Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

1896-04-30 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1896:59, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1896, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november

1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner.

(L A.)

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver finansärenden för

den 13 mars innevarande år har Kongl. Maj:t. i en samma dag aflåten, till

statsutskottets förberedande behandling remitterad proposition (n:o 44J föreslagit

Riksdagen att för sin del besluta, att de i 5:te och 26:te punkterna

af kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser

angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot

följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må flera egendomar under

ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-,

grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af

den egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas

och på särskilt arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller

stentägt eller torfmosse icke böra från egendom skiljas, må domänstyrelsen,

der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till

afsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som

arrendekontraktet meddelas.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 59.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits

sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan

rätt för arrendator! att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i

arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning

derom göres, kunna åt arrendator! eller med hans begifvande åt

annan person lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus

eller torf mot den afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen

bestämmas; skolande dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand,

grus eller sten, arrendator, som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften

i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt

ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig

mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i

arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar,

åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna

å utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för

hemtning deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning

för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag

å arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes.

I åberopade statsrådsprotokollet meddelas, hurusom Riksdagen i skrifvelse

den 6 maj 1895 anhållit, att lvongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke förändrade bestämmelser borde utfärdas angående tägt af

sand, grus och sten samt angående stenbrott å kronans utarrenderade

domäner, och efter ärendets utredning till Riksdagen inkomma med det

förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Rörande detta ämne hade Riksdagen anfört, att i § 65 af kongl. kungörelsen

angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26

januari 1894 stadgades, att å de under skogsstatens vård och förvaltning strida

allmänna skogar, från hvilka försäljningsmedel för virke inginge till statsverket,

finge på högst enahanda tid, som för utarrendering af kronans jordbruksdomäner

vore eller blefve bestämd, af domänstyrelsen upplåtas tägt af

mossa, dyjord, bränntorf, sand, grus och sten äfvensom att dessa ämnen finge,

der så funnes vara lämpligt, afyttras i den ordning, som angående skogsalsters

försäljning vore föreskrifven, men att dessa föreskrifter icke egde motsvarighet

i fråga om kronans utarrenderade egendomar. Kongl. kungörelsen

den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner angåfve nemligen icke, att derifrån finge

afyttras något af ofvanberörda eller likartade ämnen med undantag af

hvad som afsåges i kungörelsens mom. 5 eller då sten- och kalkbrott samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

3

torftägt på Härsk i kl t arrende upplätes, dervid gifvetvis vederbörande ämnen

finge tillgodogöras.

Upplåtelse af tägt af mossa, dyjord och bränntorf syntes visserligen

icke böra ifrågakomma i afseende å jordbruksdomänerna, helst i mom. 1 3

af nyssberörda kongl. kungörelse föreskrefves, hurusom arrendatorn finge

begagna torfmosse samt till egendomens förbättrande upptaga dyjord in. fl.

jordens beståndsdelar. Hvad deremot beträffade tägt af sand, grus och

sten, syntes omständigheter förefinnas, som borde föranleda dess utöfvande

äfven å jordbruksdomänerna. Härvid syntes, såsom jemväl påvisats i den

motion, som legat till grund för Riksdagens skrifvelse, hänsyn höra. tagas

till bestämmelserna i 33 § af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891, i hvilken § stadgades, att å

kronans allmänning finge sand, grus eller sten till vägs underhall utan

ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning, men att,

om någon ville å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll

och öfverenskommelse med jordegaren icke kunde träffas, häradsrätten egde

att, då väghållningsskyldig derom instämde talan, bestämma, hvarest nämnda

väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge afhemtas,

samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifvas.

Enligt Riksdagens mening vore det af vigt, att åtgärder vidtoges till

underlättande af dessa bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra

kronoegendomar än kronoallmänningarna; och dervid syntes vara af nöden,

att föreskrifter meddelades i fråga om ofvanberörda väglagningsämnens

afhemtande från kronans utarrenderade domäner.

Vidkommande särskildt de å dessa domäner förefintliga bergarter,

kunde, såsom i förenämnda motion åberopats, fall förekomma, då de

genom sin beskaffenhet samt genom möjligheten till deras förmånliga

tillgodogörande kunde bereda arrendatorerna afsevärda inkomster; och

vid sådant förhållande syntes dessa inkomstkällor icke böra lemnas obegagnade,

helst inedgifvandet för arrendatorn att bryta och bearbeta

sten till försäljning borde vid arrendekontraktets upprättande eller vid

derefter lemnadt tillstånd till stenbrott lända till arrendeafgiftens förhöjning.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse hade domänstyrelsen afgifvit infordradt

utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inhemtade yttranden i

ämnet från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, åt hvilka

myndigheter flertalet tillstyrkt utfärdande af bestämmelser i den rigtning,

Riksdagens skrifvelse afsåge.

För egen del hade domänstyrelsen, hvad först anginge å kronodomäner

befintliga stenbrott, anfört, att i afseende å sådana tunnes, såsom Riksdagen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

i sin skrifvelse anmärkt, redan nu ett stadgande i 5:te punkten af kong!,

kungörelsen den 10 november 1882, hvilken punkt innehölle i mom. 1,

att, när kronans fördel ansåges sådant fordra, flera egendomar finge under

ett arrende upplåtas eller en egendom i flera lotter utarrenderas, samt i

mom. 2, att qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, torfmosse

eller annan lägenhet likaledes finge vid utarrendering af den egendom,

hvartill densamma hörde, jemte nödigt utmål undantagas och på särskild!

arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kunde påräknas. I följd

af dessa stadganden, jeinförda med innehållet i berörda kungörelses 4:de

punkt, mom. 2, enligt hvilket för arrende af annan kronans fastighet än

jordegendom tiden finge i hvarje fall efter för handen varande förhållanden

af domänstyrelsen bestämmas, och i 9:de punkten, hvilken innehölle, bland

annat, att vid utarrendering af fiske eller annan lägenhet, som ej vore att

till jordegendom hänföra, skulle förfaras på sätt domänstyrelsen för hvarje

fall funne lämpligast, hade styrelsen ansett sig ega rätt att, när sådant

med kronans fördel öfverensstämde, ej allenast vid utarrendering af egendom,

der stenbrott funnes, medgifva arrendatorn rättighet att bearbeta

stenbrottet till afsalu, hvilket då naturligen komme att utöfva inflytande

vid arrendets bestämmande, utan ock, der sådant medgifvande ej lemnats,

under arrendetiden på framställning af arrendatorn tillerkänna honom eller

annan person en dylik rättighet mot särskilt arrende.

Derest den af domänstyrelsen sålunda uttalade åsigt angående vidden

af styrelsens befogenhet i afseende å upplåtelse af rätt till brytning af

sten till afsalu icke skulle godkännas, ansåge domänstyrelsen, att styrelsen

borde uttryckligen tillerkännas rätt till dylika upplåtelser genom ett tilllägg

till 5:te punkten i 1882 års kungörelse.

Det kunde emellertid inträffa, att under löpande arrendeperiod å kronodomän

upptäcktes bergart, lämplig för bearbetning till afsalu, eller att till följd

af byggnadsföretag i orten å domänen befintlig sten funne efterfrågan, utan

att arrendatorn ville, trots gynsainma konjunkturer för bergartens afsättande,

utsätta sig för den risk, som kunde blifva förenad med bedrifvande af stenhuggerirörelse,

i synnerhet om denna måste utöfvas i större omfång, och ej heller

vore villig att taga befattning med arbetet vid uttagande af byggnadssten för

ett visst företag, hvari arrendatorn icke vore intresserad, men deremot icke

vore obenägen att, mot någon mindre ersättning eller kanske endast mot det

tillfälle bereddes honom att genom körslor och dylikt förskaffa sig inkomst,

medgifva, att bergartens bearbetande eller stenens uttagande finge till annan

af domän styrelsen öfverlemnas. Vid sådant förhållande syntes ifrågavarade

tillägg böra gifvas sådan omfattning, att domänstyrelsen ej betoges rätt

att till annan person än arrendatorn upplåta stenbrytningen; och då någon

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

5

anledning ej syntes förefinnas att göra skilnad mellan domänstyrelsens

befogenhet i fråga om upplåtelse af stenbrott och upplåtelse af kalkbrott

eller torfmosse, syntes jemväl dessa böra i tillägget upptagas, ehuru de ej

blifvit i Riksdagens skrifvelse berörda.

Några särskilda föreskrifter angående de vilkor, under hvilka upplåtelser

af ifrågavarande slag finge ega rum, hade icke synts domänstyrelsen vara

erforderliga, utan ansåge styrelsen, att härvid borde få gälla hvad i 9:e

punkten af 1882 års kungörelse funnes stadgadt.

Beträffande de i Riksdagens skrifvelse ifrågasatta upplåtelser af sand-,

grus- eller stentägt hade domänstyrelsen anfört, att Riksdagens uttalande

om önskvärdheten deraf, att åtgärder vidtoges till underlättande af de i

§ 33 af väglagen meddelade bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende

å andra kronoegendomar än kronoallmänningar, föranledt flera af de i

ärendet hörda myndigheter att hemställa, det i nämnda paragraf omförmälda

väglagningsämnen skulle å kronans utarrenderade domäner få af väghållningsskyldige

hemtas utan ersättning, såsom dem nu vore medgifvet i afseende

å kronans allmänningar. Att med Riksdagens skrifvelse skulle

hafva afsetts eu sådan förändring i den nyligen antagna väglagen, derför

syntes dock hvarken den motion, som legat till grund för skrifvelsen, eller

innehållet i sjelfva skrifvelsen lemna stöd. Hvad Riksdagen enligt domänstyrelsens

uppfattning i detta afseende åsyftat, vore att underlätta möjligheten

för väghållningsskyldige, då de önskade hemta väglagningsämnen

från eu utarrenderad kronoegendom, att om vilkoren derför kunna få en

öfverenskommelse till stånd, så att häradsrätt ej ovilkorligen behöfde anlitas

för frågans afgörande. För närvarande funnes, om väglagningsämnena

ej skulle tagas å utmark, som vid utarrenderingen undantagits och stälts

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, icke någon myndighet,

som egde att för kronan såsom jordegare ingå aftal i förevarande hänseende.

För väghållningsskyldige vore det emellertid af vigt, att öfverenskommelse

kunde träffas, då genom en rättegång orsakades dem både tidsutdrägt

och kostnader, hvilka senare i alla de fall, der vägstyrelse i väghållningsdistrikt,

som sammanfölle med häradet, anhängiggjort rättegången,

blefve särskildt betungande till följd deraf, att uthäradsnämnd måste tillkallas.

Om nu, såsom, domänstyrelsen lika med flertalet af de i ärendet

hörda myndigheter ansåge lämpligt, styrelsen erhölle bemyndigande att

träffa aftal angående tägt af sand, grus och sten å kronodomän, när väghållningsskyldige

önskade der hemta sådana ämnen, syntes under detta

bemyndigande böra innefattas äfven de fall, då upplåtelse till andra än

väghållningsskyldige kunde till fördel för kronan ega rum. Sådant kunde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.9.

särskildt blifva fallet med tägt af sand eller grus å kronodomän i närheten

af stad, der byggnadsverksamhet i större omfattning vore rådande.

Jemväl i afseende å upplåtelse af sand-, grus- eller stentägt syntes

böra lända till efterrättelse innehållet i 9:e punkten i 1882 års kungörelse,

hvilken punkt utan någon förändring i dess nuvarande lydelse syntes få

tillämplighet å lägenhet af ifrågavarande slag, om sådan upptoges bland de

i 5:e punkten uppräknade.

För framtiden komme, hade domänstyrelsen vidare anfört, antagligen

ej sällan att inträffa, att, först sedan utarrendering af en kronodomän för

ny arrendeperiod egt rum, väghållningsskyldige anmälde sig att der hemta

sand, grus eller sten. I sådant fall skulle, om ej något förbehåll gjorts i

arrendekontraktet, domänstyrelsen för träffande af ett för kronan nöjaktigt

aftal med väghållningsskyldige vara helt och hållet beroende af de fordringar,

som arrendatorn komme att uppställa för sitt medgifvande till

väglagningsämnenas afhemtande. Toges dessa ämnen å utmark, hade emellertid

arrendatorn i allmänhet endast ringa olägenhet deraf, och om i

blifvande arrendekontrakt inrycktes bestämmelse derom, att arrendatorn

skulle vara skyldig, när domänstyrelsen sådant påfordrade, att åt väghållningsskyldige

öfverlemna å utmarken till äfventyra befintlig tägt af sand,

grus eller sten och dertill upplåta nödig väg mot den ersättning för skada

och intrång, som af domän styrelsen bestämdes, hölle styrelsen före, att ett

sådant förbehåll ej skulle i någon mån inverka på beloppet af arrendeafgiften

för domänen. Annat kunde förhållandet blifva, om förbehållet

utsträcktes till å inegorna möjligen varande sand-, grus- eller stentägt, men

då så belägna tägter med afseende å den större ersättning, som för deras

begagnande måste utgå'', endast sällan af väghållningsskyldige anlitades,

syntes det icke vara skäl att i afseende å dylik tägt genom kontraktet

pålägga arrendatorn någon särskild förbindelse.

På grund af det sålunda anförda hade domänstyrelsen framstält alternativa

förslag till ändringar i och tillägg till kong! kungörelsen den 10

november 1882.

Enligt det ena alternativet, som uppgjorts under förutsättning, att

domänstyrelsens åsigt angående styrelsen redan nu tillkommande befogenhet

i afseende å upplåtelser af de i 5:te punkten af nämnda kungörelse

omförmälda lägenheter icke vunne godkännande, skulle, jemte det att bland

i 2:dra momentet af samma punkt uppräknade lägenheter äfven upptoges

sand-, grus- eller stentägt, stadgas, att, der sten- eller kalkbrott, sand-,

grus- eller stentägt eller torfmosse ansåges icke böra från egendom skiljas,

domänstyrelsen skulle ega att, der så lämpligt funnes, åt arrendatorn upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

7

låta rättighet att dylik lägenhet enligt de bestämmelser, som i arrendekontraktet

intoges, till afsalu begagna.

Derjemte skulle till punkten läggas ett nytt moment, innehållande bestämmelse

derom, att, derest genom utfärdadt arrendekontrakt med ututarrenderad

egendom upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller

stentägt eller torfmosse utan rätt för arrendatorn att något derifrån sälja,

detta icke utgjorde hinder för domänstyrelsen att, om framställning derom

gjordes, åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person lemna

rättighet till föryttrande af sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift

och på de vilkor, som af dom än styrelsen bestämdes.

Ansåges åter domänstyrelsens tolkning af 1882 års kungörelse vara

rigtig, skulle enligt styrelsens mening annan ändring i kungörelsen ej behöfva

vidtagas, än att sand-, grus- eller stentägt tillädes de i 5:te punkten

2:dra momentet uppräknade lägenheter.

I båda fallen hade domänstyrelsen hemstält, att med 26:te punkten

måtte förenas ett nytt moment af innehåll, att arrendator skulle vara

skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallade, åt väghållningsskyldig

till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å utmarken möjligen

befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning deraf upplåta

nödig väg, mot det arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen

uppkommande skada och intrång erhölle det afdrag å arrendet, som af

domänstyrelsen bestämdes.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit af domänstyrelsen anfördt.

och då, hvad särskildt auginge å kronodomän befintliga torfmossar och

kalkbrott, desamma, äfven om de funnes icke böra särskildt utarrenderas,

likväl borde, i den mån de icke erfordrades för gårdens behof, göras inkomstbringande,

då lämpligt tillfälle dertill yppade sig, har departementschefen

hemstält, att Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

domänstyrelsens förstberörda alternativ, hvilket, till förebyggande af all

tvekan rörande den domän styrelsen i ämnet tillkommande befogenhet,

syntes vara att föredraga framför styrelsens andra alternativ, måtte i proposition

föreslå Riksdagen att för sin del besluta ofvan omförmälda ändringar

uti de i 5:te och 26:te punkterna af kungörelsen den 10 november

1882 angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner meddelade bestämmelser.

Emot Kongl. Majrts ifrågavarande framställning, som närmast är föranledd

af Riksdagens den 6 maj 1895 aflåtna skrifvelse i ämnet, har utskottet

icke haft något att i hufvudsak erinra.

Beträffande den i 2(i:tc punkten inom. 2 intagna bestämmelsen i fråga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

om arrendators skyldighet att åt väghållningsskyldig till användande för

allmän vägs underhåll öfverlemna tägt af sand, grus och sten, har utskottet

emellertid fäst uppmärksamheten dervid, att denna skyldighet

endast blifvit bestämd i afseende å sand, grus och sten, som möjligen må

befinnas å egendomarnes utmark, men att, då i vissa landsdelar egendomarne

i många fall uteslutande bestå af inegor, en sådan underlättad

möjlighet för de väghållningsskyldige att få afhemta väglagningsämnen

icke skulle i dessa trakter, enligt ordalydelsen i det föreslagna momentet,

blifva dem beredd. Utskottet har derför trott, att uttrycket »å utmarken»

bör utbytas mot orden »å egendomen», helst med visshet antagas kan,

att domänstyrelsen, åt hvilken afgörandet af uppkommande frågor i detta

hänseende är öfverlemnadt, icke kommer att påfordra sådant upplåtande

å inegor utaf tägt af sand, grus och sten, som skulle för arrendatorn

medföra alltför besvärande olägenhet och intrång.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på

det sätt bifallas, att Riksdagen för sin del beslutar, att

de i 5:te och 26:te punkterna af kungörelsen den 10

november 1882 meddelade bestämmelser angående förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner skola utbytas

mot följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må

flera egendomar under ett arrende upplåtas eller en

egendom i flera lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller

kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt, torfmosse eller annan

lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma

hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på

särskild! arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom

kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller

kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse icke

böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen, der

så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att

till afsalu begagna dylik lägenhet i enlighet med de

bestämmelser härom, som i arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte

egendomen upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller

stentägt eller torfmosse utan rätt för arrendatorn

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:0 59.

9

att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i

arrendekontrakt, som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen,

då framställning derom göres, kunna åt arrendator!

eller med hans begifvande åt annan person lemna

rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller

torf mot den afgift och på de vilkor i öfrigt, som af

domänstyrelsen bestämmas; skolande dock, hvad angår

å egendomen befintlig tägt af sand, grus eller sten,

arrendator, som hädanefter antages, vara underkastad

föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant

för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordras,

afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark äfvensom

inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning

i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen

sådant påkallar, åt väghållningsskyldig till

användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å

egendomen möjligen befintlig tägt af sand, grus eller

sten samt för hemtning deraf upplåta nödig väg, mot

det att arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen

uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å

arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes.

Stockholm den 30 april 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Dill. till Rikstl. Prof. 189G. 4 Sami. 1 Afd. 41 Häft.

‘2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.