Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

1896-04-21 · 80 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 79 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1896:41, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1896, kl. 7 e. ra.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1894.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse

jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter

till Kong! Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisade,

får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande

af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa

Riksdagens pröfning de af revisoreme gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; och skall utskottet i sammanhang

härmed afgifva utlåtande öfver vissa till utskottet remitterade motioner,

hvilka afse ämnen, som blifvit i revisorernes berättelse berörda;

kommande utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

Arméförvaltningen.

§ I
(Rev.

bor. pag. 73—77 och 78; uti. pag. 537, 541—544.)

1 afseende å arméförvaltningens räkenskaper hafva rovisorerno erinrat,

hurusom 1893 års revisorer anmärkt, att fullständig kännedom om

Bill. till Iliksd. Vrot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 55 Höft. (N:o 41.) 1

Ang. vakenskap

sv (in ende t

inom arméförvaltningen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

de i arméförvaltningens hufvudbok för år 1892 upptagna, vid årets slut

oredovisade förskotten ej kunnat af räkenskaperna vinnas, äfvensom att

de af vederbörande tjenstemän inom arméförvaltningen till revisorerne

aflemnade skriftliga uppgifter angående de på de särskilda departementen

belöpande andelar af berörda förskott ej till summan öfverensstämde

med det i hufvudboken upptagna belopp; och både revisorerne med anledning

häraf uttalat den mening, att för framtiden sådan förändring i

arméförvaltningens räkenskaper borde vidtagas, att för hvarje af arméförvaltningens

departement upprättades och räkenskaperna bilades sammandrag

öfver de vid räkenskapsårets slut förefintliga oredovisade förskott,

hvilka sammandrag borde innehålla uppgift å de myndigheter eller personer,

hos hvilka förskotten innestode, samt att förskottskontot i arméförvaltningens

hufvudbok angåfve fördelningen af nämnda förskott å de

särskilda departementen såväl i dess ingående som dess utgående balans.

Uti häröfver den 23 januari 1894 afgifvet utlåtande hade arméförvaltningen

å civila departementet, under erkännande af den gjorda anmärkningens

befogenhet samt lämpligheten af de med anledning deraf framstälda

förslag, förklarat, att arméförvaltningen skulle låta sig vara i

hög grad angeläget att söka få orsaken till den antydda oöfverensstämmelsen,

så fort ske kunde, utredd och de fordrade nya räkenskapsbilagorna

derefter för framtiden vidfogade hufvudboken. Emellertid hade,

enligt hvad i revisionsberättelsen vidare anföres, 1894 års revisorer vid

granskningen af arméförvaltningens räkenskaper för år 1893 funnit, att

de anmärkta bristfällighetema fortfarande qvarstode, och hade, efter en

med anledning häraf gjord förfrågan, chefen för arméförvaltningens civila

departement uti skrifvelse den 25 oktober 1894 meddelat, att den utlofvade

utredningen, med hvilken embetsverkets bokslutskamrerare med

biträde af vederbörande bokhållare vore sysselsatt, ännu icke hunnit

fullbordas, hvadan ej heller de ifrågavarande räkenskapsbilagoma kunnat

upprättas. Sedan detta förhållande omförmälts i revisorernes berättelse,

både arméförvaltningen å civila departementet i utlåtande den 22 januari

1895 upplyst, att den fortgående utredningen angående förskotten ännu

icke kunnat afslutas, hvadan den beklagligtvis ej ens på 1894 års hufvudbok

kunde öfva någon inverkan.

Då ännu efter två års förlopp behörig utredning icke kunnat åstadkommas

angående den anmärkta bristen på öfverensstämmelse mellan

den i arméförvaltningens hufvudbok för år 1892 upptagna summan af

vid årets slut oredovisade förskott, utgörande 781,799 kronor 86 öre,

och det belopp, hvartill samma förskott enligt uppgifter från de särskilda

departementen belöpte sig, eller allenast 743,705 kronor 71 öre, vore

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

3

revisorerne allt fortfarande i saknad af de räkenskapsbilagor, som, enligt

hvad i 1893 års revisionsberättelse framhållits, vore nödiga för granskning

af förskottskontot i arméförvaltningens hufvudbok, och vore revisorerne

således fortfarande urståndsatte att bedöma, huruvida — såsom

1893 års revisorer yttrat — »den i hufvudboken upptagna eller den

enligt de särskilda uppgifterna anförda summan af de oredovisade förskotten

är den rigtiga, eller huruvida ej möjligen båda dessa summor

äro felaktiga»; och lika litet vore de i stånd att kontrollera rigtigheten

af det i 1894 års hufvudbok upptagna belopp af oredovisade förskott,

utgörande vid årets slut 861,206 kronor 26 öre.

Nu omförmälda förhållande syntes revisorerne på ett slående sätt

bekräfta rigtigheten af hvad 1894 års revisorer i 3 § af berättelsen rörande

arméförvaltningen uttalat, nemligen att »det nu använda systemet

att såsom förskott behandla en väsentlig del af de från arméförvaltningen

— eller för dess räkning genom landtränterierna — gjorda utbetalningar

till underlydande myndigheter gör redovisningen i hög grad invecklad

och osäker»; och häraf framginge tillika nödvändigheten af, att, såsom

samma års revisorer framhållit, det nu tillämpade systemet för ^anordning

och redovisning af anslagen under fjerde hufvudtiteln blefve förenkladt.

Revisorerne, som i allt väsentligt instämde i det yttrande, som vid

1894 års revision afgifvits i denna fråga, ansåge sig emellertid böra

ytterligare framhålla vigten af att det nu använda för skottssystemet uppliäfdes,

att omföringar från ett anslag till ett annat så vidt möjligt undvekes,

samt att i arméförvaltningens hufvudbok särskild konto upplades

för hvarje truppförband, undervisningsanstalt eller annan institution, för

hvilken särskild redogörare vore anstäld. Revisorerne hafva vidare erinrat,

att, sådan arméförvaltningens hufvudbok nu vore uppstäld, ingen

upplysning derstädes lemnades om förefintliga behållningar hos andra

redogörare än krigskassören och redogöraren vid krigsskolan. De hos

sistnämnde tjenstemän innestående medel upptoges särskildt å hufvudbokens

kassakonto, hvaremot de medelsbehållningar, som åt öfrige redogörare

vore anförtrodda, inginge i den å'' förskottskontot uppförda summan

af oredovisade förskott, utan angifvande af hvad som härutaf belöpte

sig å hvarje särskild myndighet eller person. Behofvct af en

specifik redovisning i detta hänseende vore nogsamt ådagalagdt genom

den osäkerhet, som det hittills iakttagna bokföringssättet, såsom ofvan

framhållits, visat sig innebära, och enligt revisorernes mening skulle

otvifvelaktigt reda och öfversigt härutinnan i hög grad befordras, om,

på sätt här ifrågasatts, redogörarnes medelsförvaltningar bokfördes hvar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

å sitt konto i hufvndboken. Genom en sådan anordning skulle möjlighet

beredas att högst väsentligt och blott till särskilda undantagsfall

inskränka användningen af förskottskontot. Sålunda kunde medel, som

mot redovisning öfverlemnades till redogöraren vid ett truppförband,

omedelbart påföras detta truppförbands konto i stället för, såsom nu

sker, förskottskontot. Sistnämnda konto komme derigenom att hufvudsakligen

användas i de ej synnerligen talrika fall, då medel mot redovisning

utbetalades till andra personer än de ständige redogörarne.

De numera synnerligen talrika, besvärliga och granskningen försvårande

omföringarne mellan olika anslag förorsakades i många fall

deraf, att hvart och ett af arméförvaltningens departement både sin särskilda

medelsförvaltning. Det förekomme nemligen mycket ofta, att ett

departement begärde ersättning af ett annat, som borde af sina anslagsmedel

helt och hållet eller till någon del bestrida en af förstnämnda

departement förskotterad utgift. För öfrigt föranleddes omföringar deraf,

att vissa kostnader skulle, enligt gällande föreskrifter, fördelas på

flera anslag. Vidare skulle, när ett regemente eller någon del deraf eller

enskild soldat kommenderades till annan militärtjenstgöring än de årliga

vapenöfningarne, arméförvaltningen, jemlikt 14 § i beklädnadsreglementet

den 23 september 1887, från vederbörande statsanslag åtnjuta ersättning,

enligt i reglementet närmare angifna grunder, för munderingspersedlarnes

slitning under hvarje dag, de varit begagnade. Följaktligen måste

exempelvis för manskap, som bevistat volontärskolor eller varit till annan

dermed jemförlig tjenstgöring kommenderadt, dylik ersättning omföras

till beklädnadsanslaget från volontärskolans anslag eller det anslag, som

borde bestrida kostnaden för kommenderingen. Stundom föranleddes

omföringar äfven deraf, att influtna eller utbetalda medel af länsstyrelser

eller redogörare upptagits å orätt departements räkning.

Omföringarne tillginge i allmänhet så, att, sedan skriftlig hemställan

rörande omföring gjorts af vederbörande tjensteman i det departement,

till hvilken ersättning borde utgå, departementets i anledning häraf fattade

beslut genom protokollsutdrag meddelades det departement, som

vore skyldigt utgifva ersättningen, hvarefter sistnämnda departement i

sin ordning beslutade omföringen och derom gåfve order; och skulle

härjemte anteckningar rörande omföringen af åtskilliga tjenstemän göras

på många ställen i räkenskaperna. Omföringarne toge sålunda i anspråk

icke obetydligt arbete och medförde för öfrigt ofta den olägenheten, att

de till vissa utgifter börande verifikationer icke komme att stanna vid

redogörelsen för det anslag, hvarå utgiftsbeloppet slutligen affördes.

Häraf framginge, att omföringssystemet i liög grad bidroge att göra

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

5

arméförvaltningens redovisning invecklad och följaktligen bereda Riksdagens

revisorer betydande svårigheter vid fullgörandet af deras granskningsskyldighet.

En förändring i uppställningen af riksstatens fjerde hufvudtitcl i

den rigtning, 1894 års revisorer i detta hänseende angifvit, eller att —

i likhet med hvad redan nu i några fall egde rum — hvarje regemente

eller annan sjelfständig militärisk institution erhölle sitt särskilda anslag,

omfattande alla sådana kostnader, för hvilkas bestridande arméförvaltningens

medgifvande ej vore nödigt, skulle utan tvifvel i sammanhang

med uppläggande i arméförvaltningens hufvudbok af särskilda konti för

tnedelsredogörame, på sätt ofvan förordats, undanrödja de flesta och

väsentligaste af ofvan berörda olägenheter, helst om en dylik förändring

sattes i samband med det af 1894 års revisorer jemväl uttalade önskningsmålet,

att »samtliga förvaltningsmyndigheters redovisningar, som angå

de under fjerde hufvudtiteln .uppförda anslag, med undantag blott för

dem, som röra skattelindringar, måtte ingå till ett enda af arméförvaltningens

departement)). — Genom dessa åtgärder skulle, enligt revisorernes

mening, ordning, reda och enkelhet i medelsanordningen och redovisningen

för den stora och vidlyftiga förvaltningen af fjerde hufvudtitelns

anslag i hög grad främjas.

Då revisorerne funne denna fråga vara af synnerlig vigt och då,

enligt hvad revisorerne inhemtat, ett förslag till förändrad uppställning

af riksstatens fjerde hufvudtitel under innevarande höst undergått granskning

af för sådant ändamål utsedde komiterade samt måhända kommo

att blifva för Riksdagen framlagdt, hade revisorerne ansett sig höra

fästa Riksdagens uppmärksamhet på här berörda förhållanden samt i

minnet återkalla 1894 års revisorers yttrande uti ifrågavarande hänseenden.

Beträffande räkenskapsföringen inom arméförvaltningen hafva revisorerne

vidare omförmält, hurusom i förvaltningens hufvudbok för

revisionsåret vore å konto »försvarsverket till lands i allmänhet: Intendentsdepartementet»

uppförda såsom formelt anordnade 695,145 kronor

58 öre och såsom omföring till andra anslag och fonder 474,743 kronor

64 Öre. I det verifikationsband, hvartill berörda konto hänvisade, upptoges

deremot, enligt det i bandets början befintliga generalsammandraget

af bestridda kostnader, såsom direkt utbetalning från arméförvaltningens

kassa 698,896 kronor 19 öre och såsom omföring 470,993

kronor 3 öre. Den i sammandraget angifna summan af direkta utbetalningar

öfverstego alltså hvad hufvudbolcen under motsvarande rubrik

upptoge med 3,750 kronor 61 öre och, enligt hvad revisorerne efter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

en omfattande granskning af verifikationerna funnit, utgjordes detta

belopp af sju mindre, å skilda ställen bland redogörelserna upptagna

poster, som i sjelfva verket vore omföringar till andra anslag och

sålunda med rätta i hufvudboken förts under denna rubrik. Uppenbart

vore, att kontrollen af arméförvaltningens räkenskaper måste i hög

grad försvåras genom den bristande öfverensstämmelse, som sålunda

förefunnes mellan hufvudboken och de dertill hörande verifikationssammandragen.

Jemväl i ett aDnat afseende hade dessa sammandrag

befunnits mindre tillfredsställande. I flera fall saknades nemligen hänvisning

till de verifikationer, som rörde särskilda i sammandragen uppförda

poster. Exempelvis hafva revisorerne nämnt, att för åtskilliga

belopp, som i de uti band 205 under fol. 460, 665, 759 och 763 befintliga

sammandragen upptagits såsom omföringar, icke angifvits hvarest

de omföringsorder, som härför legat till grund, vore att finna. Någon

gång hade revisorerne ändock lyckats. påträffa vederbörande verifikationer,

stundom i annat band än det, hvarest ifrågavarande sammandrag

förekomme, men i de flesta fall hade bemödanden i detta syfte

visat sig fruktlösa. Då vid sådant förhållande en detaljerad granskning

af anslagens användning försvårats eller omöjliggjorts, hade

revisorerne ansett sig böra framhålla angelägenheten af, att för framtiden

arméförvaltningens räkenskaper blefve så förda, att revisionsarbetet

icke hindrades genom bristfälligheter af nu anmärkt beskaffenhet.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 29 januari 1896 har arméförvaltningen

å civila departementet anfört, att arméförvaltningen icke

försummat att, enligt sin förut afgifna förklaring, pådrifva arbetet med

utredande af den anmärkta oöfverensstämmelsen mellan hufvudboken och

bokföringen å de särskilda departementen. Att detta arbete ännu icke

ledt till önskadt mål, berodde i första rummet på dess högst betydliga

utsträckning, enär ett säkert resultat ej kunde vinnas utan en tillbakagående

pröfning år efter år af hvarje siffra i de olika hufvudböckerua

samt en härmed jemnlöpande granskning af den grundläggande bokföringen

inom embetsverket, hvilken senare granskning i öfrigt försvårades

genom sistnämnda bokförings splittring på de särskilda departementen.

Mot de grunder för arméförvaltningens bokföring, hvilka blifvit

af revisorerne framstälda, hade arméförvaltningen å civila departementet

icke något att i allmänhet erinra, liksom arpiéförvaltningen å

detta departement hölle före, att i hvarje fall inga oöfvervinneliga

svårigheter borde möta mot ett sådant ordnande af lokalförvaltningarnes

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

7

ekonomiska myndighet, som blifvit af revisorerne föreslaget, och som

i vissa afseenden syntes medföra verkliga fördelar. Vid genomförande

af dessa ändringar erfordrades emellertid äfven en omorganisation åt

arméförvaltningen, i syfte att, enligt 1895 års revisorers och deras närmaste

föregångares uttalade åsigt, hvilken af arméförvaltningen å detta

departement fullständigt delades, öfverflytta hela medelsredovisningen

och kassaväsendet till ett enda departement.

Arméförvaltningeus intendentsdepartement, som jemväl yttrat sig

angående revisorernes förenämnda framställningar, har i utlåtande den

24 januari innevarande år till en början erinrat, att äfven om, på sätt

revisorerne syntes anse önskvärdt, för hvarje truppförband i riksstaten

uppfördes särskildt anslag, att i mån af behof lyftas, kunde ej det af

revisorerne klandrade förskottssystemet derigenom helt undvikas, enär,

äfven under angifna förutsättning, ett konto motsvarande nuvarande

förskottskontot nödvändigtvis behöfde uppläggas för den del af dessa

anslag, som hos truppförbanden komme att innestå oredovisade. Någon

ändring i form blefve den enda följden af det tillvägagångssätt revisorerne

föreslagit — i sak föi-blefve förhållandet detsamma som för

närvarande.

Då revisorerne påyrkat, att arméförvaltningen, såvidt möjligt,

borde söka undvika omföringar från ett anslag till ett annat, ville arméförvaltningen

å intendentsdepartementet, som icke ansåge sig kunna

för framtiden utlofva någon större inskränkning i det af revisorerne

klandrade omföringssystemet, närmare förklara anledningen till sin

uppfattning, att en förändring i den af revisorerne angifna rigtningen

för närvarande icke lämpligen borde genomföras. De i intendentsdepartementets

räkenskaper förekommande omföringar utgjorde i de

flesta fall liqvider, som härstädes direkt verkstäldes till undvikande af

dubbla penningförsändelser, nemligen från arméförvaltningen eller ränterier

till ortmyndigheter samt sedan från ortmyndigheter till arméförvaltningen

eller ränterier åter.

Intendentsdepartementet tillhandahölle exempelvis arméns samtliga

truppförband från utredningsförrådet i Stockholm samt central- och

hufvudförrådet å Karlsborg en stor del för truppförbanden erforderliga

boklädnadsinaterialier och reqvisita, uppgående under år 1894 till ett

sammanlagdt värde af omkring 700,000 kronor, hvilka materialier etc.

borde af truppförbandens beklädnadskassor godtgöras arméförvaltniugen.

Dessa materialier och persedlar voro i regeln betaide af besparingarno

å anslaget för försvarsverket till lands i allmänhet — intendentsdepartementots

förlagskonto — hvilken räkenskapstitel sålunda bordo från

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

respektive beklädnadskassor erhålla godtgörelse för de beklädnadspersedlar

och materialier, som till truppförbanden från kronans förråd

utanorduades. I stället för att vid hvarje under året förekommande

persedelanordning utskrifva räkning å vederbörande beklädnadskassa,

som i enlighet dermed skulle till departementet inleverera det å räkningen

utförda arméförvaltningens tillgodohafvande, fördes med nämnda

kassor en afräkningsbok, upptagande värdet af de till truppförbanden

under året anordnade persedlar och materialier; när munderingsanslagen

under årets senare del faststäldes, minskades truppförbandens kontanta

årsanslag med värdet af de sålunda från kronans förråd utlemnade persedlar

etc., hvarjemte ofvan omförmälda besparingar genom omföring

från de statsanslag, från hvilka beklädnadskassornas årsanslag utginge,

bereddes ersättning för hvad som i berörda hänseende blifvit. från

kronans förråd för nämnda kassor under året utlemnadt. Genom ofvan

omförmälda, i intendentsdepartementet förda afräkningar och derpå

grundade omföringar hade undvikits öfver 600 stycken kassaförsändelser

och deraf föranledda skrifvelser samt minst lika många anteckningar i

hvardera af tvenne bland departementets räkenskapsböcker och i de

vid hufvudboksverifikationerna fogade sammandragen äfvensom i krigskassörens

och kamrerarens kassakontrollböcker och landtränteriernas

qvartalsräkningar. Antalet af de i den af revisorerne granskade räkenskapen

synliga poster hade på grund af ofvan omförmälda tillvägagångssätt

under år 1894 nedbringats i fråga om persedelliqviderna från

omkring 600 till 16 omföringar; de annotationer i liqvid- och kassaböcker

med flere ofvan angifna räkenskapshandlingar, som genom dessa

omföringar undvikits, kunde beräknas uppgå till flera tusental.

Beträffande redovisningen af de till ortmyndigheterna utanordnade

förskottsmedlen delade arméförvaltningen å intendentsdepartementet fullständigt

de af revisorerne uttalade åsigter, och hade i öfverensstämmelse

härmed sedan en längre följd af år redovisningsskyldiga myndigheter

ålagts att till departementet afgifva årsräkningar, upptagande

såväl alla hos myndigheterna från departementet eller för dess räkning

bekomna medel som ock alla för departementet bestridda utgifter. Af

dessa årsräkningar kunde således inhemtas de upplysningar, som revisorerne

syntes åstunda. Dessa årsräkningar, hvilka af departementet

öfverlemnades till kammarrätten samtidigt med öfriga verifikationshandlingar,

vore åtföljda af ett hos departementet upprättadt sammandrag,

utvisande dels användningen af alla för departementet bekomna

förskottsmedel m. m., dels storleken af de hos hvarje myndighet vid

räkenskapsårets slut utestående behållningarne af dylika medel, hvilka

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

9

behållningars summa utgjorde departementets andel i de uti arméförvaltningens

hufvudbok balanserade utevarande förskottsmedlen.

En specifik redovisning öfver utevarande förskottsmedel förefinnes

således redan, åtminstone för intendentsdepartementets vidkommande.

Härförutom fördes å intendentsdepartementet såväl som å arméförvaltningens

öfriga departement så kallade liqvidböcker, i hvilka samma

poster borde återfinnas, som i nyss omförmälda årsräkningar, och rigtigheten

af dessa senare kontrollerades hos departementet genom jemförelse

med liqvidböckerna. Dessa räkenskapsböcker, hvilka qvarstaunade

hos arméförvaltningen, innehöllo alla de upplysningar rovisorerne

syntes åstunda, men dess konton kunde svårligen inflyta i den nuvarande

hufvudboken. Skulle således omförmälda årsräkningar ej anses

tillräckligt upplysande, ville det synas, att det enklaste sättet att tillmötesgå

revisorernas i nu föreliggande anmärkning uttalade önskan

skulle vara att under rovisionstiden till dem såsom lån utlemna de

särskilda departementens liqvidböcker. Fullständigast och på det mest

öfverskådliga sätt kunde det af revisorerne åstundande målet vinnas, om

såsom bilaga till hufvudboken fogades ett sammandrag öfver departementenas

liqvidböcker, i hvilket sammandrag för hvarje myndighet

sammanfördes till en liqvid samma myndighets konton i de särskilda

departementenas liqvidböcker. En dylik åtgärd, hvarigenom arméförvaltningens

hufvudbok, som nu upprättas anslagsvis, komme att kompletteras

genom en bilaga, hvaruti alla i hufvudboken såsom redovisade

förskott affärda utgifter skulle återfinnas fördelade på de olika myndigheterna

och hvaruti myndigheternas alla under året redovisade utgifter

vore på ett ställe sammanförda, syntes böra fullt tillfredsställa

revisorernas önskningar, men påkallade naturligtvis någon förstärkning

af arméförvaltningens arbetskrafter. Svårigheter mötte mången gång

hos arméförvaltningen att i räkenskapen få en lämplig och passande

form för alla de transaktioner i räkenskapsväg, som föranleddes af

arméförvaltningens mångskiftande verksamhet.

Arméförvaltningen hade ej blott att verkställa utbetalningar med

belopp, som till storleken på förhand blifvit i stat bestämda, utan drefve

förvaltningen äfven en ganska stor och omfattande affärsverksamhet.

Intendentsdepartementet köpte, såsom af det ofvanstående framginge,

beklädnadsmaterialier och reqvisita, hvilka sedan försåldes till vederbörande

beklädnadskassor. Departementet drefve dessutom i Stockholm

bageri- och sadelmakerirörelse. Å Karlsborg hade departementet ett

magasin, hvarest proviantartiklar uppköptes, för att till der förlagda

truppförband och skolor försäljas. Att granskningen af den räkenskap,

Bill. till Jlilcsd. Vrot. 189(1. 4 Samt. 1 Afd. 85 Jläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

hvaruti funnes sammanförda redovisningar för alla dessa verksamhetsgrenar

och som derjemte innefattade redovisning för andra till formen

mera enkla men till innehållet och verifikationerna dess mera omfattande

konton, såsom stammens och beväringsmanskapets möteskostnader,

skulle erbjuda stora svårigheter, vore uppenbart, och svårigheter

motto äfven, såsom ofvan antydts, ganska ofta att hos arméförvaltningen

för redovisningen häraf finna en fullt lämplig form. Lädes härtill

den tillväxt, som under senare åren egt rum i de under departementet

lydande anslagens antal och storlek, funnes häruti en nära till hands

liggande förklaring, om icke alltid alla önskvärda hänvisningar och

anteckningar blifvit i räkenskaper och verifikationshandlingar iakttagna.

Såsom belysande härutinnan erinrade intendentsdepartementet, att departementets

år 1884 redovisade utgifter uppgingo till 6,757,776 kronor 32

öre, under det motsvarande utgifter år 1894 utgjorde 9,749,816 kronor

38 öre. Någon förstärkning af departementets arbetskrafter hade efter

här ofvan först angifna år emellertid icke egt rum.

Med anledning af revisorernas anmärkning angående bristande

öfverensstämmelse emellan arméförvaltningens hufvudbok och de dertill

hörande verifikationssamrnandragen samt frånvaron i vissa fall af behöriga

hänvisningar till verifikationerna, har arméförvaltningen å intendentsdepartementet

i förenämnda utlåtande vidare meddelat att, på sätt

af en vid utlåtandet fogad, af bokhållaren å departementet afgifven förklaring

framginge det anmärkta förhållandet lämpligen kunde afhjelpas

derigenom, att omföringar till och från annat departement i intendentsdepartementets

räkenskaper bokfördes i särskildt räkenskapskonto och

i sammandragen öfver departementets verifikationshandlingar upptoges

i särskild kolumn utan sammanblandning med andra räkenskapsposter;

och hade åtgärder redan vidtagits för genomförande för framtiden af

en dylik anordning.

I fråga om räkenskapsväsendet inom arméförvaltningen hafva

komiterade, som enligt kong], hrefvet deri 10 maj 1895 erhållit uppdrag

att granska och afgifva yttrande rörande ett af dåvarande expeditionschefen

i landtförsvarsdepartementet C. E. von der Lancken uppgjord!

förslag till förändrad uppställning af riksstatens fjerde hufvudtitel,

i sitt den 28 oktober nästlidet år afgifna utlåtande anfört, att de

i likhet med 1894 års statsrevisorer ansåge, att bristerna i berörda

räkenskapsväsende hufvudsakligen hade sin grund i det sätt, på hvilket

detta räkenskapsväsende vore anordnadt och tillämpades samt att hvad

revisorerne med sin framställning hufvudsakligen afsedt borde kunna

vinnas genom förändrade bestämmelser rörande räkenskapsväsendet; i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N;o il. 11

hvilket afseende granskningsmännen funnit att förvaltningen af de

under riksstatens fjerde hufvudtitel hörande medel borde, jemte dithörande

räkenskaps-, redovisnings- och revisionsväsende, förläggas å

endast ett departement i arméförvaltningen, till hvilket sålunda alla slags

redogörelser för dylika medel skulle ingå och hvilket i följd häraf också

egde att för denna redovisning utfärda de nödiga föreskrifterna. Med

en dylik bestämmelse och under förutsättning, att räkenskapsväsendet

blefve så ordnad t, att i arméförvaltningens hufvudbok komme ej allenast

att uppläggas konti för hvarje under förvaltningen stående fond, för

hvarje under riksstatens fjerde hufvudtitel uppfördt anslag, för hvarje

truppförband och militärinstitution samt för andra räkenskapshafvare

som af dessa anslag berördes utan att äfven och i sammanhang dermed

räkenskaperna uppstäldes på sådant sätt, att de respektiva konti

hänvisade till och redovisade hvarandra, så borde de talrika omföringarne

kunna inskränkas till det minsta möjliga samt den reda och

öfverskådlighet i räkenskapsväsendet, Riksdagens revisorer genom sin

erinran velat framkalla, kunna vinnas.

Enligt hvad utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t den 7 februari

innevarande år åt särskilde komiterado uppdragit att uppgöra förslag

till omorganisation af arméförvaltningen, i syfte att till det civila departementet

förlägga hela den embetsverket åliggande kassavården, bokföringen,

anordningsväsendet och revisionen samt alla ärenden inom verket

af juridisk eller civilt administrativ art, såsom besvärsmål och dylikt.

Såsom ofvan meddelats hafva såväl revisorerne som förbemälde

granskningsmän uttalat den mening, att de af revisorerne anmärkta

brister i arméförvaltningens räkenskapsväsende skulle kunna i afsevärd

män afhjelpas, derest medelsförvaltningen och redovisningen blefve förlagda

under endast ett af arméförvaltningens departement; och då sistberörda

komités tillsättande torde vara uppslaget till förändringar i

sådant syfte, har utskottet ansett sig för närvarande allenast böra hvad

i detta ämne förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 77 och 78; uti. pag. 538—540.)

Revisorerne hafva vidare meddelat, att enligt de qvartalsrapporter,

Ang. till

Gotlands infanteriregemente

och Gotlands

artillericorps

utlcmnade

förskott.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

som för revisionsåret till arméförvaltningens civila departement afgifvits

af redogöraren för Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillericorps,

kassabehållningarne å de från nämnda departement emottagna

medel utgjort:

För Gotlands

För Gottlands

infanteriregemente.

artillericorps.

kronor.

kronor.

vid 1894 års början ...............

.......... 30,899: 04.

1,602: 21.

„ lista qvartalets slut .........

............ 28,148: 93.

481: 99.

„ 2:dra d:o d:o ..........

........... 23,947: 27.

— — —

„ 3:dje d:o d:o ..........

........... 28,832: 9 9.

_ — —

„ 4:de d:o d:o .........

........... 37,077: 03.

3,556: 22.

För Gotlands artillericorps

hade vid 2:dra och

3:dje qvartalens

slut utgifterna öfverstigit inkomsterna med 2,806 kronor 57 öre vid

den förra tidpunkten och med 3,661 kronor 74 öre vid den senare.

Af den i arméförvaltningens intendentsdepartement förda förskottsoch

liqvidbok hade inhemtats, att de oredovisade förskotten från detta

departement utgjort:

vid 1894 års början

„ samma års slut

För Gotlands

infanteriregemente,

kronor.

För Gotlands

artillericorps.

kronor.

9,260: SO. 4,411: Öl.

4,633: 30. 2,395: 53.

Af förestående uppgifter framginge, att vid samtliga qvart alsskiftena

under året redogöraren för Gotlands infanteriregemente disponerat

en betydande behållning af medel från civila departementet''; och då,

enligt revisorernas mening, förestående utbetalningar för regementet

bort kunna till beloppet temligen nära af vederbörande departement

beräknas, samt departementet följaktligen bort mer än som skett begränsa

förskotten, hade revisorerne velat omförmäla förhållandet.

Arméförvaltningen å civila departementet har i häröfver afgifvet

utlåtande jemte uttalande af sitt beklagande öfver att förvaltningsmyndigheterna

vid Gotlands infanteriregemente lyckats tillsnika sig större förskott,

än som varit för regementsförvaltningens gång nödiga, och derigenom

möjlighet yppats till den der förekomna försnillning, anfört att

arméförvaltningen dock vågade bestrida, att arméförvaltningen å civila

departementet dervid skulle kunna rätteligen eller billigtvis tilläggas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

13

någon skuld, på samma gång arméförvaltningen villigt medgåfve, att

skenbara anledningar till ett sådant antagande funnes. Den reform i

fråga om sättet för tillhandahållande af medel till truppförvaltningarne,

hvilken anbefalts genom kongl. skrifvelsen den 3 juli 1885 och den

derpå grundade arméförvaltningens och statskontorets gemensamma kungörelse

af den 8 oktober samma år hade bestått deri, att vederbörande

truppförvaltningar, i stället att, såsom förut, erhålla sig från embetsverket

anvisade och direkt tillstälda särskilda kontanta medel för hvarje

särskildt förvaltningsändamål, finge sig från hvart af arméförvaltningens

departement beviljade ett enda kassaförskott eller förlagsbelopp till bestridande

af alla deras utgifter för departementets räkning. Det vore

uppenbart, att härigenom tagits ett betydligt steg i den rätta rigtning,

hvilken slutligen skulle föra fram till det mål för ordnande af truppförbandens

förvaltning, hvilket förut blifvit af revisorerne framstäldt.

Men huru rationel än 1885 års förändring var, hade den — i detta fall

delande öde med alla förbättringar — dock i sitt följe en olägenhet,

som ingalunda varit obeaktad, men som ansetts ej motväga de uppenbara

fördelarne af reformen. Det vore nemligen klart, att det skulle

för centralmyndigheten vara jemförelsevis enkelt och i hvarje fall mycket

lättare att öfvervaka truppförbandens kassaställning, så länge för hvarje

särskildt förvaltningsändamål gåfves särskildt kassaförlag, och i öfrigt

sådant förlag medgåfves endast för de större författningsmessiga utbetalningarna,

såsom aflöning, mötesunderhåll och dylikt, hvaremot för

mängden af mindre utbetalningar — hvilka dock sammanlagda uppginge

till betydliga belopp — i allmänhet lemnades exakt liqvid från centralvcrket

efter för hvarje gång afgifven reqvisition och mot anordning,

som måste af den betalningsberättigade sjelf qvitteras. Genom det enkla

öfvervakandet, att dessa senare anordningar skyndsamt återkommo till

embetsverket, förhindrades, att sådana medel kunde obehörigen stanna

hos den lokala förvaltningsmyndigheten.

Annorlunda blefve förhållandet, då åt truppförbandsförvaltningen

skulle lemnas förskottsmedel eller kassaförlag i en klumpsumma, motsvarande

förvaltningens fulla behof för alla slag af utgifter under ett

qvartal. Uti denna klumpsumma innefattades medel icke blott för de

så att säga ordinarie utgifterna, utan jemväl för de mera tillfälligt förekommande,

och om än behofvet för de förra kunde i någon mån kontrolleras,

undandroge sig anspråken på förlag för de senare en på objektiva

grunder hyflande kontroll. Vederbörande ortsförvaltning, som skulle

uppgifva behofven på förhand för kommande qvartal, och som undor

sådant förhållande ju ej heller kunde noggrant beräkna beloppet af

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande JS:o 41.

sådana på obestämd tid infallande utgifter under qvartalet, måste ju

också känna sig manad att för alla händelser beräkna behofvet rundligt;

något som ej kunde den skäligen förtänkas. När dertill komme, att

arméförvaltningen vid tidpunkten för landtränterikrediternas anvisande,

hvilket måste sko före qvartalets ingång, icke ännu kunde hafva kännedom

om behållningen från nästföregående qvartal, hvilken blefve känd

först genom den efter det nya qvartalets ingång inkommande kassarapporten,

och i öfrigt en icke obetydlig kassabehållning alltid måste

från ett till annat qvartal balanseras, för att vara tillgänglig vid det nya

qvartalets första utbetalningsdag — och följaktligen, då den blef känd,

ej kunde, der den ej voro oskäligt hög, ådraga sig en sådan uppmärksamhet,

att den borde föranleda särskild åtgärd — så vore förklarligt,

att ej mindre en fullt verksam kontroll öfver det exakta förlagsbehofvet

icke stode att i centralverket åstadkomma, än äfven att detta måste i

väsentlig grad förlita sig på den vid lokalförvaltningen föreskrifna kassakontrollen.

Regementschefen (vid garnisonerade truppförband förvaltningsdirektionens

ordförande) skulle, naturligtvis efter pröfning af behofvet,

reqvirera förskotten eller krediterna, han skulle minst en gång i månaden

inventera kassan, kassakontrollanten skulle intyga den i kassarapporten

uppgifna behållningens befintlighet. Och när behållningen

funnes qvar, kunde det ju ur synpunkten af kronans säkerhet ej hafva

något att betyda, om den vore något större eller mindre. Ur andra synpunkter

vore det visserligen icke staten likgiltigt, om mera medel än

behöfligt i förtid öfverflyttades från centralkassan -— d. v. s. Riksbanken

— till lokalkassoma, och arméförvaltningen å civila departementet hade

flere gånger, ej mindre genom cirkulär uppmanat cheferna att vara departementet

behjelpliga att nedbringa kassabehållningen vid truppförbanden

till minsta möjliga belopp, än äfven gjort betydliga afknappningar

i de begärda krediterna. — Men om än arméförvaltningen kunnat befara,

att kassakontrollen vid truppförbanden någon gång någonstädes

varit knapphändig, hade ett sådant fullständigt åsidosättande eller missuppfattning

från chefs och kassakontrollanters sida af föreskrifterna i

detta hänseende, som yppat sig vid Gotlands infanteriregemente, legat

utanför arméförvaltningens föreställningskrets.

Den stora behållningen i Gotlands infanteriregementes kassa vid

årsskiftet den 31 december 1894 hade visserligen ådragit sig arméförvaltningens

uppmärksamhet, då kassarapporten för nämnda års sista

qvartal mot slutet af februari inkom till embetsverket. Då emellertid

en fullständig omändring af kassavården skulle inträda omkring en månad

derefter, och då behållningens befintlighet, af kassakontrollanten vits
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

15

ordad, icke af arméförvaltningen betviflades, hade ansetts onödigt att

dessförinnan vidtaga någon särskild åtgärd, hvilken i öfrigt — såsom

omständigheterna sedermera utvisat — icke heller skulle medfört något

gagn eller vållat någon ändring i förhållandena.

Arméförvaltningen i civila departementet ansåge sig härmed hafva

besvarat den anmärkning revisorerne naturligt nog funnit sig böra framställa

i fråga om kassaförlagen vid Gotlands infanteriregemente.

Departementet hade visserligen halt en obehaglig allmän känsla

af svagheten i den grund •— kassakontrollen vid truppförvaltningarne

— på hvilken centralembetsverket varit nödgadt att i fråga om kassaförlagen

lita. Dess chef borde emellertid ega rätt att anse sig hafva,

med troget bistånd af departementets personal, i väsentlig grad bidragit

att få denna otillförlitliga kontroll utbytt mot en annan och efter hans

öfvertygelse så pass säker, som öfver hufvud kunde åstadkommas.

Då den i föregående § omförmälda, den 7 februari innevarande

år tillsatta komité utan tvifvel lärer komma att tillse, huruvida förändrade

bestämmelser och anordningar må böra vidtagas till åstadkommande af

en tillfredsställande kontroll öfver de från arméförvaltningen till vederbörande

redogörare utlemnade medel, får utskottet, som velat uttala den

förhoppning, att komitén må taga denna fråga i nogsamt öfvervägande,

hemställa,

att revisorernes förevarande framställning för närvarande

icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd

föranleda.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 79; uti. pag. 540.)

Enligt hvad revisorerne erinra, hade Riksdagens revisorer i sin

berättelse till 1894 års Riksdag beträffande utbetalningarne från anslagen

till landtförsvarsdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt

kommandoexpeditionen påpekat, hurusom den häröfver afgifna redovisningen

med tillhörande verifikationer blifvit, på grund af föreskrifterna

i kongl. brefvet den 31 december 1877, aflemnad direkt till kammarrätten

utan att först ingå till arméförvaltningen, i hvars hufvudbok berörda

räkenskaper bokfördes. Då till följd häraf berörda verifikationer

icke kunnat intagas i arméförvaltningons verifikationsband, hvarest ut
-

Ang. redovisningen

öfver

anslagen till

landtförsvarsdepartementet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

betalningarne redovisades endast genom ett obestyrkt räkenskapssammandrag,

både revisoreme, under framhållande att det för granskningen vore

af vigt, att verifikationerna till samtliga de af arméförvaltningen förda

räkenskaper vore dess hufvudbok bifogade, uttalat önskvärdheten deraf,

att jemväl för utbetalningarne från ifrågavarande anslag fullständigt

styrkt redovisning måtte för framtiden bland arméförvaltningens öfriga

verifikationer intagas.

Med anledning af detta revisorernas yttrande hade arméförvaltningen

å civila departementet i utlåtande af den 23 januari 1894 förklarat,

att embetsverket, som lika med revisorerne funne rimligast, att redovisningen

för förenämnda liksom för öfriga anslag under fjerde hufvudtiteln

inginge till arméförvaltningen och bilades dess hufvudbok, således

intet både att erinra mot en ändring i af revisorerne angifvet syfte af

det i denna fråga anbefalda förfarandet.

Då emellertid jemväl vid granskning af 1894 års räkenskaper rörande

ofvannämnda anslag befunnits, att samma oegentliga förfarande,

som af 1893 års revisorer blifvit anmärkt, fortfarande egt rum, hafva

revisorerne ansett sig böra ånyo fästa uppmärksamheten å förhållandet

och tillika uttala önskvärdheten deraf, att den föreslagna och af arméförvaltningen

förordade ändringen härutinnan måtte snarast möjligt

komma till stånd.

I öfverensstämmelse med hvad arméförvaltningen å civila departementet

i ofvanberörda skrifvelse förut yttrat i förevarande fråga, har

departementet med anledning af revisoremes förnyade framställning i

ämnet förklarat sig lika med revisoreme finna naturenlig!, att redogörelsen

för anslaget till. »landtförsvarsdepartementets afdelning af Kongl.

Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen» inginge till arméförvaltningen,

för att der efter granskning biläggas arméförvaltningens liufvudboks

verifikationer, på samma sätt som redan egde rum med redogörelsen

för anslaget till »skrifmaterialier och expenser, ved m. m. för departementets

afdelning af Kongl. Maj:ts kansli och kommandoexpeditionen».

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t den 6 nästlidne

mars med ändring af gällande bestämmelser i fråga om redovisning för

utbetalningarna från anslaget till landtförsvarsdepartementets afdelning

af Kongl. Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen föreskrifva att redovisning

för utbetalningarna från ifrågakomna anslag skulle, behörigen

styTkt med qvitterade afiöningslistor eller andra handlingar, årligen inom

nästföljande januari månads utgång till arméförvaltningen aflemnas för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41. 17

att, efter derstädes undergången granskning, biläggas arméförvaltningens

hufvudboksvgrifikationer att med desamma till kammarrätten ingå.

Då den af revisorerne åsyftade förändringen i afseende å aflemnande!

af förenämnda räkenskaper alltså numera blifvit åt Kongl. Maj:t

påbjuden, har utskottet endast velat hvad i detta ärende förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 79 och 80; uti. pag. 540.)

Vid granskning af redogörelserna för utbetalda aflöningsmedel till

Svea lifgardes officerare och underofficerare med vederlikar hade, enligt

hvad i berättelsen vidare meddelas, revisorerne funnit, att de med

regementsadjutantsbeställning förenade lönetillägg för tjenstehäst samt

fourageersattning, som enligt den af 1892 års urtima Riksdag faststälda

stat skolat innehafvas af en löjtnant af första klass, en löjtnant

af andra klass och en underlöjtnant, under revisionsåret uppburits af

tre löjtnanter äf första klass, i allmänhet de äldste i graden. Ehuruväl

enligt kongl. brefvet den 30 mars 1894 medgifvits, att vid fotgardesregementena

tills vidare finge till regementsadjutant förordnas jemväl sådan

till dylik befattning lämplig subalternofficer på stat, som ej tillhörde den

löneklass, till hvilken den lediga adjutantsbeställningen vore hänförd,

hade revisorerne, då, såsom ofvan framhållits, afvikelse från den af Riksdagen

framstälda stat för Svea lifgarde under revisionsåret egt rum,

velat omförmäla detta förhållande.

Jemte öfverlemnande af befälhafvarens för fjerde arméfördelningen

skrifvelse till Kongl. Maj:t den 2 mars 1894 angående förordnande

af regementsadjutanter vid de båda gardesregementena äfvensom tillförordnade

chefens för generalstaben, på grund af Kongl. Maj:ts remiss, deröfver

afgifna utlåtande af den 14 i samma månad; Indika handlingar

legat till grund för Kongl. Maj:ts i förenämnda ärende fattade beslut,

liar herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet i en till

uttkottet afgifven promemoria af den 29 februari innevarande år påvisat,

hurusom berörda handlingar gåfve vid handen, att, med en ordagrann

tillämpning af de vid 1892 års urtima riksdag faststälda stater, i hvad

Bill. till Bilcsd. Blot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 3

Ang. besättandet

af regementsadjutanlsbcställningarne

vid

Svea lifgarde.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Ang. sättet för

uppköp af rcmonter

för arméns

behof

samt anordningarna

vid

Ottcnlry rcmontdepot

m. m.

desamma anginge kompetensen till berörda befattningar, afsevärda olägenheter

särskildt vid de båda gardesregementena uppkommit, och att vid

sådant förhållande Kongl. Maj:ts beslut derom, att jemväl andra subaltemofficerare

än de i staterna angifna finge förordnas till regementsadjutanter,

borde finnas vara af omständigheterna påkalladt, helst det

gjorda medgifvandet förklarats gälla endast tills vidare och således snarare

måste betraktas såsom en försöksåtgärd och dessutom ingen ökad

kostnad såsom följd af beslutet för statsverket uppkommit.

Hvad sålunda förekommit har utskottet velat för Riksdagen

anmäla.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 80 och 81, 82—127; uti. pag. 545—570).

Revisorerne hafva under särskilda paragrafer i berättelsen angående

granskningen af arméförvaltningens räkenskaper afgifvit yttranden

dels i afseende å remonteringskommissionens upphandling af remonter

för arméns behof samt dels angående utfodringen af de vid Ottenby

remontdepot uppstälda remonter och öfverinseendet öfver denna depot.

Utskottet, som ansett sig böra i ett sammanhang behandla revisorernes

berörda framställningar, har derjemte till handläggning föreliaft en

af herr C. Rydberg inom Andra Kammaren väckt, till utskottet remitterad

motion (n:o 45), deri, med anledning af revisorernes undersökningrörande

förhållandena vid Ottenby remontdepot och under hänvisande

till revisorernes berättelse i denna del, föreslagits, att Riksdagen måtte

besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida

nuvarande system för anskaffande af remonter för värfvade kavalleriet

vore förenligt med statens sanna intressen och, om så icke vore förhållandet,

Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen inkomma med förslag till

sådan anordning af ifrågavarande angelägenhet, att nuvarande missförhållanden

kunde blifva undanröjda.

Upphandling af remonter.

Enligt hvad revisorerne meddelat, hade vid granskning af redogörelsen

för remonteringskommissionens uppköp af remonter under revisionsåret

det ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att kommissionen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

19

dels af en veterinär, som varit hos kommissionen anstäld såsom besigtningsman,

tillhandlat sig 10 hästar till ett medelpris af 715 kronor, dels

ock afslutat större remontuppköp med åtskilliga hästhandlare, bland

hvilka sålunda en försålt 42 och en annan 22 hästar till ett pris af i medeltal

742 kronor för de förra och 740 kronor för de senare, under det

att medelpriset för samtliga under året inköpta remonter utgjort endast

677 kronor.

Att en person, som hade att å tj enstens vägnar yttra sig angående

beskaffenheten af till remonteringskommissionen utbjudna hästar,

tillåtits att vid upphandlingen sjelf uppträda såsom säljare, syntes revisorerne

innebära en påtaglig oegentlighet och lätt kunna föranleda dertill,

att allmänhetens tilltro till kommissionens opartiskhet rubbades.

Jemväl i annat afseende hade kommissionens här ofvan omförmälda

remontuppköp gifvit anledning till erinran.

I gällande kungörelse angående remonteringen vid de värfvade beridna

truppförbanden den 17 mars 1893 stadgades beträffande remontuppköpen,

att de skulle verkställas, när och hvar chefen för remonteringsväsendet

funne sådant med kronans fördel öfverensstämmande samt efter

infordrande af anbud från kända hästuppfödare inom landet, hvarjemte

bemälde chef bemyndigats att låta genom Kongl. Maj:ts vederbörande

befallningshafvande och i tidningarna kungöra tid och ort för hästuppköp

i större omfattning. Dessa bestämmelser afsågo uppenbarligen att

bereda landets hästuppfödare tillfälle att direkt till kommissionen försälja

för remontering lämpliga djur. Då genom anlitande af mellanhänder

kostnaderna för remonteringen ökades, borde det enligt revisorernes

mening ock vara för kommissionen angeläget att vid upphandlingen

såvidt möjligt träda i förbindelse endast med hästuppfödare och

sålunda söka förhindra, att hästhandlarne i vidsträcktare mån sloge under

sig hästuppköpen i första hand och derigenom uppdrefve prisen. Då de

jemförelsevis betydliga remontuppköp, som under revisionsåret afslutats

med hästhandlare, syntes angifva, att den för statens remonteringsväsende

vigtiga synpunkt, som af revisorerne framhållits, icke blifvit af remonteringskommissionen

i tillräcklig grad beaktad, hade revisorerne velat

härå fästa uppmärksamheten.

Öfver hvad revisorerne i detta afseende anfört har, enligt hvad i

armeförvaltningens å intendentsdepartementet förenämnda utlåtande meddelas,

infordrats förklaringar från inspektören för kavalleriet och chefen

för remonteringsväsendet; och bär arméförvaltningen såsom eget yttrande

åberopat dessa vid utlåtandet fogade förklaringar.

Inspektören för kavalleriet har jemte framhållande af svårigheterna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

för remonteringsväsendet att vid hästuppköpen alltid förekomma de enskilda

kästhandlarne, hvilka vanligen verkstälde sina uppköp inom begränsade

områden och derför äfven kunde stödja sig på en grundlig

kännedom om detta områdes tillgång på unghästar, särskildt då inga

hand kunde finnas på den enskildes rätt att .afyttra sina unghästar när

och till hvem honom syntes lämpligast, anfört, att ett anbefallande till

chefen för remonteringsväsendet att uteslutande verkställa uppköpen hos

uppfödarne, med förbigående helt och hållet af hästhandlarne, visserligen

skulle åstadkomma, att remonteringsanslaget i något högre grad än hittills

tillika verkade såsom premieringsmedel, men att remonteringen härigenom

utan tvifvel skulle försämras, enär ett ej ringa antal unghästar

måste såsom redan uppköpta af hästhandlare lemnas å sido. Att för de

af hästhandlare uppköpta remonter i allmänhet gifvits de högre prisen,

vore ganska förklarligt, när hästhandlarne i de flesta fall skyndat sig

att på förhand uppköpa de bästa unghästarna.

Enär hvarken från revisorerne eller från allmänheten klagomål försports,

att hästuppfödarne ej hlifvit satta i tillfälle att inför remonteringsväsendet

framställa sina unghästar till salu, kunde ej läggas sagda myndighet

till last, att en del hästuppfödare föredroge att afyttra sina unghästar

genom ombud eller till hästhandlare.

Slutligen ansåge sig kavalleriinspektören böra framhålla, att under

senare år arméns genom remonteringsväsendet uppköpta hästmateriel i

beaktansvärd grad tilltagit i styrka och uthållighet, hvilket af de gångna

fälttjenstöfningarna med tydlighet bekräftats.

I den af chefen för remonteringsväsendet afgifna förklaring uttalas

den mening, att den gjorda anmärkningen, att hästar upphandlats af

veterinär, som å tjenstens vägnar hade att yttra sig angående beskaffenheten

af till remonteringsväsendet utbjudna hästar, måste bero på ett

misstag. Förhållandet vore nemligen, att under år 1894 upphandlats

en del unghästar af veterinär Tullberg i Eslöf, som då uppträdde såsom

enskild person och ej på något vis vid denna förrättning biträdde å

tjenstens vägnar för kronans räkning, utan såsom ombud — gent emot

remonteringsväsendet — för en del hästuppfödande mindre landtbrukare,

hvilka, på grund af hans sakkunskap samt det allmänna förtroende, veterinär

Tullberg åtnjöte, anmodat honom åtaga sig detta bestyr.

Hvad anginge den gjorda anmärkning, att ett relativt stort antal

remonter blifvit anskaffade genom hästhandlare, hade anledningen härtill

varit, att ordern, att remonternas antal å depoterna skulle ökas, först

sent på året kommit chefen för remonteringsväsendet till banda, då hästtillgången

varit knapp, och han då ansett, att remonteringsväsendets

hufvuduppgift, att mom föreskrifven tid anskaffa hästar för arméns behof,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

21

härvidlag så skarpt trädde i förgrunden, att dess andra uppgift, som väl

borde hänföras inom det önskvärdas område, att verka såsom en premieringsnämnd

genom direkt förbindelse med mindre hästuppfödare, under

sådana förhållanden måste alldeles förbises.

Hvad särskildt beträffar den af revisorerne framstälda anmärkningen

med anledning af att en veterinär, som varit hos remonteringsväsendet

anstäld såsom besigtningsman, försålt hästar till remonteringsväsendet,

anser utskottet den deröfver afgifna förklaringen ingalunda tillfredsställande.

Utskottet finner nemligen det icke vara med god ordning

öfverensstämmande, att samma person må tillåtas uppträda ömsom

såsom rådgifvare vid remonteringsväsendets hästinköp och ömsom såsom

säljare af hästar till detsamma. Då emellertid uppmärksamheten blifvit

fästad å detta förhållande, vågar utskottet antaga, att anledning till anmärkning

i berörda hänseende må för framtiden undvikas, helst om, såsom

utskottet anser lämpligt, en och samma veterinär hädanefter blefve, så

vidt möjligt, anlitad vid samtliga remonteringsförrättningarna.

I afseende å de genom kong!, kungörelsen den 17 mars 1893 stadgade

förändrade bestämmelser angående remonteringen vid de värfvade

beridna truppförbanden, har utskottet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida

det må vara lämpligt, att, på sätt genom berörda kungörelse bestämts,

i en persons hand lägges rätten att ensam besluta om inköpen

af remonter. Den chefen för remonteringsväsendet enligt kungörelsen

tillagda befogenhet att ej allenast afgöra, å hvilket ställe, af hvilken säljare

och till hvilket pris inom det bestämda maximipriset de för den

värfvade arméns behof erforderliga hästar skola inköpas, utan äfven bestämma,

till hvilket af de olika truppförbanden livar och en af de inköpta

hästarne skall öfverlemnas, synes, enligt utskottets mening, innebära

en magt, som, då den är åt en enda person öfverlemnad, måste

gifva anledning till missförstånd och klander, om den än aldrig så samvetsgrant

utöfvas. Härtill kommer, att afgörandet af dessa hästinköp

är af så svår och grannlaga natur, att detsamma skäligen synes böra

göras beroende af flera personers omdöme.

Utskottet föreställer sig derför, att afsevärda fördelar för remonteringsväsendet

skulle vinnas, derest dess ombesörjande, såsom före år

1893 egde rum, öfverlemnades åt en af tre personer bestående kommission,

i hvilken enligt utskottets förmenande bordo beredas plats för en

veterinär, hvilken derigenom komme att bära ett större ansvar, än det

som nu åligger honom såsom endast rådgifvande. Den person, som jemte

ordföranden och veterinären skulle komma att utses till ledamot i kommissionen,

synes utskottet böra tillsättas så väl med hänsyn till bevakande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

af kronans bästa vid remonteringen som äfven på det att inom kommission

särskild uppmärksamhet må vid hästinköpen fästas derå, att de enskilda

hästuppfödarne må varda, så vidt med statens intresse förenligt

är, tillgodosedda. En sådan kommission skulle visserligen föranleda något

ökade utgifter för remonteringen; men vid kommissionens sammansättning,

såsom nu förordats, torde desamma icke böra blifva alltför afskräckande.

Med afseende å vigten af att remonteringsväsendet varder på ett

så tillfredsställande sätt som möjligt ordnadt och med hänsyn till den

ökade anskaffning af hästar för armén, som 1892 års urtima Riksdags

beslut i afseende å såväl uppsättning af nya beridna truppförband som

vakanssättningen af en del af det indelta kavalleriet måste föranleda, har

utskottet, som funnit förevarande fråga egnad att ådraga sig särskild uppmärksamhet,

ansett Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t göra framställning om

att Kongl. Maj:t efter föregången utredning täcktes taga i öfvervägande, om

icke förändrade anordningar i afseende å remonteringsväsendet må kunna

vidtagas i ofvan angifvet syfte.

Ottenby remontdepot.

Revisorerne, som vid besök å Qviberg och Göteborg tagit i betraktande

de remonter, som första och andra Göta artilleriregementen

kort förut mottagit från remontdepoten vid Ottenby, hade, enligt hvad

i berättelsen meddelas, derjemte i Stockholm besökt lifgardets till häst

samt första svea artilleriregementes etablissement, i hvilket senare äfven

andra svea artilleriregemente vore inrymdt, för att göra sig underrättade

om tillståndet hos de remonter, som från samma depot aflemnats till

dessa regementen. Derjemte hade fyra bland revisorerne utsedde delegerade

företagit en resa till Ottenby remontdepot i syfte att inhemta

kännedom om de för depoten vidtagna anordningar, omfånget och beskaffenheten

af betesmarkerna, vattentillgången samt andra för remonternas

vård och utfodring vigtiga omständigheter. Slutligen hade revisorerne

hos vederbörande myndigheter begärt upplysning om de åtgärder,

som af myndigheterna vidtagits i och för vården af den dyrbara hästmateriel,

som blifvit uppstäld vid Ottenby remontdepot; och hafva revisorerne

i berättelsen intagit de handlingar i detta ärende, som stälts till

revisorernes förfogande, äfvensom den af de delegerade afgifna berättelsen

öfver besöket å Ottenby.

Af dessa handlingar, till hvilka utskottet i öfrigt tillåter sig hänvisa,

hade enligt revisorernes åsigt framgått, bland annat,

att, enligt det mellan arméförvaltningens intendentsdepartement och

arrendatorn af Ottenby kungsladugård upprättade kontraktet, arrendatorn

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande lN:o ål.

23

vore skyldig att å bete sommarföda remonter intill ett antal af 400,

samt att depotchefen egde bestämma, när remonterna på grund af knapp

betestillgång borde från en till annan betesmark förflyttas; varande af

de till egendomen hörande betesmarker ingen i kontraktet undantagen

från användning för remontdepotens behof, der så skulle påfordras;

att de till Ottenby kungsladugård hörande betesmarker måste anses

kunna gifva tillräckligt sommarbete för 400 hästar, och att de under

sistlidne sommar vid depoten uppstälda remonter icke fullt uppgått till

detta antal;

att depotchefen uti skrifvelse till intendentsdepartementet den 28

mars 1895 anmält, att, vid det förhållande, att kronoarrendatorn till annan

person bortlemna!; en stor del af till Ottenby hörande betesmarker, de

gräsbeten, som under juni månad återstode till remontdepotens förfogande,

enligt depotchefens bedömande icke vore för remonterna tillräckliga;

att, sedan kronoarrendatorn uti häröfver infordradt yttrande förklarat

sig villig att under vissa vilkor till remontdepoten upplåta ytterligare

betesmarker, intendentsdepartementet i skrifvelse den 23 april

samma år meddelat depotchefen den afgifna förklaringen, med anmodan,

att, om de af arrendatorn anvisade betesmarkerna i verkligheten blefve

otillräckliga för vid depoten uppstälda eller dit ankommande remonter

och arrendatorn det oaktadt ej befunnes villig att kontraktsenligt anvisa

andra och tillräckliga betesmarker, derom ofördröjligen till departementet

insända anmälan;

att depotchefen i skrifvelse till intendentsdepartementet den 10 maj

1895 påpekat oantagligheten af de utaf arrendatorn uppstälda vilkor för

upplåtelse af ytterligare betesmark åt remonterna samt i en skrifvelsen

bifogad promemoria, hvaraf ett exemplar redan förut insändts till kavalleriinspektören,

närmare påvisat, hurusom af de beten, som bort för remonterna

disponeras, betydande områden af arrendatorn undantagits och

upplåtits till enskilda personer, hvarjemte depotchefen särskildt med afseende

å en af de sålunda undantagna betesmarkerna framhållit det

oeftergifliga behofvet af dess användande för remontdepoten redan från

början af juni månad;

att sistnämnda handlingar icke föranledt någon åtgärd från intendentsdepartementets

sida, och att kavalleriinspektören, hvilken jemväl

mottagit depotchefens nyssnämnda promemoria och som den 13 juni

1895 inspekterat remontdepoten, den 17 i samma månad utan anmärkning

tillstält depotchefen en af arrendatorn uppgjord ny betesplan, som

till depotens förfogande stälde ett betydligt mindre område än det, som

af depotchefen ansetts nödigt;

att depotchefen den 1 påföljdo juli till såväl intendentsdepartementet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

som kavalleriinspektören anmält, att de till remontdepoten upplåtna betesmarker

vore Racket torra och brunbrända;

att efter denna anmälan, som icke föranledt någon påföljd, depotchefen

icke vidare under sommaren afgifvit något yttrande i denna fråga,

liksom ej heller intendentsdepartementet eller kavalleriinspektören deruti

vidtagit någon som helst åtgärd;

att depotchefen, vid det förhållande, att tillräcklig föda för remonterna

kunnat beredas, om blott de betesmarker, som arrendatorn kontraktsenligt

varit skyldig att härtill anvisa, fått fritt disponeras, ansett

sig förhindrad belasta depoten med den betydande kostnad, som reqvirerandet

af tilläggsrationer skulle medfört, helst ett sådant förfarande

stode i strid med den för depoten faststälda stat, enligt hvilken hästarna

skulle under 122 dagar utfodras på gräsbete;

att de i slutet af september och början af oktober nästlidet år

från Ottenby aflemnade remonterna, enligt vederbörande regements- och

corpschefers intyg, nästan utan undantag befunnits ut.magrade, kraftlösa,

slappa och för sin ålder ofullständigt utvecklade samt i sådant skick,

att deras dressyr först efter en längre tids omsorgsfull vård kunde börjas,

äfvensom att detta remonternas tillstånd förorsakats af alltför knappa

beten och otillräcklig vattentillgång; samt slutligen

att arrendatorn af Ottenby kungsladugård den 25 oktober 1895

skriftligen medgifvit, att han skulle ställa sig till efterrättelse ett samma

dag af depotchefen honom tillstäldt förständigande att dädanefter till

remontdepotens uteslutande förfogande under betestiden ställa vissa uppgifna

betesmarker af betydligt större utsträckning än de beten, som

under sistlidne sommar eller någon del deraf varit för statens remonter

upplåtna.

De uppgifter, som från cheferna för vederbörande truppförband

lemnats angående det tillstånd, hvaruti de under hösten nästlidet år från

Ottenby ankomna remonterna befunnit sig, hade till fullo bekräftats af

de iakttagelser, revisorerne i detta afseende haft tillfälle att göra. En

jemförelse mellan dessa hästar och de remonter, som under år 1894

blifvit regementerna tillsända direkt från remonteringskommissionen utan

att passera depoten vid Ottenby, visade, att de sistnämnda, som i medeltal

voro af samma ålder och betingat samma inköpspris och utfodringskostnad

som de förra, vore starka, lifliga, välfödda samt redan i det

närmaste fullt dresserade och för krigsbruk användbara, under det att

Ottenbyremonterna vore så utmagrade och kraftlösa, att någon dressyr

ej på lång tid kunde komma i fråga. Beträffande en och annan af dessa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

25

hästar syntes man till och med hafva anledning befara, att de knappast

någonsin skola blifva fullt dugliga för sitt ändamål.

Hvad nu blifvit anfördt gåfve enligt revisorernas mening vid handen,

att staten lidit en betydande förlust genom den vanvård, för hvilken de

vid Ottenby uppstälda remonterna varit utsatta. Det tillkomme ej revisorerne

att afgöra, hvilken person eller myndighet som hafvudsakligen

hade skulden för dessa missförhållanden; men då revisorerne egnat särskild

uppmärksamhet åt förevarande fråga, hade revisorerne icke aneett sig

böra underlåta att uttala den mening, att, om än depotchefen bort hos

arméförvaltningens intendentsdepartement, kraftigare och mera enträget

än som skett framhålla betesmarkernas otillräcklighet, det dock förefallit

anmärkningsvärdt, att depotchefens framställningar i ämnet icke föranledt

någon åtgärd från departementets sida för rättelses vinnande. Påfallande

vore nemligen den ringa uppmärksamhet, som kommit depotchefens

erinringar till del af departementet, då, så vidt af de för revisorerne tillgängliga

handlingar kunnat utrönas, departementet inskränkt sitt åtgörande

i denna fråga till att, i anledning af depotchefens den 28 mars

1895 gjorda anmälan om otillräckligheten af de för depoten upplåtna

betesmarker, infordra kronoarrendatorns förklaring samt öfversända densamma

till depotchefen, med anmodan att, derest betena i verkligheten

blefve otillräckliga, derom till departementet göra anmälan. Och då

depotchefen i skrifvelsen den 10 derpåföljde maj med dervid fogade

promemoria bestämdt framhållit behofvet af ytterligare betesmarker för

remonterna samt visat oantagligheten af de vilkor, arrendatorn för sådan

upplåtelse framstält, har intendentsdepartementet ej ens lemnat svar

härå, än mindre vidtagit någon som helst åtgärd i det angifna syftet.

Ej heller syntes kavalleriinspektören, hvilken enligt tjenstgöringsreglementet

för armén har inseende öfver de af staten inrättade remontdepoter,

hafva egnat betesfrågan nödig uppmärksamhet.

Hvad i förevarande ämne förekommit hade hos revisorerne framkallat

tvekan om lämpligheten af en anordning för remonternas uppfödande

och vård, som stälde staten i beroende af enskild persons villighet

att uppfylla sina åtagna förbindelser och som visat så beklagligt

resultat. Det syntes kunna med skäl ifrågasättas, huruvida statens dyrbara

hästmateriel, af hvars godhet specialvapnens tjensteduglighet vore

beroende, borde på sådant sätt äfventyras. Måhända borde staten ej

vidare begagna sig af det med arrendatorn af Ottenby afslutade kontraktet

om uppställande af remonter derstädes, utan antingen uppköpa

äldre hästar, hvilka redan nått den utveckling, att deras dressyr omedelBih.

Ull Jlilcsd. 1''rot. 18!/6. 4 Sami. 1 Afd. 35 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

bart kan börjas, eller ock, i händelse det ansåges fördelaktigare att

fortfarande uppköpa hästarna vid omkring tre års ålder, låta dem försändas

direkt till vederbörande truppförband. Någon synnerlig svårighet

vare sig att i förra fallet kunna anskaffa hästar till lägre medelkostnad

än för närvarande, eller att i hvarje fall bereda hästarna fördelen åt

några månaders gräsbete under året närmast efter deras aflemnande till

regementena borde väl ej förefinnas.

Om emellertid de för armén inköpta hästarna fortfarande såsom

hittills borde en tid före deras öfverlemnande till regementena uppställas

vid Ottenby eller annan hästdepot, hade slutligen revisorerne velat ifrågasätta,

huruvida högsta inseendet öfver sådan anstalt lämpligen borde

utöfvas af arméförvaltningens intendentsdepartement, inom hvilken myndighet

de speciella fackinsigter, som dervid vore af nöden, näppeligen

kunde förväntas i erforderlig grad vara till finnandes.

I förenämnda utlåtande angående revisorernas anmärkningar vid intendentsdepartementets

räkenskaper för år 1894 har departementet, i anledning

af revisorernas förevarande framställning — med åberopande af

en utaf departementet den 3 december 1895 till Kongl. Maj:t afgifven,

utlåtandet bifogad utredning angående det mindre tillfredsställande skick,

hvaruti de från remontdepoten vid Ottenby under hösten 1895 utlemnade

remonter befunno sig, äfvensom ett jemväl närslutet, af inspektören för

kavalleriet afgifvet yttrande i frågan — särskildt betonat, att enligt depotchefens

skrifvelse den 28 mars 1895 brist å beten af honom ansetts

möjligen kunna komma att uppstå endast under juni manad för de under

samma månad till Ottenby ankommande, vid depoten ännu kvarstående

remonter, sedan nådig betesplats blifvit afsatt för föregående års remonter

eller de remonter, hvarom i anmärkningen vore fråga; att någon farhåga

för otillräcklighet af de beten, som beräknats för nu ifrågakomna remonter,

alltså icke blifvit i förbemälda, lika litet som i någon annan

från depotchefen till arméförvaltningen ingifven skrifvelse anmäld; att

arméförvaltningen vid meddelandet af sina föreskrifter den 23 april 1895

följaktligen icke haft sig bekant, att anledning till farhåga för knapp

betestillgång möjligen kunde ifrågakomma äfven för andra än de under juni

månad till depoten ankommande och der ännu kvarstående remonter, livilka

alla, enligt chefens för remonteringsväsendet skrifvelse den 8 september

1895, vid sistnämnda tidpunkt vore i någorlunda godt skick; att de af

arméförvaltningen lemnade anvisningarna, om de af depotchefen rätt fattats

och rätt tillämpats, bort under de för arméförvaltningen af depotchefen

anmälda förhållandena vara fullt tillräckliga; att i depotchefens

skrifvelse den 10 maj 1896 intet anförts, som kunnat gifva arméförvaltningen

anledning antaga, att hans i skrifvelsen den 28 nästförutgångna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

27

mars’ uttalade farhågor beträffande betenas otillräcklighet för de under

juni månad till depoten ankommande remonterna skulle hafva tagit en

större utsträckning och jemväl omfattade de äldre remonter, hvarom nu

vore fråga, helst tiden för hästarnas utsläppande på betesmarkerna då

ännu icke inträffat, samt beskaffenheten af den blifvande betestillgången

då ännu icke varit så känd, att den kunde gifva depotchefen anledning

att ändra sin under den 28 mars härutinnan uttalade åsigt.

Vidare har intendentsdepartementet anfört, att det måhända icke

tillkonnne arméförvaltningen å intendentsdepartementet att ingå i svaromål

beträffande det af revisorerne främstälda spörsmål, huruvida högsta

inseendet öfver en sådan anstalt som remontdepoten vid Ottenby lämpligen

borde utöfvas af departementet, men det borde dock icke förmenas

departementet att härvid erinra, dels att anmärkningar icke förekommit

mot arméförvaltningens handhafvande vare sig af depoten vid Strömsholm

eller vid Gustafslund, hvarutaf kunde dragas den slutsats, att anledningen

till nu förekomna anmärkningar icke vore att söka hos departementet,

dels att departementets öfverinseende hufvudsakligen bestode

i öfvervakandet, att lemnade föreskrifter angående depotens ekonomi behörigen

efterlefdes. För vården och tillsynen öfver remonterna samt för

öfvervakandet af deras skötsel och utfodring in. m. funnes på platsen den

speciella fackkunskapen representerad af en depotchef.

Innan arméförvaltningen utfärdade föreskrifter, för hvilka dylik

fackinsigt erfordrades, inhemtade arméförvaltningen yttrande i frågan

från inspektören för kavalleriet.

Utskottet, som, till undvikande af alltför stor vidlyftighet, i öfrigt

får hänvisa till intendentsdepartementets ofvannämnda den 3 december

1895 afgifna utredning i förevarande ämne (rev. ber. pag. 551 — 569),

bär ur denna utredning velat meddela, att departementet ansåge sig

hafva visat, att anledningen till den vanvård, remonterna under 3:e qvartalet

undergått, måste sökas dels deruti att depotchefen icke i den utsträckning

omständigheterna påkallat begagnat den magt och myndighet,

som blifvit lagd uti hans hand, samt i flere afseenden missförstått de

klara och tydliga föreskrifter, lian egt ställa sig till efterrättelse, nemligen

såväl de rörande depoten utfärdade kongl. bref och det om dess upprättande

afslutade kontrakt, som ock de särskilda föreskrifter, som tid efter

annan blifvit honom af arméförvaltningen meddelade, dels ock särskild!

deruti att han, när betestillgångcn började visa sig knapp, icke ålagt

arrendator!! att upplåta andra och tillräckliga betesmarker; utan uppskjutit

dermed tills hästarna börjat afmagra, då, såsom depotchefen sjelf sagt,

olyckan redan skett. Enligt arméförvaltningens mening vore grunden

till de nu af handlade missförhållandena alltså icke att söka i förmenta

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

fel, otydligheter eller ofullständigheter i de för depoten gällande bestämmelserna,

utan blott och bart i det sätt, på hvilket depotchefen fullgjort

det honom lemnade uppdraget att vara depotens chef.

Då emellertid uti de från depotchefen inkomna förklaringarne eu

del motsägelser förekomme, som gjorde det nära nog omöjligt att i vissa

på frågans bedömande inverkande detaljer bilda sig ett bestämdt omdöme

om förhållandena under denna sommar vid Ottenby, samt då vidare härigenom

möjlighet kunde uppstå att, åtminstone i viss mån, ansvaret för

det skedda kunde komma att öfverflyttas från den som, enligt arméförvaltningens

uppfattning vid frågans närvarande ståndpunkt, ensam

borde bära det till andra, hvilkas åtgöranden i denna sak icke rimligtvis

kunde sägas hafva gifvit anledning till de nu ifrågakomna tilldragelserna

vid Ottenby, och då det derjemte i inkomna skrivelser ville göras

troligt, att helt andra orsaker än de af depotchefen angifna varit hufvudsakliga

anledningen till remonternas dåliga beskaffenhet vid afsändandet

från depoten detta år, hemstälde arméförvaltningen hos Kongl. Maj:t,

huruvida icke Kongl. Maj:t skulle pröfva skäligt förordna, att genom

undersökning vid laga domstol måtte utrönas, hvilka anledningarne varit

till det mindre tillfredsställande tillståndet hos de remonter, som under

nästlidet års höst utlemnats från Ottenby, samt hvilken eller hvilka personer,

som genom sina åtgöranden kunde hafva gifvit anledning dertill.

Med anledning af arméförvaltningens sistberörda hemställan har

Kongl. Maj:t öfverlemnat handlingarna i ärendet till justitiekansleren,

hvilken, enligt hvad utskottet inhemtat, infordrat förklaring från vederbörande.

Af hvad i detta ärende förekommit framgår visserligen, att genom

de af revisorerne omförmälda bristfälliga anordningarna vid Ottenby

remontdepot, de der utfodrade hästarne icke erhållit tillfredsställande

skötsel och vård och att statsverket härigenom lidit förlust samt att det

i detta afseende framstälda allvarliga klander varit af förhållandena påkalladt;

men som, enligt hvad ofvan meddelats, rättslig undersökning

härom är inledd, finner sig utskottet sakna anledning till särskildt yttrande

i detta ämne.

Ej heller anser sig utskottet böra ingå i närmare bedömande af

det utaf revisorerne omförmälda, med arrendatom af Ottenby uppgjorda

kontrakt angående remontdepotens anordnande; men bär utskottet ej

kunnat underlåta att uttala den mening, att detta kontrakt, vid hvars

upprättande önskligt varit att mera framsynthet gjort sig gällande, är

för statsverket synnerligen ofördelaktigt.

Deremot har utskottet tagit i öfvervägande, huruvida förvaltnin
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

29

gen och öfverinseendet öfver remontdepoten må kunna anses på ett tillfredsställande

sätt ordnad, samt huruvida Ottenby egendom må ega de

betingelser, som för anordnandet af en sådan depot måste förefinnas.

Och i sådant afseende har utskottet ansett det vara tvifvelaktigt, huruvida,

på sätt revisorerne jemväl ifrågasatt, högsta inseendet öfver sådana

anstalter som remontdepoter lämpligen bör utöfvas af arméförvaltningen.

Snarare torde det böra tillkomma chefen för remonteringsväsendet eller

en remonteringskommission att utöfva ledning af och tillsyn öfver dessa

anstalters förvaltning, hvilken för öfrigt synes böra ställas under öfverinseende

af kavalleriinspektören med rätt till ett kraftigare ingripande i

densamma än som hittills af honom utöfvats.

Hvad Ottenby beträffar synes kunna ifrågasättas, huruvida denna

plats må vara fullt lämplig till remontdepot, men i allt fall håller utskottet

före att, innan full visshet vunnits huruvida platsen, äfven efter

de förändrade anordningar derstädes, som af behofvet. med nödvändighet

påkallas, må vara för ifrågavarande ändamål tjenlig, antalet dit öfverlemnade

hästar bör så vidt möjligt inskränkas. Ett lämpligt medel dertill

synes vara att inköpen af remonter, i mån ske kan, utsträckes

till fyraåriga hästar, hvilka omedelbai-t kunde till vederbörande truppförband

öfverlemnas. Visserligen komme sådana inköp att ställa sig

afsevärdt dyrare än de hittills gjorda, men härvid måste dock tagas i

betraktande besparingarne i kostnaderna för deras uppställande vid depot,

hvartill kommer att ett års uppskof med hästarnes inköp måste medföra

minskad risk för deras skadande och ett säkrare bedömande af deras

användbarhet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att, med anledning af revisorernas ifrågavarande

framställning och herr Rydbergs ofvan omförmälda

motion, Riksdagen må i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande, huruvida

icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet

må vidtagas, att detsammas ombesörjande öfverlemnas

åt en af tre personer sammansatt kommission, samt dels

förändring må åvägabringas såväl i afseende å anordningarna

och förvaltningen vid Ottenby remontdepot

som beträffande inseendet öfver densamma, dervid

Kongl. Maj:t tillika täcktes taga i öfvervägande huruvida

antalet vid Ottenby uppstälda remonter må inskränkas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Ang. a/giften

för denaturerad

sprit vid

tillverkningen

af röksvagt

krut.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 81, uti. pag. 573 och 574.)

Med anledning af verkstäldt besök å den vid Åkers krutbruk inrättade

fabriken för tillverkning af röksvagt krut hafva revisorerne meddelat,

bland annat, att den i fabrikationen ingående spriten denaturerades

på platsen. Denatureringsafgiften, som belöpte sig till 2 å 3 öre per

liter vid normalstyrka, inverkade ej obetydligt på kostnaden för krutets

tillverkning och kornme enligt revisorernes mening i sådant afseende att

hafva ännu större betydelse, sedan äfven etyleter komme att tillverkas

vid krutbruket, då afgiften redan vid kruttillverkning i det omfång, som

för närvarande egde rum, beräknats uppgå till omkring 4,500 kronor

för år. Den kontrollanten tillfallande andel af berörda afgift hade, en-''

ligt lemnad upplysning, vid en under år 1894 verkstäld denatureringsförrättning,

som icke upptagit längre tid än en half dag, uppgått ända

till 711 kronor 28 öre.

I afgifvet utlåtande af den 13 januari innevarande år öfver de i

revisionsberättelsen gjorda framställningar, som beröra arméförvaltningen

i artilleridepartementet, har bemälda departement angående ofvan berörda

fråga erinrat, att den för fabrikationen afsedda spriten denaturerades

på stället (medelst tillsats af etyleter), enär på vanligt sätt (med träsprit

eller pyridin) denaturerad sprit — den enda som hölles till salu — ej ansetts

kunna användas vid kruttillverkningen, äfvensom att denatureringsafgiften i

enlighet med bestämmelsen i Kongl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1894 om

ändrad lydelse af § 10 mom. 4 i kongl. förordningen angående vilkoren för

tillverkning af bränvin den 13 juli 1887 utgått med 2 öre per liter af

normalstyrka.

I sammanhang härmed ville armeförvaltningen framhålla önskvärdheten

af, att ifrågavarande denatureringsafgift, i hvad som rörde för

tillverkningen vid Åkers krutbruk afsedd sprit, blefve väsentligen nedsatt.

Den sålunda uppstående besparingen komme naturligtvis kruttillverkningen

tillgodo, och då denatureringen vid krutbruket städse kunde

och borde utföras med jemförelsevis stora partier sprit för hvarje gång,

skulle väl den eller do personer, som verkstälde denatureringen, äfven

med en vida mindre afgift än den nu stadgade, kunna erhålla skälig

godtgörelse för det med ifrågavarande operation förenade arbetet.

Beträffande den af revisorerne omförmälda oskäligt höga ersättningen

för en denatureringsförrättning har utskottet till en början velat

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N.-o ål.

31

erinra, att arfvodet för denna förrättning, som egde rum i september

1894, utgick efter bestämmelserna i kong], förordningen den 10 oktober

1890 angående denaturering af bränvin, men att dessa bestämmelser

blifvit ändrade genom Kongl. kungörelsen den 30 november 1894,

hvarigenom denatureringsafgiften nedsattes från 3 till 2 öre per liter

bränvin och kontrollantens arfvode, som förut utgått med 2,5 öre för

hvarje liter bränvin, minskades till 1 öre per liter.

Hvad i öfrigt vidkommer kostnaden för denatureringen af den i

kruttillverkningen ingående spriten, förefaller det utskottet olämpligt, att

redan nu, innan någon erfarenhet vunnits angående resultaten af den

genom nyssnämnda kungörelse af den 30 november 1894 stadgade nedsättningen

i denatureringsafgiften, påkalla en ändring i densamma,

derom förslag ej heller blifvit från revisorernes sida framstäldt; och torde

åtgärder i detta afseende vara så mycket mindre af behofvet påkallade,

som antagas kan, att, sedan uppmärksamheten blifvit väckt å förevarande

ämne, det torde komma att tillses, att afgifterna i omförmälda

hänseende hädanefter icke komma att sättas till högre belopp än skäligt

är.

Med afseende härå får utskottet hemställa,

att revisorernas förenämnda framställning icke

må till någon vidare åtgärd föranleda.

Lotsstyrelsen.

§ 7.

(Rev. ber. pag 168; uti. pag. 610.)

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade lotsverkets flytande fyr- An(i- *“**“"''

inrättningar under revisionsåret ökats med tre nya fyrskepp af stål, be- komtruk

tecknade med n:is 17, 18 och 19. Det förstnämnda, som tillverkats af tion °flotsW.

Lindbergs verkstads- och varfsaktiebolag för en kostnad af 153,470 mater

kronor, vore försedt med ångmaskin och afsedt för grundet Svinbådan

vid norra inloppet till Öresund. Fartygen n:is 18 och 19 hade tillverkats

vid Kockums mekaniska verkstad i Malmö och betingat en kostnad

af respektive 79,937 kronor och 35,540 kronor samt vore afsedda, n:o

18 till reservfyrskepp för grundet Fladen i Kattegatt och n:o 19 att förläggas

vid Norströmsgrundet utanför Luleå. Beträffande samtliga dessa

fartygsbygguader både enskilda personer utom lotsverket, anlitats dels

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

för uppgörande och granskning af konstruktionsritningar och beräkningar,

dels ock för öfvervåkande af arbetena. Fyrskeppet n:o 19, som

från den 27 augusti till den 23 oktober 1894 varit utlagdt vid Norströmsgrundet,

hade under år 1895 icke varit användt, utan öfverlemnats till

flottans varf i Stockholm, der fartyget, som i sitt ursprungliga skick

befunnits mindre sjödugligt, underginge en väsentlig ombyggnad. Med

afseende å detta förhållande och då äfven under föregående år inträffat,

att dylik ombyggnad eller ändring af lotsverkets fartyg företagits utan

att vara föranledd af föregående slitning, hade revisorerne funnit

sig böra ifrågasätta, huruvida icke för vinnande af en mera noggrann

och tillförlitlig utredning rörande konstruktionen af fartygsmateriel

för lotsverket, bestyret härmed borde, på sätt jemväl af 1894 års revisorer

antydts, uppdragas åt mariningeniörsstaten i stället för, såsom

hittills varit fallet, åt personer, som tillfälligtvis för ändamålet anlitats.

Med afseende å revisorernas nu omförmälda framställning har

lotsstyrelsen i afgifvet utlåtande af den 7 januari innevarande år anfört,

att, ehuru lotsstyrelsen redan i sitt utlåtande den 15 januari 1895 uttalat

sig i anledning af 1894 års revisorers åberopade antydan, hvilken

derefter icke föranledt vidare åtgärd, och ehuru revisorernas nu gjorda

uttalande icke innefattade någon anmärkning mot lotsstyrelsens förvaltningsåtgärder

under det år revisionen omfattade, utan berörde organisationsfrågor,

som tillhörde Kongl. Maj:ts afgörande, ville dock styrelsen

i anledning af detsamma i korthet anföra följande.

Lotsstyrelsen hade länge haft sin uppmärksamhet fäst vid önskvärdheten

för styrelsen att vid handläggning af frågor om fartygsmateriel

hafva till sitt förfogande ett vetenskapligt bildadt biträde, som genom

fortsatt tjenstgöring kunde förvärfva en för lotsverket fruktbärande

kännedom om dess särskilda materiel, och i enlighet härmed hade lotsstyrelsen

ock i sitt den 25 sistlidne november afgifna statsförslag för

189G hemstält om anvisande af arfvode åt ett dylikt biträde. Hvad anginge

den af revisorerne ånyo anvisade utvägen, eller att mariningeniörsstaten

borde erhålla åliggandet att härutinnan tillhandagå lotsstyrelsen,

så förutsatte detta en sådan förändring af mariningeniörsstatens instruktion,

att chefen för densamma och hans underlydande tjenstemän komme

att intaga ungefär samma ställning till lotsverkets öfverstyrelse, som nu

funnes föreskrifven för ifrågavarande personal i förhållande till flottans

öfverstyrelse, på det erforderligt biträde alltid vid behof måtte stå lotsstyrelsen

till buds. För egen del betviflade lotsstyrelsen fortfarande

lika mycket, som tillförne, att en dylik förändring vore nyttig eller ens

utförbar, och föredroge obetingadt den lösning af frågan, som innehölles

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o dl.

33

i styrelsens ofvanberörda framställning den 25 november 1895, eller

ock, om sistnämnda framställning ej vunne Kongl Maj:ts bifall, att ändring

i nuvarande förhållandet ej måtte ega rum.

Utskottet, som tagit del af kongl. brefvet den 13 december 1895

angående staten för lotsstyrelsen för år 1896, har deraf inhemtat, att

Kongl. Maj:t icke bifallit lotsstyrelsens i skrifvelse den 25 november

1895 gjorda framställning om upptagande i staten för lotsstyrelsen för

år 1896 af ett arfvode af 2,400 kronor till ett biträde för mariningeniörsärenden.

Då emellertid, såsom revisorerne jemväl antydt, derest man vill

vinna en noggrann och tillförlitlig utredning rörande konstruktionen af

fartygsmaterielen för lotsverket, bestyret härmed icke lämpligen torde

böra uppdragas åt personer, som tillfälligtvis för ändamålet anlitas, och

då jemväl lotsstyrelsen i förenänmda utlåtande framhållit önskvärdheten

af att hafva tillgång till ett vetenskapligt bildadt biträde, som genom

fortsatt tjenstgöring kunde förvärfva en för lotsverket fruktbärande

kännedom om dess särskilda materiel, torde kunna antagas, att, om

ock Kongl. Maj:t icke ansett, att ett ständigt biträde för mariningeniörsärenden

bör hos lotsstyrelsen anställas, åtgärder dock varda vidtagna,

hvarigenom lotsstyrelsen sättes i tillfälle att, då fråga uppstår om nyanskaffning

eller ''förändring af lotsverkets fartygsmateriel, kunna för

uppgörande eller granskning af konstruktionsritningar och beräkningar

samt för arbetenas öfvervakande anlita personer, hvilka eg a speciel

kännedom om denna materiels beskaffenhet och de kraf, som ställas å

densamma.

Under uttalande häraf får utskottet hemställa,

att hvad revisorerne i förevarande hänseende

anfört icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd

föranleda.

• • • ’. f i! >j> it'' i : ''

Navigationsskolorna.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 174 och 175, uti. pag. 589 och 590.)

Jemte meddelande af eu tabell öfver medeltalet elever i navigafionsafdelningarua

vid rikets navigationsskolor under läsåren femårsperioden

Bih. till Biksd. Frot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Iläft. 5

Ang. indrag•

ning af navigationsskolor.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

1877—1882, 1882—1887 och 1887—1892 samt treårsperioden 1892—

1895, hafva revisorerne påvisat, hurusom af denna tabell framginge, att

elevantalet i nämnda afdelning af navigationsskolorna under femtonårsperioden

1877—1892 betydligt nedgått, samt att jemväl under de följande

tre läsåren 1892—1895 samma tendens till sjunkning fortfarande gjort

sig gällande beträffande skolorna i Karlshamn, Vestervik, Gefle, Hernösand

och Visby. Vid skolorna i sistnämnda städer äfvensom i Strömstad hade

medeltalet elever i hvarje skola under de senare åren icke öfverstigit 25

och i allmänhet hållit sig betydligt under detta antal. Under erinran,

att endast vid skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö upprätthållits

undervisning på en maskinistafdelning jemte navigationsafdelningen, hade

revisorerne velat framhålla, att orsaken till den aftagande freqvens af

sistnämnda afdelning, som ofvan påvisats, mindre vore att söka i sjöfartens

för tillfället tryckta läge än i det förhållande, att varuutbytet

sjöledes allt mer och mer förmedlades genom ångfartyg med större tontal

och snabbare resor, hvarigenom den större mängden af smärre segelfartyg

utträngts och sålunda behofvet af befäl minskats. Med afseende

å de förändrade förhållanden, som sålunda inträdt, syntes det revisorerne

kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke en del af de smärre navigationsskolorna

borde indragas, helst, vid den utveckling, kommunikationerna

inom landet numera vunnit, det för eleverna icke borde medföra synnerlig

olägenhet att besöka en från hemmet något aflägsen skola. Genom en

sådan indragning af åtskilliga navigationsskolor skulle den fördel vinnas,

att vid de qvarvarande kunde utan förhöjd kostnad för det hela anordnas

en fullständigare undervisning, som måhända vid samtliga dessa skolor

borde omfatta jemväl de till maskinistafdelningen hörande ämnen.

I det af marinförvaltningen den 24 januari innevarande år afgifna

utlåtande angående de i förevarande revisionsberättelse gjorda framställningar,

som beröra förvaltningens verksamhetsområde, har förvaltningen,

beträffande förenämnda yttrande angående navigationsskolorna, förklarat,

att förvaltningen ansåge hvad revisorerne anfört vara synnerligen välgrundadt.

Uti ett den 12 mars 1889 afgifvet utlåtande öfver af komiterade

utarbetadt förslag till nytt reglemente och ny stat för rikets

navigationsskolor hade marinförvaltningen i likhet med komiterade, på

anförda skäl hemstält, att navigationsskolorna i Strömstad, Karlshamn

och Vestervik måtte indragas, hvarigenom skulle möjliggöras en del

enligt marinförvaltningens tanke synnerligen önskvärda förändringar i

navigationsskolornas organisation. Kongl. Maj:t hade hos 1890 års Riksdag

föreslagit indragning af allenast den förstnämnda af dessa skolor,

men detta förslag hade ej vunnit bifall af Riksdagen, som likväl hufvud
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41

35

sakligen godkänt det, under förutsättning af den föreslagna indragningen

af skolor, uppgjorda förslaget till ny lönereglering för navigationsskolornas

lärarepersonal. Genom det derefter af Kongl. Maj:t utfärdade reglemente

för skolorna den 6 juni 1890 bär likväl dessas ställning icke ansetts

definitivt ordnad. Så hade, på marinförvaltningens, i anledning af å nyo

väckt fråga om indragning af en del skolor, väckta förslag, genom kongl.

bref den 10 februari 1893 förordnats, att föreståndare- och lärarebefattningar

vid skolorna, hvilka derefter blefve lediga, skulle tillsvidare uppehållas

på förordnande. Och under den fortsatta tillämpningen af berörda

reglemente hade behofvet af dettas omarbetning ofta låtit sig förnimma.

Slutligen hade i skrifvelse den 12 november 1895 marinförvaltningen

föreslagit, att Kongl. Maj:t måtte tillsätta en komité, med uppdrag dels

att yttra sig angående lämpligheten af att indraga en del navigationsskolor,

dels ock att afgifva förslag till nytt reglemente för skolorna.

För så vidt utskottet inhemtat, har någon komité, i enlighet med

hvad marinförvaltningen föreslagit, ännu icke blifvit tillsatt; men då

hvad bemälda embetsverk i förenämnda utlåtande anfört gifver vid

handen, att förslag föreligger om åtgärder i det af revisorer^ antydda

syfte, finner utskottet sig för närvarande sakna anledning till särskild

framställning i detta ämne, utan har endast velat hvad i förevarande

hänseende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Stockholms stads kronoräkenskaper och lånens landsböcker.

§ 9.

(Rev. ber. pag. 202; uti. pag. 619.)

Vid granskning af Göteborgs och Bohus läns ränterispecialräkning

för revisionsåret hade revisorernes uppmärksamhet blifvit fästad derå,

att å sjette hufvudtitelns anslag till landsstatens aflöning och ålderst

i Hägg enligt anordning den 8 december 1894 utbetalts till sysslomännen

i afvikne kronofogden i Inlands fögderi Axel Wallgrens konkurs såväl

»bemälde Wallgren tillkommande lön och ålderstillägg för juni med december

månad» 1894 med sammanlagd! 2,041 kronor 66 öre, som ock

tjenstgöringspenningar från och med den 1 till och med den 29 maj

samma år med 101 kronor 34 öre.

Ang. utbetald

aflöning för

cn afviken

landsstalstjensteman.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Enligt hvad räkenskapen utvisade och i (ifrigt vore veterligt, hade

Wallgren afvikit ur tjensten redan den 15 maj 1894 och sedan dess

icke låtit sig afhöra.

Enligt hvad likaledes vore kändt, hade Wallgren rymt från riket,

efterlemnande balans å den honom anförtrodda uppbörd, som, hvad allmänna

medel anginge, öfverstege 10,000 kronor.

Då jemlik! stadgandet i 25 kap. 19 § strafflagen, jemfördt med

bestämmelserna i 22 § samma kapitel och lag, embets- eller tjensteman,

som utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och

ej kunnat med kallelse träffas eller inställas och hvilken icke instälde

sig inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarna ågått,

skulle afsättas, hade revisorerne funnit anmärkningsvärd^ att Wallgren

ännu icke vid årets slut träffats af dylik påföljd, och hade revisorerne

af sådan anledning velat förhållandet omförmäla.

I häröfver afgifvet yttrande af den 30 december 1895 liar Kong!.

Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län meddelat, att

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i skrifvelse den 6 juni 1894 förordna!

landsfiskalen, vice häradshöfdingen N. von Zweigbergk att vid laga domstol

efter sig företeende omständigheter mot förbemälde Wallgren anställa

och utföra ansvars- och ersättningstalan för de fel och förbrytelser,

han kunde hafva begått och som folie under allmänt åtal, men icke vore

af beskaffenhet att tillhöra kammarrättens pröfning.

Enligt hvad utskottet inhemta!, har, sedan offentlig stämning blifvit

af kammarrätten å förbemälde Wallgren utfärdad, men denne ej inom

förelagd tid sig instält, kammarrättens advokatfiskal mot Wallgren fört

talan, med anledning hvaraf kammarrätten genom utslag den 7 i denna

månad, på grund af hvad Wallgren låtit komma sig till last i förmågo

af åberopade lagrum, dömt Wallgren att vara förlustig sitt kronofogdeembete

och ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt att undergå

straffarbete i 6 år och vara medborgerligt förtroende förlustig under

ytterligare 6 år, hvarjemte kammarrätten förpligta! Wallgren till statsverket

utgifva 13,668 kronor 63 öre med ränta.

I likhet med hvad revisorerne anfört har utskottet funnit anmärknings

värdt, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke föranstaltat derom,

att kallelse blifvit i allmänna tidningarne å Wallgren utfärdad, med den

påföljd, som i 25 kap. 19 och 22 §§ strafflagen stadgas; och har utskottet

derjemte fäst sin uppmärksamhet på, att, då, jemlik! 66 §§ 2 mom. af

landshöfdingeinstruktionen den 10 november 1855, Kongl. Maj:ts befall
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

37

ningshafvando eger att, om landsstatstjensteman från tjensten sig olofligen

af håller, ådöma honom suspension från tjenst och lön på högst tre

månaders tid, berörda stadgande icke i förevarande fall blifvit af Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län tillämpad!.

Då det emellertid icke tillkommer utskottet att bedöma, huruvida

någon försummelse af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i antydda hänseende

föreligger, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Ultima landtbruksinstitut.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 233.)

Vid genomseende af verifikationerna till Ultima instituts och egendoms

räkenskaper för revisionsåret hade revisorerne funnit, att samtliga

under året liqviderade räkningar saknade rektors eller annan vederbörandes

påskrift om deras godkännande till betalning; och då det syntes

revisorerne vara önskligt, att rättelse härutinnan för framtiden skedde,

hade revisorerne velat å förhållandet fasta uppmärksamheten.

Styrelsen för Ultima landtbruksinstitut har i utlåtande åt den 4

januari innevarande år, med anledning af revisorernes berörda framställning,

öfverlemnat infordrade förklaiungar deröfver från såväl rektorn

som egendom sförvaltaren vid institutet under uttalande, att styrelsen icke

hade något att till dessa förklaringar tillägga.

1 sin berörda förklaring har institutets rektor anfört, att då institutets

kassa och räkenskaper förr handhafts af en särskild kamrerare,

hade alla räkningar af institutets föreståndare granskats och försetts med

hans påskrift om deras godkännande, men att vid den nya organisation

af institutet, som trädt i kraft år 1892, kamrerarebefattningen indragits

och rektor ålagts att handhafva läroverkets ekonomi; och hade han alltsedan

dess sjelf verkstält alla utbetalningar för institutet; och då han

naturligtvis för hvarje räknings betalning granskade dess läglighet, hade

särskild! påtecknande ■ derom på räkningarna ej synts öka kontrollen och

sålunda befunnits vara alldeles ändamålslös.

Ang. attestering

af de för

institutet betalda

räkningar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

Ang. den

Höganäs

stenkolsverk

medgifna frihet

från berg■

vcrkstiondc.

Institutets egendomsförvaltare bär i den infordrade förklaringen

likaledes andragit, att, då lian- sjelf såsom förvaltare af Ultuna egendom

och ansvarig redogörare för egendomens tillgångar verkstälde alla utbetalningar,

han granskade hvarje räkning förr än den betaltes och

dervid kontrollerade räkningens rigtighet, vid hvilket förhållande eu

särskild af honom verkstäld attestering af räkningen syntes vara en

ändamålslös formalitet.

Vid de i .detta ärende afgifna förklaringar har utskottet icke haft

något att erinra; men då desamma icke influtit bland de vid den tryckta

berättelsen fogade yttrandena öfver revisorernes framställningar, har

utskottet ansett sig böra bringa dem

till Riksdagens kännedom.

Statskontoret.

§ 11.

(Rev. ber. pag. 268—270, uti. pag. 636—639.)

Genom kongl. brefvet den 20 juni 1801 hade, enligt hvad revisorerne

meddela, Höganäs stenkolsverk beviljats frihet från erläggande

af bergverkstionde för en tid af trettio år, och hade, efter denna frihetstids

förlopp och sedan åtgärd vidtagits för stenkolsverkets taxerande

till tionde, genom kongl. bref den 9 mars 1833 förklarats, att verket

skulle från erläggande af tiondeafgift tills vidare vara befriadt.

I ett till Kongl. Maj:t, med anledning af väckt fråga om bergverkstiondens

afskaffande, ovilkorligen för sådana bergverk, som icke

vore i åtnjutande af särskilda privilegier, och för de privilegierade

verken mot vilkor af privilegiernas upphörande eller aflösande, den

13 november 1871 afgifvet utlåtande hade kammar- och kommerskollegierna

beträffande Höganäs stenkolsverk anfört, att, såvidt af de

hos kollegierna förvarade handlingar kunnat utrönas, detta verk icke

vore i åtnjutande af någon från statens sida meddelad förläning eller

annan förmån af sådan natur, att verket kunde förklaras vara försedt

med något slags privilegium i den vid detta uttryck allmänneligen och

hvad anginge åtskilliga andra bergverk fästade mening, i följd hvaraf

stenkolsverket i detta hänseende vore likställigt med oprivilegierade

ädlare verk. I Kongl. Maj:ts till 1872 års Riksdag aflåtna proposition

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

39

om bergverkstiondens afskaffande hade i öfverensstämmelse härmed icke

gjorts något förbehåll för ifrågavarande stenkolsverk.

Den kongl. propositionen hade emellertid af Riksdagen afslagits,

och sedan kammar- och kommerskollegierna i skrifvelse den 13 november

1872 fästat uppmärksamheten på frågan, huruvida tionde borde påföras

dittills icke skattlagda verk, som enligt äldre författningar kunde kännas

skyldiga till dess erläggande, hade Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning

den 9 januari 1874, hvad särskildt angick Höganäs stenkolsverk,

förklarat, att, då, såväl storleken som beskaffenheten af de förmåner,

hvilka tillgodokommit detta verk, vore i väsentlig mån beroende deraf,

huruvida bolaget, som egde verket, ville erkänna de vilkor, under

hvilka vissa försträckningar blifvit detsamma af statsverket beviljade,

Kongl. Maj:t ville framdeles meddela det beslut, hvartill omständigheterna

kunde föranleda.

Då Kongl. Maj:t derefter i proposition till 1877 års Riksdag föreslog

eftergifvande af allt bergverkstionde, undantogs frågan om Höganäs

stenkolsverks tiondeskyldighet såsom då ännu icke slutligen utredd;

och kongl. kungörelsen den 10 augusti 1877 om bergverkstiondens

upphörande förklarades i enlighet härmed uttryckligen icke gälla ifrågavarande

verk.

Frågan om stenkolsverkets tiondeskyldighet hade sedermera bragts

å bane vid 1888 års riksdag. I proposition till sistnämnda Riksdag

hade nemligen Kongl. Maj:t, med förmälan, att jemte några verk, hvilkas

egare icke förklarat sig’ villige att ingå på de för bergverkstiondens

eftergifvande jemlikt kongl. brefvet den 10 augusti 1877 bestämda

vilkor, endast Höganäs stenkolsverk qvarstode såsom underkastadt

skyldigheten att utgöra bergverkstionde, föreslagit, att Riksdagen måtte

medgifva, att den för öfriga bergverk i riket medgifna tiondefrihet

finge tillämpas äfven å ifrågavarande verk; och hade i det propositionen

bilagda protokoll öfver finansärenden för den 22 december 1887

lemnats en utförlig redogörelse såväl för frågans föregående behandling

som för ofvan berörda, stenkolsverket lemnade försträckning och

de transaktioner, genom hvilka detsamma under statsverkets förmedling

öfverlåtits från ett äldre bolag till dess nuvarande innehafvare.

I sitt öfver Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning afgifna utlåtande

hade statsutskottet anfört, att statens fordringsanspråk beträffande

Höganäs stenkolsverk måste anses dåmera vara preskriberado

och att skäl icke vore för handen att, med hänsyn till bolagets bestridda

betalningsskyldighet för fordom åtnjutna statsbidrag, vare sig

upphäfva den frihet från tiondens utgörande, som tills vidare vore bo
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

laget förunnad t eller föreskrifva särskilda förbehåll eller vilkor för

definitivt tilldelande af tiondefrihet åt stenkolsverket; och hemstälde

utskottet följaktligen om bifall till den gjorda framställningen. Vid

ärendets behandling stannade emellertid Riksdagens kamrar i olika

beslut, i det att Andra Kammaren biföll utskottets hemställan oförändrad,

hvaremot Första Kammaren, med anslutning till ett inom kammaren

under förhandlingarne i ämnet framstäldt yrkande, beslöt att

bifalla Kongl. Maj:ts framställning under förutsättning, att i fråga om

upptagande af nya stenkolsgrufvor Höganäs stenkolsverk skulle vara

underkastadt lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter

den 28 maj 1886, så att det icke i fråga derom finge på

grund af äldre privilegier anses inom någon del af Skåne hafva annan

eller bättre rätt än andra koncessionssökande.

Frågan, som sålunda på grund af kamrarnes skiljaktiga beslut

förföll, hade sedermera icke återupptagits till behandling.

Af hvad sålunda anförts, ansåge revisorerne framgå, att Höganäs

stenkolsverks aktiebolag fortfarande måste anses skyldigt att för stenkolsverket

utgöra bergverkstionde. Härför talade, enligt revisorernes

förmenande, otvetydigt såväl Kongl. Maj:ts framställning till 1888 års

Riksdag, hvilken just afsett bolagets befrielse från nämnda skyldighet,

som äfven de af berörda framställning föranledda förhandlingarne vid

sistnämnda års riksdag. Vid sådant förhållande och då de omständigheter,

som på sin tid föranledde åtgärden att tills vidare frikalla bolaget

från utgörande af tionde, icke längre vore för handen, hade revisorerne

velat ifrågasätta, huruvida icke antingen de privilegier, af hvilka Höganäs

stenkolsverk möjligen är i åtnjutande, må upphäfvas, eller, derest

stenkolsverket befinnes icke vilja afstå från dessa privilegier, verket

må åläggas fullgöra sin skyldighet att erlägga bergverkstionde.

I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande hafva kammar- och

kommerskollegierna hufvudsakligen anfört följande:

Uti proposition till 1888 års Riksdag hade Kongl. Maj:t föreslagit

Riksdagen att medgifva, det den för öfriga bergverk i riket medgifna

tiondefrihet måtte äfven å Höganäs stenkolsverk tillämpas. Riksdagens

kamrar hade emellertid vid behandlingen af denna fråga stannat i olika

beslut, till följd hvaraf densamma då förfallit.

Genom remiss hade kammar- och kommerskollegierna derefter

erhållit Kong]. Maj:ts befallning att, efter förnyad utredning med särskild

hänsyn till utfärdade stadgande!! rörande stenkolsfyndigheters

eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifva utlåtande, huruvida

Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

41

eller förmåner, livilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift

af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet.

Kollegierna, som den 1 november 1888 afgifvit det sålunda infordrade

underdåniga utlåtandet, hade deruti redogjort för den behandling

frågan om Höganäs stenkolsverks privilegier förut undergått, bland

annat, hos kollegierna, och uttalat den mening, att Höganäs stenkolsverk,

eller såsom benämningen å det bolag, som egde stenkolsverket,

rätteligen lydde, Höganäs stenkolsbolag, på grund af sina privilegier,

jemförda med de i afseende å stenkolsfyndigheters tillgodogörande

tillämpliga författningar, borde anseB intaga en undantagsställning såväl

i förhållande till det allmänna som till jordegaren.

Denna undantagsställning hade uppstått till följd af det tillstånd

eller privilegium, som den 18 februari 1737 af bergskollegium meddelats

vissa personer att upptaga och försöka de vid Helsingborg »undertiden

bearbetade men lemnade stenkolsbrott och grufvor jemte flere

fossilier, som dervid anträffas kunde», hvilket tillstånd den 29 mars

1738 utsträckts till ännu andra områden. Sedan derefter statssekreteraren

m. m. friherre Eric Ruth fått berörda rättigheter på sig öfverlåtna,

hade desamma genom kongl. bref den 6 maj 1788 stadfästats

för honom och hans rättsinnehafvare, samt genom bergskollegii resolution

den 14 november 1788 förklarats, att Luggude och Rönneberga

härader skulle anses såsom ett för stenkolsverket utstakadt och faststäldt

distrikt, inom hvars gränser friherre Eric Ruth hade att tillegna

sig och åtnjuta alla de förmåner och rättigheter, som genom bergskollegii

privilegium den 18 februari 1737 och dess skrifvelse den 29

mars 1738 dåvarande intressenterna i verket förunnade blifvit.

Några andra privilegier eller förmåner jemförliga med dem, hvilkas

afstående gjorts till vilkor för bergverkstiondens afskaffande för vissa

i den kongl. kungörelsen den 10 augusti 1877, angående upphörande

af berg-verkstionden, uppräknade verk, innehade, såsom kollegierna

jemväl förut i utlåtanden den 13 november 1871 och 23 november

187G upplyst, icke Höganäs stenkolsbolag.

Den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet hade uppkommit

på grund af den här i riket förut i sådant afseende gällande lagstiftning;

och skulle nyssberörda kungörelse, enligt hvad i densamma uttryckligen

sades, icke gälla ifrågavarande verk.

I sitt utlåtande den 1 november 1888 både kollegierna slutligen

anfört, att en ändring i Höganäs stenkolsverks förut här omförmälda

undantagsställning borde göras till vilkor för eftergift af den stenkolsliih.

till Jliksd. Vrot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Raft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

verket åliggande tiondeskyldighet, och att denna ändring borde åvägabringas

och ordnas på det sätt, att, mot det att tiondeskyldigheten

definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde, bestående af den

jordrymd bolaget sjelft egde eller eljest med grufarbete belagt och

möjligen derutöfver hvad som för ett ändamålsenligt bestämmande af

arbetsområdet kunde anses erforderligt, blefve för bolaget faststäldt,

bolaget i afseende å rättigheten att inom Luggude och Rönneberga

härader i öfrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter afstode från

sina privilegier.

Då inga förhållanden sedermera tillkommit, som kunde gifva kollogierna

anledning till ändrad uppfattning i frågan, hade kollegierna

alltså nu åberopat hvad kollegierna i merberörda utlåtande den 1 november

1888 andragit; varande vid det nu afgifna utlåtandet fogadt utdrag

af det vid ärendets föredragning i sammanträde med kammar- och kommerskollegierna

förda protokoll, innefattande ett af kommerserådet friherre

Hugo Rehbinder afgifvet yttrande, deri han såsom sin mening

åberopade det af honom vid kollegiernas gemensamma sammanträde

den 1 november 1888 angående då förevarande fråga rörande tiondefrihet

för Höganäs stenkolsverk afgifna och vid det af kollegierna omförmälda

utlåtande nyssnämnda dag fogade yttrande, hvari på anförda

grunder tillstyrkts infordrande från Höganäs stenkolsbolag af yttrande,

huruvida och i hvad mån bolaget vore villigt att, under förutsättning

af tiondefrihet, afstå från de rättigheter, som på grund af dess privilegier

kunde detsamma tillkomma.

Med föranledande af revisorernas ifrågavarande framställning beträffande

den tiondefrihet, som åtnjutes af Höganäs stenkolsverk, har

herr statsrådet m. m. H. Wikblad med skrifvelse den 25 sistlidne februari

till utskottets kännedom öfverlemnat afskrift af en utaf Kongl. Maj:t den

31 januari innevarande år till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus

län aflåten skrifvelse, hvarigenom Kongl. Maj:t, sedan Kongl. Maj:ts

bemälde befallningshafvande med anledning af kammar- och kommerskollegiernas

ofvanberörda skrifvelse af den 1 november 1888, efter erhållen

remiss till Kongl. Maj:t med skrifvelse den 24 februari 1890

öfverlemnat yttrande i ärendet af Höganäs stenkolsaktiebolag, låtit

genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmoda bolaget att inom den

1 nästkommande juli till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida

bolaget vore villigt att — mot det att den Höganäs stenkolsverk

åliggande tiondeskyldighet definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde,

bestående af den jordrymd, bolaget sjelft egde eller eljest med

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

43

grufvearbete belagt, och hvad som derutöfver för ett ändamålsenligt

bestämmande af arbetsområdet tilläfventyrs kunde, i enlighet med uppgift,

som bolaget i sådant afseende egde meddela, anses erforderligt,

blefve för bolaget faststäldt — beträffande rättigheten att inom Luggude

och Rönnebergs härad i öfrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter

afstå från sina privilegier.

Då sålunda det ärende, som i revisorernas förevarande framställning

blifvit berördt, är föremål för Kongl. Maj:ts behandling, har

utskottet endast velat hvad uti ifrågavarande hänseende förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 271—297; uti. pag. 642—671).

Revisorerne, som egnat särskild uppmärksamhet åt Nya Trollhätte

kanalbolags åtgöranden beträffande de af detta bolag från Trollhätte

kanal- och slussverk förvärfvade fastigheter hafva i detta ämne, jemte

bifogande af afskrifter af de för Trollhätte kanal- och slussverks bolag

den 13 december 1793 och för Nya Trollhätte kanalbolag den 2 februari

1838 utfärdade privilegier samt af det emellan Kongl. Maj:t och kronan

å ena samt sistnämnda bolag å andra sidan den 20 mars 1838 upprättade

kontrakt angående Trollhätte kanals utvidgande och dermed

sammanhängande arbeten, hufvudsakligen anfört följande.

Den 13 december 1793 hade Kongl. Maj:t utfärdat privilegier

för Trollhätte kanal- och slussverks bolag att fullborda och sedan allt

framgent underhålla Trollhätte kanal och slussverk med vissa vilkor

och förmåner. Åt bolaget hade Kongl. Maj:t från 1794 års början

upplåtit:

Gustafs och Gustaf Adolphs slussar med deraf fallande slusspenningar

jemte de dertill hörige sluss-skrifvarehus samt den vid Brinkebergs

kulle utdömda sluss och dervid belägna dam;

ett åttondedels mantal Hulan vid Carls-graf, undantagandes den

plats, som derifrån var tagen för kronobränneriet, hvilken plats dock,

i fall bränneriet kommo att upphöra, då skulle tillfalla bolaget;

ett fjerdedels mantal Hjulqvarnen; fem sextondedels mantal Håjum;

eu fjerdedel i Olidan samt den rättighet Kongl. Maj:t och kronan af

enskilde sig tillköpt att draga kanalen öfver Trollhättebergen;

Ang. Nya

Trollhätte kanalbolags

rättsförhållande

till

kronan.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlutande N:o 41.

två mjölqvarnar, den ena vid Carls-graf och den andra vid Trollhättan;

en finbladig såg med de husbyggnader, som åtföljde sågen och

berörda två qvarnar;

eu kalk- och en cementugn samt krutbodarne;

byggmästarebostället säteriet Lilla Hult med derunder lydande

hemmanet Qvarntorp;

hela Kafledammen vid Trollhättan med stranden derifrån till öfra

ändan af slussen vid Polheims kanal.

Troll hätteströmmarne skulle dock alltid förblifva under Kong!. Majds

och kronans ego och förvaltning; men bolaget förbehölls deri rättighet

att blifva hördt, innan några vattenverk deruti anlades, på det bolaget

måtte ega tillfälle anmäla, om något intrång slussverket derigenom förorsakades.

Ofvannämnda slussar, hemman och lägenheter öfverlemnade Kongl.

Maj:t åt bolaget, att med bibehållande af deras krononamn och natur

under perpetuelt arrende tillträda, innehafva och nyttja samt med det

nya kanal- och slussverket för alla tider införlifva och inkomsterna

deraf uppbära och gagna, utan att någon afsöndring deraf vore tillåten.

Sedan med anledning af Göta kanals öppnande för sjöfarten det

befunnits nödvändigt att utvidga Trollhätte kanals slussar till samma

dimensioner som den förstnämnda kanalens, men Trollhätte kanal- och

slussverksbolag förklarat sig icke kunna åtaga sig kanalens föreslagna

ombyggnad, hade bildats ett nytt bolag för arbetets utförande, hvilket

bolag Kongl. Maj:t genom öppet bref och privilegium af den 2 februari

1838 oktrojera^ att under namn af Nya Trollhätte kanal-bolag — i

enlighet med ett emellan storamiralembetets tredje afdelning och det

nya bolaget afslutadt kontrakt om Trollhättekanalens utvidgande, byggandet

af slussar vid Trollhättan och verkställande af öfriga dermed

förenade arbeten i Göta eif efter af Kongl. Maj:t faststäld plan —

nämnda arbeten företaga och fullborda samt kanalen och dess slussar

med allt hvad dertill hörde eller densamma genom berörda Kongl. bref

tillagdt blefve, allt framgent i everldeliga tider ega, underhålla och

afkastningen deraf sig till nytta antända.

Till aktieegarne i Trollhätte kanal- och slussverk skulle det nya

bolaget erlägga kontant lösen för kanal- och slussverket med alla dess

tillhörigheter till det af förbemälde aktieegare fordrade belopp med femtiofem

riksdaler banko för hvarje aktie, eller för alla aktierna med en

sammanräknad summa af 419,375 riksdaler banko; och skulle det nya

bolaget derjemte ansvara för upp‘fyllandet af alla det gamla bolagets

åligganden och förbindelser; »kunnande i följd häraf de till gamla

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

45

Trollhare kanal- och slussverksbolag, genom nådigt privilegium af den

13 december 1793, förlänte lägenheter icke af nya bolaget från kanalverket

afsöndras».

Genom omförmälda kong!, bref och privilegium af den 2 februari

1838 tillförsäkrades det nya bolaget att i tjugufem år ifrån och med

år 1838 till och med år 1862 åt handels- och sjöfartsfonden erhålla

ett årligt bidrag af 60,000 riksdaler banko. Bolaget deremot skulle

efter tjugufem års förlopp ifrån arbetets början till Kongl. Maj:t och

kronan årligen erlägga en afgift af 10,000 riksdaler banko samt dessutom

allt, hvarmed behållna inkomsten öfverstege 100,000 riksdaler

banko.

Samtidigt med privilegiernas beviljande eller den 2 februari 1838

utfärdade Kongl. Maj:t »regler för nya Trollhätte kanalbolag», i hvilka

upprepades bestämmelsen, att de till gamla Trollhättebolaget förlänte

och af det nya bolaget förväfvade lägenheter icke finge af detta från

kanalverket afsöndras.

Med anledning af Kongl. Maj:ts förenämnda bref upprättades den

20 mars 1838 kontrakt emellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena, och

Nya Trollhätte kanalbolag, å andra sidan, enligt de vilkor, hvilka i

det kongl. brefvet finnas upptagna i afseende å de ifrågavarande arbetenas

utförande. (Bil. C.) I detta kontrakt förbinder sig bolaget till, bland

annat, att öfvertaga alla det gamla bolagets åligganden.

Förutom de genom 1793 års privilegier till Trollhätte kanal-och

slussverksbolag upplåtna hemman och lägenheter förvärfvade sig bolaget

åtskillig annan för kanalverket erforderlig jord. Denna utgjordes,

enligt hvad i den af Nya Trollhätte kanalbolags revisorer den 11 juni

1868 afgifna revisionsberättelse upplyses, af följande fastigheter, nemligen

halfva skattefrälsehemmanet Åker, halfva frälsehemmanet Lilla

Håjum och fem sextondedels mantal kronoskatte Stora Håjum med

underliggande lägenheter och vattenverk, enligt Wäne m. fl. häraders

fastedom den 30 juni 1796;

tre åttondedels mantal kronoskatte Stora Håjum n:o 2, enligt

kammarkollegii skatteköpebref den 11 augusti 1795;

fem tjugufjerdedels mantal kronoskatte Stafvered med eu fjerdedel

i Stafvereds mosse, enligt förenämnda häraders fastedom den 9

augusti 1826;

ett stycke af staden Venersborgs donationsjord enligt Venersborgs

rådstufvurätts fastebref den 24 augusti 1835; samt

tullkusplatsou vid Lilla Edet, enligt ett den 30 januari 1832

hållet auktionsprotokoll.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Då det gamla bolaget förvärfvade dessa fastigheter för kanaleus

behof och för dess räkning samt då det nya bolaget enligt privilegierna

åtagit sig dels att med viss summa lösa denna egendom såsom tillhörande

kanalverkot och ingående i de nya privilegierna och dels att

ansvara för alla det gamla bolagets åligganden och förpligtelser, hade,

enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, det redan häraf

synts revisorerne, som om berörda fastigheter bort uteslutande för

kanalverket användas och såsom dess egendom betraktas. Ett särskildt

stöd för denna åsigt funne revisorerne deri, att uti 1838 års för Nya

Trollhätte kanalbolag utfärdade privilegier bolaget tillförsäkrats att

»kanalen och dess slussar, med allt hvad dertill hörer eller densamma

härigenom tillagdt varder, allt framgent i everldeliga tider ega, underhålla

och afkastningen sig till nytta använda». Berörda uttryck »kanalen

och dess slussar med allt hvad dertill hörer» funne en motsvarighet

i § 2 i samma privilegier, deri föreskrefves, att det nya bolaget skulle

erlägga kontant lösen för »kanal- och slussverket med alla dess tillhörigheter»;

och häraf borde alltså enligt revisorernas föreställning

framgå, att Nya Trollhätte kanalbolag berättigats kanal- och slussverket

med alla dess tillhörigheter i everldeliga tider ega, och afkastningen deraf

sig, d. v. s. kanalbolagct såsom sådant, till nytta använda. Denna revisorernas

uppfattning hade emellertid icke gjort sig gällande inom det

nya kanalbolaget.

Såsom ofvan nämnts, skulle Nya Trollhätte kanalbolag först efter

25 år, eller från och med år 1863 till statsverket inbetala viss andel

af bolagets behållna vinst. Sålunda kunde hvad bolaget under nämnda

25 år besparat, vare sig genom inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats

för sjelfva kanalen, dess bankar m. m., eller genom ej utdelad

vinst, skäligen anses såsom aktieegarnes enskilda egendom. Till sådan

egendom hade emellertid bolaget hänfört ej allenast sistnämnda tillgångar

utan äfven de af det gamla bolaget inköpta fastigheterna. Härvid

vore dock att märka, att, enligt hvad revisionsberättelserna för åren

1863—1866 utvisade, bland kanalverkets inkomster, i hvilka statsverket

efter den bestämda grunden skulle erhålla del, upptagits arrenden af

bolagets s. k. enskilda fastigheter och verk, utgörande

för år 1863

„ „ 1864

„ „ 1865

kronor 2,937: —

„ 5,169: 83.

„ 3,416: 67.

„ 4,465: 48.

I fråga om berörda »bolagets enskilda fastigheter och verk» hafva

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

47

revisorerne erinrat, att de hufvudsakligen utgjorts af den utaf det gamla

kanalbolaget inköpta egendom, enär, såvidt revisorerne af tillgängliga

handlingar kunnat inhemta, bolaget år 1862 utom sådan egendom

innehade endast följande efter år 1838 förvärfvade fastigheter, nemligen

17^ kappland åker- och ängslyckan n:o 255 vid Venersborg, ett från

landeriet Nabbensberg vid Venersborg samt från Nygårdsängen och

kronoskattehemmanet Hede i Väne härad afsöndradt område äfvensom

en qvarnlägenhet, benämnd Stubberud.

I detta sammanhang hade revisorerne velat lemna närmare upplysning

om en bolaget tillhörig fast egendom, som stode i en undantagsställning

vid jemförelse med bolagets öfriga fastigheter, eller den

så kallade Trollhätte skeppsdocka. Den plats, hvarå dockan anlagts,

vore belägen å ett fjerdedels mantal Olidan, hörande till de hemman,

som jemlikt 1793 års privilegier af staten öfverlemnats åt gamla Trollliättebolaget.

Platsen hade den 24 april 1798 af bolagets dåvarande

direktion upplåtits till ett intressentskap, som skulle ega att densamma

fritt begagna till varfs- och dockanläggning för eu faststäld tid af 100

år, räknadt från och med år 1798, å hvilken upplåtelse Kongl. Maj:t

den 25 september 1801 meddelat stadfästelse. Sedan varfs- och dockanläggningen

tid efter annan kommit i olika händer, hade nyttjanderätten

till densamma slutligen den 8 juni 1844 blifvit transporterad på

Nya Trollhätte kanalbolag.

Platsen för skeppsdockan, hvilken senare icke någonsin varit i

bolagets allmänna räkenskaper upptagen, skulle jemlikt upplåtelsehandlingen

år 1898 återgå till kronohemmanet Olidan. Emellertid förekomme

härvid den omständigheten, att den mark, hvarpå skeppsdockan

vore belägen, blifvit genom laga skifte, derom här nedan vidare förmäles,

under en särskild egofigur n:o 291 såsom skogsmark med grad

10 (— -j*y af full grad) tillagd »Nya Trollhätte kanalbolags enskilda

hemman».

Bland Nya Trollhätte kanalbolags tillgångar hade i räkenskaperna

för åren 1863—-1866, såsom ofvan antydts, upptagits, förutom »kanalverket

oskiljaktigt tillhöriga hemman, verk och lägenheter», jemväl

»kanalbolagets enskilda hemman, verk och lägenheter».

Å bolagsstämma den 28 december 1867 hade emellertid aktieegarne

beslutit, att från och med samma år och allt framgent de »bolaget

enskildt tillhörande hemman, verk och lägenheter», i 1866 års

utgående inventariekonto upptagna till 25,434 riksdaler 89 öre, jemte

afkastningen deraf skulle från det allmänna till det enskilda bokslutet

öfverföras »för att bolaget enskildt tillgodokomma». Till följd af detta

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

beslut hade också, enligt hvad i revisionsberättelsen för år 1867 meddelades,

rubriken »kanalbolagets enskilda hemman, verk och lägenheter»

jemte derunder antecknade hemmandelar, utom ett hälft mantal Lilla

Håjum och | mantal åker, uteslutits ur de allmänna räkenskaperna för

1867 och följande år. Berörda, åt ijenstemän till begagnande upplåtna

två hemmansdelar, hade deremot utan åsatt värde öfverflyttats i kanalverkets

hufvudbok under den förut förekommande rubriken »Hemman

på lön åt tjensteman». Dessa hemmansdelar inginge alltså fortfarande

i de allmänna räkenskaperna.

Ifrågavarande åtgärd, hvarigenom en del af kaualverkets fasta

egendom blifvit undandragen bolaget och såsom enskild egendom tilllagd

dess aktieegare, och hvilken åtgärd för visso strede emot revisorernes

här ofvan uttalade åsigter om dispositionsrätten af berörda fastigheter,

hade äfven ådragit sig Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet,

hvilket framginge deraf, att den af bolagets revisorer för år 1867 aflåta,

till Kongl. Maj:t ingifna berättelse, deri denna åtgärd omförmälts,

af Kongl. Magt öfverlemnats till juslitiekanslersembetet.

Bemälda embete hade inhemtat yttrande från kanalbolagets direktion,

hvilket yttrande, deraf revisorerne tagit del, syntes revisorerne

för vidlyftigt att i berättelsen intagas och särskilt bemötas, helst revisorerne

ansåge detsamma vara i hufvudsak vederlagdt af hvad de förut

anfört. Justitiekanslersembetet hade emellertid funnit sig icke ega

anledning att någon vidare åtgärd i målet vidtaga; och vid sådant

förhållande hade de af Kongl. Maj:t tillsatte revisorerne för granskning

af Nya Trollhätte kanalbolags förvaltning och räkenskaper saknat anledning

att återkomma till detta ämne.

Enligt hvad i den af kanalbolagets revisorer år 1867 afgifna berättelse

meddelades, hade revisorerne af det vid ordinarie bolagsstämma

med aktieegarne i bolaget den 6 september 1866 förda protokoll inhemta^

bland annat,

att då tid efter annan hos direktionen framställningar blifvit

gjorda åf egare till åtskilliga å kanalbolagets område uppförda fabriker

och andra industriella inrättningar om beredande af rättighet för dem

att erhålla eganderätt till de åt dem upplåtna byggnadsplatser, för att

derigenom kunna på fördelaktigare vilkor än förut förskaffa sig förlagslån

mot inteckning i deras verkstäder och öfriga byggnader, men en

sådan fördel nu vore dem betagen, då de endast på arrende innehade

sina tomter, hade direktionen förklarat sig hafva funnit flere skäl tala

för bifall till ifrågavarande framställning; men då det område, hvaröfver

kanalbolaget disponerade, bestode dels af sådana hemman och lägenheter,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

49

som genom nådigt privilegium af den 13 december 1793 blifvit af

staten åt det gamla kanal- och slussverksbolaget för alla tider på perpetuel

arrende förlänte och således icke finge från kanalverket afsöndra,

dels ock af sådana, som genom köp förvärfvats antingen af det

gamla eller det nya bolaget, och då ofvan omförmälda verk och byggnader

blifvit anlagda å förstnämnda kanalverket oskiljaktigt tillhöriga

hemmans område, hade således deruti förefunnits ett hinder för direktionen

att meddela eganderätt å de upplåtna byggnadsplatserna;

att emellertid direktionen ansett denna olägenhet kunna lättast

undanrödjas derigenom, att såväl berörda, redan upplåtna platser som

annan dertill lämplig, samma slags hemman tillhörig mark jemte vattenfall

blefve utbytte med egor af motsvarande värde, tillhörande bolagets

enskilda hemman, äfvensom direktionen ur en annan synpunkt funnit

utbyte af vissa delar utaf egorna till bolagets ofvaunämnda tvenne

slags hemman mot hvarandra önskvärdt, enär till följd af grundens

beskaffenhet det ej kunnat undvikas, att större delen af kanalen och

de nya slussarna blifvit anlagda å bolagets enskilda hemmans mark,

som skulle kunna till enskilda personer afyttras, hvilket i direktionens

tanke vore i alla afseenden olämpligt, då i främsta rummet det område,

hvarå sjelfva kanal- och slussverket är beläget, naturligtvis borde

tillhöra sådana hemman, som icke kunde af bolaget kanalverket frånskiljas;
att

båda ofvan antydda ändamål syntes direktionen lämpligast

och under minsta olägenhet kunna ernås, om ett utbyte egde rum

emellan det område, hvarå kanal- och slussverket blifvit anlagdt med

tillhörande dragvägar, upplagsplatser m. m., och den mark med derinvid

belägna vattenfall, som vore lämpliga för fabriks- och andra inrättningar

och der åtskilliga redan blifvit uppförda, genom hvilken

anordning hela kanalverket komme att befinnas inom de kanalbolaget

på perpetuel arrende förlänta hemmans gränser, utan att kunna derifrån

afsöndras, och deremot de för industriella företag i betydligare omfattning

tjenliga platser komme att tillhöra bolagets enskilda hemman och

lägenheter;

att till befrämjande af en så beskaffad bytesåtgärd direktionen

ombesörjt verkställande af laga skifte emellan de för meranämnda

ändamål lämpliga delar af bolaget oskiljaktigt tillhöriga hemman af

Stora Håjum och Olidan samt dess enskilda hemman Åker och f J af

Stora Håjum;

Bih. till lliksd. Vrot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

och att aktieegarne till alla delar gillat och bifallit hvad direktionen

sålunda yttrat och hemstält samt bemyndigat direktionen att i

vederbörlig ordning befordra det förrättade skiftet till fastställelse.

Vid skiftet hade, enligt hvad i en senare revisionsberättelse meddelades,

iakttagits, att kanalen, såvidt den haft sin sträckning öfver do

skiftade hemmanens områden, blifvit med nödigt utmål förlagd uteslutande

på kronohemmanen Olidans och mantal Stora Håjums egor,

hvaremot marken emellan kanallinien och Göta eif tilldelats bolagets

hemman; och hade skiftesförrättningarna blifvit af Väne härads egodelningsrätt

genom särskilda beslut den 28 februari 1867 faststälda till

laga efterrättelse.

Af hvad sålunda blifvit meddeladt framginge, enligt revisorernes

förmenande, otvetydigt, att anledningen till det omförmälda skiftets

anställande ingalunda varit att bereda kanalverket en fördel, utan fastmer

att söka från detsamma skilja platser, hvilka, såsom tjenliga för

industriella anläggningar, hade högt försäljningsvärde; ty att det område,

hvarå sjelfva kanalen och slussarna med tillhörande dragvägar

m. m. vore beläget, äfven utan det vidtagna skiftet måste anses hafva

varit från kanal- och slussverket oförytterlig!, kunde väl, äfven med

aktieegarnes uppfattning om dispositionsrätten till de s. k. enskilda

hemmanen, verken och lägenheterna, icke förnekas.

Hvad lagligheten af sjelfva skiftesförrättningarna vidkomme, hade

revisorerne velat erinra, att, oafsedt att de öfvergått hemman, å hvilka

storskifte förut egt rum, och att genom skiftet bildats egofigurer, som

stode i'' strid med skiftesstadgans föreskrifter, med skiftet afsetts, att

jord, som Kongl. Maj:t i ofvanberörda bref och privilegier af den 2

februari 1838 förklarat icke få från kanalverket afsöndras, skulle detsamma

frånhändas, utan att, försåvidt revisorerne kunnat inhemta,

Kongl. Maj:ts tillstånd dertill erhållits.

Jemte uppräknande af åtskilliga försäljningar af bolagets jord

och tomter, som efter år 1862 egt rum, anföra revisorerne vidare, att

enligt revisorernes åsigt, i fråga om kanalbolagets fastigheter till omförmälda

försäljningar bort utverkas Kongl. Maj:ts tillstånd, och de

inflytande köpeskillingarne bort i kanalverkets allmänna räkenskaper

redovisas.

Enligt de för Nya Trollhätte kanalholag utfärdade privilegier

hade bolaget till det gamla Trollhättebolaget utbetalt en lösesumma af

419,375 riksdaler banko, eller 629,062 kronor 50 öre. Någon ytter
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

ligare verklig inbetalning å aktierna i det nya bolaget syntes icke

hafva egt rum.

Alltsedan år 1863, eller det år, hvarmed bolaget skulle till statsverket

inbetala, förutom en afgift af 15,000 kronor, allt, hvarmed behållna

inkomsten öfverstege 150,000 kronor, hade bolaget kunnat tillgodoräkna

sig berörda inkomst; och att bolagets behållning under

många föregående år betydligt öfverstigit sagda summa, framginge

deraf, att, jemlikt bolagets revisorers berättelse för år 1863, eller det

första år, för hvilket sådan berättelse till Kongl. Maj:t afgifvits, bolagets

behållna inkomst för detta år utgjort 245,787 kronor 52 öre. . Härtill

komme, hvad bolaget tillförts från de såsom aktieegarnes enskilda tillhörighet

särskildt bokförda tillgångar. Enligt taxeringslängderna för

inkomstbevillningen inom Trollhätte socken hade aktieegarne för åren

1884, 1885, 1890 och 1894 taxerats för en årsinkomst af de enskilda

tillgångarne å respektive 9,166 kronor, 9,835 kronor, 16,189 kronor

och 16,215 kronor.

Härvid hade revisorerne velat tillägga, att, enligt hvad revisorerne

inhemtat, för år 1895 till Nya Trollhätte kanals aktieägare utdelats,

förutom ofvannämnda belopp 150,000 kronor, en årsvinst af 45,000

kronor.

Från Handels- och sjöfartsfonden hafva under åren 1838—1862,

i enlighet med hvad i privilegierna utlofvades, till Nya Trollhätte

kanalbolag utbetalts 90,000 kronor årligen, eller tillsammans 2,250,000

kronor.

De för åren 1863—1894 till samma fond från bolaget inbetalda

medel hade enligt eu af revisorerne gjord specifikation, till hvilken

utskottet får hänvisa, utgjort tillsammans 1,291,368 kronor 11 öre.

Vid en jemförelse emellan, å ena sidan, statsverkets betydande

uppoffringar för ifrågavarande kanalverk och dess erhållna ersättningar

derifrån samt, å andra sidan, kanalbolagets för kanalens ombyggande

tillskjutna medel och deraf hemtade ansenliga vinst hafva revisorerne

erinrat om det i 1838 års privilegier förekommande uttalandet derom,

att do i privilegierna intagna vilkor och förmåner blifvit af Kongl.

Maj:t stadgade och medgifna »med hänsigt, å ena sidan, att bereda

säkerhet för arbetenas utförande enligt den faststälda planen, att betrygga

kanalfartens framgena vidmagthållando i ändamålsenligt skick

och att i sinom tid bereda staten någon ersättning för dess kostnader

i och för detta företag, och, å den andra, att lemna bolaget skalig ersättning

för de uppoffringar, detsamma dervid kommer att vidkännas».

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Derest de i detta ämne af revisorerne uttalade åsigter vunnit

tillämpning, skulle naturligtvis den statsverket tillkommande andel i

bolagets vinst hafva blifvit större; men äfven i ett annat afseende

både bolagets åtgöranden, enligt revisorernes förmenande, ländt till

minskning i denna andel. Då ju bolaget alltsedan år 1863 först och

främst varit berättigadt till 150,000 kronor af nettovinsten, och öfverstigande

vinst skolat tillfalla kronan, hade nemligen i sjelfva verket

alla de utgifter, som af bolaget beslutats för ändamål, hvilka icke i

bolagets regler föreskrifvits eller med dess verksamhet haft omedelbart

samband, bestridts af medel, som, derest utgifterna ej förekommit,

bort till . statsverket inlevereras. Af sådana utgifter hade revisorerne

exempelvis velat omförmäla dem, som utgått för väganläggningar,

hvilka icke stått i något samband med kanalbyggnaden eller trafiken

å kanalen.

I sammanhang härmed hade revisorerne velat meddela, att, sedan

kanalverkets i bolagsreglorna för Nya Trollhätte kanalbolag föreskrifna

reparationsfond vid 1869 års slut uppgått till det bestämda beloppet

af 150,000 kronor, Kongl. Maj:t den 2 oktober 1874, på framställning

af bolagets direktion, med ändring af berörda bestämmelse förordnat,

att, då behållna årsinkomsten af kanal verket öfverstege 150,000 kronor,

högst 7,500 kronor af öfverskottet skulle årligen, räknadt från och med

ar 1874, läggas till reparationsfondens kapital och med ränta på ränta

förökas, till dess fonden uppginge till 300,000 kronor, under iakttagande

att, då fonden blifvit minskad, densamma skulle medelst förnyad insättning

af högst 7,500 kronor årligen återbringas till nyssberörda

belopp 300,000 kronor.

Af bolagets revisorers berättelse för år 1893 framginge, att

reparationsfonden vid det årets slut stigit till det sålunda föreskrifna

beloppet.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade kanalbolagets direktion i

skrifvelse den 18 juni 1894 hos Kongl. Maj:t på anförda skäl hemstält,

att förenämnda fond å 300,000 kronor skulle bibehållas under

namn af reservfond för att, på framställning af direktionen, efter Kongl.

Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall användas för bekostande af företag

af större betydenhet samt att för bestridande af sådana reparationer

och förbättringar, som, ehuru icke af den betydelse, att reservfonden

derför behöfde anlitas, dock hade den omfattning, att de icke

kunde af öfverskottet å ett års inkomst bestridas, skulle bildas en

reparationsfond på det sätt, att vid hvarje års slut räntan af det ka
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

53

pital, hvaraf fonderna bestode, skulle afsättas till reparationsfonden,

till dess denna växt till 300,000 kronor, och vore denna framställning

på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Af hvad ofvan blifvit meddeladt ansåge revisorerne framgå, att

det kunde ifrågasättas, huruvida vid förvaltningen af Nya Trollhätte

kanalbolags angelägenheter statens berättigade intresse blifvit vederbörligen

tillgodosedt; och med anledning häraf samt med hänsyn till

de högst värdefulla tillgångar, som förefunnes i de invid kronans mark

vid Trollhättan befintliga vattenfall, och hvilkas tillvaratagande gifvetvis

vore för statsverket af största vigt, hade revisorerne, som besökt

Trollhättan för att taga närmare kännedom om kanalverket och förhållandena

i öfrigt å platsen, ansett sig böra å hvad här'' ofvan blifvit

meddeladt fästa Riksdagens uppmärksamhet, under uttalande af den

mening, att en på allsidig granskning grundad utredning borde åvägabringas

till åstadkommande af full klarhet angående kronans och bemälda

bolags inbördes rättsförhållanden, i sammanhang hvarmed äfven

borde tagas i öfvervägande, huruvida icke kanalverket måtte kunna

genom lösen eller köp för kronan förvärfvas. En sådan utredning

syntes under närvarande förhållanden vara så mycket angelägnare,

som fråga nyligen väckts om utvidgning af Trollhätte kanal eller om

beredande af annan utfartsväg från Venern till Vesterhafvet, hvilken

frågas lösning otvifvelaktigt komme att beröra statens intressen vid

Trollhättan.

Öfver denna revisorernes framställning hafva yttranden afgifvits

af kammarkollegium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län

och direktionen för nya Trollhätte kanalbolag.

I utlåtande den 30 sistlidne januari har kammarkollegium i förevarande

ämne anfört, att åtskilliga af de genom 1793 års privilegium

till Trollhätte kanal och slussverks bolag upplåtna hemman och lägenheter,

hvilka enligt samma privilegium skulle bibehålla deras krononamn

och natur, emellertid i jordeböckerna för tiden derefter och allt

hittills förekomme under skatte- eller frälsetitel, särskild! -jstT mantal

Håjum, hvilket utgjorde en del af skattehemmanet Stora Håjum n:o 2,

om 1 mantal, äfvensom Olidan, hvilken senare fastighet omfattade två

särskilda hemman n:is 1 och 2, hvartdera om £ mantal, det eua skatte

och det andra frälse; att denna omständighet dock vore utan betydelse,

då, hvad denna kategori af kanalbolagets fastigheter anginge, deras

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

egenskap af kronoegendom och deras oskiljaktighet från kanalverket

städse varit af kanalbolaget erkänd; att kanalbolagets öfriga fastigheter,

såvidt de funnes i jordeböckerna upptagna, derstädes vore införda

såsom skatte eller frälse; att f mantal Stora Håjum n:o 2, på

sätt revisorerne angifvit, till Trollhätte gamla bolag försålts genom

kollegii skatteköpebref den 11 augusti 1795, hvaruti emellertid något

särskildt förebehåll om inskränkning i bolagets dispositionsrätt till

hemmanet icke förekomme; att kollegium i öfrigt icke ur sina handlingar,

såvidt de hunnit undersökas, vore i tillfälle att rörande kronans

och kanalbolagets rättsförhållanden meddela någonting utöfver hvad i

ärendet redan funnes upplyst och utredt; samt att kollegium, med afseende

å hvad i ärendet förekommit, icke kunde annat än dela revisorernes

uppfattning om önskvärdheten af en närmare utredning angående

dessa förhållanden; hvarjemte kollegium, beträffande särskildt den nu

väckta frågan om skyldighet för kanalbolaget att till statsverket redovisa

afkomst af åtskilliga bolagets så kallade enskilda tillgångar —

hvilken fråga, likasom den om beståndet och befogenheten af de i

ärendet omförmälda egoskiftesåfgärder, borde i händelse af fullföljd

ankomma på laga domstols pröfning — ansett sig icke böra underlåta

att erinra, hurusom uti en, såsom det ville synas, likartad fråga

rörande förvaltningen af Strömsholms kanalverk rättegång, jemlikt

Riksdagens år 1875 derom meddelade föreskrift, varit af fullmägtige i

riksgäldskontoret mot Strömsholms nya kanalbolag anhängiggjord, uti

hvilken genom Kongl. Maj:ts dom den 30 juli 1878 slutligen afgjorda

rättegång fullmägtiges talan äfven bifallits.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län har den 30

januari afgifvit yttrande i detta ämne, till hvilket yttrande, som finnes

bilagdt såväl revisorernes berättelse som nedannämnda i detta ämne

väckta motioner, utskottet tillåter sig hänvisa under framhållande, att

Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit hvad i ärendet förekommit

innefatta skäl nog för tillstyrkande af revisorernes gjorda framställning

om en revision, dess hellre som, för den händelse, att kronan

skulle anses böra inlösa kanalverket, det för åvägabringande af öfverenskommelse

härom med bolaget syntes vara af framstående vigt att

ernå full klarhet om beskaffenheten af de rättsförhållanden, som förefunnos

emellan kronan och bolaget.

Med ytterligare skrifvelse har Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Elfborgs län till Kongl. Maj:t insändt afskrift af skrifvelse till justitiekanslersembetet,

deri meddelats, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

55

vid granskning af handlingarna rörande ofvan omförmälda skiften

funnit bolaget hafva genom skiftena, kronan till förfång, tillvälla! sig

orättmätiga fördelar, samt derjemte inhemtat, att vid skiftena förelupit

vissa formela oegentligheter af sådan beskaffenhet, att klandertalan

ännu kunde af kronan anställas med utsigt att få skiftena undanröjda.

Äfven till denna, på lika sätt som Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

förut omförmälda skrifvelse tillgängliga handling tillåter sig

utskottet att hänvisa.

Direktonen för Nya Trollhätte kanalbolag har i förevarande ämne

hufvudsakligen anfört följande:

Såsom i revisorernes berättelse omförmäles, hade Kongl. Maj:t

den 13 december 1793 utfärdat privilegium för Trollhätte-kanal- och

slussverksbolag, hvarigenom, bland annat, vissa hemman och lägenheter

öfverlemnats åt bolaget att med bibehållande af deras krononamn

och natur under perpetuel! arrende tillträda, innehafva och nyttja

samt med det nya kanal- och slussverket för alla tider införlifva och

inkomsterna deraf uppbära och gagna, utan att någon afsöndring deraf

vore tillåten. Att annan fast eller lös egendom, som kanal- och slussverksbolaget

kunde förvärfva, skulle på dylikt sätt införlifvas med

kanal- och slussverket, derom förekomme icke något stadgande vare

sig i 1793 års privilegium eller i de samtidigt utfärdade bolagsreglerna.

Emellertid hade bolaget förvärfvat flera hemman och lägenheter

dels genom köp från enskilde och dels genom skatteköp. Till dessa

hemman och lägenheter egde detta bolag alltså enligt direktionens

mening oinskränkt egande- och dispositionsrätt.

Uti Kongl. Maj:ts privilegium för nya Trollhätte kanalbolag den

2 februari 1838 hade det nya bolagets förhållande till det gamla

bolaget reglerats på det sätt, att detta senares alla rättigheter skulle

öfvergå till och alla dess skyldigheter öfvertagas af det nya bolaget.

Det ålades nemligen det nya bolaget att till aktieegarne i det gamla

erlägga lösen med 55 rdr banko för hvarje aktie; och att dermed all

det gamla bolagets rätt öfvergick till det nya, framginge med pil

önskvärd tydlighet deraf, att sjelfva de till innehafvaren stälda akt.iebrefven

i det gamla bolaget inköptes af det nya, som — om numera

gängse åskådningssätt finge läggas till grund för bedömande af uppgörelsens

natur — borde betraktas såsom ende aktieegare i det gamla

bolaget; och enligt privilegiets § 10 blefvo dessa aktier deponerade

hos statskontoret, der de skulle qvarblifva, till dess kanalens ombyggnad

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

blifvit fullbordad, och derifrån bolaget också först genom Kongl. Maj:ts

beslut den 28 juli 1846 erhållit medgifvande att utbekomma desamma.

I fråga om det gamla bolagets skyldigheter stadgades i privilegiets

§ 2, att det nya bolaget skulle ansvara för fullgörande af det gamla

bolagets åligganden och förbindelser, hvarefter det heter:

»kunnande i följd häraf de till gamla Trollhätte kanal- och slussverksbolag,

genom nådigt privilegium af den 13 december 1793, förlänte

lägenheter icke af nya bolaget från kanalverket afsöndras».

Reglerna för det nya bolaget, hvilka faststäldes samma dag, som

privilegiet utfärdades, innehölle i 7 S enahanda bestämmelse, i följande

ordalag.

»De af Kongl. Maj:t genom nådigt privilegium af den 13 december

1793 till gamla Trollhättebolag förlänte och nu af det nya bolaget förvärfvade

lägenheter få icke af detta ifrån kanalverket afsöndras.»

Hvarken i privilegiet eller i bolagsreglerna förekomme något

dylikt stadgande rörande det gamla bolagets öfriga, af det nya bolaget

förvärfvade egendom.

Då Kongl. Maj:t ansett lämpligt att inskärpa, att de af kronan

till det gamla bolaget förlänta lägenheterna icke finge från kanalverket

afsöndras, ehuru sådant vore en sjelffallen och oemotsäglig följd deraf,

att det nya bolaget i afseende på dessa lägenheter allenast inträdde i

det gamla bolagets rätt, men uttryckligen inskränkte denna föreskrift

att gälla endast de hemman och lägenheter, hvilka egdes af kronan,

syntes redan deraf klart följa, att Kongl. Maj:t icke åsyftat att inskränka

den fria eganderätt till det gamla bolaget tillhöriga hemman

och lägenheter, hvilken det nya bolaget af det gamla förvärfvade

genom den uppgörelse, som det enligt privilegiet ålåg det nya bolaget

att med det gamla träffa och fullborda.

Revisorerne hade emellertid såsom sin åsigt uttalat, att dessa

fastigheter »bort uteslutande för kanalverket användas och såsom dess

egendom betraktas».

Såsom stöd härför hade först anförts, att det gamla bolaget förvärfvat

dessa fastigheter för »kanalens behof och för dess räkning».

För detta i och för sig ej fullt klara påstående hade emellertid ej något

skäl anförts, och direktionen vågade betvifla, att det hölle streck.

Direktionen ansåge troligt, att dessa hemman eller åtminstone vissa af

dem förvärfvats af det gamla bolaget i syfte att undanrödja hinder

från jordegarnes sida för kanalens framdragande öfver deras mark; men

häraf följde naturligtvis icke, att den för sådant ändamål obehöfliga

jordareal vore afsedd för kanalens behof. Efter kanalens utförande

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets "Utlåtande N:o 41.

57

kunde denna jordareal af bolaget antingen afyttras eller af bolaget

användas till beredande af intägt vid sidan af hvad kanalen afkastade.

Direktionen hade öfver hufvud taget hvarken i de af revisorerne

åberopade eller i andra, ämnet rörande handlingar kunnat finna ens

en antydan, att det gamla kanalbolagets dispositionsrätt öfver dessa

hemman varit på något sätt eller i något afseende inskränkt. Då

revisorerne uttryckligen erkände, att hvad det nya bolaget kunde hafva

besparat genom inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats för sjelfva

kanalen, dess banker m. m., skäligen borde anses såsom aktieegarnes

enskilda egendom, syntes följdrigtigheten fordra, att det samma erkändes

gälla rörande det gamla bolagets rätt till hela den af bolaget

förvärfvade egovidd, som icke erfordrades för något kanalverkets

ändamål.

Ett särskildt stöd för sin åsigt hade revisorerne trott sig finna

deri, att i 1838 års privilegium det nya bolaget tillförsäkrats att

»kanalen och dess slussar med allt hvad dertill hörer, eller densamma

härigenom tillagdt varder, allt framgent i everldeliga tider ega, underhålla

och afkastningen sig till nytta använda».

Frånsedt, att den jord, hvarom nu vore fråga, väl icke rimligen

kunde sägas höra till kanalen och dess slussar, och att genom privilegiet

uttryckligen endast de kronan tillhöriga lägenheter tillagts kanalverket

såsom derifrån oskiljaktiga, kunde talet om den everldeliga

eganderätten knappast anses vara annat än ett betydelselöst uttryckssätt.

För några tiotal år sedan hade det varit och vore måhända ännu

vanligt vid köp enskilde emellan, att säljaren sades »afhända sig fastigheten

och tillegna densamma köparen att densamma för all framtid

besitta och behålla». Men lika litet som dermed åsyftades någon inskränkning

i köparens fria dispositionsrätt, lika litet kunde de af

revisorerne åberopade uttrycken i privilegiet anses måttgifvande för

bolagets rätt. Att dessa icke finge fattas efter ordalagen, framginge

bland annat deraf, att bolaget i sådant fall skulle hafva erhållit eganderätt

äfven till de af kronan upplåtna hemman med rätt enligt § 12

mom. a i privilegierna att låta dem »lagligen inteckna».

Under de 25 första åren af nya bolagets tillvaro, då jemväl inkomsten

af kanalverket odelad tillföll aktieegarne, hade frågan om

rätten till ifrågavarande hemman ingen aktuel betydelse; aktieegarne

egde åtnjuta all bolagets inkomst.

Bill. till Eilcsd. Vrot. 1896. i Sami. 1 Afd. 35 Iläft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

Men då kronan från och med år 1863 egde erhålla allt, hvarmed

kanalverkets behållna inkomst öfverstege 150,000 kronor, väcktes år

1862 af bolagets revisorer det förslag, att dädanefter två bokslut skulle

upprättas, nemligen ett allmänt, omfattande kanal- och slussverkets

samtliga tillhörigheter äfvensom alla dess inkomster och utgifter, samt

ett särsJcildt för bolagets enskilda räkning, hvilket skulle innehålla

å ena sidan:

a) alla bolaget enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt

afkastningen deraf;

b) bolagets enskilda fordringar; och

c) det belopp, högst 150,000 rdr, som bolaget jemlikt 9 § i

dess privilegium af kanalverkets årliga afkastning kan utbekomma;

samt

å andra sidan:

a) sådana bolagets möjliga skulder, för hvilka kanalverket icke är

ansvarigt;

b) den å aktierna gjorda utdelning;

c) bevillningen till staten för aktieutdelningen; och

d) alla andra sådana af bolaget bestridda utgifter, med hvilka

kanalverket ej får belastas.

Å bolagsstämma den 16 december 1862 hade detta förslag bifallits,

dock med den af bolagets direktion föreslagna inskränkning,

att de bolaget enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt afkastningen

och underhållet deraf, med undantag endast af skeppsdockan,

ej skulle i det enskilda utan i det allmänna bokslutet tillsvidare upptagas;

dervid dock aktieegarne tillkännagåfve sig vilja hafva uttryckligen

förklarat, att bolagets egande- och dispositionsrätt till berörda

hemman och lägenheter, hvilken aktieegarne lika med bolagets revisorer

och direktion funno vara obestridlig, skulle för all framtid förblifva

orubbad, samt att, i händelse inträffande omständigheter dertill framdeles

skulle föranleda, ifrågavarande hemman och lägenheter jemte afkastningen

deraf komme att från det allmänna till det enskilda bokslutet

öfverföras och komma bolaget enskildt till godo.

Såsom skål för berörda inskränkning hade direktionen anfört

bland annat:

att de nya slussarne voro uppförda på mark tillhörande ett af

de enskilda hemmanen, och att de bolaget enskildt tillhöriga delar af

hemmanet Stora Håjum och den så kallade Bolagsqvarn vid Trollhättan

vore sammanblandade med de kanalverket oskiljaktigt tillhörande delar

af samma hemman och qvarnverk.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

59

Med afslutandet af de laga skiften, som revisorerne omförmält,

vore emellertid de vigtigaste skälen för de enskilda hemmanens bibehållande

i det allmänna bokslutet undanröjda; och, såsom revisorerne

meddelat, hade också enligt beslut å bolagsstämma den 28 december

1867 de bolaget enskildt tillhörande hemman, verk och lägenheter,

med undantag af två, åt tjenstemän till begagnande upplåtna hemman,

från och med samma år blifvit öfverförda till det särskilda

bokslutet.

Att denna åtgärd omförmäldes i berättelsen öfver granskningen

af 1867 års förvaltning, hade revisorerne meddelat; till detta meddelande

borde emellertid fogas den upplysning, att enligt berörda revisionsberättelse

samtliga revisorerne, såväl de af Kongl. Maj:t som de

af bolaget utsedde, enhälligt förklarat, att, då direktionens åtgärder ej

lemnat revisorerne anledning till någon anmärkning, revisorerne ansåge

sig böra tillstyrka, att décharge för revisionsåret måtte direktionen

meddelas.

Vid föredragning af denna revisionsberättelse hade Kongl. Maj:t

förordnat, att handlingarne skulle öfverlemnas till justitiekanslersembetet,

för vidtagande af den åtgärd, hvartill omständigheterna för bevarande

af kronans rätt kunde föranleda.

Justitiekanslern infordrade }dtrande i saken från kanalbolagets

direktion.

För innehållet af detta yttrande hade Riksdagens revisorer icke

redogjort, enär det synts dem för vidlyftigt; ej heller hade de deri

anförda skäl af revisorerne upptagits till bemötande. Då emellertid do

deri uttalade åsigter i allt hufvudsakligt öfverensstämde med dem, som

den nuvarande direktionen i denna sin förklaring sökt göra gällande,

skulle ej heller direktionen här lemna någon fullständig redogörelse

för detta yttrande. Likväl borde derur här angifvas en synpunkt, som

förut ej framhållits, nemligen följande:

Ifrågavarande hemman, verk och lägenheter utgjorde allenast en

del af bolagets före år 1863 uppkomna behållning utöfver kanal- och

slussverket med dess tillhörigheter. Utefter den långa kanalsträckan

hade i och för arbetets fortgång åtskilliga lägenheter inköpts och åter

försålts. Det vore en tillfällighet, att en del af de medel, som af aktieegarnes

tillskott, statsmedel och kanal-intägter besparats, förblifvit placerade

just i de hemman, hvarom nu vore fråga. Kronan kunde ej

ega bättre rätt till dem än till bolagets enskilda, i lös egendom eller

kontanta medel bestående behållning; men på denna hade något anspråk

från kronans sida ej afhörts.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Såsom revisorerne meddelat, hade justitiekanslersembetet icke

funnit sig ega anledning att någon vidare åtgärd i målet vidtaga.

Direktionen ansåge härtill böra läggas den efter direktionens mening

vigtiga upplysning, att detta embetets af revisorerne ordagrant refererade

beslut föreginges af eu motivering, hvilken, då den icke vore vidlyftig,

men det oaktadt uttömmande, direktionen tilläte sig att ordagrant afskrifva,

helst densamma kunde af direktionen åberopas såsom en sammanfattande

utslutning af denna del af direktionens framställning.

Justitiekanslersembetets ifrågavarande, den 27 februari 1869 meddelade

resolution lydde sålunda:

»Då hvarken Kongl. Maj:ts den 25 augusti 1837 gifna nådiga

resolution i anledning af gjordt anbud att verkställa utvidgning af Trollhätte

kanal och ombyggnad af Trollhätte slussar eller Kongl. Maj:ts

den 2 februari 1838 för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade nådiga

privilegium eller det i öfverensstämmelse dermed emellan Kongl. Maj:t

och kronan samt bemälda bolag den 20 mars sistnämnda år afslutade

kontrakt, genom hvilka handlingar bolagets skyldigheter och rättigheter,

enligt 1 § i de af Kongl. Maj: t den 2 februari 1838 för bolaget

faststälda regler, bestämmas, efter justitiekanslersembetets omdöme,

lemna stöd för antagande deraf, att genom bolagets anmärkta åtgärd att

ur dess allmänna räkenskaper utesluta värdet af ifrågavarande hemman,

lägenheter och inrättningar, hvilka blifvit dels af det äldre Trollhätte

kanalbolag genom köp förvärfvade och till Nya Trollhätte kanalbolag

mot lösen öfverlåtna, dels ock af sistnämnda bolag före år 1863 inköpta,

samt att låta dessa egendomars behållna afkastning föras aktieegarne

enskildt till godo, Kongl. Maj:ts och kronans rätt skulle blifvit

förnärmad, finner justitiekanslersembetet sig icke ega anledning att

någon vidare åtgärd i detta mål vidtaga.»

För de skäl, hvilka af kanalbolagets direktion uppgifvits hafva

föranledt direktionens, sedermera af aktieegarne gillade beslut om föranstaltande

af de af revisorerne tadlade laga skiften, hade revisorerne

utförligt redogjort i sin berättelse. Direktionen hade uppgifvit, att dessa

skiftesåtgärder åsyftade en sådan fördelning af det område, öfver hvilket

bolaget disponerade och inom hvilket bolagets enskilda och kronans

egor delvis voro med hvarandra sammanblandade, att å ena sidan jord,

som icke erfordrades för kanalverkets behof, men deremot vore lämplig

till försäljning, tillädes bolagets enskilda hemnjan i utbyte mot annan

mark af samma värde, och å andra sidan kanalen i hela dess sträckning

komme att ligga å mark, som oskiljaktigt tillhörde kanalverket. Direktionen

hade, med ett ord, åsyftat att bereda såväl kanalverket och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

61

kronan som kanalbolagets aktiéegare en fördel, och det icke blott direkt

utan äfven indirekt genom att lemna anläggare af industriella verk och

inrättningar tillfälle att förvärfva eganderätt till derför lämplig mark

och således uppmuntra till sådana anläggningar, hvilket naturligtvis

skulle lända kanalen och trafiken till båtnad.

Revisorerne hade emellertid förklarat sig anse det otvetydigt, att

anledningen icke varit att bereda kanalverket en fördel.

Den nuvarande direktionen saknade naturligtvis möjlighet att utreda,

huruvida hennes företrädare med sina åtgärder verkligen åsyftat

hvad protokollen och öfriga handlingar angifva såsom dessa åtgärders

syfte. Men så mycket kunde direktionen med bestämdhet vitsorda,

att icke någon för henne känd handling innehölle upplysning derom,

att icke de personer, som deltogo i besluten om ifrågavarande skiftesåtgärder,

verkligen i god tro åsyftat att derigenom främja äfven kanalverkets

bästa. Till den verkan, det kunde hafva, tilläte sig direktionen

meddela, att förslaget väcktes af kanalbolagets dåvarande verkställande

direktör öfverste Nils Ericson. Det vore alltså han, hvars minne vore

hvarje svensk man kärt och hvars lifliga intresse för det allmänna en

långvarig verksamhet vitsordade, — det vore han som, derest Riksdagens

revisorers påstående vore rigtigt, i främsta rummet drabbades

af beskyllningen att hafva allenast föreburit omtanke om det allmännas

bästa, under det han i sjelfva verket »fastmer» åsyftat att bereda bolagets

aktieegare en fördel på kanalverkets bekostnad.

Då revisorerne dragit sjelfva lagligheten af skiftesförrättningarne

i tvifvel, kunde det vara tillräckligt att hänvisa dertill, att de blifvit

af vederbörande egodelningsrätt iäststälda. Emellertid borde vidare

upplysas, att revisorernes uppgift, att skiftena öfvergått hemman, å

hvilka storskifte egt rum, icke vore rigtig.

Det ena skiftet afsåge de bolaget enskildt tillhöriga hemmanen

\ mantal Lilla och || mantal Stora Håjum samt kronan tillhöriga

mantal Stora Håjum. Dessa hemmans inegor hade icke undergått storskifte,

hvaremot utmarken delats i storskifte mellan Lilla och Stora

Håjum. Derför hade också Lilla Håjums utmark undantagits från skiftet,

utom såvidt för erhållande af regulier rågång erfordrats; hvaremot Stora

Håjums förut samfälda utmark naturligtvis delats de båda hemmansdelarne

emellan.

Det andra laga skiftet omfattade bolaget enskildt tillhöriga \ mantal

Åker och kronans {- mantal Olidan, hvilka hemmans egor icke, såvidt

direktionen af skifteshandlingarne kunnat finna, förut delats genom

storskifte.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Tillåtande N:0 41.

Revisorernes förmenande, att Kongl. Maj:ts tillstånd till skiftet

skulle hafva erfordrats, berodde uppenbarligen på ett missförstånd. Att

kronans hemman förklarats icke få från kanalverket afsöndras, kunde

naturligtvis icke frikalla dem från att på yrkande af annan, som med

dem hade sammanblandade egor, ingå i skifte.

I afseende å de af revisorerne omförmälda försäljningar af bolagets

fasta egendom, har direktionen erinrat, att, äfven om man, i

strid med hvad direktionen sökt göra gällande, skulle anse bolaget

oberättigadt att utan Kongl. Maj:ts tillstånd afyttra sin fasta egendom,

deraf dock icke omedelbart följde, att, derest sådant tillstånd erhållits,

köpeskillingen skulle tillfalla statsverket. Och i alla händelser kunde

denna köpeskilling icke räknas till sådana bolagets inkomster, som enligt

9 § i privilegierna skulle redovisas till statsverket, utan hvad som

sålunda sattes i stället för bolagets enskilda egendom finge väl, fastän

ett sådant fall — enligt direktionens mening af helt naturliga skäl —

icke funnes förutsatt i bolagsreglerna, kapitaliseras och förvaltas af bolaget

med skyldighet att till statsverket redovisa afkastningen deraf.

Revisorernes påstående, att utgifter för ändamål, hvilka icke i

bolagets regler föreskrifvits eller med dess verksamhet haft omedelbart

samband, blifvit bestridda af medel, som bort till statsverket inlevereras,

vore direktionen icke i tillfälle att bemöta i vidare mån, än såvidt

revisorerne angifvit, hvilka utgifter med denna anmärkning afsåges.

Detta vore förhållandet allenast med den af kanalbolagets medel bekostade

anläggning af ny väg från kyrkan till Olidan. Denna väg

hade emellertid anlagts uteslutande i syfte att främja trafiken på kanalen,

då bolaget derigenom beredt sig tillfälle att från trafik afstånga den

äldre, längs med kanalen framgående vägen och att använda derigenom

ledigt blifvet område till upplagsplatser, deraf behofvet varit i högsta

grad känbart. En del af detta område vore för det angifna ändamålet

upplåtet på arrende för eu årlig afgift af 328 kronor, som inginge

bland de medel, hvilka redovisats till statsverket och utgjorde en ganska

god ränta på kostnaden för väganläggningen.

I sammanhang med revisorernes ofvannämnda framställning har

utskottet till behandling förehaft två inom Riksdagen uti ifrågavarande

ämne väckta motioner, nemligen motionen n:o 14 inom Första Kammaren

af friherre C. Kling spor, med hvilken herr E. Stridsberg instämt, och

motionen n:o 71 inom Andra Kammaren af herr C. W. Collander, i

hvilka motioner sammanstämmande hemställes, att Riksdagen måtte i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

63

skrifvelse till Kong!. Maj:t begära, att Kongl. Maj:t täcktes låta ej

allenast föranstalta sådan utredning angående Nya Trollhätte kanalbolags

rättsförhållande till kronan, hvarom statsrevisorerne i sin berättelse

till innevarande Riksdag hemstält, utan äfven dervid tillse,

huruvida icke statsverket måtte kunna af bolaget återfordra, hvad aktieegarne

låtit sig enskildt af bolagets inkomster tillgodokomma, på sätt

som här förut blifvit omförmäldt.

Till hvad i dessa motioner andragits tillåter sig utskottet att

hänvisa.

Hvad revisorerne i förevarande ärende anfört är otvifvelaktigt

egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet; och de frågor, som

i revisorernes framställning blifvit berörda, äro för visso af den omfattande

betydelse, att de jemte samtliga derpå inverkande omständigheter

böra göras till föremål för allvarlig ompröfning. Härvid har

utskottet dock velat tillägga, att utskottet icke tilltror sig kunna afgifva

något omdöme om giltigheten af de utaf revisorerne i detta ämne

uttalade åsigter, på samma gång utskottet velat gifva sitt erkännande

åt revisorernes åtgörande att söka åvägabringa reda och klarhet uti

ifrågavarande af dem påvisade förhållanden. Utskottet har dock icke

förbisett, att svårigheter måste möta i dessa afseenden, helst de åtgärder,

som särskilt varit föremål för klander från revisorernes sida,

vidtagits för lång tid tillbaka, innan den nuvarande direktionen för

Trollhättebolaget öfvertagit ledningen af dess angelägenheter.

En närmare utredning angående Nya Trollhätte kanalbolags rättsförhållanden

till kronan synes, såsom nämndt, önskvärd, vare sig denna

utredning kan åstadkommas genom särskildt dertill utsedde personer

eller på rättslig väg; och utskottet tvekar så mycket mindre att föreslå

Riksdagen att, på sätt i förenämnda motioner liemstälts, hos Kong].

Maj: t göra framställning om en sådan utredning, som såväl kammarkollegium

som Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län, enligt

hvad ofvan meddelats, instämt i revisorernes yrkande derom; lärande

emellertid särskild framställning, såsom i berörda motioner föreslagits,

icke erfordras rörande tillgodoseende af de fordringsanspråk, som på

grund af en dylik utredning möjligen skulle kunna göras gällande.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med anledning af revisorernes

framställning samt herrar friherre Klingspors och

Collanders ofvan omförmälda motioner, må i skrifvelse

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Ang. insättning

i bankinrältning

af

behållning å

anslaget till

anskaffande af

undervisningsmateriel

m. m.

för folkskolorna.

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

föranstalta om en utredning angående Nya Trollhätte

kanalbolags rättsförhållanden till kronan.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 13.

(Rev. ber. pag. 342 och 343; uti. pag. 695.)

Beträffande redovisningen af det ordinarie anslaget till anskaffande

af undervisningsmateriel m. m. för folkskolorna, hvilket anslag för år

1894 utgått med 20,000 kronor, hafva revisorerne anmärkt, att den

vid årets slut å anslaget uppkomna behållning, som belöpt sig till

12,208 kronor 7 öre, icke, för så vidt af räkenskapen framginge, blifvit,

på sätt i kongl. cirkuläret den 26 augusti 1873 föreskrifvits, insatt i

bankinrättning.

Redogöraren för berörda anslag har med anledning häraf i infordradt

yttrande af den 27 januari innevarande år meddelat, att de

medel, som tillhörde anslaget och som icke behöfdes för mera löpande

utgifter, varit insatta i riksbanken men på redogörarens namn, på

det att ränta måtte komma anslaget till godo; och hade i rånte vinst

erhållits 55 kronor 20 öre för år 1892, 17 kronor 9 öre för år 1893,

185 kronor 35 öre för år 1894 och 249 kronor 56 öre för år 1895;

tilläggande redogöraren, att han icke hade andra penningar insatta i

riksbanken.

I Kongl. Maj:ts af revisorerne åberopade cirkulär den 26 augusti

1873 föreskrifves, att i de fall, der ej andra stadganden redan funnes

meddelade, allmänna verks och inrättningars för löpande utgifter icke

behöfliga behållningar skola, der sådant utan väsentlig olägenhet kan

ega rum, uti bankinrättning på depositions- eller upp- och afskrifningsräkning

insättas och endast vid behof derifrån uttagas.

Då den insättning i bankinrättning, som på grund af berörda

cirkulär bör verkställas, gifvetvis bör ske för vederbörande verks eller

inrättnings räkning och i dess namn, har utskottet, fastän den nu anmärkta

insättningen visserligen torde hafva afsett att bereda anslaget

ekonomisk fördel genom uppkommande räntevinst, ingalunda funnit

den af redogöraren för ifrågavarande anslag afgifna förklaring öfver

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

65

revisorernee omnämnda anmärkning tillfredsställande, helst det af många

skäl måste anses olämpligt, att allmänna medel varda på enskild persons

räkning i penninginrättning insatte. Vid sådant förhållande och då

förenämnde redogörares förklaring synes gifva vid handen, att han

ansett sitt tillvägagående i förevarande fall befogadt, anser utskottet

Riksdagen böra påkalla Kongl. Maj:ts åtgärd till rättelses vinnande

för framtiden. Härjemte och för den händelse omförmälda cirkulär

skulle kunna gifva anledning till missförstånd i förenämnda hänseende,

har utskottet trott sig böra ifrågasätta, att cirkuläret varder i nu antydda

rigtning förtydligadt.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t måtte anbefalla redogöraren

för anslaget till anskaffande af undervisningsmateriel

in. m. för folkskolorna att på anslagets räkning i

bankinrättning insätta anslagets för löpande utgifter

icke behöfliga behållningar, samt att Kongl. Maj:t i

sammanhang dermed täcktes taga i öfvervägande, huruvida

det må befinnas nödvändigt, att särskilda föreskrifter

meddelas till förekommande deraf, att allmänna

verks och inrättningars medel varda på redogörarens

namn i bankinrättning insatta.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet anslagna medel.

§ 14-

(Rev. ber. pag. 409 och 410; uti. pag. 708—715.)

Revisorerne, som besökt Göteborgs å ön Hisingen belägna hospital,

hafva anmärkt, att det till hospitalet hörande jordbruket syntes

vara vanvårdadt, men då hospitalet förfogade öfver ej obetydligt jordområde,

utgörande omkring 35 hektar inegor, måste det vara af vigt,

att detta på ett ändamålsenligt sätt användes. Härtill komme, att, då

jordbruksarbete allmänt ansetts såsom en för sinnessjuke synnerligen

lämplig sysselsättning, det vore önskligt, att sådant arbete kunde

patienterna beredas i större utsträckning än hittills.

I afseende å hospitalets trädgård hade revisorerne inhemtat, att

Bill. till Riksd. Brot, 1896. 4 Sami. 1 Afd. 85 Iluft. 9

Ang. jordbruksförvaltningen

vid

Göteborgs hospital

m. m.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

densamma delvis vore upplåten till hospitalets öfverläkare och till dess

syssloman, men att brukningen vore så sammanblandad, att behörig

skilnad icke gjordes emellan hvad som skulle tillkomma hospitalet

och dess bemälde tjensteman, hvadan revisorerne påpekat nödvändigheten

af snar rättelse i berörda missförhållande.

Slutligen hafva revisorerne erinrat, att den omständighet, att

hospitalets direktion icke hölle sina sammanträden inom detsamma

utan i Göteborg, otvifvelaktigt måste inverka på direktionens förmåga

att med kraft och omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning.

Öfver revisorernes förevarande framställning har medicinalstyrelsen

den 24 januari innevarande år afgifvit utlåtande och dervid fogat ett

från direktionen för Göteborgs hospital infordradt yttrande i ämnet;

och har medicinalstyrelsen till en början med anledning af revisorernes

anmärkning i fråga om det till hospitalet hörande jordbruket anfört,

att hospitalsdirektionen i sin häröfver afgifna förklaring medgifvit, att

jordområdet visserligen icke användts till jordbruk i egentlig mening,

men att detsamma eljest begagnats på lämpligt sätt; dervid tillika

meddelats den upplysning, att då ett år 1887 uppgjordt förslag till

ett fullständigt ordnadt jordbruk skulle medföra högst betydliga utgifter,

utan att afsevärda inkomster kunde påräknas, och då hospitalets

öfverläkare från sjukvårdens synpunkt afstyrkt ett utvidgadt jordbruk,

så hade direktionen ansett sig icke böra vidtaga några vidare åtgärder

i saken.

Med anledning häraf har mediciualstyrelsen för egen del andragit,

att äfven om jordbruk i vanlig mening, om dermed förstås sädesodling,

icke kunde med fördel bedrifvas med legda arbetare, sådant dock borde

kunna ske med tillhjelp af en del arbetsföra hospitalspatienter, samt

att huru härmed än kunde vara, så behöfde jordbruket vid hospitalet

derför icke vanvårdas, på sätt af revisorerne icke utan skäl vore anmärkt.

Med det jordområde, som förvärfvats för betydliga utgifter, afsåges

dels ett obehindradt förfogande öfver vattnet från Alhuts källa för

hospitalets behof, dels ock hufvudsakligen att bereda de sinnessjuke

ökadt tillfälle att egna sig åt en för dem väl behöflig och välgörande

sysselsättning med jordbruksarbeten, allt på sätt vid rikets öfriga

hospital, der sådant varit möjligt, vore brukligt och af dessa hospitals

öfverläkare ansåges vara särdeles ändamålsenligt.

Medicinalstyrelsen hade ock under flera år icke blott anmärkt

vid hospitalet rådande missförhållanden beträffande det sätt, hvarpå

det inköpta jordområdet användes, utan ock påkallat direktionens be
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

67

Hägna medverkan för rättelses vinnande, men allt förgäfves, och detta,

oaktadt hospitalets syssloman härför varit lifligt intresserad. Medicinalstyrelsens

sträfvan att få hospitalets jord behörigen häfdad hade ej

kunnat genomföras, enär öfverläkaren, med hvilken direktionen instämt,

ständigt satt sig deremot, under åberopande af åtskilliga hinder, såsom

dels bristande arbetskrafter, enär endast ett fåtal patienter kunde användas

till jordbruksarbeten, dels förorenande af vid hospitalet behöfligt

vatten, derest ett ofvan hospitalet beläget jordområde, kalladt Hacket,

skulle något år behöfva gödslas för att bära skördar, dels ock derför

att jordbruk ej kunde bedrifvas utan förlust.

Utan att styrelsen ansåge sig behöfva inlåta sig på en närmare

granskning af dessa invändningar mot ett ändamålsenligt jordbruks bedrifvande,

borde dock lemnas några upplysningar i frågan. Att arbetskrafter

ej saknats, framginge bland annat deraf, att betydliga sådana

användts på dyrbara och vidsträckta planteringar med promenadgångar

in. m. i närheten af tjenstemännens boställshus, på gräfvandet af stora

vattendammar, på plantering af skog på ett område, hvaröfver icke

hospitalsförvaltningen, men väl domänstyrelsen förfogade. Beträffande

åter vattnets förmenta förorenande genom gödsling, derest vid Hacket

odlades gräs och för omvexling vissa år säd, syntes samma invändning

i och för sig vara utan nämnvärd betydelse, och hade numera förlorat

all sådan, sedan hospitalet försetts med fullständig vattenledning med

ett rikligt och utmärkt godt vatten. Beträffande slutligen den ekonomiska

sidan af ett vid hospitalet drifvet jordbruk, hade styrelsen aldrig

ifrågasatt någon utsträckt sädesodling, men väl odling af gräs och rotfrukter

m. m., i första rummet för hospitalets eget behof och sedan till

afsalu, enär dessa varor i Göteborg eller på stället kunde afyttras för

skäliga pris. Den vid hospitalet levererade myckna mjölken betalades

för öfrigt så högt, att en del deraf borde kunna med vinst frambringas

på stället. Jemfördes det sätt, hvarpå jordbruket bedrefves eller rättare

försummades vid Göteborgs hospital, med det fördelaktiga sätt, hvarpå

jorden med tillhjelp af patienter häfdades vid andra hospital, kunde

icke förnekas, att revisorerne haft goda skäl för sina anmärkningar.

Beträffande revisorernes framställning i fråga om hospitalets trädgård,

hade direktionen erinrat derom, att öfverläkaren, enligt godkända

aflöningsstater, från och med år 1875 till och med år 1893 såsom löneförmån

tillerkänts rättighet till trädgård, hvilken förmån tillämpats

sålunda, att trädgården brukats på hospitalets bekostnad, hvarjemte

öfverläkaren ur hospitalets trädgård för sitt behof erhållit sådana produkter,

som icko odlades inom hans trädgårdsområde. Sedan sagda

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

förmån i de efter år 1893 upprättade aflöningsstater bestämts till trädgårdsland,

och direktionens uppmärksamhet blifvit fästad på samma

förändring, hade direktionen genom beslut den 12 november sistlidet

år, och således 2 år efter det ordalagen i utgiftsstaten ändrats, förklarat,

att det trädgårdsland, som åt öfverläkaren anvisades, skulle brukas på

hans egen bekostnad, samt att han icke egde åtnjuta något af afkastningen

från hospitalets trädgård.

Direktionen hade vidare meddelat, att hospitalets syssloman efter

år 1886, då ny aflöningsstat för honom trädde i kraft, icke haft rätt

vare sig till trädgård eller trädgårdsland och ej heller åtnjutit denna

förmån. Direktionen hade likväl år 1886 (och således efter det ny

aflöningsstat var faststäld) medgifvit sysslomannen rätt att å ett från

hospitalets trädgård alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad

plantera fruktträd och bärbuskar, hvilket medgifvande dock genom beslut

den 26 mars 1895 återkallats. Direktionens förklaring rörande

denna punkt af anmärkningarne slutade sålunda: »någon obehörig upplåtelse

af hospitalets trädgård till öfverläkaren och sysslomannen hade

således ej egt rum, likasom deras och hospitalets trädgårdar ej på något

sätt sammanblandats».

För ett rätt bedömande af denna revisorernes anmärkning vore,

enligt hvad medicinalstyrelsen vidare anför, nödigt meddela, att öfverläkaren

vid Göteborgs hospital, såsom till tjensten utnämnd den 7

december 1883, icke ingått på den af Riksdagen godkända, genom

kongl. bref den 6 juni 1885 faststälda aflöningsstat för vissa tjensteman

vid rikets hospital, hvaraf åter följde, att bestämmelserna i kong],

brefvet den 26 april 1872 fortfarande gälde beträffande samma öfverläkares

löneförmåner.

Uti utgiftsstaten vid Göteborgs hospital för år 1873, och således

4 år före den tid, då sundhetskollegium, numera medicinalstyrelsen,

såsom öfverstyrelse för hospitalen öfvertog den serafimerordensgillet

förut åliggande vården om rikets hospital, funnes för öfverläkaren,

utom kontant lön, upptagna förmånerna af boställe, trädgård, ved, tvätt

och fri disposition af hospitalets hästar; och förekomme enahanda anteckning

i staterna under alla följande år till 1890, då i stället för

boställe begagnats uttrycket boställsvaning. Nytt förslag till utgiftsstat

för hospitalet uppgjordes årligen af hospitalsdirektionen, hvarefter detsamma

understäldes medicinalstyrelsens pröfning och godkännande,

hvilket godkännande också af styrelsen lemnats beträffande förevarande

aflöningsfråga, enär ordalagen i direktionens förslag befunnits öfverensstämma

med föregående års utgiftsstater och medicinalstyrelsen icke

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

haft anledning betvifla rigtigheten af direktionens förslag. Så snart

felet observerats, hade medicinalstyrelsen genast vidtagit ändring i

direktionens förslag, och funnes i den år 1893 faststälda staten för ar

1894 öfverläkarens naturaförmåner upptagna i enlighet med bestämmelserna

i kongl. brefvet den 26 april 1872 sålunda: »fri bostad med

erforderlig ved, fri tvätt för honom och familj, trädgårdsland samt

rättighet att för resor till Göteborg begagna hospitalets hästar, då de

icke för inrättningens eget behof erfordras».

Äfven om någon skilnad skulle förefinnas mellan de olika uttrycken,

rättighet till trädgård enligt utgiftsstaterna före år 1894 och

trädgårdsland enligt ofvan åberopade kongl. bref .af 1872, så anser

medicinalstyrelsen likväl, i motsats till hospitalsdirektionen, att intetdera

uttrycket bort tillämpas på det sätt, att den åt öfverläkaren anvisade

del af trädgården finge brukas på hospitalets bekostnad, och än mindre

berättiga öfverläkaren att för sitt behof från hospitalets trädgård erhålla

sådana produkter, som icke odlades inom dennes trädgårdsområde.

Beträffande åter sysslomannens naturaförmåner hade inga sådana

utöfver boställsvåning och ved varit honom medgifna efter år 1886,

då den af Kong]. Maj:t faststälda aflöningsstaten trädde i kraft, men

väl hade direktionen samma år medgifvit sysslomannen rätt att å ett

från hospitalets trädgård alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad

plantera fruktträd och bärbuskar, hvilket medgifvande sedermera den

26 mars 1895 återkallats.

Med anledning af denna återkallelse hade sysslomannen i en åt

bilagor åtföljd, till medicinalstyrelsen stäld skrifvelse på deri åberopade,

mycket behjertansvärda skäl anhållit, att han till sin afgång från.tjensten

måtte få disponera nämnda område mot vilkor, att de honom tillhöriga

träd och buskar sedermera tillfölle hospitalet, eller ock, derest detta

icke kunde bifallas, att styrelsen ville besluta, antingen att träden

skulle borttagas eller af hospitalet inköpas. Sedan sysslomannen anhållit

om direktionens förord till nämnda ansökan, förklarade direktionen

vid öfverlemnandet af densamma till styrelsen, att direktionen ansåg

skäl icke vara för handen att nu ändra eller upphäfva sitt beslut,

hvarigenom den sysslomannen år 1886 medgifna rätt till trädgårdsland

återtagits, med rättighet dock för honom att iutill slutet åt år 1895

tillgodogöra sig den åt trädgården fallande utkastning likväl med

ett i det sedermera infordrade protokollsutdraget rörande nämnda beslut

befintligt tillägg, att sagda träd och buskar »dock ej finge af honom

från platsen bortföras» — samt att direktionen för den skull afstyrkte

bifall till ansökningen, under uttalande af den åsigt, att, då växande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

träd och buskar icke vore att hänföra till lösegendom, utan tillhörde

egaren af den jord, hvarpå de växte, någon inlösen från hospitalets

sida af desamma icke borde ifrågakomma, hvaremot direktionen icke

hade något att erinra deremot, att träden och buskarne blefve från

hospitalets område bortförda.

Vid pröfning af sysslomannens ofvannämnda ansökan syntes det

tvifvelaktigt, hvem som vore rätte egare till ifrågavarande fruktträd

och bärbuskar, och då det för öfrigt vore obilligt, om sysslomannen,

som, enligt uppgift, på trädgårdens ordnande gjort betydliga uppoffringar,

skulle beröfvas rätten till af honom inköpta, på hans bekostnad och

med direktionens uttryckliga medgifvande planterade och underhållna

träd och buskar, så infordrades af medicinalstyrelsen nytt yttrande af

direktionen genom skrifvelse, som med uteslutande af ingressen var af

följande lydelse: »Med anledning häraf får kongl. styrelsen härigenom

meddela, att, då hvarje sammanblandning af hospitalets och derstädes

anstälde tjenstemäns ekonomi från början hade bort undvikas och snarast

möjligt bör upphäfvas, der den beklagligtvis tillåtits, sysslomannen

Forsbergs ifrågavarande ansökan för närvarande icke kunnat bifallas.

Då emellertid i eder ofvanberörda skrifvelse åberopas edert beslut af

den 26 sistlidne mars, hvarigenom den sysslomannen Forsberg medgifna

rätt till trädgård återtogs, men detta beslut icke bifogats de insända

handlingarna, så får kongl. styrelsen anhålla om en afskrift af nämnda

beslut; och får kongl. styrelsen tillika anhålla, att I villen infordra och

hit inkomma med uppgift från sysslomannen Forsberg om den ersättning,

han fordrar för af honom inköpta, på hospitalets område befintliga

träd och buskar med mera; äfvensom med edert eget yttrande, huruvida

I ansen priset billigt och till- eller afstyrken det ifrågasatta inköpet.

» Då något svar ännu icke ingått på den sistnämnda delen af

frågan, har detta ärende ännu ej kunnat företagas till slutlig pröfning.

Af det ofvan anförda, beträffande utgiftsstaternas tillämpning och

de naturaförmåner, som dervid medgifvits åt öfverläkaren och i någon

mindre del äfven åt sysslomannen, framgår, att medicinalstyrelsen ej

kan instämma i direktionens förklaring, att »någon obehörig upplåtelse

af hospitalets trädgård till öfverläkaren och sysslomannen har således

ej egt rum, likasom deras och hospitalets trädgårdar ej på något sätt

sammanblandats».

Mot revisorernes erinran ,att den omständighet, att hospitalets direktion

icke hölle sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg,

otvifvelaktigt måste inverka på direktionens förmåga att med kraft och

omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning, hade direktionen

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

71

anfört, att, då numera direktionens samtlige ledamöter förutom öfverläkaren

vore bosatta i Göteborg, direktionen ansett sig oförhindrad att,

då icke ärende förelegat, för hvars bedömande besök på hospitalet varit

behöfligt, sammanträda i Göteborg, för att derigenom bespara ledamöterna

dels de tidsödande resorna till och från hospitalet och dels

de kostnader, som vore dermed förenade, och för hvilka direktionens

ledamöter icke kunde påräkna någon ersättning.

Vigten af de utaf direktionen sålunda åberopade skäl ville medicinalstyrelsen

visserligen icke underkänna, ehuru styrelsen delade den

af revisorerne uttalade åsigt, att direktionen svårligen kunde med kraft

och omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning, derest direktionens

sammanträden hölles annorstädes än å hospitalet; och vågade

medicinalstyrelsen antaga, att åtskilligt kunnat vara bättre ordnadt och

befogade anmärkningar undvikas, derest direktionen haft tillfälle oftare

hålla sina sammanträden å hospitalet.

Beträffande jordbruket å det till Göteborgs hospital hörande jordområde

får utskottet erinra, hurusom Kongl. Maj:t vid 1884 års riksdag

gjorde framställning om beviljande af anslag till inköp af mark för

hospitalet samt att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till

det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden

den 9 januari 1884 i detta ärende meddelat, bland annat,

att, i fråga om behofvet af tillräckligt jordområde för ett hospital,

medicinalstyrelsen anfört, att arbete i fria luften och särskildt jordarbete

för sådana sinnessjuke, som vore dervid vana, utgjorde det väsentligaste

medlet för de sjukes behandling och icke kunde undvaras utan att utöfva

ett högst menligt inflytande på sjukvården och utsigten för de

sjukes tillfrisknande. Härtill komme ytterligare förmånen för hospitalet

att tillgodogöra sig produkterna af de sålunda verkstälda jordarbetena.

Denna fordran på nödigt jordområde, hvarmed öfriga hospital inom

riket i allmänhet blifvit bättre tillgodosedda, betraktades ock i alla

civiliserade länder såsom ett af de hufvudsakligaste vilkoren för ett väl

ordnadt hospital, och utmärkte sig hospitalen i våra grannländer Norge

och Danmark, i synnerhet i det förstnämnda, för storartade anordningar

i berörda afseende. På grund af Kongl. Maj:ts förslag beslöt Riksdagen

också, att nu ifrågavarande jordområde skulle förvärfvas för att

tilläggas hospitalet.

De vid områdets förvärfvande sålunda uttalade åsigter öfverensstämma

med hvad medicinalstyrelsen i nu föreliggande utlåtande anfört

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

och äfven med revisorernes mening derom att jordbruksarbete borde

beredas hospitalets patienter i större utsträckning än hittills.

På sätt revisorerne framhållit och medicinalstyrelsen jemväl förklarat,

har det till hospitalet hörande jordbruket vanvårdats; och har

ej heller hospitalets trädgård blilvit på ett tillfredsställande sätt förvaltad.

Med afseende härå torde kunna ifrågasättas, om det icke skulle lända

till fördel för den yttre förvaltningen vid hospitalen, derest i afseende

å densamma hospitalets sysslomän tilldelades större befogenhet än den

som för närvarande tillkommer dem.

På grund af hvad beträffande jordbruket vid Göteborgs hospital

nu blifvit upplyst, anser emellertid utskottet åtgärder böra vidtagas för

att bringa hospitalets jord i en bättre kultur och göra densamma fruktbärande,

vare sig detta må åstadkommas genom jordens utarrendering

eller genom ändamålsenligt bruk af densamma för hospitalets räkning.

Af medicinalstyrelsens förenämnda utlåtande framgår, att styrelsen sedan

flera år tillhaka ogillat det sätt, hvarpå hospitalets berörda jordområde

användes, men, vid en annan uppfattning hos hospitalsdirektionen och

öfverläkaren, synes styrelsen icke hafva förmått genomdrifva rättelse

i berörda missförhållande. Under sådana omständigheter har utskottet

ansett Riksdagen böra hos Kongl. Maj: t göra framställning om att

Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida icke den till hospitalet hörande

jord må så användas, att af densamma må dragas större nytta än hittills.

Beträffande revisorernes anmärkning derom, att hospitalets direktion

icke håller sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg,

har utskottet velat erinra, att, enligt 12 § i kongl. stadgan den 2

november 1883 angående sinnessjuke, hospitalsdirektions sammanträden

böra hållas inom anstalten, derest icke särskilda omständigheter föranleda

undantag. Och då de af direktionen för Göteborgs hospital i

ofvannämnda yttrande andragna skäl för att direktionen sammanträdt

i Göteborg icke synas grundade på sådana omständigheter, som böra

kunna föranleda undantag från berörda föreskrift, har utskottet, särskild!

med hänsyn till medicinalstyrelsens uttalande derom, att styrelsen antoge,

att åtskilligt kunnat vara bättre ordnadt och befogade anmärkningar

undvikas, om direktionen haft tillfälle att oftare hålla sina sammanträden

å hospitalet, ansett Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t göra framställning

om att Kongl. Maj:t täcktes tillse, att bemälda direktion nogare iakttager

föreskrifterna i berörda § af gällande hospitalsstadga.

Med anledning af hvad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

73

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels tillse, huruvida

icke den till Göteborgs hospital hörande jord må så

användas, att af densamma må dragas större nytta än

hittills, samt dels anmoda direktionen för nämnda

hospital att nogare iakttaga föreskrifterna i 12 § af

kongl. stadgan angående sinnessjuke den 2 november

1883, i hvad de afse stället för direktionens sammanträden.

Institutet för blinda.

§ 15-

(Rev. ber. pag. 450 och 451, uti. pag. 720—722.)

Enligt hvad revisorerne meddela, hade enkefru Erika Carolina

Nyberg, född Söderberg, med gåfvobref af den 28 april 1886 till direktionen

öfver Institutet för blinda öfverlemnat ett belopp af 90,000 kronor

att såsom en särskild fond stå under direktionens omedelbara och uteslutande

vård och förvaltning. Årliga räntan å fonden skulle på förslag

af institutets direktor i första rummet användas till de från institutet

utskrifna elevernas förseende med verktyg och arbetsmateriel samt hvad

för dem kunde finnas behöflig!., för att de måtte sättas i tillfälle att

göra den undervisning, de inom anstalten erhållit, fruktbärande; men

fondens afkastning skulle äfven användas till understödjande af i landets

skilda delar arbetande blindas sjelfverksamhet; varande i donationsbrefvet

föreskrifvet, att gifvarinnans namn ej under hennes lifstid finge

blifva kändt utom direktionen.

På grund af sistnämnda föreskrift hade fonden förvaltats såsom en

hemlig fond och dess räkenskaper icke till offentlig granskning öfverlemnats,

förr än, efter enkefru Nybergs i december 1894 timade frånfälle,

direktionen den 30 januari innevarande år beslut!!, att fondens

från och med samma dag förda räkenskaper skulle tillika med institutets

öfriga räkenskaper öfverlemnas till granskning af kammarrätten.

Då sålunda berörda fonds räkenskaper för tiden 1886—1894 icke

blifvit till offentlig granskning öfverlemnade, hade revisorerne begärt

och erhållit del af dessa räkenskaper. Af dem framginge, att fondens

behållning alltjemt stigit och vid 1894 års slut uppgått till 103,148

Bill. till Biksd. Prof. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 10

Ang. enkefru

E. C. Nybergs

donationsfond.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

kronor 83 öre, samt att afkastningen hufvudsakligen användts till inköp

af verktyg och arbetsmateriel åt elever vid deras utskrifning från institutet

samt till bidrag till kostnaden för en försäljningslokal i Stockholm

för blindas arbeten.

Öfver de från fonden till förstnämnda ändamål utgifna medel hade

redovisning för år 1894 blifvit revisorerne tillhandahållen; men sådan

redovisning för föregående år hade icke kunnat af revisorerne bekommas.

De för detta ändamål utbetalda medlen hade utgjort

år 1887

1888

1889

1890

1891

1892

1893

1894

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

kronor 798: —

ii

ii

ii

ii

ii

ii

VI

715: —

953: —

886: —

945: —

1,787: 27

1,626: 50

1,907: 33

Summa kronor 9,618: 10.

Direktionen öfver institutet för blinda, som den 10 januari innevarande

år afgifvit utlåtande angående de i föreliggande revisionsberättelse

gjorda anmärkningar vid institutets räkenskaper, har, med anledning

af revisorernes förenämnda framställning i fråga om bristande

redovisning af berörda fond för tiden före år 1894, anfört, att, ehuru

fullständig redovisning i detta afseende för den föregående tiden ej

numera kunde framskaffas, direktionen hade allt skäl antaga, att de

medel, som från fonden anvisats till utskrida elevers utrustning, samvetgrant

användts för ändamålet, hvarigenom direktionen haft särskildt

tillfälle att förvissa sig i anledning af en och annan f. d. elevs på

senare tiden förda klagomål i ämnet.

Jemte erinran, att, på sätt af institutets direktion meddelats, redovisningen

öfver ifrågavarande medel numera blifvit öfverlemnad till

annan person än den, som under förenämnda tid omhänderhaft densamma,

samt att äfven institutets direktion sedan denna tid förändrats,

får utskottet anföra, att, då, enligt hvad institutets direktion upplyst,

fullständiga redovisningshandlingar för ifrågavarande fonds förvaltning

under åren 1887—1893 icke kunna framskaffas, någon ytterligare åtgärd

i detta ärende icke lärer vara att vidtaga. Utskottet har dock icke

kunnat underlåta att påpeka det synnerligen oegentliga deruti, att

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

75

räkenskapshandlingar, som afsett en till allmänt ändamål donerad fond,

icke blifvit i behörig ordning tillvaratagna; hemställande utskottet, att

Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit låta

bero.

§ 16.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning

berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes

utlåtanden nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vigt, att,

oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit

af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 21 april 1896

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation

vid § 5 (angående sättet för uppköp af remonter för arméns

behof samt anordningarna vid Ottenby remontdepot m. m.):

af herrar A. P. Danielson, L. Jönsson, K. A. Kihlberg, N. Petersson

och O. A. Ericsson, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag

i detta ämne bort hafva följande lydelse:

»Revisorerne hafva---undanröjda.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

Upphandling af remonter.

Enligt livad revisorerne — — — — — alldeles förbises.

Hvad särskildt beträffar den af revisorerne frainstälda anmärkningen

med anledning af att en veterinär, som varit hos remonteringsväsendet

anstäld såsom besigtningsman, försålt hästar till remonteringsväsendet,

anser utskottet den deröfver afgifna förklaringen ingalunda

tillfredsställande. Utskottet finner nemligen det icke vara med god

ordning öfverensstämmande, att samma person må tillåtas uppträda

ömsom såsom rådgifvare vid remonteringsväsendets hästinköp och ömsom

såsom säljare af hästar till detsamma. Då emellertid uppmärksamheten

blifvit fästad å detta förhållande, vågar utskottet antaga,

att anledning till anmärkning i berörda hänseende må för framtiden

undvikas, helst om, såsom utskottet anser lämpligt, en och samma

veterinär hädanefter blefve, så vidt möjligt, anlitad vid samtliga remonteringsförrättningarna.

I afseende å de genom kongl. kungörelsen den 17 mars 1893

stadgade förändrade bestämmelser angående remonteringen vid de värfvade

beridna truppförbanden, har utskottet ansett det kunna ifrågasättas,

huruvida det må vara lämpligt, att, på sätt genom berörda kungörelse

bestämts, i en persons hand lägges rätten att ensam besluta

om inköpen af remonter. Den chefen för remonteringsväsendet enligt

kungörelsen tillagda befogenhet att ej allenast afgöra, å hvilket ställe,

af hvilken säljare och till hvilket pris inom det bestämda maximipriset

de för den värfvade arméns behof erforderliga hästar skola inköpas,

utan äfven bestämma, till hvdket af de olika truppförbanden hvar och

en af de inköpta hästarne skall öfverlemnas, synes, enligt utskottets

mening, innebära en magt, som, då den är åt en enda person öfverlemnad,

måste gifva anledning till missförstånd och klander, om den

än aldrig så samvetsgrant utöfvas. Härtill kommer, att afgörandet

af dessa hästinköp är af så svår och grannlaga natur, att detsamma

skäligen synes böra göras beroende af flere personers eller en nämnds

omdöme, och att, då här föreligger ej allenast ett uteslutande militärt,

utan jemväl ett allmänt civilt intresse, en af dessa personer torde böra

vara af civil myndighet eller korporation utsedd.

Eu sådan anordning anser utskottet skola vara betryggande såväl

för köpare som säljare och tillika vara egnad att förekomma sådana

missförhållanden som dem, hvaröfver under senare tid klagomål tidt

och ofta^från allmänheten^försports. Sådan användning af civila per
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

77

soner i militära angelägenheter är icke för våra förhållanden främmande,

utan är redan i lag tillämpad genom stadgandena om den nu ifrågasatta

nämnd likartade inskrifningsnämnden och inskrifningsrevisionen.

Och liksom de icke militära ledamöterna i denna inskrifningsnämnd

och inskrifningsrevision torde den nu ifrågasatta civilledamoten för en

viss tid utses, t. ex. af landstinget eller länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, så att för hvarje område funnes en sådan, hvilken

egde tjenstgöra vid de remontuppköp, som inom samma område kunde

förekomma. Derjemte föreställer sig utskottet, att ökad trygghet äfven

skulle vinnas, om i nu antydda nämnd bereddes plats för en veterinär,

hvilken derigenom komme att bära ett större ansvar, än som nu åligger

honom såsom endast rådgifvande. En sådan nämnd, hvilken lämpligen

torde benämnas remonteringsnämnd och utgöras af tre personer,

eller en militär, en veterinär och en på angifna sätt vald person, skulle

visserligen föranleda något ökade utgifter för remonteringen, men vid

nämndens sammansättning, såsom nu förordats, torde desamma icke

böra blifva alltför afskräckande.

Med afseende å vigten af att remonteringsväsendet varder på ett

så tillfredsställande sätt som möjligt ordnadt och med hänsyn till den

ökade anskaffning af hästar för armén, som 1892 års urtima Riksdags

beslut i afseende å såväl uppsättning af nya beridna truppförband som

den pågående vakanssättningen af en del af det indelta kavalleriet

måste föranleda, har utskottet, som funnit förevarande fråga egnad att

ådraga sig särskild uppmärksamhet, ansett Riksdagen böra hos Kong].

Maj:t göra framställning om att Kong!. Maj:t efter föregången utredning

täcktes taga i öfvervägande, om icke förändrade anordningar i afseende

å remonteringsväsendet må kunna vidtagas i ofvan angifvet syfte.

Ottenby remontdepot.

Revisorerne, som vid — — — — — — — infordrat förklaring

från vederbörande.

Af hvad i detta ärende förekommit framgår med full tydlighet,

att, genom de af revisorerna omförmälda bristfälliga anordningarna vid

Ottenby, de der utfodrado remonterna blifvit i hög grad vanskötta och

vanvårdade och att statsverket härigenom lidit stor förlust; men som

den rättsliga undersökning härom, hvarpå allmänheten länge väntat,

nu lär vara inledd, finner utskottet något vidare yttrande i detta ämne

för närvarande icke erfordras.

Deremot har utskottet vid öfvervägande, huruvida förvaltningen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

och öfverinseendet öfver remontdepoten å Otienby blifvit på ett tillfredsställande

sätt ordnad, icke kunnat undgå att, utöfver de i revisionsberättelsen

omförmälda förhållanden, jemväl framdraga andra, som torde

vara egnade att i sin mån belysa frågan. I sådant afseende är först

att märka, att, efter hvad utskottet inhemtat, frågan om inrättandet af

remontdepot å Ottenby väckts af egendomens nuvarande arrendator,

majoren L. von Muhlenfels, genom en den 21 augusti 1893 dagtecknad,

till inspektören för kavalleriet och trängen stäld skrifvelse, deri von

Muhlenfels i uppgifven egenskap af ombud »för en del intresserade

hästvänner och hästuppfödare i landet, bvilka med beaktande deraf, att

Ottenby kungsgård till följd af mycket gynsamma klimatiska förhållanden

samt vidsträckta näringsrika saltsjöbeten både de bästa betingelser

för att blifva en den främsta vårdanstalt för unga hästar i vårt

land, sammanslutit sig för att från den 14 mars 1894 öfvertaga arrendet

af kungsgården, hembjudit sig att ordna en remontdepot derstädes

på vissa i skrifvelsen angifna vilkor.» Efter åtskillig skriftvexling mellan

myndigheterna och sedan von Muhlenfels till kongl. arméförvaltningen

inkommit med anmälan, att ofvanantydda konsortium på arrende under

tjugu år öfvertagit Ottenby kungsgård, erhöll kongl. arméförvaltningen

genom kongl. brefvet den 9 februari 1894 bemyndigande att med berörda

konsortium uppgöra aftal om anordnande för tiden intill 1903 års utgång

af en romontdepot å kungsgården. Men då kongl. arméförvaltningen

skulle fullgöra uppdraget, lät afsedda konsortiet sig ej afhöra. Det visade

sig nemligen, att kongl. domänstyrelsen genom kontrakt den 9

november 1893, mot hvad von Muhlenfels uppgifva, bortarrenderat

egendomen icke till ett konsortium, utan till von Muhlenfels ensam.

Det blef också med honom personligen, som kong], arméförvaltningen

upprättade kontraktet den 20 april 1894 på de af Kongl. Maj:t föreskrifna

vilkor. Huru derefter remontdepoten ordnats och hvad dervid

förekommit framgår af revisorernes berättelse och de vid samma berättelse

fogade handlingar.

Af de i revisionsberättelsen konstaterade förhållanden synes framgå,

att von Muhlenfels’ verksamhet i sjelfva verket icke motsvarat den nitälskan

för statens fromma, han velat framhålla såsom syftet för hans

sträfvanden att vid Ottenby anordna en statens remontdepot. Synnerligen

beaktansvärdt är von Muhlenfels’ åsidosättande af åtagna förbindelser,

i hvilket afseende särskild! torde framhållas, att, under det depotchefen,

enligt kontraktet mellan kongl. arméförvaltningen och von

Muhlenfels, eger förfoga öfver hvilken som helst af egendomens betesmarker,

von Muhlenfels till annan person öfverlåta nyttjanderätten till

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

79

samma betesmarker, och detta, enligt hvad utskottet inhemta!, väl icke

utan medgifvande af kong], domänstyrelsen, men utan tillstånd af kong],

arméförvaltningen eller ens anmälan hos denna myndighet. I detta

sammanhang torde ock upplysas om det förhållande, att von Miihlenfels

under år 1895 hos kongl. domänstyrelsen sökt och erhållit tillstånd

dels att till ortens befolkning upplåta slåtter i den till egendomen

hörande s. k. Ottenbylund, på vilkor att hälften af höskörden skulle

tillfalla dem, som verkstälde arbetet, dels ock ytterligare att från egendomen

afyttra 10,000 lispund hö.

Under det att von Muhlenfels, såsom depotchefen framhållit, genom

bristande vilja att fullgöra sina åligganden bidragit till det särdeles dåliga

tillstånd, hvari Ottenby-remontema under nästlidet år befunnit sig,

har depotchefen, som är Kongl. Maj:t och kronan ansvarig för remonternas

behöriga utfodring och skötsel, ådagalagt vanmagt gent emot

arrendatorn och underlåtit att begagna till buds stående medel mot denne

till kontraktets efterlefnad. Det ena med det andra har samverkat till

uppkomsten af ett resultat, alldeles motsatt det, som med inrättandet af

remontdepoten vid Ottenby afsetts. Vid sådana förhållanden och då tillståndet

hos de vid Ottenby nu befintliga remonterna, enligt hvad utskottet

å enskild väg inhemtat, ej lär vara stort bättre än hos fjolårets remonter,

hvilket kommer utskottet att frukta, det rättelse för framtiden

uti ifrågavarande afseenden icke kan vara att förvänta under egendomens

nuvarande förvaltning, finner utskottet det nödvändigt, att remontdepoten

vid Ottenby indrages. Det mellan arrendatorn och kongl. arméförvaltningen

upprättade kontrakt torde icke för ett sådant åtgörande vara

hinder, då, så vidt kontraktets ordalydelse gifver vid handen, kongl.

arméförvaltningen icke förbundit Kongl. Maj:t och kronan, utan allenast

betingat densamma rätt att låta remonter vid Ottenby utfodras. Men

äfven om kongl. arméförvaltningen skulle anses hafva genom kontraktet

förbundit Kongl. Maj:t och kronan härtill, torde arrendatorns ofvanberörda

åtgärd att till andra personer utan tillstånd af kongl. arméförvaltningen

eller depotchefen öfverlåta nyttjanderätten till de betesmarker,

hvaröfver depotchefen egde förfoga, vara så mot kontraktet stridande, då

Kongl. Maj:t och kronan derigenom betagits den rätt, som genom kontraktet

betingats, att detsamma af denna anledning bör anses vara förverkadt.

Vid behandlingen af frågan om Ottenby remontdepot har utskottet

jemväl tagit i öfvervägande, huruvida det för remonteringsväsendet är

nödigt eller ens lämpligt, att remontdepoter finnas.

I anseende till den stora utveckling, lnistafveln särskilt i vissa

delar af vårt land hunnit, och den rationella vård, Inistuppfödarne mer

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO Statsutskottets Utlåtande K-o 41.

och mer lärt sig egna de unga djuren, anser utskottet det icke möta

svårighet att anskaffa remonter af sådan beskaffenhet, att de omedelbart

efter inköpet äro lämpliga för dressyr till krigstjenst. Då härtill kommer,

att, i anseende till våra utvecklade kommunikationer, hästame lätteligen

kunna forslas till det truppförband, der de erfordras, har utskottet

ansett remonteringen kunna utan anlitande af depoter på det sätt ombesörjas,

att, sedan uppgift å antalet å viss tid erforderliga remonter

från ett eller flera truppförband till ordföranden i remonteringsnämnden

inkommit, remonteringsnämnden å sådan tid upphandlade och omedelbart

derefter afsände det erforderliga antalet till beställningsorten. Förutsatt,

att, såsom utskottet antager, de under sådana förhållanden upphandlade

hästar blifva af lika god beskaffenhet som de, hvilka under

ett år underhållits å depot, skulle genom denna anordning stora besparingar

för remonteringsväsendet uppstå. Väl torde inköpspriset för hvarje

häst blifva så mycket högre, som underhållet för ett år af hästuppfödarne

beräknas, men denna prisskilnad torde icke på långt när uppgå till det

belopp, som underhållet å depot för hvarje häst årligen betingar, hvilket,

enligt utredning i ett af kongl. arméförvaltningen afgifvet underdånigt

utlåtande den 29 december 1893, beräknats till 256 kronor vid Ottenby,

315 kronor 86 öre vid Strömsholm och 320 kronor vid Gustafslund.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att, med anledning af revisorernes ifrågavarande

framställning och herr Rydbergs ofvan omförmälda

motion, Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande,

huruvida icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet

må vidtagas, att hästinköpen öfverlemnas åt

en remonteringsnämnd, bestående af en militär, såsom

ordförande, en veterinär och en af landsting eller hushållningssällskaps

förvaltningsutskott vald ledamot och

dels att remontdepoten å Ottenby indrages»;

vid § 16

af herr O. A. Ericsson.

Herrar A. G. L. Billing och S. G. von Friesen hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendens behandling inom

utskottet.

Likaledes skulle här antecknas, att herr H. P. P. Tamm icke

närvarit vid behandlingen af § 5 af förevarande utlåtande.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1896,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.