Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften.

1896-04-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:57, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

1

3f:o 57.

Ank. till Riksdagens kansli den 10 april 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphäfvande

af den personliga folkskoleafgiften.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 79, som hänvisats

till lagutskottets behandling, har herr J. Mankell föreslagit, »att Riksdagen

måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att

snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den personliga

folkskoleafgiften, på sätt kan finnas lämpligt efter föregående utredning

af dess förhållande till öfriga personliga skatter».

Till stöd för motionen åberopar motionären den motivering, som förefinnes

i en af honom till innevarande Riksdag afgifven motion, n:o 76,

om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande af mantalspenningarne,

och i hvilken motivering han bland annat anför:

»Den näst äldsta af de ännu bibehållna personliga skatterna synes

vara folkskoleafgiften. Dess förhistoria är i korthet följande. Riksdagen

1809—1810, som i allmänhet följde rättvisa grunder vid bestämmandet

af den då betydliga progressiva bevillningen, stadgade äfven, att en personlig

sådan i bevillningsstadgans första artikel skulle upptagas, ehuru

progressivt efter förmågan såsom s. k. skyddsafgift (för samhällets meddelade

skydd till person och egendom). Denna vackra grundsats öfverBih.

till Riksd. Prof. 1836. 7 Sami. 3.3 Höft. (N:is 57, 58). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

gafs emellertid redan vid 1812 års riksdag, då i stället ett för alla lika

belopp af 1 riksdaler specie — nu sannolikt motsvarande 8 kronor —

och något mindre för ynglingar och qvinnor bestämdes. Enär detta belopp

emellertid befans allt för tryckande för de obemedlade, nedsattes det

under de följande årtiondena efter hand, hvaraf den relativa verkan likvisst

i ej ringa mån förminskades, då äfven de öfriga artiklarna i bevillningsstadgan

till beloppet nedsattes. Slutligen beslöts vid 1844 och

1845 års riksdag, att af skyddsafgiften blott ena hälften skulle ingå till

statskassan, men den andra hälften under namn af folkskoleafgift användas

till folkskoleväsendets utveckling. För samma ändamål hade dock enligt

eu kongl. stadga af den 18 juni 1842 äfven tillkcrmmit en mindre, personlig

afgift, närmast till lärares aflöning. Denna afgift synes dock, liksom

den egentliga skyddsafgiften, vid 1883 års riksdag hafva blifvit afskaflad,

under det folkskoleafgiften qvarstått.»

»Förkastligheten af de personliga skatterna förefaller så påtaglig, att

den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste

insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. Eu sådan

skatteform står i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den

fattigaste för sin familj och sina tjenare skall betala samma belopp som

millionären — för att ej tala om aktiebolag och banker, som äro alldeles

befriade — synes orimligt. Också hafva de personliga skatterna i

de flesta civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det är blott med några

få stater — år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige

delar den tvetydiga äran af deras bibehållande.

Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,

som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät

förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då praktiska

skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtad! att på en gång

beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många

andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Yäl hade under sådana omständigheter

varit, om koinitén, med fasthållande af principens rigtighet,

föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna

och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffandet

allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskoleafgiften,

skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte några mindre, personella

afgifter. Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den

grunder, hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste betraktas

såsom svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 3

skatternas anhängare fått göra tjenst vid hvarje försök till deras afskaffande.

»

»Mer än någonsin torde nu äfven tiden nu vara inne för de personliga

skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än otillfyllestgörande, skäl

mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning

kunde möjligen de oprivilegierade jordbrukarne haft att anföra, så länge

de voro betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de

nu blifvit befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått

skyddstullar, hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, finnes

så mycket mindre skäl för de personliga skatternas bibehållande, som

de obemedlade i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa

skatters kvarstående, sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter

nödgats ersätta statskassan de inkomster, som gått förlorade genom de

sjelfegande jordbrukarnes och genom industriidkarnes skattelättnader.

Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de

personliga skatternas snara afskaffande. Härför synes äfven den nuvarande

tidpunkten, då så betydliga öfverskott a statsinkomsterna förefinnas,

böra anses vara särdeles gynsam. Visserligen kan man säga, att

denna omständighet egentligen blott kan hafva omedelbar inverkan på

möjligheten af mantalspenningarnes afskaffande, som ingå till statsverket.

Men dervid måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i

främsta rummet tryckas af de personliga skatterna, svårigheten att bära

de höjda förbrukningsskatter, som ingå till statsverket, inaste minskas

genom de för kommunala behof utgående persoidiga afgifternas afskaffande,

hvilket således verkar såsom en skattelättnad med afseende på

det totala skattebeloppet till både staten och kommunen.

Oberäknadt rättmätigheten, håfva äfven såsom praktiska skäl för

meromnämnda skatters afskaffande bifvit anförda: att de ej tillföra staten

eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste

eftergifvas; att dessa inkomster ej oväsentligt minskas genom besväret

och kostnaderna för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras afskaffande

skulle kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna

och de kamerala verken; samt att de delvis utgå med olika belopp i

särskilda delar af riket, hvilket måste kännas så mycket obilligare, som

de på somliga ställen bestämmas af de mest bemedlade på fyrktalsväldets

grund.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

Fragan om afskaffande af den personliga folkskoleafgiften har förelegat

till kamrarnes pröfning så väl vid 1888 som 1895 års riksdagar

utan att hafva vunnit Riksdagens bifall.

I det utlåtande, n:o 28, som lagutskottet i denna fråga afgaf vid

1888 års riksdag, yttrade utskottet:

I afseende å det framstälda förslaget vill lagutskottet erinra, att

skatteregleringskomitén i sitt den 13 september 1882 afgifna utlåtande

angående skatteförhallandena i riket föreslog, att den personliga afgiften

för folkskolans ändamål matte förbjudas. I det yttrande till statsrådsprotokollet,

hvarmed statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

anmälde skatteregleringskomiténs berörda förslag och hvilket sedermera

åtföljde propositionen till 1883 års Riksdag angående ändringar i folkskolestadgan,

anmärkte statsrådet, att ett sådant förbud syntes betänkligt.

Ifrågavarande afgift syntes visserligen i mera välmående kommuner kunna

utan svårighet borttagas. Den förhöjning i den efter förmögenhet och

inkomst utgående vanliga kommunalskatten, som deraf skulle blifva en

följd, skulle der icke kännas betungande eller medföra större orättvisor.

Men kommuner funnes, der den beskattningsbara förmögenheten och

inkomsten vore så obetydlig och skilnaden i ekonomisk ställning emellan

de från bevillning efter andra artikeln fria och de sådan bevillning betalande

i allmänhet så ringa, att betänkliga svårigheter och orättvisor

skulle uppstå, om all personlig skatt upphäfdes och bristen i kommunens

inkomster ersattes af en förhöjning i afgiften efter förmögenhet och inkomst.

Den kyrkliga kommunen egde, för att bereda tillgångar till sina

behof, icke använda andra beskattningsformer än de direkta. Skälen emot

ett fullständigt borttagande af möjligheten att i de mindre kommunerna

pålägga personlig skatt vunne derigenom inom den kyrkliga kommunen

ökad styrka. Dertill komme, att väl ingen afgift lättare än folkskoleafgiften

af de mindre bemedlade insåges utgå till ett för dem gagnande

ändamål, hvarför denna afgift minst af alla kunde antagas gifva anledning

till missnöje.

Den till 1883 års Riksdag aflåtna propositionen i ämnet, hvilken

hufvudsakligen afsåg att åt § 58 i folkskolestadgan gifva en sådan lydelse,

att deraf klart framginge, att en personlig afgift till folkskolan

alls icke vore anbebefald, utan endast medgifven, der vederbörande kommun.

funne den behöflig och rättvis, blef, med en af lagutskottet föreslagen

redaktionsändring, af båda kamrarne utan diskussion eller votering

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 5

godkänd; och utfärdades i enlighet med Riksdagens beslut kungörelsen

den 1 juni 1888.

Då enligt utskottets tanke icke sedan 1888 inträdt sådana förändrade

förhållanden, som kunna förringa giltigheten af de andragna skälen för

bibehållande af den personliga folkskoleafgiften, der densammas utgående

af omständigheterna betingas, hemstälde utskottet, att motionen icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Båda kainrarne biföllo lagutskottets hemställan.

Vid 1895 års riksdag hemstälde utskottet på hufvudsakligen samma

skäl som år 1888, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda, och blef denna utskottets hemställan af Riksdagen bifallen.

Utskottet, som fortfarande delar de betänkligheter mot ett fullständigt

upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften, som af utskottet

vid 1888 och 1895 års riksdagar blifvit uttalade, anser följaktligen, att

kommunens rätt att besluta en dylik afgift till begränsad! belopp bör

bibehållas, synnerligast då ifrågavarande afgift icke får sättas till högre

belopp än 50 öre för man och 25 öre för qvinna, och den sålunda synes

för de mindre bemedlade icke kunna blifva synnerligen betungande, helst

kommunerna pläga i stor utsträckning för medellöse medgifva afskrifning

af de personella utskylderna.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet

hemställa,

att motioen icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1896.

CARL B. HASSELROT.

Herr v. Krusenstjerna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.