Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om afskaffande af den personliga afgiften till presterskapets aflöning.

1896-04-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:56, Utlåtande, i anledning af väckt motion om afskaffande af den personliga afgiften till presterskapets aflöning.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

♦i:

N:o 56.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1896, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om afskaffande af den

personliga afgiften till presterskapets aflöning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 78, har herr J. Mankell föreslagit:

»att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan

att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den personliga

afgiften till presterskapets aflöning, på sätt kan finnas lämpligt

efter föregående utredning af dess förhållande till öfriga personliga skatter.»

Uti motionen har herr Mankell åberopat sig på den motivering, som

förefunnes i en af honom vid innevarande riksdag väckt motion, n:o 76,

om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående mantalspenningarnes afskaffande,

deri han bland annat anfört:

Förkastligheten af de personliga skatterna förefölle så påtaglig, att

den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste

insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. En sådan

skatteform stode i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den

fattigaste för sin familj och sina tjenare skulle betala samma belopp som

millionären — för att ej tala om aktiebolag och banker, som vore alldeles

befriade — syntes orimligt. Också hade de personliga skatterna i de

flesta civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det vore blott med några

få stater — år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige

delade den tvetydiga äran af deras bibehållande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,

som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät

■förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då° praktiska

skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtad! att på en gång

beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många

andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Väl hade under sådana omständigheter

varit, om komitén, med fasthållande af principens vigtighet,

föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna

och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffande!

allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskoleafgiften,

skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte några mindre, personella afgifter.

Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den grunder,

hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste betraktas såsom

svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga skatternas anhängare

fått göra tjenst vid hvarje försök till deras afskaffande.

Mer än någonsin torde nu äfven tiden vara inne för de personliga

skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än ©tillfyllestgörande, skäl

mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning kunde

möjligen de oprivilegierade jordbrukarne haft att anföra, så länge de voro

betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de nu blifvit

befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått skyddstullar,

hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, funnes så mycket

mindre skäl för de personliga skatternas bibehållande, som de obemedlade

i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa skatters qvarstående,

sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter nödgats ersätta

statskassan de inkomster, som gått förlorade genom de sjelfegande jordhrukarnes

och genom industriidkarnes skattelättnader.

Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de personliga

skatternas snara afskaffande. Härför syntes äfven den nuvarande

tidpunkten, då så betydliga öfverskott å statsinkomsterna förefunnes, böra

anses vara särdeles gynsam. Visserligen kunde man säga, att denna omständighet

egentligen blott kunde hafva omedelbar inverkan på möjligheten

af mantalspenningar!^ afskaffande, som inginge till statsverket. Men dervid

måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i främsta rummet

trycktes af de personliga skatterna, svårigheten att bära de höjda förbrukningsskatter,

som inginge till statsverket, måste minskas genom de för

kommunala behof utgående personliga afgifternas afskaffande, hvilket således

verkade såsom en skattelättnad med afseende på det totala skattebeloppet

till både staten och kommunen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Oberäknadt rättmätigheten, hade äfven såsom praktiska skäl för meromnämnda

skatters afskaffande blifvit anförda: att de ej tillförde staten

eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste eftergifvas;

att dessa inkomster ej oväsentligt minskades genom besväret och

kostnaderna för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras afskaffande

skulle kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna och de kamerala

verken; samt att de delvis utginge med olika belopp i särskilda

delar af riket, hvilket måste kännas så mycket obilligare, som de på somliga

ställen bestämdes af de mest bemedlade på fyrktalsväldets grund.

Hvad beträffade den personliga afgiften till presterskapets aflöning, så

ansågs densamma af skatteregleringskomitén böra bibehållas utan annan

motivering, än att den saknade material till frågans historiska utredning.

Emellertid hade för motionären uppgifvits, att denna afgift grundade sig

på den skrifvelse från 1859—1860 års riksdag, hvilken begärde lönereglering

af presterskapets inkomster, samt blifvit medgifven vid löneregleringarna

i de särskilda orterna, hufvud sakligast såsom ersättning för förut

utgående dagsverken af fastighet saknande personer. Då afgiftens upphörande

sedermera icke från något håll, motionären veterligen, inom riksdagen

blifvit ifrågasatt, hade några skäl för eller mot dess bibehållande

eller afskaffande icke blifvit anförda, fastän den sannolikt för närvarande

vore den största af de personliga afgifterna och ej vore mindre tryckande

än de öfriga.

Derjemte har motionären åberopat ett meddelande af numera aflidne

sekreteraren i nämnda skatteregleringskomité doktor J. Hellstenius, enligt

hvilket den personliga afgiften till presterskapets aflöning år 1878 uppgick

till sammanlagdt 869,736 kronor 95 öre.

Såsom motionären erinrar, har den personliga afgiften till presterskapets

aflöning faststälts genom de i de särskilda orterna på grund af

kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets

inkomster beslutade lönekonventioner, hvilka gälla för en tid af

50 år från den efter löneregleringens fastställande näst inträffande 1 maj.

Under den tid, för hvilken dessa lönekonventioner faststälts, kunna de

naturligen icke rubbas och den genom dem beslutade personliga afgiften

till presterskapet naturligen icke heller afskaffas. Motionärens förslag är

sålunda för närvarande utan all praktisk innebörd.

Då det dessutom torde stå en församling fritt att, derest den finner

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

för godt, befria vissa af sina medlemmar från utgörande af denna afgift

under förutsättning att afgiften i sin helhet derigenom icke blir minskad,

föranledes utskottet hemställa,

att herr Mankells förevarande motion icke må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1896.

På lagutskottets vägnar

E. VON KRUSENSTIERNA.

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sami. .32 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.