Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 60

1896-04-13 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:60, Lagutskottets Utlåtande N:o 60

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

1

N:o 60.

Ant. till Riksd. kansli den 13 april 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen

om förlag sinteckning den 13 april 1883.

Frågan om beredande af rättighet för egare eller brukare af jord

att erhålla förlagsinteekning uti de för jordbruket använda inventarier

har vid innevarande riksdag bragts å bane uti en inom Andra Kammaren,

af herrar M. Dahn och Ivar Månsson afgifven motion, n:o 175,

hvari föreslås, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t framlägga till nästa Riksdag förslag till

sådan ändring i lagen om förlagsinteekning och rätt till underpant i

lösegendom, att äfven jordbruket derunder måtte inbegripas.

Behöfligheten och lämpligheten af den i motionen åsyftade lagändring

hafva motionärerna sökt ådagalägga genom en framställning,

hvari till en början återgifves eu af Riksdagen år 1879 till Kongl.

Maj:t aflåten skrifvelse af följande lydelse:

»Rättigheten att lemna underpant i lös egendom bör vara en rättighet

för alla näringsidkare eller för ingen, och medgifvande af sådan

rätt utgör endast den enklaste gärd af rättvisa åt de näringsidkande

samhällsmedlemmar, som dermed ej nu äro hugnade. Man har mot

dess medgifvande åberopat det osäkra värde, dylik underpant för långifvaren

innebär, då de pantförskrifna föremålens egare och innehafvare

kan när som helst afyttra dem delvis eller helt och hållet till

tredje person med gällande verkan, enär underpantsrätten icke innebär

sakrätt i panten. De rörelser eller yrken, vid hvilka sådan panträtt

Bih. till lliksd. Prof. 1806. 7 Sami. 35 Haft. (N:o 60.J

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

skulle komma att användas, torde dock i allmänhet vara af den beskaffenhet,

att de för sitt utöfvande fordra innehafvande af åtminstone

större delen af de pantförskrifna föremålen eller de ursprungligen pantförskrifna

motsvarande, och det torde icke vara lagstiftarens uppgift

att tillse, det den enskilde icke i särskilda händelser skulle kunna i

oförstånd handla mot sin egen fördel. Deremot synes det vara lagstiftarens

pligt att för det fall, att på det fria aftalets väg den näringsidkare,

som det behöfver — han må för öfrigt vara bruksegare, bergverksegare,

fabrikant eller jordbrukare eller hvad annat som helst —

kan mot underpant i lös egendom erhålla den försträckning, han för

sin ekonomiska verksamhet behöfver, bereda en laglig form för pantaftalet

och derigenom, bland annat, skydda lagen för den vanhelgd,

som för densamma följer af de under lagens skydd, men mot dess

mening, härtill missbrukade lösöreköpen. I en tid med mångsidig och

liflig affärsverksamhet kan personalkrediten, såsom grundad på den

numera en omöjlighet vordna personliga kännedomen af dem, med

hvilka man kommer i affärsberöring, ej vidare räcka till, och realkrediten

måste derför anlitas i en allt större och större utsträckning, beträffande

de föremål, som kunna dertill användas.

Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet skett, får på grund

af det nu anförda hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det

Eders Kongl. Maj:t täcktes låta anställa en revision af samtliga gällande

föreskrifter om förlag och dervid jemväl taga i öfvervägande,

huruvida ej rätt till underpant i lös egendom må kunna medgifvas alla

näringar, samt till Riksdagen göra den framställning, som häraf kan

föranledas.»

Motionärerna hafva derefter anfört ett yttrande af den äldre lagberedningen,

hvilket återfinnes i motiverna till dess förslag till handelsbalk,

kap. 6, och lyder sålunda:

»Numera bör väl rättigheten att gifva underpant i lös egendom

icke rimligen kunna betraktas som ett privilegium för vissa näringsidkare.

Tiden har hunnit så långt, att denna rättighet måste ega rum

antingen för alla eller för ingen. Bland de näringar, som hittills ej

varit gynnade, är jordbruket. År det nu rätt, att den, som drifver

bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan sådan rörelse, får bereda

sig kredit genom underpant af lös egendom, så måste det ock vara

rätt, att en jordbrukare eller den som delar hans yrke, då han ej kan

bjuda inteckning i fastighet, får på lika sätt skaffa sig den kredit han

tarfvar för sin rörelse eller sitt arbetsföretag.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Slutligen fortsätta motionärerna:

»Genom indragning till staten af civil- och militleboställena ha

statens domäner och dermed arrendatorsklassen ökats till ett ansenligt

antal. Våra jordbruksarrendatorer, såväl statens som enskildes, kunna,

i allmänhet tagel, sägas utgöra vårt lands mera dugliga jordbrukare;

men det dyrbara, yttre lösörebo, de behöfva för att rigtigt rationell

kunna sköta sitt jordbruk, kunna de ej använda som hypotek för nödigt

förlagskapital, med mindre det sker under formen af det all kredit förstörande,

vanryktade lösöreköpet, som så öfverlemnar säljaren åt köparens

godtycke, att det förlamar hans handlingskraft. Som svar på

Riksdagens ofvannämnda skrifvelse framlades nemligen den nuvarande

lagen om rätt till underpant i lös egendom, från hvilken rätt jordbruket

uteslöts. Den skefva uppfattning, som sökte göra gällande, att då

underpant ej medförde sakrätt, vore den af ringa nytta, vederlägger sig

sjelf, då rätten att begagna sig af underpant städse användes inom de

yrken, der den medgifves, och för vår arrendatorsklass skulle den helt

visst blifva af stor betydelse ej blott genom att hämma ett snart sagd!

öfverhandtagande borgensväsende, utan framför allt genom att trygga

deras rätt, som i följd af nära skyldskap eller andra förbindelser hafva

svårt att neka en borgens påskrift.»

Föreliggande fråga är, såsom af motionärernas framställning kan

skönjas, ingalunda ny. Redan vid riksdagen 1847 —1848 anmärktes

hos Rikets Ständer vid behandlingen af en kongl. proposition med

förslag till förordning om förlagsinteckning, att alla de undantagslagar,

som innefattade stadgande^ om förlag, snarare borde upphäfvas än

vinna ytterligare utsträckning, såvida man ej ville medgifva alla samhällsklasser

rätt att erhålla lån genom en likartad förpantning af lös

egendom. Lagberedningen föreslog ock i det af densamma utarbetade

förslag till 6 kap. handelsbalken allmänt medgifvande af underpant i

lös egendom.

Detta lagberedningens förslag upptogs i väsentliga delar vid riksdagen

1859—1860, och Riksdagen antog äfven en lag rörande underpant

i lös egendom. Denna vann emellertid, i följd af högsta domstolens

utlåtande, icke Kongl. Maj:ts stadfästelse. Vid riksdagen 1865—

1866 väcktes i ämnet flera motioner, i anledning hvaraf Riksdagen antog

en författning, enligt hvilken förlagsinteckningen skulle i afseende å

sin tillämpning utsträckas äfven till jordbruksnäringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Icke heller detta förslag vann emellertid Kongl. Maj:ts sanktion.

Såsom grund härför anfördes hufvudsakligen, att förslaget, genom den

utsträckning, som enligt detsamma skulle gifvas åt begreppet förlagslån,

i sjelfva verket syntes innebära ett återupptagande i den svenska hypoteksrätten

af den redan i förra århundradet derifrån utmönstrade underpantsinstitutionen

— en institution, som i större delen af Europas öfriga

länder, i hvilkas lagstiftningar den varit upptagen, blifvit afskaffad,

tvifvelsutan med afseende å den ringa säkerhet, som vunnes genom en

inteckning i lös egendom, hvarmed sakrätt icke vore förenad.

Äfven vid 1868 års riksdag upptogs frågan, men förföll denna

gång" i följd af kamrarnes olika beslut.

vid 1879 års riksdag, då frågan å nyo förekom till behandling,

beslöts aflåtande af den skrifvelse, som i motionärernas framställning,

enligt hvad ofvan sagts, blifvit åberopad. Denna skrifvelse gaf anledning

till tillsättande af en komité, som erhöll i uppdrag, bland annat,

att afgifva yttrande, huruvida en utsträckning af förlagsinteckningsrätten

jemväl till andra näringar än dem, som då åtnjöto en dylik förmån,

vore för dessa näringars idkare af verkligt behof påkallad och kunde

förenas med de grundsatser, på hvilka vår lagstiftning för öfrigt hvilade,

samt för sådant fall föreslå de för utöfning af eu dylik rätt och

till förekommande af dess missbruk nödiga bestämmelser.

Denna komité, som afgaf sitt betänkande den 6 augusti 1881,

yttrade i fråga om förlagsintecknings användbarhet för jordbruksindustrien

följande.

»Hvad först beträffar frågan om en särskild lagstiftning för tillgodoseende

af jordbrukets behof af förlagskapital, lärer vid denna frågas

besvarande å ena sidan de sjelfegande jordbrukarnes, och å den andra

de icke sjelfegande eller arrendatorernas ställning böra särskildt undersökas,

då de förhållanden, som måste vara bestämmande för frågans

lösning, med afseende å dessa båda klasser af jordbrukare i flera delar

äro skiljaktiga. De förre eller jordegarne hafva nemligen i sin fasta

egendom ett föremål, hvars intecknande till hela sitt värde är åtminstone

i ett hänseende en mera användbar form för kreditens anlitande,

än hypotisering af lösegendom kan vara. Ty fastighetspanten erbjuder

just de förmåner, hvilka förmånsrätten i lösegendom i följd af föremålets

rörlighet och förytterlighet är ur stånd att lemna. I följd häraf

är också antagligt, att fastighetsegaren, innan något användande af

förlagsinteckning ifrågakomm''er, begagnat fastighetskrediten till dess

yttersta gräns, och att bereda honom tillfälle att derutöfver genom

erbjudande af förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig i en skuld
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

sättning, hvilken dessutom i många fall måhända komme att användas

icke till egendomens förbättrande, utan för att tillfredsställa böjelsen

för kanske icke oundgängliga konsumtionsbehof, dem den personliga

krediten icke vidare förmådde tillgodose, sådant kan icke ens för jordegaren

sjelf medföra någon verklig fördel. I fråga om hvarje näring

torde den ekonomiska regel i allmänhet hafva sin giltighet, att för eu

rörelses fördelaktiga bedrifvande fordras, att densamma åtminstone till

någon del är grundad på näringsidkarens egna tillgångar, och att en

rörelse, i synnerhet af större omfattning, som uteslutande eller nästan

uteslutande bygges på främmande medel, för dess idkare medför stor

våda och sällan erbjuder mera lofvande utsigt till framgång. Och att

för jordegaren, om han skuldsatt sig till ett belopp, motsvarande fulla

värdet af hans fastighet, gränsen för det fördelaktiga användandet af

krediten i allmänhet blifvit uppnådd, kanske öfverskriden, derom vittnar

erfarenheten, som lärer, att det i jordbruksfastighet och erforderliga

inventarier nedlagda kapital väl endast med sällsynta undantag förmår

lemna en afkastning, motsvarande, förutom ersättning för lefnadskostnaden

och öfriga kostnader, räntan på en af jordegaren åsamkad skuld

till lika belopp.

Till dessa skäl mot utsträckning af förlagsinteckningsinstitutionen

till jordegare komma ytterligare de allmänna, som vid flera tillfällen

blifvit emot införandet af underpantssystemet anförda, nemligen att

derigenom skulle ett starkt återhållande band blifva lagdt. på jordegarens

personliga kredit, att vid låns beviljande inom kort skulle såsom vilkor

kanske allmänneligen ända ned till egaren af den ringaste hemmansdel

framställas yrkande om förlagsinteckning, och att, när, såsom väl också

mer än en gång kunde inträffa, en låntagare tillintetgjort verkan af

den säkerhet, förlagsinteckningen antagits medföra, förtroendet till sådana

fordringar med hvad de erbjödo icke skulle blifva synnerligen större,

än hvad af det personliga förtroendet ännu återstode. Men häraf skulle,

under det afbräck den allmänna krediten tillfogats, verkningarna till

och med för den välbergade jordegaren, hvilken väl någon gång kan

vara i behof af ett tillfälligt lån, kunna blifva känbara i det fall, att

han icke'' hade till hands en inteckning i sin fasta egendom.

Hvad åter vidkommer brukare af annans jord, så måste väl erkännas,

att, då de endast med högst få undantag kunna hafva någon inteckning

i fast egendom att erbjuda eu långifvare, det för dem skulle vara en

verklig fördel, om i stället derför ett annat sätt att lemna säkerhet för

de lån, hvaraf de kunde vara i behof, blefve dem beredt. Äfven för

denna klass af jordbrukare synes dock förlagsinteckningens nytta kunna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

sättas allvarligt i fråga. Otvifvelaktigt skulle nemligen förlagsinteckningsrättens

utsträckning till dem medföra en väsentlig förminskning,

om ej ett tillintetgörande af deras personliga kredit, och på goda grunder

är antagligt, att detta för dem skulle utgöra en olägenhet, större

än den fördel blefve, som i vissa fall vore med användandet af förlagsinteckning

förenad. Deremot torde lagstiftningen genom en anordning,

som tillika blefve jordegaren till gagn, med bättre utsigt till framgång

kunna komma en arrendator eller brukare till hjelp vid tillfällen, då

han saknar medel att sjelf anskaffa all den lösa egendom gårdsbruket

kräfver, nemligen genom att än ytterligare främja och trygga sådana i

andra länder, der åkerbruksnäringen hunnit en högre grad af utveckling,

ganska vanliga aftal, hvarigenom jordegaren till brukaren upplåter, på

samma gång som sjelfva jorden, för dess häfdande nödiga kreatur, redskap

och andra inventarier. Ett steg i denna rigtning har i senare tid

af den svenska lagstiftningen redan blifvit taget. Sedan nemligen genom

17 kap. 6 § handelsbalken jordegare fått sig tillerkänd förmånsrätt

i landbos lösören för afgäld af fast egendom, blef genom kongl.

förordningen den 22 oktober 1867 stadgadt, att hvad i nämnda lagrum

vore föreskrifvet skall ega tillämpning jemväl i fråga om lega för kreatur,

redskap och annat, som jordegaren lemnat landbon till egendomens

bruk, der den lega ej längre stått inne än i 17 kap. jordabalken sägs,

så ock om ersättning, der den gäldas bör, för hvad sålunda till landbon

lemnadt blifvit. Komiterade hafva emellertid förestält sig, att till ytterligare

underlättande af legoaftal mellan jordegare och brukare rörande

lös egendom — aftal, hvilka till syfte och verkan hafva mycken likhet

med aftal om förlag och således icke lära vara att ange såsom främmande

föremål för komiterades uppmärksamhet — jordegarens rätt till

det lemnade förlaget skulle kunna än vidare betryggas; och är fördenskull

uppgjordt ett förslag till särskild förordning i nämnda hänseende.»

Då förordning om förlagsinteckning vid 1883 års riksdag antogs,

lemnades, såsom bekant, ej åt jordbrukarne rätt till dylik inteckning.

Genom kongl. bref den 15 februari 1886 tillsattes emellertid ännu

en gång en komité med uppdrag att utreda, huruvida genom förändrad

lagstiftning lättad utväg kunde beredas idkare af jordbruksnäringen att

anskaffa det för näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, äfvensom

afgifva de förslag till sådan lagstiftning, som kunde finnas af omständigheterna

påkallade.

Sedan komiterade den 23 september 1886 afgifvit förslag till, bland

annat, ändringar i förordningen om förlagsinteckning, hvari bestämmelser

meddelades, genom hvilka vissa jordbrukare tillerkändes rätt till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förlagsinteckning, fann Kong].. Maj:t, sedan högsta domstolens yttrande

infordrats, vid ärendets föredragning i statsrådet den 1 juni 1894, på

föredragande departementschefens hemställan, ärendet ej föranleda till

vidare åtgärd.

Utskottet, som i föreliggande fråga intager den ståndpunkt, som

häfdats af 1881 års ofvannämnda komité, får följaktligen, under åberopande

af de skäl, som af berörda komité anförts, och jemväl med fästadt

afseende derå, att Kongl. Maj:t så nyligen som år 1894 funnit förslag

i den rigtning, motionärernas framställning afser, icke böra bifallas,

hemställa,

att herrar Dahns och Månssons föreliggande motion

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson, Bruzelius, Nilsson och liedelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.