Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 08

1896-04-27 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:68, Lagutskottets Utlåtande N:o 08

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 08.

tillgodosedd, än för närvarande är förhållandet, samt att Riksdagen måtte

beredas tillfälle att, innan de ifrågasatta ändringarna vidtagas, öfver

desamma sig yttra.

Herrar von Krusenstjerna, Fröberg och Pelirsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling i utskottet.

N:o 68.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1896, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 13 §

i förordningen angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862 innehåller bland annat följande bestämmelser:

»§ 4. Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och

beslut tillkommer, på landet, den, som på kommunalstämma och i stad,

den som vid allmän rådstuga rösträtt eger: främmande religionsbekännare

och de, som till utträde ur svenka kyrkan sig anmält, dock

härifrån undantaga.x>

»§ 35. De afgifter, om hvilka kyrkostämman beslutar, skola, utom

i de fall för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå

efter den för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund; och må förty

personliga eller matlagsafgifter icke utöfver hvad lag uttryckligen medgifver,

af kyrkostämma beslutas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 68. H

I fråga om utgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka enligt

gällande författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt

de i kyrkostämma icke ega röstsätt, gör denna förordning icke ändring.»

Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm den 20 november 1863 innehåller liknande stadganden.

13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning den 31 oktober 1873 är af följande lydelse: »De för

särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan

eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande trosförvandt

i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen

begäran verkstäld».

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 197, hafva herrar

John Olsson och P. J. M. Erikson från Stockholm, S. A. Hedin och Tf../.

Ekman hemstält att 13 § i sistberörda förordning skulle erhålla följande

ändrade lydelse:

»Främmande trosbekännare är för sin person och sin inkomst af

kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till

svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga

ändamål äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening i

annat fall än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkstäld.»

Till stöd för motionen anföres:

»Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet

att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap

och kyrkliga inrättningar är icke ny. Redan år 1872 väcktes inom

Andra Kammaren motion i sådant syfte af herr W. Walldén. De skäl,

som då anfördes för en dylik befrielse, qvarstå ännu i dag oförminskade.

Och de hafva till och med fått ökad giltighet ej blott genom att antalet

främmande trosbekännare sedan dess mångdubblats utan äfven

derigenom, att dessa trosbekännare numera beröfvats den rösträtt, de

förut egt, under det deras skattebörda till statskyrkan ökats.

Orsaken till att denna vigtiga fråga ej blef löst i samband med

antagandet af 1873 års förordning angående främmande trosbekännare

torde vara att söka hufvudsakligast deri, att exemplen på den orättvisa,

som ligger i eu dylik beskattning, då ännu icke hunnit blifva så talrika

och i ögonen fallande som nu.

Af nämnda förordning framgår först och främst, att staten medgifver

rätt till utträde ur statskyrkan endast åt sådana dissenters, som

bekänna sig till främmande kristen lära eller sådan religionsform, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘2 Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

vid sidan af statskyrkan anses kunna främja statens sedliga ändamål

och intressen. Vidare iramgår af förordningen, att staten ålagt dessa

främmande trosbekännare förpligtelser, såsom statens organ vid sidan

af statskyrkan, till religionens och sedernas främjande. Under sådana

förhållanden måste det från statens egen synpunkt betraktas såsom

ytterst obilligt och orättvist, att dessa främmande trosbekännare, ehuru

de hafva att underhålla sin egen religiösa verksamhet, hvilken ofta

kräfver betydliga summor till underhåll af predikanter och predikolokaler

samt till fattigunderstöd åt samfundets medlemmar, icke desto

mindre skola vara skyldiga att lika med dem, som tillhöra statskyrkan,

bidraga till underhållet åt hennes presterskap och kyrkliga inrättningar.

Denna orättvisa blir så mycket större, då man tager hänsyn till

att främmande trosbekännare ej hafva rätt att deltaga i besluten om

användningen af de medel, som de för kyrkliga ändamål tvingas att

erlägga. De hafva ingen rätt att deltaga i besluten, men väl skyldighet

att deltaga i de utgifter, som kräfvas för statskyrkoförsamlingarna och

deras presterskaps underhåll.

I andra länder, der ett särskildt kyrkosamfund framför andra

blifvit af staten erkändt med vissa företrädesrättigheter, har dock frågan

om dissenters frikallande från skatt till det af staten erkända kyrkosamfundet

vunnit en rättvisare lösning än hos oss, vanligen i samband

med antagandet af särskilda lagbestämmelser för dissenters. Så har

man i Finland i förordningen angående kristna religionssamfund af

annan protestantisk troslära än den evangeliskt-lutherska bestämt, att

hvar, som tillhör i landet bestående kyrkosamfund af annan sådan trosbekännelse

samt deltager i underhåll af dess presterskap och kyrkobetjening,

skall vara frikallad från all personel afgift till presterskap

eller kyrkobetjening inom samfund af annan trosbekännelse. I Norges

Lov angaaende kristne Dissenters o g andre, der ikke er Medlemmer

av Statskirken, heter det: »Dissenters er fritagne for personlige Ydelser

till Statskirken og dens Betjente». Äfven från egendomsskatt kan der

berielse ega rum. I Danmark, der folkkyrkan har vissa företrädesrättigheter,

så att den väl kan betraktas som statskyrka, äro de, som

tillhöra annat religiöst samfund, befriade från personlig skatt till denna

kyrka. I Frankrike och Nederländerna gäller som bekant, att alla de

olika religionssamfunden hafva rätt till erhållande af understöd af staten

för uppehållande af sin religiösa verksamhet.

Men oafsedt detta gifves det ett annat skäl för dissenters befrielse

från ifrågavarande skattskyldighet, som är af större betydelse än

alla andra, nemligen att det alltid måste blifva ett samvetstvång för den,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

som af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett främmande religionssamfund,

att deltaga i underhållandet af den privilegierade statskyrkan,

hvars läror han ej gillar och hvars gudstjenstöfningar bjuda emot hans

religiösa känslor. Huru allvarsamt detta samvetstvång är torde bäst

framgå af ett exempel. Antag att en allvarligt religiös prest inom statskyrkan,

som af hela sitt hjerta hyllade hennes läror, skulle tvingas att

betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas eller

något annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore ej

detta ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer

vilja neka dertill. Förhållandet blir naturligvis alldeles enahanda, om

en dissenterpredikant eller annan utom statskyrkan stående dissenter

tvingas att bidraga till underhåll af svenska kyrkan och dess presterskap.

))

Såsom motionären erinrat, är frågan om främmande trosbekännares

befrielse från skyldighet att deltaga i aflöning och underhåll af

svenska statskyrkoförsamlingarnes presterskap och kyrkliga inrättningar

icke ny. Vid flera tillfällen har den varit föremål för Riksdagens

pröfning och senast, ehuru i något modifierad form, vid 1893 års

riksdag, dervid lagutskottet i sitt öfver förslaget afgifna betänkande

yttrade bland annat:

»Ifrågavarande utgifter äro enligt utskottets förmenande att anse

såsom statsutgifter.

Så länge den evangeliskt-lutherska kyrkan är en statsinstitution,

torde nemligen hvarje svensk medborgare böra vara skyldig att bidraga

till densamma lika väl som till hvarje annan statens inrättning. För

att taga ett exempel från en liknande statsinstitution har staten ordnat

den offentliga undervisningen efter vissa grundsatser, och till detta

undervisningssystems upprätthållande måste en hvar af statens medlemmar

bidraga, vare sig han gillar de af staten antagna grundsatser

eller icke, vare sig han finner det med sin fördel förenligt att begagna

sig af statens eller enskilda undervisningsanstalter.»

Tillika erinrade utskottet derom, att antagandet af förslaget skulle

i betänklig mån rubba bestående prestlönekonventioner, i hvilket afseende

i förslaget icke gåfves någon antydan, på hvad sätt erforderlig

fyllnad till aflöning åt presterskapet skulle beredas i stället för de bidrag,

som enligt förslaget komme att bortfalla.

Dessa uttalanden af 1893 års lagutskott finner utskottet ega full

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

tillämpning jemväl i afseende å nu föreliggande motion och vill utskottet

endast ytterligare erinra derom, att statskyrkans presterskap utom

kyrkliga förrättningar har till embetsåliggande att tjena staten jemväl

i borgerligt afseende, såsom bokföring äfven af främmande trosbekännare,

utfärdande af flyttnings- m. fl. betyg, meddelande af statistiska

uppgifter, m. m. dylikt. De enda afgifter, från hvilka främmande trosbekännare

kunde med något fog påkalla befrielse, är ersättning för de

så kallade jura stolse eller de särskilda förrättningar presterskapet endast

på derom framstäld begäran verkställer, och för hvilka förut erlades

en viss afgift för hvarje gång de påkallades. För dessa afgifter,

från hvilka främmande trosbekännare förut voro befriade, när de icke

sjelfva påkallade föirättningen, är godtgörelse numera beräknad i de

till presterskapet utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande afgifter

äro emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande, så att en lagförändring

i föreslagna syftet blott i denna del knappast kan vara af något

synnerligt behof påkallad, äfven om den icke står i strid mot ofvan uttalade

åsigter om afgifternas egenskap af statsutgift. Slutligen vill utskottet

betona, att ett bifall till förslaget härutinnan i alla händelser förutsätter

en grundlig utredning rörande ifrågavarande afgifter — en utredning,

om hvilken utskottet, derest det i öfrigt funne skäl tillstyrka förslaget,

likväl skulle med hänsyn till frågans ringa vigt, finna föga lämpligt att

hos Kongl. Maj:t anhålla.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 27 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, von Krusenstjerna och Nilsson, hvilka ansett,

att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder, på det att dels med
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

lemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner annan kristen troslära

än den evangeliskt-lutherska, och hvars prest eller föreståndare är

behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga

förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare, i fråga om hvilka

alla det torde få anses utredt, att de före utfärdandet af förordningen

angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster den 11 juni

1862, förordningen angående ordnande af presterskapets i de territoriella

församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872 samt förordningen

angående allmänt ordnande af klockares löneinkomster den 2

november 1883 icke varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda

kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes

presterskap eller betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra

dylika lönebidrag, må, utan hinder af de på grund af åberopade författningar

verkstälda löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande

frihet och således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning

af hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan

anses utgöra aflöning och ersättning för omförmälda, numera upphörda

afgifter och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade

löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse kan anses föranleda,

må varda vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd;

samt af herrar F. Andersson, J. Anderson, och E. Svensson, hvilka

ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse hos Kongl.

Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke medlemmar af främmande,

utaf staten erkända trossamfund må kunna för sina personer befrias från

deltagande med svenska kyrkans medlemmar i aflöning åt dess presterskap,

i den mån faststälda löneregleringar för detta presterskap gå till

ända, samt om framläggande för Riksdagen af det förslag, hvartill utredningen

komme att gifva anledning.

Herr P. G. Petersson har hegärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.