Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 8

1896-02-10 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:8, Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 10 februari 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

rörande lösen för gravationsbevis.

Justitieombudsmannen har uti sin till innevarande Riksdag afgifna

och till lagutskottet hänvisade embetsberättelse egnat frågan om förändring

af förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 i afseende

å bestämmelserna angående lösen för gravationsbevis en ingående undersökning,

som utmynnat i hemställan,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla,

dels att — då kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7

december 1883 icke innehåller bestämmelser om lösen för gravationsbevis

för längre tid än 10 år, men till följd af stadgandena i 43, 54 och 55 §§

af kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni

1875 derom, att inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan

förmån af fast egendom eller servitut fortfarande gäller utan förnyelse,

sedan den blifvit införd i den i 61 § af sistnämnda kongl. förordning

omförmälda bok, ett gravationsbevis, för att lemna fullständig upplysning

om de i en egendom gällande inteckningar, måste upptaga, förutom de

inteckningar, som angifvas i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, jemväl

de inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån

af fast egendom eller servitut, hvilka derförut allt från början af år 1876

blifvit i nämnda bok antecknade — i kongl. förordningen angående expeditionslösen

måtte införas bestämmelser om skälig lösen för gravations
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 5

bevis, omfattande icke allenast de 10 sista åren, utan jemväl derutöfver,

beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan

förmån af fast egendom eller servitut, tiden från 1876 års början;

dels ock att i kongl. förordningen angående expeditionslösen jemväl

måtte införas bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis rörande

jernväg.

Justitieombudsmannens hemställan afser tvenne särskilda frågor, den

ena om lösen för gravationsbevis för längre tid än 10 år, den andra om

lösen för gravationsbevis rörande jernväg.

Beträffande den förra frågan anför justitieombudsmannen i sin till

stöd för ifrågavarande hemställan gjorda framställning hufvudsakligen

följande.

Riksdagen hade upprepade gånger sysselsatt sig med berörda fråga,

och ehuru meningarna om sättet för dess lösning varit delade, hade alla

erkänt och utgått från, att en förändring i det bestående borde ske. Enligt

hvad justitieombudsmannen under sina embetsresor haft tillfälle inhemta,

delades denna uppfattning allmänt af landets domarecorps.

Justitieombudsmannen omnämner härefter den behandling, som berörda

fråga undergått vid 1888, 1890 och 1894 årens riksdagar.

Vid förstnämnda riksdag hade Andra Kammarens fjerde tillfälliga

utskott i anledning af en inom nämnda kammare afgifven motion föreslagit

Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om tillägg till

eller förklaring af 1883 års förordning om expeditionslösen, innefattande

bestämmelser om skälig lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid

än tio år.

Denna utskottets hemställan, som grundade jig hufvudsakligen derå,

att man, enligt utskottets förmenande, vid ifrågavarande författnings utfärdande

icke tänkt sig, att gravationsbevis kunde behöfva omfatta längre

tid än tio år, antogs emellertid icke af Andra Kammaren, utan beslöt denna

att hemställa, att lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid än tio

år, icke boi’de särskildt erläggas.

Efter hemställan af sitt tillfälliga utskott n:o 2 beslöt {åter Första

Kammaren bifalla hvad Andra Kammarens ofvannämnda utskott föreslagit;

och då hvardera kammaren vidhöll sitt beslut, förföll frågan.

Frågan upptogs å nyo vid 1890 års riksdag i den af dåvarande justitieombudsmannen

framlagda embetsberättelse. Han påpekade, att praxis i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

fråga om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, vore

synnerligen vacklande. Han sökte tillika visa, att bestämmelsen uti expeditionsförordningen

rörande gravationsbevis icke vore tillämplig å sådana

bevis, som i sammanhang med gravationsbevis för tio år enligt fastighetsböckerna

meddelades för tiden före denna tioårsperiods början. Justitieombudsmannen

uttalade derjemte såsom sin åsigt, att en domare för att

få reda på, om några inteckningar för nyttjanderätt o. d., hvilka ej anmärkts

i de tio sista årens inteckningsprotokoll, graverade en egendom, icke behöfde

granska äldre inteckningsprotokoll, utan allenast egendomens upplägg

i fastighetsboken. Han framhöll vidare, att enligt gällande förordning en

domare visserligen icke torde vara berättigad att, om han utfärdade gravationsbevis,

omfattande längre tid än tio år, derför erhålla förhöjd lösen,

men att å andra sidan domaren icke hade skyldighet att meddela dylikt

gravationsbevis. Derest han utfärdade vanligt gravationsbevis för de tio

sista åren och ett särskildt bevis enligt fastigbetsböckerna för tiden dessförinnan,

vore han emellertid berättigad att erhålla särskild lösen för det

sistnämnda, vare sig det tecknades å det egentliga gravationsbeviset eller

expedierades å särskildt papper. Det vore dock nödigt att genom eu

uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan.

Han föreslog derför Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla

dels om sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen, att förordningen

komme att afse äfven gravationsbevis för längre tid än tio år,

dels ock att lägsta lösen för gravationsbevis, omfattande tio år eller derutöfver,

måtte i fråga om hemman å landet bestämmas till 2 kronor 25

öre, samt att i förhållande härtill jemkning måtte ega rum af de belopp,

hvilka i 3 § af nämnda förordning vore i första och andra afdelningarna

bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande tio år.

Lagutskottets första utlåtande i anledning af denna framställning —

i hvilket utlåtande utskottet, under förmenande att domaren för gravationsbevis’

utfärdande städse måste genomgå inteckningsprotokollen från 1876

års början, hemstälde 15m skrifvelse till Kongl. Maj:t om sådan ändring i

berörda förordning, att lösen för gravationsbevis rörande hemman, hemmansdel

eller lägenhet på landet förhöjdes med en tiondedel för hvarje år

utöfver tio, hvilket beviset omfattade, samt att i förhållande härtill lösen

för gravationsbevis angående fastighet i stad jemväl förhöjdes — återremitterades

af båda kamrarne på den grund, att lösen, beräknad på sätt

utskottet föreslagit, blefve för hög.

I förnyadt utlåtande jemkade lagutskottet sin hemställan derhän, att

lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet

för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med tre skulle

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

utgå — när beviset omfattade såväl de tio näst före bevisets utfärdande

förflutna åren som ock, hvad beträffade upplysning enligt inteclcningsboken

angående de deri införda inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst

eller annan förmån af fast egendom samt för servitut, tid bortom berörda

tio år till 1876 års början — med 2 kronor 25 öre, samt — när beviset

på uttrycklig begäran derom utfärdades på grund af inteckningsprotokollet

jemväl för tid bortom de sist förflutna tio åren — till 15 öre för hvarje

år, dock att i detta fall lösen ej matte öfverstiga tre ki''onor, hvarjemte i

förhållande härtill jemkning skulle ega rum af de belopp, hvilka i 3 § af

nämnda förordning vore i första och andra afdelningarna bestämda såsom

lösen för gravationsbevis.

Detta senare utlåtande bifölls af Första Kammaren med 60 röster mot

25, men afslogs af Andra Kammaren med 95 röster mot 92. Minoriteten

i båda kamrarne röstade för bifall till en af åtskilliga ledamöter af lagutskottet

afgifven reservation, deri uttalades den åsigt, att gravationsbevis,

beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan

förmån af fast egendom samt för servitut, för tiden från början afår 1876

till de tio år, som förflutit näst före bevisets utfärdande, lagligen kunde

grundas på inteckningsboken, hvarför domaren följaktligen vid utfärdande

af sådant bevis icke för nämnda tid behöfde genomse inteckningsprotokollet,

på grund hvaraf reservanterna hemstälde om en skrifvelse till

Kong!. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med justitieombudsmannens

förslag.

Vid 1894 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om utarbetande

af förslag till lagbestämmelse i syfte att antingen fullt vitsord

måtte tillerkännas inteckningsbok eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt,

undantag och servitut göras beroende af inteckningens förnyelse.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen öfverlemnades, yttrade i

afgifvet betänkande bland annat:

Utskottet, som erkände befintligheten utaf de olägenheter, som motionären

påpekat, funne sig likväl icke kunna tillstyrka någon af de utvägar

till desammas afhjelpande, som han ifrågasatt, Att åter införa skyldigheten

att förnya inteckning för nyttjanderätt, undantag och servitut skulle

vara ett steg i motsatt rigtriing af hvad man både ur principiel och praktisk

synpunkt hittills ansett vara rigtigt. Ej heller torde det låta sig göra

att under nuvarande förhållanden gifva inteckningsboken fullt laga vitsord.

Så länge protokoll öfver inteckningar skulle föras, torde detta böra tillerkännas

vitsord framför boken, derest skiljaktighet dem emellan skulle

förefinnas. De omständigheter, motionären åberopat, torde för öfrigt ej

medföra större svårigheter, än att man skäligen torde böra afvakta ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

beslut af den högsta dömande myndigheten angående de olika tolkningar

af i ämnet befintliga lagbestämmelser, innan man vidtoge någon åtgärd,

som, derest en dylik tolkning skulle utfalla mot motionärens mening, skulle

visa sig vara obehöflig. Utskottet hemstälde på grund deraf, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Diskussionen i Riksdagen vid frågans behandling såväl 1888 som

1890 och 1894 rörde sig hufvudsakligen om, från hvilken källa — inteckningsprotokollen

eller fastighetsboken — domaren hade att hemta

uppgifterna i gravationsbevisen angående nyttjanderätts- och med dem

likstälda inteckningar, beviljade före de sista 10 åren. Denna frågas

besvarande berodde på tolkningen af 43 § inteckningsförordningen. Det

vore dock icke paragrafens tolkning i vanliga fall, då boken öfverensstämde

med protokollen, som vållade svårighet, utan frågan gälde, huru

paragrafen i händelse af tvist skulle tillämpas i sådana, af erfarenheten

bekräftade fall, då domaren, som enligt protokollet beviljat eller förnyat

eu inteckning af ifrågavarande slag, uraktlåtit att derom göra anteckning

i fastighetsboken eller verkstält anteckningen på orätt ställe. Gälde i sådana

fall inteckningen fortfarande utan förnyelse eller måste den, för att

fortfarande gälla, förnyas inom hvart tionde år? Inom Riksdagen framhölls

å ena sidan, att domarens underlåtenhet af sin pligt icke kunde beröfva

inteckningshafvaren en rätt, som eljest skulle hafva tillkommit honom

och som han icke genom någon sin försummelse förverkat. Deremot

gjordes gällande, att enligt 43 paragrafens ordalag införandet i boken —- hvarmed endast kunde förstås införandet på riktigt ställe — just utgjorde

vilkoret för befrielse från skyldighet att låta förnya dessa inteckningar,

och att således, om eu inteckning faktiskt icke blifvit rätteligen införd i

boken, densamma måste förnyas inom 10 år. Med denna senare åsigt

följde, att inga andra inteckningar ansåges besvära en egendom än de, som

funnes upptagna i de 10 sista årens inteckningsprotokoll samt de nyttjanderätts-

och dylika inteckningar, som funnes införda å fastighetens upplägg

i fastighetsboken.

Justitieombudsmannen tvekade icke att ansluta sig till denna senare

åsigt och ville, för att stödja densamma, återkalla i minnet 43 paragrafens

tillkomst. Denna paragraf'' lydde i lagbyråns förslag: »Inteckning för

nyttjanderätt, som beviljas, sedan denna förordning trädt i kraft, galle fortfarande

utan förnyelse. Nyttjanderättsinteckning, som finnes, då denna

förordning träder i kraft, skall derefter, vid påföljd att inteckningen eljest

förfaller, en gång förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad

angående inteckning för fordran, men vare sedan gällande utan vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

förnyelse.» I lagbyråns motiv till detta stadgande yttrades, bland annat,

att genom införande af de i förslagets 61 § omförmälda böcker, hvari alla

inteckningsåtgärder skulle antecknas, möjlighet bereddes att för framtiden

utan svårighet erhålla kännedom om nyttjanderättsaftalen.

Inom högsta domstolen framstäldes emellertid vid förslagets granskning

anmärkningar mot denna paragraf, hvilken i följd deraf erhöll den

lydelse, som paragrafen — med uteslutande af ett sedermera tillagdt

moment — ännu eger: »Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan

förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i 61 § omförmälda bok. Den

inteckning af nyttjanderätt, som icke är i nämnda bok införd, skall, vid

påföljd att inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den

ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran.»

Vid lagförslagets framläggande inför Kongl. Maj:t i statsrådet yttrade

dåvarande justitiestatsministern: »I 43 § meddelas föreskrift, att inteckning

för nyttjanderätt, som beviljas eller förnyas, sedan förordningen trädt i

kraft, skall gälla fortfarande utan förnyelse. Skälen till denna föreskrift

äro i motiven vid samma paragraf anförda. Borttagandet af skyldigheten

att förnya nyttjanderättsinteckningar har emellertid blifvit af högsta domstolen

ogilladt under yrkande, att hvad som blifvit stadgadt om förnyelse

med afseende å inteckning för fordran måtte föreskrifvas jemväl i fråga

om nyttjanderättsinteckningar. Såsom skäl härför har anförts, af fyra

ledamöter, att i fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden

för särskilda slag af inteckningar icke syntes vara lämpliga, utan

kunna föranleda till misstag och förvecklingax’, samt att, då den inteckningsbok,

som enligt förslaget skulle upprättas, icke komrne att blifva af

den beskaffenhet, att ensamt å denna bok gravationsbevis kunde grundas,

utan domaren för att kunna afgifva ett sådant bevis äfven hädanefter

måste granska protokollen, en dylik glanskning icke skäligen kunde sträckas

längre än till protokoll för tio år; samt af tre ledamöter, att, då gravationsbevis

måste upptaga jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastigliet är

intecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala

urkunden och ej efter en sådan bok som den i förslaget omförmälda,

äfven om en sådan öfver allt komme att genast från början föras, grundsatsen

att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse icke

kunde godkännas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande paragraf anmärkt

har den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten

att förnya en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende derpå, att

anteckning om nyttjanderätten egt rum i den bok, hvilken enligt förslaget

Bill. till llikscl. Prof. 1896. 7 Sami. 6 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets trätande N:o 8.

skall föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom

torde den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande, som af det ursprungliga

stadgandet kunde blifva förorsakad, vara afhulpen, och.....»

Häraf framginge, att det just var den af högsta domstolens ledamöter

påpekade svårigheten i afseende å gravationsbevisens utfärdande, som

föranledde paragrafens omredigering, eller, med andra ord, omredigeringen

skedde, för att domaren vid utfärdande af gravationsbevis skulle

kunna i fråga om nyttjanderätts- och med dem likstälda inteckningar,

som vore äldre än 10 år, grunda gravationsbevis å fastighetsboken och

icke behöfva gå tillbaka till protokollen. Att den vidtagna ändringen i

paragrafens lydelse verkligen var afsedd att utgöra en ändring i sak,

framginge tydligt af justitiestatsministerns anförda yttrande. Men om man

tolkade 43 § så, att en inteckning, som icke blifvit införd i boken eller

införd på orätt ställe, det oaktadt borde gälla utan förnyelse, emedan

domarens fel icke kunde betaga inteckningshafvaren hans rätt, syntes

justitieombudsmannen detta innebära, att man tillerkände paragrafen alldeles

samma betydelse, som om någon ändring i dess ursprungliga affattning

icke blifvit gjord.

De olika åsigter, hvilka sålunda, såsom nämndt är, gjorde sig gällande

beträffande domarens skyldighet vid utfärdande af gravationsbevis för

längre tid tillbaka än 10 år, föranledde yrkande om, att genom lag måtte

bestämmas, huru gravationsbevis borde utfärdas. Då emellertid i begreppet

af gravationsbevis måste ingå, att sådant bevis skulle innehålla

fullständig uppgift på en egendoms gravationer, och domaren, som skulle

utfärda beviset, måste kunna bedöma, hvar sådan uppgift stode att finna,

syntes nämnda yrkande i sjelfva verket gå ut på att erhålla en förklaring

af inteckningsförordningens stadganden i ifrågavarande hänseende. Men,

då lagen icke, såvidt justitieombudsmannen hade sig bekant, gifvit anledning

till olika tillämpning, syntes honom de uttalade olika åsigterna om dess

rätta förstånd icke utgöra tillräckligt skal för en lagförklaring. I sjelfva

verket hade också icke under debatten i Riksdagen uttryckligen påståtts,

att 43 § skulle vara otydlig. Fast hellre hade den fara för rättssäkerheten,

som ansetts ligga deri, att i följd af paragrafens tillämpning en

inteckningshafvare, genom domarens underlåtenhet att införa inteckningen

i fastighetsboken, ginge miste om en förmån, som eljest skulle hafva tillkommit

honom, framhållits såsom skäl för paragrafens upphäfvande eller

ändring. Denna fara motverkades dock väsentligen af föreskriften i 62 §

inteckningsförordningen derom, att å protokollsutdrag i inteckningsärende

skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt i fastighetsboken,

hvilken föreskrift vore tillkommen för att bereda de rättssökande tillfälle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

att sjelfva utöfva kontroll öfver bokens förande. Dessutom torde val de

flesta af de felaktigheter, som iakttagits i böckerna, numera hunnit rättas,

och, sedan större erfarenhet vunnits i afseende å deras förande, samt

vederbörande allt mer kommit till insigt om vigten och nyttan af desamma,

torde de befarade svårigheterna icke böra tillmätas alltför stor

betydelse.

På dessa skäl ansåge justitieombudsmannen, att man vid ordnande

af frågan om lösen för gravationsbevis för längre tid tillbaka än 10 år

kunde och borde utgå derifrån, att domaren för att kunna lemna uppgift

om de nyttjanderätts- och dermed likstälda inteckningar, som vore beviljade

för ''längre tid tillbaka än 10 år före bevisets utfärdande, endast

behöfde genomgå egendomens upplägg i fastighetsboken.

Vore man ense i fråga om sättet för gravationsbevisens utfärdande,

kunde meningarna angående hvad, som skäligen borde utgöra lösen för

dessa bevis, ej gerna väsentligen afvika från hvarandra. Om den af justitieombudsmannen

nyss angifna utgångspunkt i detta hänseende af Riksdagen

uttryckligen godkändes, holk justitieombudsmannen före, att Riksdagen

skulle anse lämpligast att till Kong]. Maj:ts bedömande öfverlemna frågan

om beloppet af den lösen, som för så beskafiådt gravationsbevis skäligen

borde tillkomma domaren.

Senare delen af justitieombudsmannens hemställan, angående lösen

för gravationsbevis rörande jernväg, grundar han å en framställning af

hufvudsakligen följande innehåll.

Justitieombudsmannen anför, att rådstufvurätterna i Stockholm, Jönköping

och Kristianstad, vid Indika utfärdande af gravationsbevis angående

inteckning i jernväg närmast kunde ifrågakomma, samtliga sökte sitt stöd

för beräkningen af lösen för ifrågavarande gravationsbevis i expeditionsförordningens

bestämmelser angående lösen för sådana bevis rörande fast

egendom i stad, men att lösen det oaktadt debiterades olika på alla tre

ställena, och redogör justitieombudsmannen för de olika sätten.

Under uttalande af den åsigt, att ordalagen i förordningen angående

expeditionslösen tydligt tillkännagåfve, att dess stadganden icke afsåge

gravationsbevis angående jernväg, förklarar sig justitieombudsmannen anse

denna ofullständighet i förordningen, med särskildt fästadt afseende å de

olika beräkningssätt, som hos de trenne nämnda rådstufvurätterna gjort

sig gällande, vara af beskaffenhet att böra afhjelpas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Beträffande så den ena som den andra af de båda i justitieombudsmannens

framställning afhandlade frågor instämmer utskottet i hufvudsak

i hvad justitieombudsmannen till stöd för sin ofvanberörda hemställan

anfört; och föreslår utskottet följaktligen,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla,

dels att — då förordningen angående expeditionslösen

den 7 december 1883 icke innehåller bestämmelser

om lösen för gravationsbevis för längre tid än 10 år,

men ett gravationsbevis, för att lemna fullständig upplysning

om de i en egendom gällande inteckningar,

måste upptaga, förutom de inteckningar, som angifvas

i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, jemväl de inteckningar

för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan

förmån af fast egendom eller servitut, hvilka derförut

allt från början af år 1876 blifvit i inteckningsboken antecknade

— i förordningen angående expeditionslösen

måtte införas bestämmelser om skälig lösen för gravationsbevis,

omfattande icke allenast de 10 sista åren

utan jemväl derutöfver, beträffande inteckningar för

nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af

fast egendom eller servitut, tiden från 1876 års början;

dels ock att i förordningen angående expeditionslösen

jemväl måtte införas bestämmelse om skälig lösen

för gravationsbevis rörande jernväg.

Stockholm den 10 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:72 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående lösen för gravationsbevis rörande jernväg. s. 21 i texten