Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande personnamn.

1896-03-23 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:47, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande personnamn.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Rikscl. kansli den 23 mars 1890, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af

rättsordning beträffande personnamn.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 6, har herr Wieselgren föreslagit Riksdagen att i skrifvelse hos

Ivongl. Maj:t anhålla om åtgärder för åvägabringande af en tillfredsställande

rättsordning i fråga om personnamn.

Till en början erinrar motionären, hurusom bruket af namn, motsvarande

hvad vi nu kalla förnamn, varit allmänt allt sedan urminnes tider,

och huruledes under tidernas lopp af nödvändigheten att jemväl kunna

sins emellan särskilja de större eller mindre flockar af enskilde, hvilka på

grund af gemensam upprinnelse och deraf härledt blodsband bildat sammanslutningar

af betydelse för samhället, uppstått slägt- eller familjenamn,

samt att dessa senare namn numera, om än efter skilda modeller, förekomma

öfver allt — ett förhållande, hvartill i de stora kulturländerna lagstiftningen

synnerligen kraftigt bidragit, i det den funnit, i samhällsordningens

intresse, nödvändigt att bestämma dels beträffande de enskilda

samhällsmedlemmarnes rätt och pligt att ega namn, dels ock beträffande

vilkoren för deras rätt att ändra de namn, som de redan bära, och fortsätter:

Såsom mera grundväsentliga drag inom ifrågavarande lagar funne

man vanligen stadgadt, att äkta barn ärfde faderns familjenamn, att oäkta

födt barn ärfde sin moders familjenamn, att hustru vid äktenskap förvärfvade

mannens familjenamn, samt att detta skulle bäras jemväl af frånskild

hustru — ehuru inom olika länder smärre skiftningar i dessa och andra

hithörande bestämmelser förekomme. Hvad åter beträffade rätten att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

11

ändra sitt namn, rådde i detta stycke skiljaktigheter, antagligen beroende

på olika uppfattning af personnamnrättens natur.

Ur den redogörelse för utvecklingen af lagstiftningen på ifrågavarande

område i åtskilliga europeiska länder, till hvilken motionären derefter

öfvergår och till hvilken utskottet för öfrig! hänvisar, vill utskottet

här endast anteckna: att i Preussen ingen eger använda ett namn, som ej

tillkommer honom, vid påföljd af böter från 5 till 10 thaler eller motsvarande

fängelsestraff, samt att för ändring af slägt- eller familjenamn fordras

tillstånd af vederbörande myndigheter; att i Baden den, som vill antaga

ett nytt familjenamn eller förena ett sådant med det, häri redan bär, har

att derom göra ansökan hos justitieministeriet, och att ansökningen, om

den ej anses böra genast afslås, kungöres i allmänna tidningar med föreläggande

för dem, som vilja bestrida densamma, att inom viss tid till

ministeriet inkomma med sina påståenden derom, hvarefter frågan slutligen

pröfvas; att i somliga tyska stater, t. ex. Bayern, pröfningen af dessa frågor

är förlagd till regeringen, under det att de i andra stater afgöras af något

ministerium eller af andra administrativa myndigheter, såsom t. ex. i Elsass;

att i Österrike förändring af familjenamn utan särskild! tillstånd är medgifven

blott vid öfvergång till kristna religionen och vid upphöjelse i adligt

stånd, under det att i andra fall ansökan om tillstånd till sådan ändring

skall göras hos och pröfvas af ett regeringsdepartement, samt att i

regeringens ännu ej slutbehandlade förslag till ny strafflag för riket stadgas

böter, intill 100 floriner, för den, som icke har något bestämdt familjenamn

och, i trots af vederbörande myndighets uppfordran, vägrar antaga

sådant, likasom ock för deri, som förändrar sitt eget, sina barns, fosterbarns

eller myndlingars familjenamn; att i Frankrike Unnas bestämmelser

derom, att i födelseregistren blott kunna införas sådana förnamn, som

lin nas i de olika kalendrarne eller som burits af personer i den gamla

historien, och att ansökan om förändring af familjenamn skall göras hos

regeringen, som pröfvar densamma och afgör den genom beslut, hvilket

dock, om det innefattar bifall till ansökningen, icke träder i kraft förr än

efter loppet af ett år efter dess kungörande, under hvilket år en hvar, som

liar någon anmärkning att göra mot den ifrågasatta namnförändringen, eger

att till regeringen ingifva sin gensaga deremot, hvilken, om den finnes befogad,

leder till beslutets återkallande, samt att såsom obestridd rättspraxis

gäller, att, om någon antager eu annan existerande familjs namn, hvarje

enskild medlem af denna familj kan anhängiggöra talan för att få vederbörande

frånkänd rätten att begagna de! ursurperade namnet, och att den,

som efter eu sådan dom fortfar att begagna samma namn, derför kan ådömas

straff ; att i Danmark är stadgadt, att hvarje barn vid dopet skall nämnas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 4 7.

icke blott med förnamn, utan ock med det familje- eller slägtnamn, som

det för framtiden bör bära, och att bestämmandet af detta efternamn, der

familjen ännu saknar sådant namn, tillkommer fadern, ehuru honom ej är

medgifvet att, utan särskilt tillstånd dertill efter ansökan, gifva de yngre

barnen annat efternamn än det han redan för deras äldre syskon bestämt ;

äfvensom att i Norge den praxis utvecklat sig, att man hos regeringen

ansöker om rätt att ändra innehafvande familjenamn, dervid det namn,

som sökanden önskar antaga, icke bör genom sin mindre vanlighet häntyda

på någon särskild familj, hvars intresse af att utan intrång af obehöriga

få ensam ega sitt namn skulle kränkas genom dess upptagande af andra,

att tillstånd att anlägga det önskade namnet är förknippadt med vilkor

om dess kungörande i allmän tidning och vid vederbörande underrätt, att

af flera domar under senare är synes framgå, att den norska lagskipningen

icke godkänner uppfattningen om hvar mans frihet att, äfven utan vederbörligt

tillstånd, antaga hvilket familjenamn som helst, i det att, då medlem

af familj, hvars namn pa detta sätt tillgripits, mot vederbörande anhängiggjort

talan med påstående om förbud för denne att vidare begagna det,

sådan talan i regeln bifallits, samt att i det af riksadvokaten Get.z år 1893

framlagda utkast till allmän borgerlig strafflag föreslagits bestämmelser om

straff för den, hvilken antager och begagnar ett namn, som ej tillkommer

honom, hvilket sistnämnda faktum synes motionären vara ett kraftigt bevis

derför, att man äfven i Norge insett nödvändigheten af att regel binda

namnrätten.

Härefter lemnar motionären eu kort redogörelse för utvecklingen här

i riket af bruket af familjenamn och uppgifver åren 1620—1650 såsom

den period, då man hos oss först började att i större skala antaga sådana

namn. Ofrälse officerare, civila embetsman och prester antogo då i de

flesta fall verkliga efternamn, och namnen på son blefvo inom denna samhällsklass

rätt sällsynta. Men, fortsätter motionären, om än detta förhållande

till en tid bibehållit sig och ännu under 1700-talet förblifvit förherskande

inom de bildade samhällsklasserna, så hade en tydlig förändring

härutinnan inträdt under innevarande sekel; och då derjemte de djupare

samhällslagren, med bibehållande af gammal sed, öfver hufvud taget underlåtit

att förse sig med andra efternamn än sådana, som bildats af fadersnamnet

med tillagdt »son» eller »dotter», torde det vara en obestridlig sanning,

att, såsom forskare i detta ämne utan skiljaktighet påstode, det vida

öfvervägande antalet af vårt folk ännu alltid vore i saknad af verkliga

familjenamn.

Såsom förklaring af detta förhållande, hvilket lätt kunde fattas såsom

bevis på en fördröjd utveckling och en underlig brist på familjekänsla,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

torde med allt skäl kunna påpekas den länge rätt obetydliga rörligheten

bland de djupare folklagren och särskildt den åkerbrukande befolkningens

stora lätthet att med anlitande af namnen på sina gårdar eller torp åstadkomma

all nödig beteckning af de enskilda personligheterna.

Men det kunde ej undgå uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter

pekade åt helt annat håll än förr. Samfärdseln inom landet vore

ganska uppdrifven; befolkningen hade i anmärkningsvärd grad dragit sig

från landsbygden in till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjde

nya lager af folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja

individerna för att kunna följa dem blefve af största vigt för både

statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel och

vandel allt mera utvecklade sig. Likasom staten i alla grenar af sin omfattande

förvaltning måste vara synnerligen betjent med, att de enskilda

samhällsmedlemmar, med livilka den på olika sätt trädde i förbindelse, i

möjligaste mån kunde identifieras, måste ock samma intresse göra sig gällande

inom affärs- och yrkesverksamheten likasom inom hvarje gren af den

medborgerliga samfärdseln i landet, Men sådan identifiering läte sig blott

med svårighet åstadkomma, så länge ännu största antalet af värt folk saknade

verkliga familjenamn.

Till belysning af detta förhållande meddelar motionären några iakttagelser,

gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register för åren

1878—1884. Bland der förtecknade personer bure 1,712 namnet Andersson,

af 18 stafvadt Andersen, och 122 Andersdotter, hvilket dock såsom namn vanligen

ansåges liktydigt med namnet Andersson, hvarmed det ofta utbyttes.

Att i handlingar och rullor särskilja dessa mer än 1,800 personer sins emellan

vore redan i och för sig eu ganska vansklig sak, som blefve än svara!e i

de fall, då äfven förnamnen vore lika, hvilket, såsom motionären med exempel,

hemtade ur samma register, visar, inträffade långt ifrån sällan. Af de

i registret upptagna personer bure omkring 500 namnet Larsson eller Larsdotter,

ungefär lika många namnet Persson, inemot 000 hette Svensson,

750 Nilsson, lika många Olsson och 900 Pettersson. Om man härvid påminde

sig, att dessa alla utgjort föremål för polismyndigheternas åtgärder,

så kunde man med skäl häpna öfver de anspråk, som från samhällets sida

stäldes på dessa myndigheter, så länge som lagstiftningen underläte att

lätta deras arbete ens dermed, att den ålade samhällets hundratusental att

skaffa sig verkliga efternamn.

Men det vore ej blott med denna brist, vår lagstiftning vore behäftad.

Den vore lika outvecklad, der det gälde att begränsa och regelbinda

friheten att antaga familjenamn. Det vore brukligt, att äkta barn

antoge sin faders liksom hustru sin mans familjenamn, att frånskild hustru

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

åt er loge sin faders familjenamn, der hon icke föredrogo afl behålla den

frånskilde mannens, samt möjligen oek att oäkta barn ant oge sin moders

familjenamn, men några lagstadganden härom förefunnes icke. I kyrkolagens

3 kap. 12 § föreskrefves väl, att presten skall uti kyrkoboken

anteckna, bland annat, det döpta barnets och dess föräldrars namn, liksom

ock denna bestämmelse förekomme i kongl. förordningen angående anmälningar

af födda barn den 11 februari 1887, men om med »namn» menades

annat än deras dopnamn, utsädes icke; något åläggande för vederbörande

att äfven ega och uppgifva familjenamn kunde icke vara häri

inneslutet. I de kongl. förordningen angående kyrkoböckers förande den

fi augusti 1894 bifogade regler till församlingsboken föreskrefves, att personernas

för- och tillnamn, skulle fullständigt och utan förkortningar utskrifvas;

men att härmed icke gifvits något förständigande i fråga om att

verkligen ega ett tillnamn, vore så mycket tydligare, som det strax derefter

hette, att då anmälan om antagande eller ändring af tillnamn skedde,

skulle jemte detta det fadersnamn eller tillnamn, personen förut haft, utsättas

inom parentes. Och det i reglerna till födelse- och dopboken meddelade

förbudet mot namns ändrande gälde blott dopnamn. Namnpligten

i vårt land vore inskränkt till dopnamnet; med undantag af längre fram

anmärkta särskilda fall förekomme begränsning af friheten att ändra eller

antaga namn hos oss blott i fråga om dopnamn.

Motionären »förbisago härvid ej det från i(i26 års riddarhusordning

allt jemt bibehållna förbudet mot adlig ätts upptagande af annan ätts

nummer, namn eller vapen; men detta rörde blott förhållandet inom riddarhuset.

Ännu några andra specialstadgan den uti ifrågavarande ämne funnes

meddelade. Så ålades genom eu förordning af deri 1 ti oktober 1705

hofrätterna att anbefalla vederbörande domstolar att noga tillse »det ingen

delinqvent blifver annorledes nämnd än dess eget och faders namn är, och

att de, som icke komma att undergå lifsstraff^, förbjudas vidare att bruka

något annat, hvilket ett adeligt namn likt vara må, och det vid straff tillgörandes»,

ett verkligt förbud således för ofrälse missdådare icke blott

att bära antaget efternamn, som innehades af någon adlig slägt eller till

och med endast liknade sådant, utan att bära hvarje efternamn, då såsom

sådant icke räknades angifvandet af hvilkens son den dömde vore. — Genom

ett kongl. bref den 29 april 1752 stadgades förbud för gemene man vid

bär och flotta att använda adliga slägters namn, och detta förbud upprepades

i ett. kongl. bref den 28 juli 1762. Den 29 maj 1867 ingick

riddarhusdirektionen till regeringen med hemställan, det Kongl. Maj:t måtte

genom allmänt påbud förbjuda ofrälse, vid ansenligt vite, att bära och

bruka adliga tillnamn, men, ehuru genom kongl. brefvet till direktionen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

den 14 juli 18(17 härå meddelades det svar, att Kongl. Maj:t velat härtill

samtycka, hade, såvidt motionären funnit, aldrig det utlofvade påbudet

kommit till stånd eller det »ansenliga vitet» faststälts, förmodligen derför,

att man insett den svårighet att åt samtycket förskaffa någon kraft och

verkan, som haft sin grund deri, att redan vid denna tid ett stort antal

ofrälse vid sitt inregistrerande på riddarhuset vare sig bibehållit förut

egande efternamn af fullkomligt borgerlig klang eller antagit nya, hvilka

i intet afseende afstucko från den stora mängdens. Häraf förklarades

också, att de kongl. besluten af 1752 och 1764, ehuru, såvidt motionären

visste, aldrig upphäfda, lika litet kunnat någonsin vinna fullständig tilllämpning.

Numera iakttoges dock sagda föreskrifter icke ens i de fall,

der deras åtlydnad vore synnerligen lätt, I tjenstgöringsreglementet, för

armén vore föreskrifvet, att i rullor öfver personal en gång införda namn

ej finge ändras utan behörigt tillstånd till namnförändringen, ett tillstånd

som meddelades åt officerare och civilmilitära personer af motsvarande rang

af Konungen, åt underofficerare och civilmilitära af underofficerares

rang af fördelningschefen och åt manskap af regementschefen. Men

oaktadt sålunda här en verklig pröfning af namnförändring vore föreskrifven,

inträffade dock ofta, såsom motionären visar med exempel af

i Post- och Inrikes Tidningar förekommande annonser om namnförändringar,

att gemene man utbytte sina ofrälse namn mot adliga, hvilket

tillräckligt intygade, att den profvande myndigheten antingen icke kände

till de förberörda kongl. blefven eller icke tillerkände dem fortfarande

giltighet,

Lika litet syntes domstolarne i landet såsom ännu gällande uppfatta

1705 års förbud mot att missdådare finge tillegna sig eller benämnas med

adliga namn, ehuru sagda förbud ej heller torde vara upphäfdt, Antagligen

hade ifrågavarande »oskick och missbruk» aldrig varit öfvadt i så

stor utsträckning som just nu. Ej sällan torde de, som af en eller annan

anledning genomsåga förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde

förbrytare eller lösdrifvare, hafva funnit anledning att med någon undran

dröja vid der förekommande adliga familjenamn; man leddes med eller

mot sin vilja till den slutsatsen, att den svenska adeln måste hafva råkat

i ett betänkligt förfall. Men en närmare undersökning af förhållandet visade,

att blott eu ringa del — icke tio procent •— af de adliga namnen

verkligen ock bures af riddarhusmedlemmar. De öfrigas bärare tillhörde ej

de slägter, hvilkas namn de använde, utan hade blott nrsurperat dem.

Samma förhållande egde ock rum med en mängd af de särskilda slägtnamn,

hvilka mera bekanta ofrälse slägter bore. Här, om någonstädes, rådde

obegränsad socialism.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Till belysning häraf meddelar motionären ur polisregistren för åren

1878 94 en förteckning på de adliga namn, som der förekomma och som,

såvidt motionären kunnat utröna, burits af personer, hvilka icke tillhört den

likbenämnda adliga slägten. Friheten att antaga namn inskränkte sig

emellertid icke till att antaga namn en gång; ingenting hindrade, att man

allt fortfarande begagnade sig af denna sin rätt. Man gjorde det desto

hellre, om man fläckat det först burna, det först antagna, och följden af

ifrågavarande frihetsutöfning vore i ögonen fallande, då man granskade

polisregistren, domstolarnes brottmålsprotokoll eller fängelsernas fångrullor.

Gränsen för denna frihet att byta namn vore nog vid för att icke kunna

då och då åstadkomma verkliga oefterrättligheter. Motionären lemnar

exempel på dylika fall och påpekar, hurusom ej sällan kända och aktade

familjenamn anläggas för att bereda innehafvaren ett förtroende med deraf

följande förmåner, hvilka icke annars skulle kommit honom till del, utan

att dock företaget derför kan anses falla under strafflagen.

Härefter fortsätter motionären: Rent af instinktivt tycktes dock

allmänheten uppfatta antagande eller utbytande af namn såsom en allt för

vigtig åtgärd för att icke böra vara förbunden med någon laga form.

Härifrån torde vara att härleda den rätt allmänt praktiserade vanan att i

Post- och Inrikes Tidningar tillkännagifva dylika namnbyten; man ansåge

sig dermed hafva beredt dem någon större laglighet, än om man blott i

någon »vanlig», om än vida mer spridd tidning kungjorde dem. Men dessa

tillkännagifvanden vitsordade ganska ofta, huru obetänkt vederbörande begagnade

sin ifrågavarande rätt; och ett studium af dem lemnade icke

mycket hopp öfrigt, att man på det fria namnbytets väg skulle hinna till

den ståndpunkt, som för både allmänt och enskildt intresse måste synas

önskvärd. Det vore icke för tidigt att söka äfven å detta område bringa

ordning och reda till stånd. Och ville man verkligen tänka sig en allmän

ålderdomsförsäkring lagstadgad inom vårt land, torde såsom en oundviklig

förutsättning derför vara att fatta ordnandet af våra namnförhållanden så,

att lagligen stadgades dels om skyldighet att ega verkligt efternamn, dels

ock om viss ordning, i hvilken tillstånd att antaga eller utbyta sådant

namn borde sökas. I hvad fall som helst torde ock böra beredas utväg

för dem, som innehade bestämdt slägtnamn, att värna sitt intresse i att

icke detta obehörigen tillgrepes. Ty hvarken för dessa slägter eller för

det allmänna kunde det vara likgiltigt, om genom en äfven utan alla lagstadganden

fortgående namnbildning fullt bestämda familjenamn hänsynslöst

blefve prisgifna åt hvem som helst, som af ena eller andra anledningen

kunde vilja tillegna sig dem. Äfven i vårt land visste man lyckligtvis att

sätta värde på »ett aktadt namn»; någon möjlighet borde väl då ock här

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

17

beredas bärare af sådana vare sig ärfda eller förvärfda namn att, i sitt

sträfvande för dess bibehållande vid sådant värde, ej paralyseras åt främmande,

hvilka utan känsla för familjens traditioner eller namnets för

pligtelser anlade och måhända rätt snart besudlade det. Fall torde under

stundom inträffa, der visst familjenamn antoges blott for att kränka dess

verklige egare; i andra fall toges det blott »på höft» — men någon särskild

afsigt att hedra det torde under dylika förhållanden knappast före

finnas. Det kunde ej vara likgiltigt, om ett lands lagstiftning lemnade

detta vigtiga område utan rättsskydd. Äfven hos oss torde en »mdividual

rätt» af ofvan antydd omfattning böra både erkännas och fastställas.

Betänkligheter kunde möjligen göra sig gällande i_ fråga om familje

namnspligt i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare i sa hög

oråd soin hos oss försummat att anlägga sådana. Men da denna klass i

Fandets nordligare landskap redan brutit med denna sed och i allt fall var

landtbefolknings ökade bildning samt stegrade betydelse i både socialt och

politiskt hänseende måste kräfva dess inordnande under samma regler, soin

redan länge gjort sig gällande bland öfnga kulturfolk, kunde motionären

icke tillmäta dessa betänkligheter något synnerligt afseende. .

Utan allt öfvervägande torde heller icke böra lemnas fragan om viss

begränsning af föräldrarnes rätt att gifva sina barn hvilka dopnamn som

helst. Denna rätt borde ej utesluta barnens skyddande från att undei hela

sitt lif dragas med dopnamn, hvilka gjorde dem til föremal för gäckeri

och åtlöje, och hvilka i och för sig kunde vara verkliga vidunderligheter.

Våra kyrkböcker visade, att föräldrar såsom förnamn åt sina barn anvande

ej blott efternamn, utan ock namn på orter samt, nästan än värre, de

orimligaste nybildningar eller förvndnmgar. Döpelseaktens helgd torde

ock kräfva någon hänsyn. Det syntes motionären derför vara val vårdt att

tillse huruvida icke, i likhet med hvad i Frankrike och Danmark egde

rum,’ någon gräns af lagstiftningen borde uppdragas för föräldrarnes ratt

att bestämma dopnamnen för sina barn.

På grund af hvad motionären anfört föreslår han,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t

måtte vidtaga de åtgärder, som erfordras för att bringa till stånd en tillfredsställande

rättsordning i fråga om personnamn, samt i de delai deraf,

som befinnas ingå under Riksdagens lagstiftningsrätt, förelägga Riksdagen

förslag till de bestämmelser, som för ändamålets vinnande aro nödiga.

Bih. till Kiksd. Prot. 18%''. 7 Sami. ''27 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Hvad först beträffar motionärens förslag att genom lagstiftning inskränka

föräldrars rätt att för sina barn välja dop- eller förnamn, anser

sig utskottet icke kunna tillstyrka detta. Det är visserligen visadt, att

denna rätt i vissa fall kan anses vara missbrukad, men sådant lärer dock,

om man ser på förhållandet i stort, höra till undantagen; och då derigenom

ej någon verklig skada, om också ett visst obehag kan anses följa

för dem, som erhållit mindre lämpliga förnamn, hvilka för öfrigt i dagligt

tal i allmänhet förändras till mindre stötande former, synes berörda förhållande

ej utgöra tillräckligt skäl för en inskränkning i denna föräldrarnas

rätt.

Beaktansvärda svårigheter torde väl också möta att på ett lämpligt

sätt meddela stadganden om den kontroll härutinnan, som skulle utöfvas.

Att, på sätt i Frankrike lärer vara föreskrifvet, man endast skulle få använda

vissa på förhand angifna namn, anser utskottet ingalunda kunna

förordas, och att åt pastor eller annan myndighet uppdraga pröfningen uti

ifrågavarande hänseende synes utskottet jemväl betänkligt. Man torde för

öfrigt hafva allt skäl att antaga, att det öfverklagade missbruket härutinnan

i man af stigande folkupplysning skall allt mera aftaga, äfven utan något

ingripande i lagstiftningen på denna del af privatlifvets område.

Hvad derefter angår motionen, så vidt den afser lagbestämmelser

mot den. obegränsade rätten att antaga och ändra familjenamn, kan utskottet

ej förneka och underkänner icke betydenheten af de utaf motionären

framhållna missbruk och olägenheter, som äro eller kunna blifva en

öljd af den rådande friheten på detta område; och utskottet fäster sig

härvid särskildt vid de svårigheter, som häraf vållas för domstolar och

polismyndigheter vid utöfvandet af deras verksamhet gent emot förbrytare.

Sedan emellertid genom kongl. förordningen angående kyrkoböckers

förande den 6 augusti 1894 blifvit stadgadt, att i församlingsbo^ jemte ett

till äfventyra antaget nytt namn, städse skall utsättas vederbörandes förra

tillnamn, och detta sålunda alltid kommer att inflyta i betyg, som på grund

af nämnda bok utfärdas, torde berörda svårigheter i betydlig mån minskas.

Att hindra kringstrykande personer att på olika orter begagna för tillfället

antagna namn lärer för öfrigt icke genom lagstiftning kunna hindras. Sker

sadant i. bedrägligt syfte, är detta redan i lag belagdt med straff.

Villigt, medgifver emellertid utskottet, att det i många afseenden

skulle vara särdeles förmånligt, om hvarje familj i landet hade sitt särskilda

tillnamn, men ett sådant resultat lärer icke genom någon lagstiftning kunna

uppnås.. För att vinna ordning och reda uti ifrågavarande hänseende är det

in'' eJ no8 aH lagstifta. Kontrollen måste också vara väl ordnad

och effektiv, och att svårigheten härutinnan torde vara betydande, framgår

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

af den omständighet, att äfven i de länder, der man lagstiftat i ämnet,

ordningen beträffande familjenamn icke lärer vara stort bättre än hos oss.

Så länge en mycket stor del af landets befolkning vidhåller seden

att ej antaga något egentligt familjenamn, utan såsom sådant begagnar

faderns förnamn med tillägg af »son», samt dessa namn på »son» äro lika

med dem, som af många andra användas såsom verkliga familjenamn, lärer

en sådan rättsordning beträffande familjenamn, som motionären afsett, i

allt fall icke kunna åvägabringas, och att genom ett lagbud våldsamt bryta

denna sed kan utskottet icke tillstyrka.

På grund häraf hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar C. F. Pettersson, Lundström, Rudebeck, G. Andersson och

Sörens son.

Herrar Öländer och P. G. Petersson hafva begärt få antecknadt, att

de inom utskottet icke deltagit i behandlingen af detta ärende.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.