

måste behandlas med största varsamhet, för att ej menliga följder för den

inhemska industrien deraf må uppkomma. Med undantag för Nordamerikas

förenta stater och några andra transatlantiska länder har man ock i utlandet

allestädes sökt genom särskilda bestämmelser vinna någon garanti

för de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien.

I England har man sökt en sådan garanti i det derstädes införda

licenstvånget, d. v. s. skyldigheten för den patenthafvare, som

ej sjelf i riket utöfvar sin uppfinning, att på skäliga vilkor upplåta dess

utöfvande åt annan, som derpå gör anspråk. I öfriga europeiska stater

tillämpas för samma ändamål fortfarande utöfningstvång i väsentligen

samma form och omfattning som hos oss; och har man i allmänhet till

och med anknutit detta tvång vid kortare tidsperioder än här i landet,

der, i följd af det patentmyndigheten lemnade medgifvandet att i förekommande

fall utsträcka den tid, inom hvilken en patenterad uppfinning

skall vara i väsentlig omfattning bragt till utöfning, en patenthafvare i

allmänhet icke torde vara nödsakad att åvägabringa en dylik utöfning

förr än inom fyra år efter det patentet beviljats. Så är t. ex. nämnda

tid bestämd till två år i Frankrike (lagen den 5 juli 1844) och Finland

(lagen den 30 mars 1876) samt till tre år i Tyskland (lagen den 7 april

1891), Norge (lagen den 6 juni 1885), Danmark (lagen den 13 april 1894)

och Schweiz (lagen den 29 juni 1888). De svenska uppfinnarne intaga

sålunda i nu berörda hänseende ingalunda någon ogynsam ställning i jemförelse

med uppfinnarne i de flesta andra länder. 1 öfrigt synes det utskottet

uppenbart, att, om, såsom motionärerna förmena, utöfningstvångets

syftemål, eller de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska

industrien, icke uppnås genom det nu stadgade utöfningstvånget,

Bill. till Rilcsd. Prot. 1800. 7 Sami. Oö imf t. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hvarom dock någon tillförlitlig utredning ej för närvarande torde kunna

vinnas, detta förhållande icke bör föranleda ett bifall till motionärernas

framställning, utan torde väl för sådant fall böra tagas i öfvervägande,

huruvida antingen utöfningstvånget bör, såsom gagnlöst, alldeles upphäfvas,

eller ock hithörande bestämmelser må kunna så ändras, att det åsyftade

målet må med minsta möjliga olägenhet för patenthafvarne kunna i vidsträcktare

omfattning vinnas. I sistnämnda hänseende torde möjligen det

af patentbyrån framstälda förslaget om införandet af licenstvång förtjena

att beaktas. Härom föreligger dock för närvarande ej någon framställning

hos utskottet.

Då härtill kommer, att Kong! Maj:t så nyligen som 1893 förklarat

sig icke kunna godkänna en framställning uti enahanda syfte som den i

förevarande motioner föreslagna, finner utskottet sig icke böra tillstyrka

Riksdagen att i anledning af desamma vidtaga någon åtgärd.»

Lagutskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Vid innevarande riksdag har frågan, ehuru i förändradt skick, å nyo

bragts å bane. Uti tvenne särskilda motioner, afgifna den ena inom Första

Kammaren af herr Stridsberg, n:o 27, och den andra inom Andra Kammaren

af herrar Lilliehöök, Collander och E. Svensson, n:o 89, hemställes

nemligen,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t

må taga under öfvervägande, huruvida icke nu gällande bestämmelser om

skyldighet för den, som här i riket erhållit patent å en uppfinning, att

inom viss tid bringa densamma i något väsentligt omfång till utöfning

härstädes, må, utan skada för den inhemska industrien, kunna utbytas mot

föreskrift om s. k. »licenstvång» eller eljest så modifieras, att de blifva

mindre tryckande för de svenska uppfinnare, än hvad för närvarande är

fallet, samt hos Riksdagen göra den framställning, som med anledning

häraf kan föranledas.

Båda motionerna hafva af kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisade.

Till stöd för sitt förslag anföra motionärerna, att den åsigten allmänt

hyllas bland svenska uppfinnare, att utöfningstvånget bör lättas eller af-

skaffas, hufvudsakligen på den grund, att syftemålet med detta utöfningstvång,

uppfinningars tillgodogörande i den inhemska industrien, icke kan

på denna väg uppnås, hvadan föreskriften i fråga är utan gagn för vår

industri, på samma gång den utgör en tryckande börda för uppfinnarne.

Derjemte erinra motionärerna om 1895 års lagutskotts här ofvan åtel’-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

<rifria uttalande i ämnet, dervid särskilt framhållande, att lagutskottet

sjelft anvisat det s. k. licenstvånget såsom eu möjlig utväg att undanrödja

de rådande missförhållandena.

Ett rigtigt afvägande emellan uppfinnarens intresse af obegränsad frihet

att lierska öfver sin uppfinning under hela patenttiden och samhällets

intresse af de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska

industrien hör utan tvifvel till patentlagstiftningens mest svårlösta uppgifter,

och man kan spåra denna svårighet uti det faktum, att de olika

patentlagstiftningarna härutinnan tillämpa ganska skilda grundsatser. Man

kan i detta afseende särskilja tvenne hufvudgrupper af patentlagar. För

den ena af dessa grupper är det ett utmärkande drag, att densamma

medgifver patenträttens bibehållande i oförändradt omfång under hela

patenttiden, oafsedt huruvida uppfinningen verkligen kommer till utöfning

eller ej. En dylik ståndpunkt intager exempelvis den nordamerikanska

patentlagstiftningen.

Till andra gruppen höra åter de patentlagar, som för patenträttens

fortbestånd i oförminskadt omfång under hela patenttiden uppställa det

vilkoret, att uppfinningen skall bringas till utöfning inom viss kortare

eller längre tid efter patentets beviljande.

Denna senare grupp innesluter emellertid inom sig patentlagar, som

i fråga om de närmare bestämmelserna angående detta »utöfningstvång»

tillämpa principielt skilda grundsatser. Sålunda hör till ifrågavarande

grupp såväl den engelska lagstiftningen, hvilken i förevarande afseende

uppstält det s. k. licenstvånget såsom ledande princip, som den svenska

patentförordningen, som stadgar s. k. utöfningstvång i inskränkt bemärkelse.

Skilnaden emellan dessa båda begrepp, utöfningstvång och licenstvang, kan

angifvas sålunda, att det förra innebär fordran på utöfning vid äfventyr

af patenträttens totala förverkande, då deremot licenstvånget består deruti,

att utöfning påbjudes vid äfventyr, att uppfinnaren eller patenthafvaren

kan tvingas att mot ersättning afstå sitt patent till någon, som vill bringa

detsamma till utöfning. Licenstvång utgör sålunda, kan man säga, en art

af utöfningstvång, ehuru detta senare begrepp oftast tages i ofvan angifna

inskränktare bemärkelse.

Nu föreliggande motioner åsyfta förändring i gällande bestämmelser

angående utöfningstvånget, antingen sålunda, att desamma utbytas mot

föreskrift om licenstvång eller på det sättet, att de »eljest sa modifieras,

att de blifva mindre tryckande lör de svenska uppfinnarne, än hvad för

närvarande är fallet».

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Motionärerna hafva emellertid ej närmare angifvit det sätt, hvarpå en

dylik modifikation kunde genomföras, och utskottet får sålunda härutinnan

yttra sig om de modifikationer i utöfningstvånget, som antagligen kunna

ifrågasättas.

Hvad då först beträffar den mest radikala, utöfningstvångets afskaffande

utan dess ersättande med andra bestämmelser, anser sig utskottet

icke kunna förorda en dylik förändring. Visserligen skulle uppfinnarnes

intressen genom en dylik åtgärd högeligen gynnas och förändringen medföra

de beaktansvärda fördelar för hela uppfinningsväsendet, som kunna

åstadkommas genom ett, i känslan af egen fördel, förökadt intresse hos

uppfinnareförmågorna att skapa nya, för industrien fruktbärande idéer, men

dermed skulle ock alstras fara särskild! i ett litet land för den inhemska

industriens förlamande till fördel för den utländska.

En annan modifikation af utöfningstvånget vore utsträckande af den

tid, inom hvilken patentet skall vid förut nämndt äfventyr bringas till

utöfning. På de grunder, som lagutskottet vid 1895 års riksdag i sitt

utlåtande n:o -11, hvilket utlåtande bär ofvan delvis refererats, anförde till

stöd för sitt afstyrkande af bifall till framlagda förslag om berörda tids

utsträckande, anser emellertid utskottet icke heller denna modifikation vara

att tillråda.

Det återstår för utskottet att yttra sig angående motionärernas förslag

om utöfningstvångets ersättande med licenstvång.

För denna frågas afgörande torde det vara nödigt att något närmare

klargöra, i hvad mån begränsningar af uppfinnarens, så att säga, naturliga

rätt till och öfver uppfinningen kunna anses vara ur synpunkten af samhällets

intresse erforderliga. Och dervid förtjenar framhållas, att samhällets

intresse, såvidt det framstår såsom stridande mot uppfinnarens, icke

kan rättvisligen fordra mera, än att uppfinnaren betages möjlighet att

hindra uppfinningens tillgodogörande inom den inhemska industrien. Det

följer häraf, att uppfinnarens rätt bör honom okränkt tillerkännas, ända

till dess nämnda samhällsintresse aktuell framträda Utöfningstvånget

verkar derhän, att underlåten utöfning förorsakar patenträttens förlust för

uppfinnaren, äfven om det vid tidpunkten för denna påföljds inträde icke

förefinnes något intresse af uppfinningens bringande till utöfning. Licenstvånget

åter tillgodoser såväl uppfinnarens intresse derutinnan, att denne

under alla förhållanden tillförsäkras ersättning, derest patentet skulle blifva

honom beröfvad!, som samhällets intresse så till vida, som uppfinnaren

förhindras att undanhålla industrien en uppfinning, af hvars utöfning den

kan hafva intresse. Med andra ord, utöfningstvånget kan medföra patenträttens

förlust, äfven om en dylik kränkning af uppfinnarens intresse icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

är af hänsyn till samhällets intresse betingad, då deremot licenstvånget

inskränker uppfinnarens rätt endast då ett verkligt samhällsintresse är för

handen.

Utskottet anser sålunda licenstvånget ega ett visst företräde framför

ett ovilkorligt utöfningstvång och håller före, att dess införande skulle

verka till välbehöflig fördel för uppfinnarne, hvilka till följd af utöfningstvånget

i flera fall befinna sig i en ganska ogynsam ställning.

Sålunda kan en uppfinnings utöfvande erfordra större kapital, än

patenthafvaren är i tillfälle att anskaffa* likasom uppfinningen kan afse

användning af föremål, hvaröfver patenthafvaren ej eger att råda eller

förbättring af en redan förut af annan person patenterad tillverkningsmetod.

I alla dessa fall är patenthafvaren förhindrad att bringa uppfinningen

i utöfning och mister alltså i allmänhet efter tre år sitt patent

utan all ersättning.

Licenstvång kan emellertid införas under mångskiftande former; och

utskottet tillåter sig derför att angifva några synpunkter, som enligt dess

tanke böra härutinnan tagas i öfvervägande.

Bestämmande af den ersättning, som i händelse af licenstvångets

tillämpning bör uppfinnaren eller patenthafvaren tillkomma, synes utskottet,

der godvillig uppgörelse ej eger rum, lämpligen kunna ske genom gode

män eller i öfverensstämmelse med stadgandet i 17 § af kongl. förordningen

angående patent, för den händelse att patenterad uppfinning skall

upplåtas till allmänhetens fria begagnande.

Äfvenså håller utskottet före, att den person, som med användande

af licenstvång tillöser sig patenträtten till en uppfinning, bör för patenträttens

bibehållande underkastas samma vilkor som den föregående innehafvaren

och att han sålunda förpligtas, derest han ej bringar den tillösta

uppfinningen till utöfning inom viss tid, i sin tur afstå densamma till

annan person, som vill derför gifva ersättning.

Den närmare utredningen om vilkoren och sättet för utöfningstvångets

ersättande med licenstvång torde emellertid lämpligen böra verkställas

genom Kongl. Maj:ts försorg, och utskottet anser det under sådana omständigheter

icke behöfligt att närmare ingå på föreliggande frågas detaljerade

lösning.

På anförda grunder och då patentförordningen, vid det förhållande

att Riksdagen såväl vid dess antagande, som då det galt ändringar i densamma,

städse härom för sin del fattat beslut, torde böra såsom civillag

betraktas, hemställer utskottet,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huru
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

vida, der patenthafvare efter utgången af den tid, inom

hvilken det enligt 15 § i kongl. förordningen angående

patent den 16 maj 1884 åligger honom att bringa sin

uppfinning till utöfning inom riket, icke vill eller kan

föranstalta om sådan utöfning, det meddelade patentet

likväl äfven derefter må under derför stadgad tid fortfarande

anses gällande under vilkor att patenthafvaren

förklaras skyldig att mot skälig ersättning upplåta sin

uppfinning till utöfning af den, som önskar att inom

landet sådan företaga, samt, derest en dylik lättnad i

det s. k. utöfningstvånget anses utan skada för den

inhemska industrien kunna medgifvas, förelägga Riksdagen

förslag till i sådant syfte erforderliga förändringar

i ofvanberörda kongl. förordning.

Stockholm den 17 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr von Krusenstjerna har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.