Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet m. m.

1896-04-24 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:65, Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Layniskottets Utlåtande 65.

1

HT;o 65.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade

bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet m. m.

Uti en inom Första Kammaren afgifven motion, n:o 37, hemställer

herr Leman, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om

utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande

af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden om exekutiv försäljning

af fastighet och dermed i sammanhang stående föreskrifter specialkonkursförfarandet

afskaffa, inen i stället införas bestämmelser, som stå

i största möjliga öfverensstämmelse med de i den preussiska lagen af den

13 juli 1883 angående fast egendoms exekutiva försäljning (»Die Zwangvollstreckungsordnung

in Immobilien») intagna rättsregler.

Till stöd för motionen anföres hufvudsakligen följande:

Ehuru det visserligen vore sant, att det betryck, hvarunder jordbruksnäringen

under en följd af år lidit och fortfarande lede, ej torde

kunna helt och hållet afhjelpas genom ändringar i kreditlagstiftningen, så

torde dock, å andra sidan, ej kunna förnekas, att genom vissa ändringar

i nämnda lagstiftning, särskild!, i hvad denna anginge exekutiv försäljning

af fastighet, samma betryck borde kunna i åtskilliga afseenden lindras.

Enligt nu gällande rättssystem utgjorde utmätning och deraf föranledd

försäljning af fast egendom en speciallconlcurs öfver fastigheten, hvilken måste

försäljas och öfvergå till annan egare, äfven om den vid auktionen högst

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sand. 89 Häft. (N:is 65, 66.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

4

bjudna köpeskillingen ej försloge till betäckande af ens den ringaste del

utaf utmätningssökandens fordran. Genom här omförmälda, i gällande lag

(5 kap. utsökningslagen och 30 § i kongl. förordningen angående inteckning

i fast egendom den 16 juni 1875) stadgade förfaringssätt vållades,

särskild! för egare af jordbruksfastigheter, åtminstone tvenne väsentliga

olägenheter, hvilka torde höra och humla afhjelpas. Den ena olägenheten

vore den, att tillfälle för egare af jordbruksfastighet att, mot säkerhet af

inteckning i fastigheten, erhålla penningförsträckning mot skälig ränta ofta

försvårades, ja, stundom till och med omöjliggjordes; den andra vore den,

att mången egare af jordbruksfastighet kunde få gå från gård och grund,

utan att utmätningssökanden, eller, i fall af generel konkurs, oprioriterade

borgenärer erhölle någon som helst andel i köpeskillingen för den exekutivt

försålda fastigheten och utan att någon borgenär, som haft bättre

förmånsrätt än utmätningssökanden och gäldenärens oprioriterade borgenärer,

ens påfordrat, att den intecknade fastigheten skulle frånhändas

egaren och exekutivt försäljas.

Hvad beträffade den förstnämnda olägenheten, kunde motionären, och

troligen mången med honom, konstatera, att särskild! utländska kapitalister,

men jemväl ej så få inhemska penninginstitut mången gång tvekat

att, mot säkerhet af inteckning uti landtfastighet, lemna penningförsträckning;

och detta hufvudsakligen samt ofta uteslutande af det skäl, att den

eventuelle försträckningsgifvaren befarat, att han, om intecknade fastigheten

blefve utbjuden å exekutiv auktion, antingen skulle, för att erhålla

betäckning för sin fordran, kunna blifva nödgad inropa den intecknade

fastigheten, eller ock måste riskera att helt och hållet eller delvis förlora

sin fordran. Särskildt kände motionären ej så få fall, der kapitalister i

Danmark och Tyskland — länder, i hvilka det i Sverige stadgade specialkonkursförfarandet

icke vore gällande — dragit sig tillbaka från inledda

låneunderhandlingar, genom hvilka till jordbruksfastighetsegare mot ganska

låg ränta och för dessa gynsamma vilkor i öfrigt utlofvats penningförsträckning.

Detta tillbakadragande hade ej skett i anledning af föreskriften

om förnyelse af inteckning, utan af fruktan för följderna af

specialkonkursförfarandet.

Hvad den andra olägenheten beträffade, ville motionären påpeka det

upprörande i det ännu i Sverige gällande förfarandet, att en fordringsegare,

som ur köpeskilling för fastighet icke kunde utfå ett enda öre af

sin fordran, icke desto mindre kunde, utan afseende å den högst bjudna

köpeskillingens ringhet, framtvinga en egendoms försäljning, hvarigenom,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. “

synnerligen under nedgående konjunkturer, ej endast fordringsegare, som

hade bättre rätt, men antingen ej ville eller ej kunde inropa fastigheten,

kunde göra betydande förluster, utan äfven fastighetsegaren, som naturligtvis

blefve personligen ansvarig för de intecknade skuldbelopp, hvilka

ej ur köpeskillingen utginge, kunde blifva för all framtid i grund ruinerad.

Vidare borde erinras, att en person, som gåfve egaren till en intecknad

fastighet kredit antingen utan att erhålla säkerhet af inteckning

eller mot att erhålla inteckningssäkerhet, som hade sämre förmånsrätt än

förut i fastigheten meddelade inteckningar, icke kunde hafva något som

helst berättigadt anspråk att, vare sig han ur köpeskillingen för fastigheten

kunde utfå eller icke utfå liqvid för sin fordran, rubba den bättre

rätt, som andra inteckningshafvare hade.

Äfvenledes torde ej lemnas obeaktad den omständighet, att, enligt

svensk lag, jordbruksinventarier icke ansåges såsom tillbehör till den fasta

egendomen, utan finge utmätas utan sammanhang med denna. Härigenom

vållades, att, då hvarje innehafvare af en domfäst fordran kunde fa inventarierna

utmätta och sålda, brukningen af fastigheten för egaren

omöjliggjordes, hvilket åter som oftast hade till följd, att exekutiv försäljning

af sjelfva fastigheten framtvingades.

Slutligen ansåge motionären sig böra påpeka, att det nu och framdeles

pågående bildandet af fonder, såsom för arbetarförsäkring m. m.,

enligt hans åsigt ovilkorligen komme att medföra nödvändighet för fondernas

förvaltare att utlåna större eller mindre del af tillgangarne mot

säkerhet af inteckning i jordegendom. Häraf kunde dock, under nu gällande

rättssystem, följden blifva, att vid eventuella exekutiva försäljningar

af de intecknade fastigheterna fonden, antingen, för att skydda sin rätt,

kunde blifva nödgad inköpa ej så få fastigheter, hvilka således ur enskild

ego skulle öfvergå till det allmänna, — ett förhållande, som torde vara

olämpligt och från nationalekonomisk synpunkt anses förkastligt — eller

ock kunde blifva tvungen att vidkännas större eller mindre afkortning å

sin fordran, hvilket naturligtvis vore förlustbringande.

Efter att sålunda hafva fäst uppmärksamheten å några af de olägenheter,

som, enligt motionärens åsigt, vore med det nuvarande rättssystemet

förenade, öfvergår motionären uti sin framställning till att angifva

de utvägar, hvarigenom olägenheterna i fråga i väsentlig man skulle

kunna förekommas.

Härutinnan hänvisar motionären särskildt till de i Preussen enligt

lag den 13 juli 1883 (»Die Zwangvollstreckungsordnung in Immobilien»)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

gällande rättsregler såsom lämpliga att vinna afseende, och detta ehuru

motionären väl visste, att den år 1886 förordnade komitén för afgifvande

af förslag med syfte att bereda jordbrukare lättad utväg till anskaffande

af förlagskapital i framlagda förslag till lagar angående förändrad lydelse,

dels af 100, 103 och 104 §§ i utsökningslagen samt dels af 30 § i inteckningsförordningen,

hemtat idén från den ofvannämnda preussiska lagen

af den 13 juli 1883 samt att högsta domstolen, ehuru den ansett det i

Preussen lagstadgade försäljningssättet onekligen i vissa hänseenden hafva

företräde framför det i Sverige gällande, funnit komiterades lagförslag

vara oantagligt så väl till hufvudgrunderna som till detaljerna. Härvid

vore nemligen att märka, att, såsom högsta domstolen erinrat, komiterade

dels högst väsentligt afvikit från sin förebild och dels icke föreslagit alla

de förändringar i svensk lag, som måste följa af en tillämpning utaf det

preussiska systemet. Dessutom syntes det motionären, att den i många

hänseenden sorgliga erfarenhet, som vunnits under de nio år, som förflutit,

sedan komiterade afgåfvo sitt betänkande, ovedersägligen måste betinga

en lagförändring till det bättre, äfven om derigenom måste uppoffras

principer, som genom århundraden varit gällande i vår lagstiftning. I

sådant hänseende ville motionären särskild! erinra, att, då lagstiftaren

medgifvit, att de för jernvägsdrift, anskaffade lokomotiv, vagnar och inventarier

skulle anses såsom tillhörigheter till den fasta egendomen, det

från principal synpunkt väl icke torde möta oöfvervinneliga hinder att

stadga, det jordbruksinventarier skulle anses såsom tillbehör till den fasta

egendomen, hvilka icke finge, annorledes än i sammanhang med denna,

utmätas.

Motionären fortsätter härefter:

»Hvad nu beträffar den preussiska lagen, yttra förutnämnde komiterade

härom bland annat följande:

’Den preussiske lagstiftaren bär velat råda bot för dessa (här förut

i denna motion omförmälda) olägenheter och dervid utgått från den tanken,

att den på inteckning eller utmätning beroende panträtten icke kan för

innehafvaren medföra annan rätt än att, om och i den mån pantens värde

dertill förslår, ur densamma erhålla liqvid för sin fordran, sådan denna

är till förmånsrätten bestämd, men ingalunda någon rättighet att rubba

inteckningshafvare med bättre rätt i det ostörda åtnjutandet af densamma.

Enligt denna uppfattning är det den utmätningssökande borgenärens skyldighet

att, vid påföljd att utmätningen eljest blir utan vidare verkan, sjelf

eller genom någon af honom anskaffad köpare inropa fastigheten till så

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

högt belopp, att köparen kan öfvertaga alla föregående inteckningar och

prioriterade skulder. De inteckningshafvare, som hafva bättre rätt än den

utmätningssökande borgenären, blifva sålunda oberörda af den exekutiva

försäljningen.

Fördelarne af detta system hafva synts komiterade vara i ögonen

fallande, och komiterade hafva så mycket mindre tvekat att förorda upptagande

i den svenska lagstiftningen af denna nya grundsats, som densamma

under en period af sjunkande fastighetsvärden synes särdeles egnad

att förekomma de för jordbruket i dess helhet menliga följderna af exekutiva

försäljningar, som, utan att tillfredsställa borgenärens behof af sina

penningars återbekommande, drifva gäldenärerna från gård och grund samt

skada andra inteckningshafvares ställning.’

Mot komiterades förslag i här omnämnda delar reserverade sig en

af dess ledamöter (nuvarande justitierådet K. G. Carlson), som visserligen

fann den af komiterade omnämnda grundsats vara teoretiskt rigtig, men

ansåg, att de nödiga förutsättningarna för grundsatsens upptagande i den

svenska lagstiftningen icke vore för handen. Reservanten erinrade dessutom

bland annat följande:

’I Preussen möjliggöres grundsatsens tillämpning af bland andra följande

förhållanden: att jordbruksinventarier anses såsom tillbehör till den

fasta egendomen och icke få utmätas annorledes än i sammanhang med

denna; att en gäldenärs fasta egendom utan konkurs kan ställas under

tvångsförvaltning för borgenärernas räkning, dervid behållna afkastningen

kommer de särskilda borgenärerna till godo i mån af deras förmånsrätt;

samt att en inteckningshafvare, som förmenar, att en inteckning med bättre

rätt än hans icke är belånad eller är belånad allenast för en del af den

summa, hvarå densamma lyder, eger föra talan om inteckningens dödande

för det belopp, som icke motsvaras af någon verklig fordran.’

Det torde nog vara sant, att, i fall den preussiska lagprincipen skall

tillämpas i Sverige, lagändringar jemväl i de af reservanten omnämnda

afseenden måste till större eller mindre del vidtagas, men då, för så vidt

jag kan finna, allt för stora svårigheter häremot icke torde möta, så synes

det mig, att äfven från denna synpunkt hinder icke bör finnas för en lagreform

efter preussiskt mönster.»

Slutligen omnämner motionären, hurusom förevarande fråga delvis

var föremål för diskussion vid 7:de nordiska juristmötet år 1890, hvarvid

såväl från dansk och norsk som finsk sida betonades olämpligheten af det

numera nästan uteslutande i Sverige och Finland tillämpade specialkonkurs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

förfarandet. Efter att hafva anfört, att det finska förslaget till utsökningslag

i hufvudsak intager samma ståndpunkt i fråga om exekutiv försäljning

af fastighet som den preussiska lagen af år 1883 samt deraf

hafva hemtat ett ytterligare stöd för sin åsigt, att det preussiska rättssystemet

bör kunna införas äfven i vårt land, afslutar motionären sin

framställning med ett uttalande af sin öfvertygelse »att ifrågavarande system,

i fall det intages i svensk lag, skall i många hänseenden upphjelpa

fastighetskrediten samt verka välgörande ej endast för egare af stadsfastigheter,

utan äfven och i synnerhet för egare af jordbruksfastigheter».

Utskottet vill till en början erinra derom, att den af motionären

omnämnda 1886 års komité, hvilken, såsom han rigtigt anfört, hemtade

idén till sitt förslag om ändrade bestämmelser i afseende å exekutiv försäljning

af fast egendom från den af motionären jemväl åberopade preussiska

lagen af år 1883, sjelf icke ansåg sig kunna lägga sistnämnda

lags detaljer till grund för sitt förslag. Komitén motiverar denna sin

ståndpunkt med följande ord:

»Den preussiska lagen (Die Zwangvollstreckungsordnung in Immobilien)

af den 13 juli 1883, från hvilken komiterade hemtat sitt ofvanberörda

förslag i afseende å exekutiv försäljning af fast egendom, har infört

den regeln, att auktionsförrättaren skall före utropet fastställa en viss

minimisumma, hvarunder buden ej få gå. Denna summa skall så beräknas,

att alla de skulder, hvilka skola ur egendom utgå med bättre

rätt än den gäld, för hvilken egendomen säljes, derunder inbegripas, och

afsigten är, att köparen sålunda skall redan vid auktionen kunna veta,

hvilka förbindelser han genom inropet ikläder sig. Detta ändamål uppnås

också, ty vid ett sådant försäljningssätt kan köparen naturligtvis icke

bindas vid större ansvarighet för egendomen vidlådande gravationer, än

som motsvarar den af honom bjudna, till siffran bestämda köpeskillingen.

Men då auktionsförrättaren icke af de för honom vid auktionen tillgängliga

handlingar kan med full säkerhet utröna beloppet af de gravationer,

hvilka enligt den antagna grundsatsen skola af köparen öfvertagas, kan

lagstiftaren icke på den gjorda beräkningen ställa högre anspråk, än att

densamma skall vara approximativ. Det kan sålunda — utan något

egentligt fel å auktionsförrättarens sida — inträffa, att den faststälda och

bjudna minimiköpeskillingen icke lemnar full tillgång till gäldande af alla

de gravationer, som rätteligen borde ur densamma utgå, och det hufvud
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

sakliga ändamålet med den nya lagen, eller ett fullständigt betryggande

af de framför utmätningssökanden prioriterade fordringsegarnes rätt, kan

alltså icke genom den af preussiska lagen använda försäljningsinetod

vinnas.»

Komitén hade i följd häraf såsom grundsats antagit, »att det bör

ankomma på köparen sjelf att beräkna den ansvarighet, han åtager sig

genom förbindelsen att öfvertaga all den gäld, som icke får beröras af

den exekutiva försäljningen och att denna till sitt siffervärde obestämda

förbindelse bör utgöra det lägsta bud, som får vid auktionen antagas».

Det af komitén, i enlighet med dess sålunda uttalade mening, framlagda

förslag mötte emellertid betänkligheter såväl från en af komiténs

ledamöter som från högsta domstolens sida.

Den förstnämnde ansåg sig icke kunna föreslå någon ändring af utsökningslagen

i det af komitén angifna syfte, och hvad han till stöd för

denna sin åsigt anfört, är i hufvudsak af motionären återgifvet.

Äfven från högsta domstolens sida mötte komitéförslaget starkt och

enhälligt motstånd, och utskottet tillåter sig att här återgifva en del af

högsta domstolens yttrande:

»Den i det remitterade förslaget angifna nya ordning för försäljning af

utmätt fast egendom kännetecknas hufvudsakligen deraf, att köparen icke

skulle, mot gäldande af viss af honom bjuden köpeskilling, erhålla egendomen

fri från förre egarens skuld, utan försäljningen i stället ske på de

vilkor, att köparen, jemte erläggande af visst penningbelopp, öfvertoge

ansvarigheten för vissa slag af skulder, om hvilkas tillvaro och belopp

det ankomme på honom sjelf att förskaffa sig kännedom. Ett sådant försäljningssätt

förutsätter uppenbarligen, att det i allmänhet är en spekulant

på fast egendom möjligt att på förhand beräkna beloppet af dessa

skulder. Det är dock lätt att påvisa, att en dylik beräkning i allmänhet

är otillförlitlig.

Den ansvarighet, köparen skulle öfvertaga, omfattar enligt förslaget

alla de skulder, hvilka böra utgå ur egendomen med förmånsrätt framför

eller jemte den, för hvilkens gäldande egendomen säljes. Spekulanten

skulle alltså till en början hafva att förvissa sig om den förmånsrätt,

som tillkommer sistnämnda skuld. Redan för pröfning häraf fordras en

lagkunskap, som icke kan hos allmänheten förutsättas. Ett misstag härutinnan

skulle dock kunna medföra de svåraste följder. Man antage t. ex.,

att en egendom, taxerad till 10,000 kronor och intecknad för samma

belopp, skall säljas för gäldande af utflyttningsbidrag eller annan ersätt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

ning i följd af laga skifte. Såväl auktionsförrättaren som spekulanterna

föreställa sig måhända, att denna skuld eger förmånsrätt enligt 17 kap.

6 § handelsbalken och sålunda framför alla de intecknade skulderna.

Under denna förutsättning säljes egendomen för 9,000 kronor. Sedermera

finnes emellertid, att utflyttningsbidraget eller ersättningen stått inne

längre än ett år efter förfallodagen och att den förutsatta förmånsrätten

följaktligen icke eger rum. Köparen måste då, utom erläggande af den

bjudna summan 9,000 kronor, öfvertaga samtliga de intecknade skulderna

och får sålunda i följd af köpet vidkännas en förlust af 10,000 kronor,

hvilket belopp kommer innehafvarne af de sämsta inteckningarne och

gäldenären till godo. Vändes exemplet om, så att i stället antages, att

förmånsrätten för utflyttningsbidraget eller ersättningen verkligen vore

bevarad, men att spekulanterna sväfvade i okunnighet om lagen den 1

maj 1885 eller af annat skäl förestälde sig, att skulden icke borde utgå

med sådan förmånsrätt, kunde egendomen komma att till innehafvaren af

sämsta inteckningen försäljas för t. ex. 1,000 kronor. Denne komme då

att göra en oskälig vinst på öfrige inteckningshafvares och gäldenärens

bekostnad.

Det är dock i allmänhet icke vid bestämmande af förmånsrätten för

den skuld, för hvilken egendomen säljes, de största svårigheterna möta;

än svårare är för spekulanten att erhålla tillförlitlig kännedom om de

skulder, hvilka böra utgå ur egendomen med enahanda eller bättre förmånsrätt.

Af gravationsbeviset rörande egendomen kan väl vinnas upplysning

om beviljade och sökta inteckningar samt deras inbördes förmånsrätt,

men det är ingalunda säkert, att inteckningarnes fulla belopp motsvaras

af verklig fordran. En inteckning kan nemligen finnas i gäldenärens

hand eller vara bélånad för endast en del af dess belopp; det

ursprungliga lånebeloppet kan vara minskadt genom kapitalafbetalning.

Hvarken i dessa afseenden eller beträffande innestående räntor lemnar

gravationsbeviset någon upplysning, och det är desto mindre att antaga,

att spekulanten kan förskaffa sig sådan genom förfrågningar hos gäldenären

och inteckningshafvarne, som det ofta ligger i deras intresse att fördölja

verkliga förhållandet, Dertill kommer, att frågan om en fordrans

eller för densamma beviljad intecknings giltighet eller om beviljande af

en sökt inteckning kan vara beroende på tvist, hvars utgång är omöjlig

att förutse. För erhållande af kännedom om skulder, hvilka, utan att

vara i egendomen intecknade, likväl häfta vid densamma, såsom ogulden

köpeskilling, afrad, tionde m. in., skulle spekulanten nästan uteslutande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

vara hänvisad till förfrågningar hos gäldenären och vederbörande fordringsegare,

och äfven om spekulanten dervid lemnade all möda och

kostnad ospard, skulle de upplysningar, som på sådan väg vunnes, i många

fall blifva ofullständiga eller otillförlitliga.

Då det sålunda icke är en köpare möjligt att på förhand beräkna

beloppet af de skulder, han, enligt det föreslagna försäljningssättet, skulle

komma att öfvertaga, kan högsta domstolen ingalunda tillstyrka, att ett sådant

försäljningssätt godkännes. Dermed faller ock lagförslaget i dess helhet.»

Hvad ofvan anförts ådagalägger, såväl att ett införande i den svenska

lagstiftningen af bestämmelser liknande den preussiska lagens stadgande

om exekutiv försäljning af fast egendom varit allvarligt ifrågasatt som

att förslaget härom rönt kraftigt motstånd från sakkunnigt håll. Ofta

nämnda komité, hvilken emellertid hade sin uppmärksamhet särskildt

fäst å de af motionären påvisade olägenheter utaf nuvarande bestämmelser

i ämnet, ansåg sig likväl ej kunna godkänna vissa detaljer af förfarandet

i fråga enligt preussiskt mönster, och sjelfva hufvudprinciperna

blefvo af högsta domstolen underkända.

Med allt erkännande af de fördelar, som genom antagande af det

system, motionären förordat, skulle kunna vinnas, synas dock omförmälda

omständigheter och de skäl, som anförts mot det preussiska systemets

upptagande i vår rätt, vara af den vigt, att utskottet anser sig icke kunna

tillstyrka bifall till motionärens förevarande framställning.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Lemans ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Rudebeck har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1896. 7 Sami. 39 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.