Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende.

1896-04-13 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:59, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser

angående förlust af medborgerligt förtroende.

Uti tvenne o särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner,

n:o 84 af herr Åkerblom och n:o 128 af herr D. Bergström, i syftet af

hvilkens motion 14 af Andra Kammarens ledamöter instämt, hemställes

om ändring af nu gällande bestämmelser rörande förlust af medborgerligt

förtroende.

Så föreslår herr Åkerblom en underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och förelägga

Riksdagen förslag till sådan ändring i strafflagens bestämmelser om

förlust af medborgerligt förtroende, att genom nämnda bestämmelser må

lemnas åt domstolen att afgöra, huruvida dylikt strafftillägg vid förbrytelser

af vissa slag och särskild! då någon för första gången ådömes

straff, hvarmed nu sådant tillägg är förbundet, må ådömas förbrytaren

eller icke.

Och herr Bergström hemställer, att Riksdagen måtte i skrifvelse

anhålla, att regeringen ville taga i öfvervägande, dels i hvad mån de af

lagen stadgade fall, i hvilka förlust af medborgerligt förtroende skall

eller kan ådömas, kunna inskränkas, dels i hvad mån hithörande stadganden

böra ersättas genom stadganden, att den, som gjort sig skyldig

till visst brott, icke må vidare eller under viss tid nyttjas i allmänna

värf eller godkännas såsom vittne, samt derefter till Riksdagen göra

den framställning, hvartill utredningen gifver anledning.

Bih. till Itiksd. Brok 1896. 7 Sami. 34 Höft. (N:o 59.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

o

Herr Åkerbloms till stöd för förstnämnda förslag afgifna framställning

är af följande lydelse.

»Det är väl numera allmänt erkändt, att det straff, som lagen

ålägger den, som begått brott, icke får betraktas såsom vedergällning

eller hämd, vare sig den förfördelades eller hans slägtingars eller samhällets.

Detta straffs syftemål måste nu vara att rätta, att förbättra

den brottslige: straffet skall betaga honom lusten att begå brott eller,

om det visar sig nödvändigt, beröfva honom förmågan att förbryta sig

mot samhällets lagar eller dess medlemmars rätt.

Då der i lagen ännu finnes en straffbestämmelse, som kallas förlust

af medborgerligt förtroende — liktydig med att den sålunda straffade

saknar »god fräjd», som ju ock är ett vilkor för drifvande af en stor del

borgerliga näringar — torde denna straffart komma under den senare

kategorien. Densamma har väl bibehållits derför, att man anser, att

samhället skall på detta sätt skydda sig och sina medlemmar, i det man,

någon tid efter det en brottslig utstått ett ådömdt straff, skulle så kunna

öfvertyga sig derom, att han bättrat sig och att man icke vidare kan

befara ett upprepande af förbrytelsen eller nya lagbrott.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om icke detta försigtighetsmått,

denna åtgärd för att vinna ledning till bedömande af den straffades

sinnesbeskaffenhet och uppsåt ofta må anses för honom innebära just ett

betänkligt hinder, om han vill beträda bättre väg ar och återförvärfva sig

en ställning såsom laglydig och nyttig medborgare.

Domare i en del stadssamhällen, polismän, vederbörande vid fångvården,

prester och fattigvårdsföreståndare och välvilliga menniskor, som

förenat sig för att taga vård om frigifna fångar och skaffa dem arbete

till ärligt uppehälle, torde kunna lemna tillräckliga upplysningar härom,

hvilka icke kunna jäfvas, men som dock med sin påtagliga öfvertygelsekraft

ännu icke kunnat komma oss att taga några verksamma steg för

att åtminstone sådana ändringar i hithörande lagbestämmelser åvägabragts,

som ligga närmast till hands och hvilkas lämplighet från alla håll bekräftas.

Med eller mot lagstiftarens mening har detta — endast med de

undantag, som förekomma i kap. 5 §§ 2 och 3 strafflagen — vid en mängd

förbrytelser, särskild! då påföljden är straffarbete, ovilkorliga strafftillägg

fått den betydelse i det allmänna medvetandet, att det i hög grad motverkar

den straffades upprättelse. Den vanärans stämpel, som lagen lagt

på honom äfven för eu relativt ringa förbrytelse, beröfvar honom en stor

del af de utsigter till försörjning, som annars skulle stå honom öppna.

Man kan icke undgå att finna det bevisa mycket ringa följdrigtighet, då

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

i straffanstalterna fångarne bruka få lära sig ett handtverk, men deras

frihet att öfva detta efter deras frigifvande är i högsta grad begränsad.

Många af dessa yrken kan fången icke sedan ensam utöfva med utsigt

till afsättning af tillverkningen; men medhjelpare och lärlingar får en

vanfräjdad icke ha. Då nästan allt handtverk för att blifva lönande nu

allt mera måste drifvas i något slags större skala, blir det så mycket

svårare för en ensam man att härda ut i täflan med andra. Att vinna

anställning i andra yrkesidkares tjenst är för den vanfräjdade alltid förbundet

med de största svårigheter, och blir hans arbete dervid oftast

alltför uselt lönadt, just derför att han är vanfräjdad. Derför söka sig

ock frigifna straff-fångar ofta in på de arbetsanstalter, som för deras

skull blifvit inrättade, men här stå de ju på sätt och vis utanför frestelserna

och kunna icke genom fri verksamhet visa, att de förtjena att

återfå medborgerligt förtroende. För alla stå för öfrigt sådana arbetstillfällen

visst icke till buds.

I fråga om uppenbart oförbätterliga, samhällsfarliga brottslingar

betyder ju vanära eller vanfräjd alls ingenting. Det är derför här icke

heller fråga om sådana. Vissa brott äro också af den beskaffenhet och

innebära ett sådant förakt för allt hvad samhället och dess medlemmar

måste anse heligt och okränkbart, att de måste förbindas med förlust af

medborgerligt förtroende. Ett sådant är exempelvis mened. Det kan

ock starkt sättas i fråga, om vid itererade förbrytelser något undantag

bör göras från regeln, att de åtföljas af vanfräjd, då de komma under

de brottkategorier, som i strafflagen nu äro förbundna med denna påföljd.

Det är märkligt, att man tidigt nog i vårt land, i fråga om borttagande

af denna lagbestämmelses skadliga verkan, ville träda in på reformernas

väg och ändå icke ännu kommit anmärkningsvärdt framåt. Redan

den gamla lagberedningen ville 1844 slå in på denna bana och införa en

mera human lagstiftning än den, som, snart sagdt, i tid och otid innebär

tvånget för en domare att tillämpa allmänna bestämmelser om »förlust af

medborgerligt förtroende». Det är väl gifvet, att, om detta straff borttoges,

det i kanske många fall måste ersättas med något annat. Den

gamla lagberedningen föreslog också, att man i stället skulle införa en

ny, mindre omfattande bestämmelse om att den, som gjort sig skyldig

till vanärande brott, icke skulle kunna i allmänna värf brukas. Den tyska

strafflagen — den modernaste och kanske med största omvårdnad utarbetade

kriminalkodex, som finnes — kunde i så fall tjena till ledning. »Verlust

der burgerlichen Ehrenrechte» hindrar ingen från att drifva hvilken

som helst näring, utom möjligen sakförarskap och dylikt, under dot densamma

ju utestänger från afl offentlig tjenst, civil och militär, liksom från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

alla offentliga uppdrag. Redan i början af detta århundrade framhöllos

ock allvarliga invändningar mot den franska Code pénal, särskild! i Holland,

med anledning af dess bestämmelser, att vissa straff skulle medföra

ovilkorlig infami och ett generel! förverkande af icke blott politiska, utan

äfven civila rättigheter.

Lagberedningens motivering gick också ut derpå, att icke lagen kunde

beröfva medborgare medborgerligt förtroende, en anmärkning, som väl

hufvudsakligen afsåg straffets benämning. Beredningens förslag uteslöt

emellertid dylik allmän straffbestämmelse, hvilken ansågs motsvara den

utdömda brännmärkningen och domen till »ärans förlust»; men deremot

fordrade lagberedningen uttryckligen, att lagstiftningen skulle utmärka

de fall, då »den dömde måste anses ovilkorligen gjort sig ovärdig att

nyttjas i allmänna värf», emedan det vore lagstiftningens rätt och pligt

att bestämma vilkoren för sådana värfs utöfning. Jag antecknar detta

här för att erinra om huru uppfattningen var på den tiden.

År 1860, då förslaget till ny strafflag föredrogs inför Konungen,

ansåg sig emellertid dåvarande justitieministern icke kunna utesluta vanfräjdspåföljden

ur det lagförslag, som då skulle föreläggas Rikets Ständer.

Och år 1890 hade dåvarande justitieminister samma betänkligheter, emedan

vilkoret angående god fräjd qvarstode i en hel mängd författningar.

Då sistnämnda år vissa delar af strafflagen skulle ändras, framhöll

emellertid chefen för fångvården i Första Kammaren med stöd af sina

och andras erfarenheter och med åberopande af humanare lagstiftning i

utlandet, att vanfräjdssystemet här i landet borde revideras och förändras.

Lagutskottets ordförande, herr Axel Bergström, framhöll dervid, att, om

så skulle ske, de nu ifrågasatta, såsom synnerligen nyttiga ansedda förändringarna

i strafflagen vid den riksdagen icke skulle hinna genomföras;

och då afstod generaldirektören Wieselgren från detta sitt yrkande.

Det var dock temligen uppenbart, att icke några andra grundsakliga

skäl kunde angifvas deremot, att ju icke ändå en reform af lagstiftningen

i här antydda rigtning borde vara en framtidsuppgift. I högsta

domstolen hade ju också herrar justitieråden Skarin och Glimstedt anfört,

att förlust af medborgerligt förtroende borde ovilkorligen ådömas

endast för vissa gröfre brott, men att det beträffande öfriga förbrytelser

skulle bero på domarens pröfning, huruvida förlust af medborgerligt

förtroende borde ådömas, hvilket icke borde hindra, att brott af somliga

slag, om förlust af medborgerligt förtroende icke ådömdes, ändå kunde

beläggas med den påföljd, att den dömde under viss tid eller för alltid

förklarades icke kunna bekläda offentliga embeten eller erhålla allmänna

förtroendeuppdrag eller godkännas såsom vittne.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 5

Emellertid ledde nu dessa upplysningar och påminnelser icke till

något annat, än att förslag framkommo i syfte, att den, som vore dömd

förlustig medborgerligt förtroende, icke skulle efter utståndet kroppsstraff

möta så stora svårigheter att finna sin utkomst. Anteckningar

om dylik förlust skulle kantänka uteslutas ur arbetsbetygen; och man

ville äfven göra sådana ändringar i näringsförfattningarna, att frigifva

fångar icke skulle af vanfräjd hindras att arbeta yrkesmessigt för sitt

uppehälle. Dessa planer stötte emellertid på starkt motstånd från ett par

inflytelserika håll; och derefter hafva de åtminstone skenbarligen blifvit

uppgifna, likasom icke heller sedan dess frågan blifvit återväckt vid

riksdagen, ehuru så många lagkloke och bemärkte män då förutsade,

att densamma snart åter borde komma upp på dagordningen.

Ehuru vid gröfre brott, vid förbrytelser af vissa särskildt qvalificerade

slag och vid återfall .icke någon förändring af här ifrågavarande straffbestämmelser

numera kanske bör ifrågasättas, men å andra sidan eu

mildring af desammas erkändt betänkliga inverkan nu lika litet som förut

torde kunna byggas på någon förändring i näringsförfattningarna, må val

icke alla bemödanden att här få tidsenliga och nödiga modifikationer till

stånd dermed uppgifvas. Jag erinrar mig lagkomiténs förklaring för ungefär

tio år sedan, att det är »brottets egenskap med hänsigt i synnerhet

till ondskan i gerningsmannens vilja och lågheten i bevekelsegrunden», som

bör utgöra motivet för både allmänhetens och det allmännas — samhällets

och dess organs — uppfattning af gerningsmannens ställning i afseende

på det medborgerliga förtroende, som kan egnas eller fråntagas en samhällsmedlem;

och jag tror, att denna förklaring hänvisar oförtydbart dertill,

att här bör åt domaren lemnas en vidsträcktare befogenhet, än den som

nu tillkommer honom, att tillämpa bestämmelsen om förlust af medborgerligt

förtroende. Enligt framstående domares utsago är det t. ex. så

ofta, som första resan stöld, till och med i förbindelse med inbrott och

andra straffskärpande omständigheter, eller förfalskning icke haft något

slags rot i inneboende ondska eller elaka bevekelsegrunder; och det måste

då kännas mer än vanligt hårdt för en lagskipare att dervid ådöma minst

ett års vanfräjd. Dylika förbrytelser frammanas ju så ofta af skriande

nöd och kunna stundom rent af skyllas på oförstånd. Att under sådana

förhållanden låta denna påföljd qvarstå såsom, snart sagd t, oafvisligt förbunden

med domen till straffarbete synes åtminstone föga förenligt med

hvad man nu för tiden begär af eu upplyst lagstiftning.

Man har anmärkt, att genom latitudsystomet och den nu i domarens

hand lagda, temligen vidsträckta magten att inom vissa gränser för samma

brott ålägga större eller mindre straff redan, i synnerhet då, mest på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

landet, yngre och oerfarne domare ofta tillförordnas, torde ställa för stora

anspråk på dessas urskilning, menniskokännedom och juridiska sans. Om

lian nu också skulle afgöra, när det eller det straffet skulle åtföljas af

vanära eller icke, så blefve dermed på honom lagdt allt för mycket, invänder

man. Härtill vill jag svara, att det ju i detta fall kanske icke

behöfde bero så mycket på domaren som på domstolen. För våra lagstiftare

torde icke den tanken vara alldeles främmande, att något större

befogenhet bör tilläggas nämnden, så att denna mer än hittills kunde

ersätta en juryinstitution i hvad denna till äfvent.yrs kan framvisa såsom

önskningsmål för oss. Jag kan för öfrigt icke underlåta att här påpeka,

att strafflagens kap. 5 § 3 redan har den bestämmelsen, att domstolen

skall pröfva, om den, som, då han ännu icke fylt aderton år, gjort sig

skyldig till straff, hvarmed annars förlust af medborgerligt förtroende är

förbunden, må ådömas denna straffpåföljd. Har man i detta fall kunnat

hysa förtroende till domstolens erfarenhet och skarpsinne, så bör man

också i denna hänsigt hysa tilltro till densamma, då det är fråga om

att döma till vanfräjd brottslingar, som gått öfver denna ålders gräns.

Hos mången medelålders, nödstäld familjefader, hos mången till eländets

yttersta gräns bragt v åldring kan måhända icke samma lättsinne tjena

som ursäkt; men andra långt vigtigare betänkligheter borde här hindra

samhället att i sin lagstiftning skära alla öfver en kam. Och det bör

vara lika lätt att bedöma, om en sådan förbrytare, då han synes första

gången inför domstolsskranket, är en farlig och oförbätterlig skurk,

som det kan vara för rätten att nu afgöra detta i fråga om sjuttonåringar,

som, Gud bättre, allt för ofta kunna vara betydligt mera »inpiskade».

Det tör måhända anmärkas, att på dagordningen för närvarande

lärer stå en fråga, som också får tilläggas en viss betydelse med hänsigt

till syftet att sätta vår lagskipning i tillfälle att bättre än hittills motsvara

eu mognande allmän menings fordringar. Jag syftar på förslaget

att införa »vilkorliga straffdomar», som skulle verkställas först vid återfall.

Jag tror emellertid icke, att en sådan nyhets införande skulle göra

de förändringar i strafflagsbestämmelserna öfverflödiga, hvilka jag här

afsett. Allra minst kunna de göra det, om med hänseende till vanfräjd

såsom ovilkorlig påföljd endast en viss åldersgräns — såsom strafflagens

nu gällande stadganden skulle kunna förebilda — skall vara afgörande.

Jag anser ock, att en lagförändring i bestämmelsen om vanfräjd såsom

vissa brotts påföljd under alla händelser bör vara ett önskningsmål, som

icke längre får förbises.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagsutslcottets Utlåtande N:o 59. 7

Herr Bergström har äfven motiverat sin hemställan med en vidlyftig

framställning’, hvars hufvnddrag utskottet, under hänvisande i öfrigt

till motionen och dervid fogade bilaga, tillåter sig att härmed återgifva.

Motionären anför till en början, hurusom vid den revision af strafflagen,

som företogs för sex år sedan, det från flera håll framhölls såsom

en särdeles behjertansvärd angelägenhet, att man borde söka ur lagstiftningen

undanrödja de hinder, som stälde sig i vägen för den brottsliges

återgång till en bättre vandel efter utståndet frihetsstraff, och att det

vore hufvudsakligen trenne olika sätt, hvarpå man sökte vinna en mer

eller mindre fullständig lösning af det uppstälda problemet.

Dels ifrågasattes, att stadgandena om förlust af medborgerligt förtroende

skulle ur strafflagen alldeles uteslutas, eller att åtminstone användningen

af denna straffpåföljd skulle genom ändrade strafflagsbestämmelser

betydligt inskränkas. Dels påyrkades en begränsning af de fall,

i hvilka anteckning om fräjd finge göras i prestbetyg. Dels ifrågasattes

att ur den allmänna näringslagstiftningen och möjligen äfven andra författningar

borttaga stadgandet om god fräjd såsom vilkor för utöfvande

af näring eller yrke.

Derefter återgifver motionären det af justitierådet Skärm vid behandlingen

i högsta domstolen den 18 december 1889 af nya lagberedningens

förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen

afgifna yttrande, hvilket gick i rigtning af frågans lösning på här ofvan

först omnämnda sätt. Motionären fortsätter derpå:

»Inom högsta domstolen vann denna mening understöd af ytterligare

en ledamot, justitierådet Glimstedt, men inom regeringen såväl

som sedermera inom Riksdagen lyckades den af justitierådet Skärm häfdade

uppfattningen ej vinna gehör. Lagutskottet hänvisade till de uttalanden,

som i denna del gjorts af så väl nya lagberedningen som

chefen för justitiedepartementet'' samt hemstäide endast om en ytterligare

inskränkning af ifrågavarande straffpåföljds tillämpning vid tjuinadsbrott,

hvilken ytterligare inskränkning emellertid ej vann Riksdagens bifall.»

Efter att hafva refererat nya lagberedningens yttrande beträffande

förslaget om ändrade bestämmelser om fräj danteckningar i prestbetyg,

omnämner motionären, hurusom äfven denna tilltänkta utväg till lösning

af ifrågavarande problem af såväl regering som Riksdag blef förkastad.

Sedermera lemnar motionären en redogörelse för det sätt, hvarpå

1890 års Riksdag sökte lösa förevarande fråga, i det, att densamma aflat

en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som den tredje här of van an - gifna lösningen innehåller. Denna skrifvelse blef emellertid utan påföljd,

då Kongl. Magt, efter att hafva infordrat utlåtande i ämnet från kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

merskollegium — hvilket utlåtande såsom bilaga åtföljer motionen —

vid ärendets anmälan den 3 februari 1893 fann Riksdagens framställning

icke föranleda till vidare åtgärd.

Slutligen anför motionären: »Det sätt att lösa ifrågavarande problem

för lagstiftningen, som ifrågasattes af 1890 års Riksdag, bär således af

regeringen befunnits alldeles olämpligt. Kommerskollegium har i sitt

utlåtande af den 29 mars 1892, hvilket såsom bilaga bifogas denna

motion, anfört sådana för regeringen talande skäl för bibehållande af

näringslagstiftningens bestämmelser om god fräjd såsom vilkor för idkande

af yrke eller näring, att någon framställning från regeringens sida i den

af Riksdagen angifna rigtningen icke är att förvänta.

Den väg till en lösning af ifrågavarande spörsmål, som man velat

finna i en ändring af stadgandena i afseende å fräj dbetyg, hvilka af

presterskapet meddelas, torde äfven få anses vara stängd. Den enhälliga

förkastelsedom, som högsta domstolen i detta fall uttalat, regeringens

lika enhälliga uttalande i samma rigtning och slutligen Riksdagens

förut omtalade afslag å herr Ii. Anderssons i Nöbbelöf skrifvelseförslag

i ämnet gifva åtminstone ringa utsigt att på denna väg komma det

föresätta målet närmare.

Af de tre lösningar, som för sex år sedan ifrågasattes, återstår sålunda

endast en, hvilken visserligen, äfven den, blifvit af regering och

Riksdag förkastad, men detta dock efter en vida mindre ingående pröfning,

än fallet varit med afseende å de båda andra. Då denna lösning, för

hvars användande justitierådet Skarins förut anförda yttrande i högsta

domstolen lemnar en utförlig och synnerligt god motivering, år 1890

förkastades af Riksdagen, skedde detta hufvudsakligen på yttre grunder.

Det gälde att få igenom den reviderade strafflagen med dess obestridliga

förbättringar i många punkter, och hellre än att äfventyra dess fall,

lemnade man å sido den principiella frågan, huruvida straffpåföljden

förlust af medborgerligt förtroende borde helt och hållet eller åtminstone

i betydligare mån ur strafflagen uteslutas. Inom Riksdagen ansåg man

sig så mycket hellre kunna göra detta, som man — för öfrigt på chefens

för justitiedepartementet egen, i Andra Kammarens debatt den 23 april

1890 gifna anvisning — stod färdig att besluta sig för att söka undanrödja

hindren för den straffade brottslingens återgång till samhället

genom partiella reformer på de lagstiftningsområden, som beröras af straffpåföljden

förlust af medborgerligt förtroende.

Då emellertid detta försök misslyckats, torde tiden vara inne att

underkasta sjelfva principfrågan en förnyad och mera sorgfällig pröfning.

Härför talar, förutom i högsta domstolen afgifna yttranden, Riksdagens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 9

egen behandling af detta ämne vid 1890 års riksdag. Genom kamrarnes

debatter under pröfningen af det framlagda strafflagsförslaget går

ett tydligt och allmänt erkännande, att icke allt är som det borde vara

i ifrågavarande afseende. Man erkänner, att lagstiftningen, långt ifrån

att hafva gjort allt hvad den borde och kunde göra för att åt samhället

rädda och bevara den förbättrade brottslingen efter utståndet frihetsstraff,

i vissa fall rent af upprest hinder härför. I fråga härom må särskildt

hänvisas till chefens för fångvårdsstyrelsen utmärkta och på en ingående

sakkännedom grundade anförande till Första Kammarens protokoll den

23 april 1890. (Första Kammarens protokoll 1890, II: 25: 11—21.)

Att något ytterligare här bör göras, derom torde sålunda de fleste

vara ense. Frågan är endast, huru långt man kan och bör gå. Innan

denna fråga kan afgöras, behöfves utan tvifvel en utredning ur flerehanda

synpunkter, hvars verkställande torde böra blifva regeringens

omsorg.))

Utskottet, som i sammanhang behandlat båda de förenämnda motionerna,

får härmed öfver desamma afgifva gemensamt utlåtande.

Herr Bergströms motion är af väsentligt större omfattning än den

af herr Åkerblom afgifna. Under det att den senare uteslutande åsyftar

en sådan lagändring, att det åt domstolen skall öfverlemnas att afgöra,

huruvida straffpåföljden medborgerligt förtroendes förlust bör i de speciella

fallen ådömas eller ej, hvarvid af motionären särskildt framhålles

önskvärdheten af en dylik fri pröfningsrätt, då det gäller en person,

som första gången begått brott, innebär herr Bergströms förslag fleraalternativa

lösningar af de, enligt lians åsigt, med nuvarande rättstillstånd

förenade svårigheter och missförhållanden. Sålunda kan uti sistnämnda

förslag anses ligga: l:o) yrkande om totalt uteslutande ur strafflagen af

berörda påföljd; 2:o) yrkande om begränsning, utan att straffpåföljden

i fråga ur lagen uteslutes, af de fall, då medborgerligt förtroendes förlust

skall eller kan ådömas, i hvilket yrkande kan anses innefattadt äfven

herr Åkerbloms ofvannämnda förslag; och 3:o) yrkande om ifrågavarande

straffpåföljds totala eller delvisa utbytande mot påföljden af obehörighet

att nyttjas i allmänna värf eller godkännas såsom vittne.

Hvad då först beträffar förslaget om upphäfvande af påföljden medborgerligt

förtroendes förlust, torde det vara till fyllest att åberopa, hvad

nya lagberedningen i sitt den 30 december 1887 afgifna förslag till

lag angående ändring i vissa delar af strafflagen härutinnan anförde —

Bih. till Likså. Prof. 1896. 7 Sami. ,34 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

ett yttrande, hvari jemväl 1890 års lagutskott, som till behandling förehade

förslag till omfattande revision af strafflagen, instämde.

»Ej sällan har man påyrkat», så lyder nya lagberedningens omnämnda

yttrande, »att den i strafflagen för vissa brott stadgade påföljden

förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och hållet borttagas,

och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den åsigt, som i allmänhet

inom den nyare rättsutveckligen gjort sig gällande om förkastligheten

af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att denna påföljd

i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att den för frigifna

brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig verksamhet

och sålunda motverkar bestraffningens syfte. I förra afseendet må

emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt förtroende ingalunda

är jemförlig med de gamla ärestraffen. Dess syfte är ej att tillfoga

brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra

menniskors afsky och förakt, utan endast att förebygga, att den, som

blifvit. dömd för nesligt brott, må framdeles eller, der påföljden ådömes

för viss tid, förr, än någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten,

inträda i sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende

åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort sig förtjent af allmän

tillit — något, hvarom sjelfva benämningen förlust af medborgerligt

förtroende, rigtigt förstådd, innehåller en antydan. Svårligen

kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgifva grundsatsen att utesluta

gröfre brottslingar från viss offentlig verksamhet äfven utöfver den tid,

som frihetsstraffet omfattar. Men vid sådant förhållande är det uppenbarligen

i praktiskt afseende synnerligen lämpligt att på ett ställe, och

det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna rörande de brott,

hvilka anses böra medföra denna påföljd, så att särskilda lagar och

författningar sedan utan vidare kunna hänvisa härtill, och detta så

mycket mera, som härigenom jemväl vinnes den fördel, att man kan

låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, der den ej anses böra åläggas

för alltid, bestämmas af domaren med hänsyn till de vid hvarje

särskildt fall föreliggande omständigheter.

Hvad den senare anmärkningen angår, så träffar i sjelfva verket

ej heller denna strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått

nesligt brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas vid embete,

tjenst eller annan allmän befattning, som han kan innehafva,

lärer ej på allvar af någon sättas i fråga, och huru vida bland de

»rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god fräjd erfordras,

till äfventyra finnas sådana, vid hvilka, till underlättande af straffade

personers bemödanden att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

förbehåll borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen

att besvara.»

Hvad af nya lagberedningen sålunda anförts, ådagalägger, enligt

utskottets förmenande, till fullo olämpligheten af att helt och hållet

upphäfva bestämmelserna angående förlust af medborgerligt förtroende.

I fråga om begränsning af de fall, då dylik påföljd skall eller

kan ådömas, är utskottet af den mening, att ej heller en dylik, förändring

är af behofvet påkallad eller af lämplighet betingad. Ty vare

sig den ifrågasatta begränsningen skall gå i den rigtning att ännu

mera inskränka antalet af de brott, som skola eller kunna medföra

berörda påföljd, eller förslaget åsyftar att modifiera stadgandet, att ett

brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende, med nödvändighet

skall göra detta, derest detsamma i det konkreta fallet belägges

med straffarbete, finnas enligt utskottets tanke afsevärda skäl

mot en sådan förändring af gällande stadganden. Dels gifver nemligen

en granskning af de i strafflagen stadgade fall, då ett brott skall beläggas

med straffpåföljden medborgerligt förtroendes förlust, vid handen,

att detta eger rum allenast vid synnerligen grofva brott, dels är för

de fall, att medborgerligt förtroendes förlust kan, men ej skall följa å

ett visst brott, inträdande af den faktiska påföljden bundet vid en högre

strafiärt inom straffskalan, en omständighet, som å sin sida tjenar att

ådagalägga, att påföljden i fråga inträder allenast vid gröfre former af

nyssnämnda brott.

Likaså vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att en strafflatitud,

hvari äfven andra ringare straff än straffarbete ingå, medgifver

för domstolen en, efter hvad erfarenheten bestyrker, ofta anlitad möjlighet

att, genom ådömande af eu ringare straffart, undvika brottets

beläggande med straffpåföljden medborgerligt förtroendes förlust.

Att åter medgifva åt domstolen fri pröfningsrätt, huruvida medborgerligt

förtroendes förlust skall i det konkreta fallet ådömas eller

ej, kan utskottet ej heller tillstyrka. Beträffande de gröfre brotten lärer

nemligen sådant ej lämpligen kunna medgifvas, och beträffande de öfriga

brott, hvilka kunna medföra förlust af medborgerligt förtroende, särskilt

stöld och bedrägeri, torde en sådan pröfningsrätt ej vara behöflig,

då ifrågavarande straffpåföljd i dylika fall endast ådömes, derest

brottet i fråga anses vara af så grof beskaffenhet, att det ej kan försonas

med fängelse, utan belägges med straffarbete.

Hvad slutligen angår förslaget att utbyta, fullständigt eller delvis,

stadgandena om medborgerligt förtroendes förlust mot bestämmelser,

att den för visst brott dömde skall vara obehörig att användas i all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

1 Li

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

manna värf och att brukas såsom vittne, tillåter sig utskottet hänvisa

dertill, att frågan om upphäfvande af god fräjd såsom vilkor för drifvande

af näring — hvilket väl får anses såsom den vigtigaste innebörden

af nyssnämnda förslag — på sätt motionären herr Bergström

erinrat, helt nyligen varit föremål för Kongl. Majrts pröfning, dervid

Kong!. Maj:t efter infordrade utlåtanden fann Riksdagens i ämnet gjorda

framställning ej föranleda till vidare åtgärd.

Med stöd af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

l:o att herr Åkerbloms motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o att herr Bergströms föreliggande motion icke

heller må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 13 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar von Krusenstjerna och Rudebeck, hvilka ansett, att utskottet

bort hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t ville taga i öfvervägande, i hvad mån, särskildt hvad angår

tjufnadsbrotten, användandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt

förtroende må kunna ytterligare begränsas, samt derefter till Riksdagen

göra den framställning, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Herr Göransson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:105 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende. s. 25 i texten