Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886.

1896-04-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:71, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

1

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1896. kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående

ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål

den 4 juni 1886.

Från Andra Kammaren har lagutskottet emottagit en af herr

A. W. Styrlander afgifven, så lydande motion, n:o 37:

»Genom Lag angående ersättning af allmänna medel till vittnen i

brottmål den 4 juni 1886 är visserligen stadgadt, att vittne, som i

brottmål af allmän åklagare åberopas och inställer sig vid domstol,

eger rätt till ersättning af allmänna medel enligt de grunder, som i

lagen finnas närmare angifna, äfvensom att enahanda rätt till ersättning

tillkommer den, som i mål åt nämnda beskaffennet blifvit enligt

domstols förordnande inkallad såsom vittne, eller af åklagaren åberopats

eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis

höras.

Deremot finnes, så vidt jag känner, rörande ersättningen till

vittnen, som i dylika mål af den tilltalade åberopats, ingen annan bestämmelse

än rättegångsbalkens 17 kap. 5 §, den der stadgar, att »den

vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och täring efter dess värdighet».

Om eu person af eu för brott tilltalad åberopas till vittne,

utfärdas af domaren stämning, hvilken han är pligtig ställa sig till

efterrättelse. Gör han icke det, ålägges han af domstolen inställelse

Bill. till Likså. Prof. 1896. 7 Sami. 1 Afd. 41 Haft. (N:o 71.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

vid vite, som, om det försittes, ju måste uttagas eller förvandlas till

fängelsestraff.

Kommer han tillstädes, , tillerkännes han ersättning att af den

tilltalade förskottsvis utgifvas.

Men så befinnes det kanske, att den tilltalade saknar tillgångar,

och vittnet får i dylikt fall ingen ersättning för sin inställelse.

Ån värre gestaltar sig saken, om jemväl vittnet saknar medel

till resa och uppehälle under resan. Å ena sidan står vittnet inför

nödvändigheten af att ställa sig domarens och rättens bud till efterlydnad

vid äfventyr att eljest måhända få undergå fängelsestraff, endast

derför att det varit olyckligt att blifva åberopadt af en för brott tilltalad,

men å andra sidan står vittnet inför fattigdomens bittra lott,

hvilken kanske icke ens medgifver vittnet att för Jänta penningar

kunna företaga resan.

Man skall kanske här invända, att domstolarna vid dylika fall,

och när medellösheten styrkts, bruka lemna föreskrift om, att vittnet

skall inställas genom kronobetjeningens försorg, men denna invändning

förtjenar icke synnerligt afseende, då man dels måste medgifva, att

det är ytterst obehagligt för ett vittne att under bevakning komma till

domstolen, och dels känner till, att domstolarne vid dylika fall icke

anse sig berättigade att lemna föreskrift om att vittnet genom kronobetjeningens

försorg skall hemförskaffas.

Enligt min åsigt förefinnes här en lucka i lagstiftningen, och gör

sig missförhållandet mest känbart för dem, som bo aflägset från den

domstol, till hvilken de kallats att vittna.

Saken har äfven andra betänkliga sidor, hvilka jag äfven vill

något vidröra.

Den tilltalade kan ju vara oskyldig eller vill förete bevisning,

som kan inverka förmildrande på straffet. Om han saknar medel,

komma helt naturligt de vittnen, som han åberopar, att söka så länge

som möjligt undandraga sig vittnespligten, hvilket naturligtvis främst

torde gälla de vittnen, som sjelfve äro medellöse; och den gifna följden

häraf blir återigen den, att ransakning^ tager längre tid, hvarigenom

ju alltid ett lidande tillfogas den tilltalade, hvilket ju strider mot de

humana åsigter rörande brottslingars behandling, hvilka ju allt mer

vinna mark äfven i vårt land.

För öfrigt torde från rättslig synpunkt böra erkännas, att lagen

i ett fall som detta icke får göra skilnad på vittnen, som hafva tillgångar,

och sådana, som äro medellöse, utan att de förändrade bestämmelser,

som kunna finnas vara af behofvet påkallade, böra gälla lika

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 3

för alla, som af en för brott tilltalad åberopas och verkligen komma

att som vittnen höras. Men å andra sidan har erfarenheten visat, att

för brott tilltalade personer verkligen dragit in vittnen, som icke alls

haft någon upplysning att lemna. Och lagen måste derför stadga bestämmelser,

som, jemte det de afse att skydda vittnens och tilltalades

rätt, på samma gång förhindra missbruk af denna rätt. Lämpligast

torde detta kunna ske derigenom, att lagen bestämde, att vittnen,

som en för brott tilltalad person önskar få höra, och hvilka bo utom

den domstols domvärjo, der saken handlägges, skulle uppgifvas inför

domaren eller domstolen, som ransakar i målet, hvarefter denna myndighet

hos domaren i den ort, der vittnena bo, skulle påkalla vittnesförhör

inför domstol med vittnena rörande de förhållanden, som den

tilltalade uppgifva. Protokollet rörande vittnesförhöret skulle derefter

öfversändas till den rätt, som ransakar i målet, hvarefter denna rätt

skulle meddela förordnande, huruvida vittnena på det allmännas bekostnad

borde höras eller icke, domstolen naturligtvis obetaget att i

det slutliga utslaget bestämma rörande vittnesersättningarnes återbärande

till staten af vederbörande.

Jag medgifver gerna, att denna ordning icke kan medföra den

skyndsamhet, som vore oneklig i dylikt fall, men jag kan icke tänka

mig någon annan form för saken, då man väl icke lärer kunna tillerkänna

laga verkan åt berättelser, som afgifvas vid polisförhör, eller

kan finna lämpligt, att domaren ensam på ed må höra vittnena, eller

att vittnena må höras allenast vid en annan domstol än den, som

handlägger sjelfva målet.

På grund af det anförda, och då jag icke tilltror mig att kunna

formulera tillägget, får jag derför vördsamt hemställa, att Riksdagen

ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med begäran, att förslag

till tillägg till »Lag angående ersättning af allmänna medel till

vittnen i brottmål den 4 juni 1886» i syfte att under vissa vilkor bereda

ersättning af allmänna medel åt vittnen, som af för brott tilltalade personer

åberopats, måtte för Riksdagen framläggas.»

Den af motionären sålunda uttalade uppfattningen, att i förevarande

fall en brist i lagstiftningen skulle förefinnas, kan utskottet för sin del

icke biträda. Just uti den af motionären åberopade lagen angående ersättning

af allmänna medel till vittnen i brottmål af den 4 juni 1886

förutsättes tydligen, att domstol eger befogenhet att i brottmål inkalla

personer för att afhöras såsom vittnen — och detta naturligen om de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

•åberopas vare sig af åklagare, målsegare eller den tilltalade. Uttryckligen

stadgas nemligen uti angifna lag, att den som enligt domstols

förordnande blifvit i brottmål till vittne inkallad, tillkommer samma rätt

till ersättning af allmänna medel, som i samma lag tillerkännes den, som

i dylikt mål af allmän åklagare åberopats till vittne. Detta stadgande

anvisar sålunda en utväg, hvarigenom de af motionären påpekade missförhållanden

kunna förebyggas. Man torde nemligen med fog kunna

förutsätta, att domstolen, särskild! då någon är häktad samt just för de

fall, motionären afser, att antingen den tilltalade saknar medel att betala

vittnesersättningen eller det af denne åberopade vittnet på grund af

medellöshet är urståndsatt att infinna sig vid domstolen, skall, derest

det åberopade vittnets afhörande verkligen synes vara af någon betydelse

i målet, veta att använda den utväg, som omförmälda lag anvisar,

eller att förordna om inkallande af vittnet. Att åter medgifva alla af

en tilltalad åberopade vittnen rätt till ersättning af allmänna medel kan

utskottet icke tillstyrka, enär sådant lätteligen skulle kunna vålla missbruk,

och en oskälig kostnad tillskyndas statsverket.

Rätt att vid annan domstol höra vittnen, som äro aflägset boende,

är redan i lag medgifven och lärer väl ej heller sällan begagnas, der

målets eller ransakningens beskaffenhet ej lägger hinder i vägen för ett

dylikt förfarande eller kräfver sådan skyndsamhet, att detta förfarande

ej lämpligen kan användas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 27 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation;

af herr Öländer mot vissa delar af motiveringen.

Herrar Bruzelius och Redelius hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

, STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.