Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. Efter öfverenskommelse med statsoch lagutskotten har från bankoutskottet öfverlemnats till behandling af sammansatt stats-, bankooch lagutskott den af kamrarne till bankoutskottet hänvisade Kongl. Maj:ts proposition af den 31 nästlidne januari

1896-04-09 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBLU 1896:3, Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. Efter öfverenskommelse med statsoch lagutskotten har från bankoutskottet öfverlemnats till behandling af sammansatt stats-, bankooch lagutskott den af kamrarne till bankoutskottet hänvisade Kongl. Maj:ts proposition af den 31 nästlidne januari

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

1

K:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1890, kl. 11 f. m.

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Efter öfverenskommelse med stats- och lagutskotten har från

bankoutskottet öfverlemnats till behandling af sammansatt stats-, bankooch

lagutskott den af kamrarne till bankoutskottet hänvisade Kongl.

Maj:ts proposition af den 31 nästlidne januari (n:o 21), hvari Kongl.

Maj:t föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, att lagen om rikets

mynt den 30 maj 1873 skulle erhålla ett tillägg genom en ny § med

ordningsnummern 18 af följande lydelse:

I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger

riksbanken vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart

belopp af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara

lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, utvexladt mot

guldmynt eller riksbankens sedlar.

Om inlösen af vaustälda eller skadade svenska myntstycken af

silfver eller brons finnes särskildt stadgadt.

Från det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden ofvauberörda den 31 nästlidne januari inhemtas, att

vid 1895 års riksdag gjordes i två lika lydande motioner hemställan,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande till Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu

gällande lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen

stadgades statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anBih.

till Biksd. Prot. 1896. 4 Sami. 2 Afd. 3 Hiift. (Ko 3). I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

fordran invexla silfverskiljemyntet med guld eller riksbankens sedlar.

Dessa motioner hade närmast föranledts af ett utaf bankofullmägtige

till bankoutskottet vid 1894 års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet,

som fäst sin uppmärksamhet vid det sedan längre tid pågående

prisfallet å silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets

värde och dermed sammanhängande förhållanden, hade nemligen

begärt fullmägtiges yttrande, huru vida icke nämnda betydliga

prisfall kunde anses påkalla någon ändring i 6 § af det för banken

gällande reglementet eller om någon ändring i det nuvarande bokföringssättet.

å silfver kunde vara påkallad.

Med anledning häraf hade fullmägtige i sitt berörda yttrande

anfört bland annat.

»Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att

först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,

som måste anses vara af betydelse att afgörande inverka på

de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl

vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla

med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är

jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16

af bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att

staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling

till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så

lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i

andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf

beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet —

synes det fullmägtige —• ett annat lagbud såsom komplement, hvilket

bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras

från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket

är liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i

detta hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige

veterligt, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller

någon bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till

hvilken riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.

Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december

1875 § 1, att i rikets landtränterier, utom i Stockholm, Göteborg

och Malmö, en hvar eger att få hvilket som helst belopp af sådana

mynt, som, jemlikt § 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873,

till följd af nötning endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,

vexladt emot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utledande N:o 3.

som ock att få hvilket som helst med 10 kronor delbart belopp af

skiljemynt vexladt med gyldmynt; men sjelfva ordalagen i denna kongl.

förordning synas gifva vid handen, att man dervid uteslutande afsett

allmänhetens beqvämlighet och rätt, men alldeles icke riksbankens.

Landtränterierna i Stockholm, Göteborg och Malmö äro uttryckligen

befriade från invexlingsskyldigheten, uppenbarligen derför, att i dessa

städer riksbanken fått den sig pålagd, och de öfriga landtränterierna

står det fritt att vid behof af medel för ifrågavarande invexling hemta

dylika från riksbankens kontor. I hvarje fall finnes i myntlagen ingen

statens invexlingsskyldighet erkänd eller stadgad, och det synes dock

vara just der, som en dylik bestämmelse bort hafva sin plats.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och

Norge, hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska

väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken

ålagdt att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla

hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men

deremot är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med

guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. . Vid

sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin så

kallade metallfond, motsvarande metallisSa kassan hos oss, inräkna sitt

förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes

statskassans åliggande att till eu hvar vid anfordran med guld

invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen

af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl

in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättniugar,

får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande

sådant i den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af staten

lemnas till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto, i

bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot

bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt

nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande

i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse

deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen

är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma

utgifua myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd samma

skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresantiv med laglig

kurs inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men

öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3,

hållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst

kontroll; den har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder,

som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det

af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens

kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom

erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som

uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag

och icke mindre mot den allt sedan sista realisationen antagna, helsosamma

regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt

särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.

Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens

förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån

vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se

den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande

sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens

skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst

bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda

frågan vara sjelffallet. »Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla

silfverskiljemyntet med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva

vilkoret för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet

eller fara för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska

kassan.»

I underdånig skrifvelse den 26 april 1895 hade Riksdagen, med

erinran om hvad i ärendet förekommit, vidare anfört, hurusom det

varit i syfte att medverka dertill, att denna länge förbisedda vigtiga

fråga blefve föremål för pröfning, som förberörda, vid 1895 års riksdag

behandlade motioner blifvit väckta; och hade motionärerna dervid

iklädt sin hemställan den form som skett, enär de ansett det lämpligast,

att det tillägg till myntlagen, som fordrades för att uttryckligen stadga

statens skyldighet gent emot riksbanken att invexla silfverskiljemynt,

måtte utarbetas genom Kongl. Maj ds åtgörande och att i sammanhang

dermed toges under öfvervägande, hvilka åtgärder från statsverkets

sida erfordrades för att bringa denna invexlingsskyldighet till utförande.

Vid behandlingen af berörda motioner hade det framhållits, att man

såsom en utgångspunkt syntes böra erinra sig, att den uppkomna frågans

innebörd vore af formel och alldeles icke af faktisk natur. Det

gälde nemligen icke att öfverväga, huru vida en skyldighet borde öfver
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 5

flyttas från riksbanken på staten eller huru vida en ny skyldighet borde

åläggas den senare. Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa

sitt silfverskiljemynt syntes vara oförneklig och oskiljaktigt förenad

med den genom nuvarande myntlag statsverket ensamt tillagda rätt

att utmynta silfverskiljemynt. En härifrån skiljaktig uppfattning skulle

leda till uppenbara oidmligheter. Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet

penningbehof kunna låta utmynta silfverskiljemynt till så stort

belopp, att skilnaden emellan pregelvärdet och metallvärdet med tillägg

af myntningskostnaden gåfve den äskade summan, och sedan utan vidare

öfverlemna det för ändamålet utmyntade silfret till riksbanken

med fordran på inlösen mot guld. Att en sådan åtgärd skulle under

de antagna förhållandena vara utförbar kunde inses, då man besinnade,

att silfret numera nedgått så mycket i värde, att efter de kurser, som

noterats i början af år 1895, ett enkronemynt innehållit för ungefär 42

öre silfver, hvartill vid beräkningen af statsverkets utgifter för framställandet

af ett sådant myntstycke syntes böra läggas allenast en kostnad

af omkring 2 å 3 procent. I nu gällande myntlag funnes emellertid

icke statsverkets berörda, oeftergifliga skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt

uttryckligen stadgad, och det vore i hufvudsakligt syfte att

få denna formella bristfällighet undanröjd, som de ifrågavarande motionerna

tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle kunna

föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, vore myntlagens

§ 16, hvilken vore så lydande:

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i

Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af

sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,

utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom

ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt

utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes,

å hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna § dock icke finge tolkas på sådant sätt, att den derstädes

åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken

få skiljemynt utvexladt mot guld skulle anses vara tillerkänd jemväl

statsverket, framginge, enligt Riksdagens åsigt, ej mindre af hvad ofvan

påvisats om de orimligheter, som deraf skulle uppkomma, utan äfven

af sjelfva myntlagens allmänna innebörd. Ett genomläsande af donna

lag i dess helhet — och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma

— samt de förhandlingar, som föregingo lagens antagande,

gåfve nemligen en bestämd uppfattning, att man genom berörda lag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats-, Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

afsett att reglera allenast förhållandet mellan, å ena sidan, allmänheten

samt, å den andra, statsverket och riksbanken, men icke derjemte förhållandet

mellan dessa båda senare inbördes.

I ett med anledning af de förenämnda motionerna afgifvet yttrande

hade bankofullmägtige med hänvisande till hvad de i sitt ofvan

omförmälda, till 1894 års riksdags bankoutskott afgifna yttrande anfört

om vigten för riksbanken, att den ifrågavarande invexlingsskyldigheten

blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad, uttalat sig för en lösning

af frågan i den rigtning, motionerna angifvit.

På de skäl, som sålunda utvecklats och eljest blifvit af bankofullmägtige

i deras ofvan omförmälda yttrande anförda, hade Riksdagen

hos Kongl. Maj:t anhållit om utarbetande och framläggande till Riksdagens

antagande af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj

1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgades statens

skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemynt

med guld eller riksbankens sedlar.

Sedan häröfver såväl myntdirektören som statskontoret afgifvit

infordrade underdåniga yttranden, med afseende å hvilkas innehåll hänvisas

till hvad den kongl. propositionen härom omförmäler, har statsrådet

och chefen för finansdepartementet vid frågans föredragning inför

Kongl. Maj:t anfört, att, på sätt såväl af Riksdagen som af statskontoret

blifvit erinradt, den föreliggande frågans innebörd endast vore

formel. Statens skyldighet gent emot riksbanken att invexla skiljemynt

torde vara ostridig, ehuru något uttryckligt lagstadgande härom

icke funnes meddeladt. Då emellertid det icke kunde förnekas, att

genom det af Riksdagen ifrågasatta tillägget till myntlagen en formel

bristfällighet skulle blifva undanröjd, tvekade icke statsrådet att förorda

detsamma; och torde, i enlighet med hvad de hörda myndigheterna

föreslagit, berörda bestämmelse för fullständighetens skull böra omfatta

såväl bronsmynt som silfvermynt.

Derjemte har statsrådet och chefen för finansdepartementet tillagt,

att af hvad de hörda myndigheterna anfört syntes honom otvetydigt

framgå, att några särskilda åtgärder för mötande af de anspråk på invexling

af skiljemynt, som gent emot statsverket kunde från riksbankens

sida framställas, icke för närvarande vore af behofvet påkallade, men

att Kongl. Maj:t framdeles torde vilja fatta beslut beträffande frågan,

åt hvilken eller hvilka bland statens kassor, den ifrågavarande invexlingsskyldigheten

borde uppdragas.

Enligt anmodan från bankoutskottet hafva bankofullmägtige till

det sammansatta utskottet afgifvit följande yttrande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3■ 7

»Sedan bankoutskottet anmodat fullmägtige att till sammansatta

stats-, banko- och lagutskottet inkomma med yttrande öfver Kongl.

Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ett tillägg till lagen

om rikets mynt den 30 maj 1873, få fullmägtige till efterkommande af

denna anmodan härmed anföra följande.

Såsom i det den kongl. propositionen åtföljande utdraget af

protokollet öfver finansärenden för den 31 sistlidne januari är omförmäldt,

hafva fullmägtige vid 1894 och 1895 års riksdagar uttalat sig i

den syftning, att det för riksbanken är af stor vigt och betydelse, att

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller bankens sedlar blifver i lag tydligen stadgad.

Då det nådiga förslag, som nu är framlagdt till Riksdagen, synes

fullmägtige egnadt att afhjelpa den brist i lagstiftningen i detta ämne,

som hittills förefunnits, anhålla fullmägtige att, med åberopande af hvad

de förut i saken yttrat, få såsom sin åsigt uttala, att ett bifall till den

kongl. propositionen är ur synpunkten af riksbankens intresse önskvärd!.»

Under anslutning till detta bankofullmägtiges uttalande och då

den föreslagna lagbestämmelsen måste anses påkallad för vinnande af

fullständig tydlighet och reda i en vigtig punkt af lagstiftningen angående

rikets mynt eller den, som angår statsverkets skyldighet att

inlösa sitt skiljemynt, och förslaget derjemte innebär en garanti för

att icke riksbankens skyldighet att gent emot allmänheten förmedla

utvexling och invexling af skiljemynt må kunna leda till någon sammanblandning

af riksbankens och statsverkets affärer, får det sammansatta

utskottet, som ej funnit något att erinra mot affattningcn af föreliggande

förslag, för den skull till Riksdagen hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm ''den 9 april 1896.

På sammansatta stats-, banko- och lagutskottets vägnar:

O. R. THEMPTANDER.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.