Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade bestämmelser rörande landstingsskattens utgörande.

1896-04-10 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:55, Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade bestämmelser rörande landstingsskattens utgörande.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

X

N:o 55.

Ank. till Eiksd. kansli den 10 april 1896, kl, 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade bestämmelser

rörande landstingsskattens utgörande.

Uti 2 inom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862

stadgas, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade,

skola i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser finnas meddelade,

som i 1 mom. af samma paragraf omtalas, utgå i förhållande till

den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital

eller arbete, som af en hvar skattskyldig till statsverket erlägges. Den

sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt skiljer sig från

de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgade grunder

för kommunalutskylders utgörande bland annat deruti, att enligt sistnämnda

lagrum kommunalutskylder skola utgå jemväl för sådan jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning ej erlägges, hvarvid till beräkningsgrund

tages det belopp, som, derest bevillning för fastigheten skulle utgå,

på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar. Då nu staten

enligt gällande bevillningsförordning är befriad från bevillning, så följer

häraf, att för vissa staten tillhöriga fastigheter erlägges kommunalskatt,

men icke landstingsskatt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 170, hafva nu herrar P. Andreasson, Hans Holmlin, J. A. Johansson

i Bastholmen, A. Emil Baaz och Carl G. Grundell hemstält, att Riksdagen

ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande lagBih.

till Rilcsd. Vrot. 1890. 7 Samt. 32 Käft. (Nös 55, 56.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

stiftning, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, skall

påföras landstingsskatt efter det belopp, som, derest bevillning för fastigheten

skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,

hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall vid åsättande

af landstingsskatt tagas i beräkning.

Till stöd för motionen anföres:

Under de ^senare åren hade allt allmännare och allmännare klagomål

försports deröfver, att till statsverket indragna samt utarrenderade boställen

icke påfördes landstingsskatt, ehuru kommunalskatt påfördes samma

egendomar efter dem åsatt taxeringsvärde. Landstingsskatten vore ju i

sjelfva verket icke annat än kommunalskatt, fastän kommunen, här landstingsområdet,

vore större.

På nu t, ex. i motionärernas län, Bohus län, landstingsskatten utginge

med 50 öre för hvarje bevillningskrona och uppginge till nästan

hälften (cirka 75,000 kronor) af hela landstingets inkomster (cirka 175,000

kronor) under det statsdomänerna, hvad mantal anginge, uppginge till

något öfver Vio af hela landstingsområdets i mantal satta jordbruksfastighet,

så framginge häraf, att detta vore för Bohus län ingen ovigtig sak. DS

nu landstingets utgifter hufvudsakligen utginge till sjukvård, döfstummeskolebyggnader,

undervisning af olika slag, till samfärdselns förbättrande

och andra allmänna nyttiga angelägenheter, hvaraf kronoarrendatorer och

deras underhafvande hade samma fördel som andra länets inbyggare,

torde det vara sjelf klart, att detta missförhållande tarfvade en rättelse.

Samma sakförhållande torde nog ega rum i rikets öfriga län.

Saken hade ock förr varit föremål för Riksdagens behandling, ty 1888

väckte J. Rundbäck motion i enahanda syfte; men fastän motionen tillstyrktes

af lagutskottet och bifölls af Andra Kammaren, förföll frågan

genom Första Kammarens afslag.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande landstingsskattens utgörande

i det syfte,''som nu föreliggande motion innehåller, har icke blott en gång

förut, såsom motionärerna synes antaga, utan upprepade gånger varit föremål

för Riksdagens pröfning. Redan vid 1884 års riksdag förelåg till

behandling en af enskild motionär väckt framställning om sådan ändring

i bevillningsförordningen, att alla staten tillhöriga jordar och boställen

blefve i taxeringslängderna upptagna i likhet med andra fastigheter och

sålunda »det ena hemmanet framför ett annat» icke befriadt från erläggande

af landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter. Dåvarande be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

villningsutskottet, till hvars handläggning framställningen hänvisats, förklarade

i afgifvet betänkande, n:o 1, att motionärens yrkande på likställighet

emellan statens bevillningsfria jordbruksfastigheter och annan

jordbruksfastighet i fråga om skyldighet att deltaga i landstingsskatt och

skjutsentreprenadafgifter väl syntes berättigadt, men att då den sedan

gammalt gällande grundsats, att staten för sina fastigheter vore fri från

bevillning, icke borde rubbas, det af motionären öfverklagade förhållandet

torde böra rättas icke genom en ändring i bevillningsförordningen, utan

genom införandet i förordningen om landsting och i skjutsstadgan af föreskrifter

lika dem, som funnes uti 58 § i förordningen om kommunalstyrelse

å landet, I enlighet härmed afstyrkte utskottet bifall till framställningen,

och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Frågan, i hvad densamma rörde landstingsskatten, blef emellertid snart

nog å nyo dragen under Riksdagens pröfning. Vid 1888 års riksdag föreslog

nemligen herr J. Rundbäck uti en inom Andra Kammaren väckt

motion, att förordningen om landsting måtte så ändras, att den skilnad,

som i förevarande afseende funnes mellan föreskrifterna i nämnda förordning

och förordningen om kommunalstyrelse å landet, blefve upphäfd.

I häröfver afgifvet utlåtande, n:o 45, anförde lagutskottet, dit berörda

motion hänvisats, hurusom utskottet för sin del icke kunde finna något

giltigt skäl för den skilnad, som i de särskilda författningarna blifvit i nu

ffrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande af kommunalutskylder

och landstingsskatt, hvilken sistnämnda ju äfven till sin

natur vore en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns

behof, och att utskottet förty, lika med motionären, ansåge, att ändring i

gällande bestämmelser borde ske till åvägabringande af likformighet härutinnan.

Arrendatorerna af ifrågavarande egendomar skulle. visserligen

härigenom få sig ålagda afgifter, från hvilka de förut åtnjutit befrielse;

men landstingsskatten vore i allmänhet icke af den betydenhet, att detta

förhållande borde väcka någon betänklighet mot den föreslagna ändringen.

Dessutom vore väl på många ställen, såsom motionären antydt, dessa arrendatorer

redan taxerade för inkomst af arrendet och deltoge på denna

grund i landstingsskatten, hvilket emellertid, derest motionärens förslag

blefve upphöjdt till lag, ej vidare skulle ega rum.

På dessa skäl hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med anledning

af motionen, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande lagstiftning,

att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras

landstingsskatt efter det belopp, som, derest bevillning för fastigheten skulle

utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade, hvaremot

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle vid åsättande af landstingsskatt

tagas i beräkning. Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren

utan votering bifallen, men afslogs af Första Kammaren med 47

röster mot 39.

^Vid följande riksdag förnyade herr Rundbäck sin framställning, som

då åtföljdes af förslag till ändrad lydelse af 2 mom. i § 47 af förordningen

om landsting. Förslaget, jemväl då tillstyrkt af lagutskottet, blef denna

gång af båda kamrarne — Första Kammaren efter omröstning med 53

röster mot 38 ■— bifallet med det tillägg rörande 48 § i nämnda förordning,

som utskottet förordat.

Det förslag i ämnet, som Riksdagen sålunda för sin del antagit, blef

medelst skrifvelse den 3 april 1889 hänskjutet till Kongl. Maj:ts pröfning.

Sedan infordrade utlåtanden öfver berörda förslag inkommit från samtliga

länsstyrelser och landsting i riket, äfvensom från domänstyrelsen, föredrogs

ärendet i statsrådet den 28 november 1890. Härvid förklarade Kongl.

Maj:t sig icke kunna antaga Riksdagens förslag.

Redan vid 1892 års riksdag bragtes, det oaktadt, frågan å nyo å bane,

nu åter förenad med frågan om skjutsentreprenadafgifterna.

Lagutskottet, som äfven denna gång hade att i frågan sig yttra, anförde

i afgifvet utlåtande, n:o 21, bland annat:

»Utskottet vidhåller fortfarande den åsigt, utskottet tillförene tvenne

gånger uttalat i förevarande ämne. — —-----Utskottet med
gift^

villigt, att den beskattning, som söker träffa allenast den verkliga

inkomsten af jordbruksrörelse, ur teoretisk synpunkt har afgjordt företräde

för en beskattning, som grundar sig på jordbruksfastigheternas taxeringsvärden.

A andra sidan lärer det emellertid icke kunna förnekas, att den

praktiska tillämpningen af den förra beskattningsmetoden erbjuder långt

flera vanskligheter än tillämpningen af den senare, och hvad särskildt angår

uppskattningen af den inkomst, som arrendena af kronodomäner må

kunna lemna, tror sig utskottet veta, att i de visserligen icke talrika fall,

der dylik taxering förekommer, densamma varit temligen godtycklig. Att

under närvarande förhållanden arrendatorerna af kronans domäner skulle

i allmänhet vara i sämre ekonomisk ställning än landets sjelfegande mindre

jordbrukare och enskilda arrendatorer, lärer näppeligen kunna påstås. Såsom

en synnerligen beaktansvärd omständighet må slutligen antecknas, att

rikets samtliga landsting och med endast två undantag samtliga länsstyrelser

tillstyrkte bifall till Riksdagens ofvanberörda förslag. Samma

förslag lemnades äfven af domänstyrelsen utan annan erinran, än att till

undvikande af all misstydning uttryckligen borde förklaras, att kronopark

er fortfarande vore frikallade från erläggande af landstingsskatt.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På grund af hvad sålunda anförts och då den omständighet, att frågan

delvis redan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, enligt utskottets

tanke, icke borde utgöra hinder för ett förnyadt uttalande i ämnet från

Riksdagens sida, gjorde utskottet till Riksdagen en hemställan, som i hvad

densamma afsåg landstingsskatten var af alldeles samma innehåll som den

af 1888 års lagutskott afgifna.

Andra Kammaren biföll äfven denna gång utan votering utskottets

hemställan, hvaremot Första Kammaren, efter yrkande af lagutskottets dåvarande

ordförande, afslog densamma.

Utskottet vidhåller allt fortfarande den uppfattning af föreliggande

fråga, som detsamma flera gånger tillförene varit i tillfälle att uttala. Då

utskottet, det oaktadt, icke anser sig kunna tillstyrka bifall till förevarande

motion, är orsaken härtill att söka dels derutinnan, att Kongl. Maj:t så nyligen

som år 1890 förehaft frågan till ompröfning och dervid funnit sig

icke kunna antaga, det af Riksdagen till frågans lösning framstälda förslag,

dels ock i det förhållande, att frågan om revision af förordningen angående

bevillning af fast egendom samt af inkomst jemte dermed sammanhängande

bestämmelser i kommunalförfattningarna för närvarande i hela dess omfattning

— sedan särskilde komiterade den 2 november 1894 afgifvit betänkande

i ämnet — är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson, J. Anderson, P. G. Petersson och Nilsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.