Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

1896-04-30 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:73, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

1

N:o 73.

Ank. till Ttiksd. kansli den 30 april 1896, kl. 1 e. in.

*

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen

om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 108, har herr E. A. Zotterman hemstält:

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af

förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, att för de

fastigheter, hvilka från enskild egare öfvergå till staten, skall erläggas

kommunalskatt efter det belopp, som, derest bevillning för nämnda

fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning utgå, på grund

af taxeringsvärdet vid det tillfälle, då öfverlåtelsen skedde, svarar mot

sådan bevillning.

Till stöd för förslaget anför motionären:

»Enligt gällande bevillningsförordning är staten fritagen från bevillnings

erläggande, enligt § 4 punkten a) för fastighet och enligt § 11

mom. 2 punkten a) för inkomst.

Följden af denna bestämmelse har blifvit den, att det gifves samhällen.

der staten tillhöriga fastigheter, för hvilka bevillning icke erlägges,

och af hvilka sålunda icke heller kommunalskatt får utkräfvas,

uppgå till ungefär lika stort värde som kommunens samtliga skattepliktig*1

fastigheter. Så t. ex. finnes inom Vadstena stad staten tillhörande

fast egendom, för hvilken bevillning icke erlägges, till tölBih.

till Ttiksd. Prof TRUG. 7 Sami. 13 Höft. (Nås 73, 74.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

jande taxeringsvärden: jordbruksfastighet kronor 10,900, annan fastighet

kronor 1,288,800 eller tillsammans kronor 1,299,700, under det att den

inom staden befintliga fasta egendom, för hvilken bevillning erlägges,

uppgår till ett sammanlagdt taxeringsvärde al'' kronor 1,553,800.

Om man nu kunde som visst antaga, att den nämnda proportionen

mellan värdet af statens och stadens fastigheter för framtiden blefve

orubbad, så skulle möjligen i detta förhållande kunna ligga något visst

lugnande; men så är icke förhållandet. Sedan år 1878 har för hospitalets

i Vadstena behof inköpts enskilde tillhörande stadsfastigheter för

omkring 70,000 kronor. Dessa fastigheter voro före köpet skattskyldiga

till kommunen, men nu äro de befriade. De belopp, som tillförene

från dessa fastigheter ingått till staden, hafva efter köpet måst läggas

på stadens öfriga skattdragande. Och någon gräns för en sådan förhöjd

beskattning gifves icke, ty dels har det nyligen varit fråga om att för

staten inköpa en stadsfastighet till öfverläkarebos*tad, dels kan när som

helst behofvet af en annan fastighet göra sig gällande, och dels, för

att draga ut konseqvenserna af detta förhållande, skulle man kunna antaga,

att staten kunde finna med sin fördel förenligt att inköpa en stor

del för att icke säga större delen af staden, hvarigenom skattetungan

blefve helt enkelt outhärdlig för de skattskyldige inom samhället.

Ett liknande förhållande som det i Vadstena kan anföras från en

liten socken i närheten af nämnda stad, nemligen Väfversunda. Enligt

mig i bref lemnad uppgift är nuvarande taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

inom denna socken 395,000 kronor, men genom köp till statsverket

af en skogslott på Omberg har denna summa blifvit minskad

med 76,000 kronor, hvarigenom en skatteförhöjning af 20 procent inträdt.

Och fara lär föreligga, att ytterligare reduktion af skattepligtiga

jordbruksvärdet skall uppstå, enär statsverket nog vill inköpa mera enskild

jord för att erhålla större område åt Ombergs kronopark.

Nu relaterade förhållanden kunna icke annat än på det högsta

beklagas. Också har Riksdagen funnit förhållandena, i hvad de angå

landskommunerna, vara obilliga samt kräfva ändring, i det Riksdagen,

med anledning af två vid 1892 års lagtima riksdag på enskildt initiativ

gjorda framställningar, deruti framhållits det obilliga deri, att ursprungligen

enskilda jordbruksfastigheter, som till kronoparker inköpts, äfvensom

till kronoparker förvandlade jordbruksdomäner voro enligt gällande

föreskrifter befriade från kommunalutskylder, beslutade att i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring i § 58 i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862, att ej mindre för de hemman eller hem
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 73. 3

man sdelar, Indika staten från enskilda personer inköpt och förvandlat

till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner eller de delar af

sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal skall med hänsyn

till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest

bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning

utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning.

Såsom skäl för denna framställning anförde Riksdagen, att den

ansåge det önskligt, att de betänkliga rubbningar i grunderna för den

kommunala beskattningen och i de enskilda kommunernas ekonomi, som

de angifna formerna för kronoparkers bildande under dåvarande förhållanden

icke kunde undgå att framkalla, måtte för framtiden så vidt

möjligt förebyggas. Ej mindre frågans egen vigt och hänsjm till de

många och stora intressen, som berördes af densamma, än äfven hänsynen

till det afbräck i statens hushållning, som den ifrågavarande beskattningsåtgärden

till äfventyrs skulle komma att orsaka, gjorde det

emellertid angeläget, att största varsamhet vid lagstiftning i ämnet

iakttages, och Riksdagen hade ansett en dylik varsamhet kräfva, att

frågan i hela dess vidd bragtes under regeringens pröfning.

Uti såväl kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet

som i stad, båda af den 21 mars 1862, bestämmes i § 57, att kommunalskatt

skall utgå efter skattskyldig påförd bevillning. Men uti § 58 af

förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas i tredje stycket,

att »För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,

påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma

enligt art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet

mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för

sådan fastighet ej skall i fyrktal sättas».

Då, oaktadt stadgandet i nu citerade paragraf, Riksdagen aflåtit

en skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll, här ofvan anförts, stärkes

jag än ytterligare i den uppfattningen, att citerade paragraf hufvudsakligen

afser staten tillhöriga jordbruksdomäner, hvilkas arrendatorer

betala kommunalskatt efter i §:n nämnda grunder.

Huru som helst i detta fall, ett är dock visst, att något bestämdt,

nyss citerade § 58 motsvarande lagrum icke finnes i förordningen om

kommunalstyrelse i stad.

Om också denna omständighet har sin grund uti de olika förhållandena

mellan land och stad, mellan jordbruksfastighet och annan

fastighet, så kan det dock icke nekas, att, sedan Riksdagen aflåtit

skrifvelse i här ofvan angifna syfte för landet, rättvisan kräfde också

en skrifvelse i liknande syfte för städerna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Det kan naturligtvis ej falla mig in påyrka, att alla staten tillhöriga

fastigheter i städerna skola betala kommunalskatt efter det

taxeringsvärde, dessa fastigheter ega; men det synes mig vara rättvist

och billigt alt fordra, det staten skall betala kommunalskatt för

alla de fastigheter, densamma förvärfvat eller kommer att från enskilda

förvärfva genom inköp eller på annat sätt, åtminstone efter det värde,

dessa fastigheter innehade vid det tillfälle, då de blefvo statens. I

annat fall skulle »betänkliga rubbningar i grunderna för den kommunala

beskattningen och i de enskilda kommunernas ekonomi» uppstå, rubbningar,

hvilka visserligen för de större städerna skulle blifva mindre

känbara, men för de små ödesdigra.

Statsfastigheterna i städerna såväl som de på landet äro ju ingående

delar i det samhälle, de tillhöra, och de åtnjuta ju alla de fördelar

samhället har att erbjuda. De böra derför också i någon mån

direkt bidraga att bära den kommunala skattebördan. Så har också

Kongl. Maj:t för sin del ansett billigheten kräfva, då genom kongl.

brefvet till statskontoret den 5 november 1875 och det till öfverståthållareembetet

den 18 december 1891 Stockholms stad tillerkändes,

enligt det förra brefvet, i likhet med hvad af enskildes fastigheter i

staden utginge, till fattighus afgift, brandvaktsafgift, gatuläggningsafgift

och lyshållningsafgift två kronor för hvarje 1,000 kronor af angifna,

staten tillhörande fastigheters taxeringsvärde, hvilken afgift, då uppgående

till ett belopp af 15,373 kronor 16 öre, senare steg till 18,004

kronor 16 öre, och enligt det senare brefvet en krona och 27 öre per

1,000 kronors fastighetsvärde, sedan fattighusafgiften, beräknad till 73

öre, icke längre ansågs böra af statens fastigheter utgå.

Af justitieombudsmannens embetsberättelse till innevarande riksmöte,

sid. 140, framgår, att Riksdagens här ofvan omnämnda skrifvelse

af den 22 april 1892 om utredning och förslag till ändring af § 58 i

kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet ännu icke är af

regeringen slutbehandlad. Men infordradt underdånigt utlåtande är afgifvet

af domänstyrelsen, hvarjemte underdåniga yttranden i ärendet,

så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående bevillning

af fast egendom samt af inkomst, äro afgifna af kammarrätten och statskontoret.

Och, efter det dessa yttranden inkommit, hafva särskilda

komiterade den 2 november 1894 afgifvit förslag till ny förordning angående

inkomstbevillning, hvilket förslag ännu ej slutligen pröfvats.

Frågan, stående i sammanhang med bevillningsförordningen, är sålunda

fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.o 73. 5

Då de kongl. förordningarna om kommunalstyrelse på landet och

i stad äro utfärdade samma dag; då ändringar i dessa förordningar, såsom

de om rösträtt, den 8 september 1868, och om medlemskap i kommunen,

den 8 mars 1889, m. fl. äro beslutade samtidigt; då frågan om

den ändring, jag nu föreslår, är af likartad beskaffenhet med den ändring,

Riksdagen 1892 begärde; då dessa båda _ ändringar stå i det

sammanhang med bevillningsförordningen, att ändringar i dess bestämmelser

med anledning af förslagen också böra företagas; så synas mig

dessa förhållanden gifva vid handen, likasom också billighet och rättvisa

det fordra, att nu omhandlade beskattningsändringsförslag för land

och för stad böra afgöras i sammanhang med hvarandra».

Vid 1894 års riksdag yttrade utskottet i anledning af då väckt

motion angående ändrad lydelse af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862 bland annat följande:

I afseende å annan fastighet å landet än jordbruksfastighet gälde

regeln, att kommunalutskylder, enligt 57 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862, derför skulle utgöras endast om

den vore taxerad till allmän bevillning.

Den skilnad, som i fråga om skyldighet för staten att erlägga

utskylder till vederbörande kommun gjorts mellan jordbruksfastighet

och annan fastighet, funne utskottet vara i princip rigtig; _ och vid

sådant förhållande syntes den utsträckning af. statens skyldighet att

deltaga i kommunalutskylderna för vissa slag af jordbruksfastighet, som

af Riksdagen 1892 förordades, icke kunna åberopas till stöd för en

sådan skyldighet jemväl för annan fastighet. Af industriella anläggningar

droge nemligen kommunerna på mangahanda andra sätt än

genom direkta utskylder inkomst och fördel i öfrigt, hvilket ej i samma

grad vore fallet i fråga om jordbruksfastigheter. Till bestyrkande häraf

torde det vara till fyllest att, erinra om de utskylder, som den vid dylika

anläggningar anstälda personalen erlade till kommunen, äfvensom

den derstädes ökade omsättning, som genom anläggningarna måste

blifva en följd.

Lika litet som 1894 års lagutskott ansåg de förhållanden, som

legat till grund för Riksdagens skrifvelse angående utsträckning af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

statens skyldighet att deltaga i kommunala utskylder för vissa slag af

jordbruksfastighet kunna iöranleda till enahanda skjddighet beträffande

annan fastighet på landet, lika litet anser utskottet sådan skyldighet

skäligen kunna ifrågasättas för staten tillhöriga stadsfastigheter. Användningen

af sådana fastigheter medför nemligen i allmänhet likasom

industriella anläggningar på landet för kommunen fördelar på annat

sätt än genom direkta utskylder. Härtill kommer, att ett godkännande

af den princip, som ligger till grund för motionärens förslag, säkerligen

skulle för staten medföra utgifter, högst betydligt öfverstigande

dem, som enligt nu gällande stadganden till kommunerna utgå.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Zottermans ifrågavarande motion icke

måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 30 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar von Krusenstjerna, Rudebeck och Bruzelius ha begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.