Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu.

1897-04-02 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1897:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

1

Jä

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1897, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning

af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med

begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas

derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig

fosfor ingår, ej må till riket införas eller der utbjudas eller

hållas till salu.

Uti en inom Andra Kammaren under n:o 168 väckt motion, som

af kammaren till utskottet remitterats, hemställa herrar Curt Wallis,

Werner G. von Schwerin, Carl TI. Björck och Christian Lovén, »att Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vilja

taga i öfvervägande, huru vida ej föreskrift må böra meddelas derom,

att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår,

icke få till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu, samt,

derest dylik föreskrift pröfvas erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag

till lag i ämnet».

Efter det motionärerna framhållit yrkandet i en vid förra årets

riksdag af friherre Werner G. von Schwerin väckt motion samt det af

Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 med anledning af motionen

framlagda förslag, äfvensom att Andra Kammaren godkände detta

förslag, men att Första Kammaren afslog detsamma, ehuru dess andra

tillfälliga utskott förordat bifall, framhålla motionärerna, att de skäl, på

Bih. Ull Biksd. Knot. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. (N:o 13). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

hvilka utskottet grundade sitt förslag, icke blefvo under debatterna i

kamrarne vederlagda, och att sedan dess intet inträffat, som ej gifvit

ökadt stöd åt utskottets mening.

I fjorårets motion ifrågasattes alternativt förbud på tillverkningen

af fosfortändstickor inom landet; men ett sådant förslag anse sig

motionärerna icke böra framlägga, alldenstund fosfortändsticksindustrien

sysselsätter två till tre tusen arbetare och dess produktionsvärde utgör

omkring två och en half millioner kronor årligen samt sådana skäl icke

föreligga, att ett sådant förbud anses böra ifrågakomma.

Deremot anse motionärerna så mycket mer talande skäl förefinnas

för ett förbud emot försäljningen af nämnda tändstickor. Det är nemligen

fosfortändstickornas lätta tillgänglighet, hvilken så godt som uteslutande

är betingelsen för det stora antalet fosforförgiftningar i vårt

land. Dessa hafva under den senaste mansåldern varit stadda i snabb,

hittills ohejdad och derför allvarliga farhågor ingifvande tillväxt. T

början af 1870-talet förekommo årligen bland de dödsfall, hvilka till

medicinalstyrelsen inrapporterats och föranledt medikolegal undersökning,

endast omkring 10, föranledda af fosforförgiftning, medan nu för tiden

fosforförgiftningarnas antal årligen uppgår till omkring 100 och derutöfver.

De drabba så godt som uteslutande qvinnor, företrädesvis

unga qvinnor i deras bästa år, och ändamålet med dem är så godt som

alltid fosterfördrifning.

Till belysande af de nuvarande förhållandena meddela motionärerna

hithörande siffror för år 1896. De medikolegal obduktioner,

hvilka påvisat förgiftning som orsak till dödsfall under år 1896 och

som inrapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde sammanlagdt 173.

Deraf framkallades af fosfor 138 eller 80 procent och af andra

gifter 35 eller blott 20 procent. Af dessa fosforförgiftningar drabbades

endast 6 män och barn, deremot 132 qvinnor och af dessa 118 unga,

ogifta qvinnor i sina bästa år.

Syftemålet med så godt som nästan alla dessa förgiftningar

framgår, säga motionärerna, otvetydigt af obduktionsberättelserna,

hvilket syftemål också i flertalet fall synes hafva blifvit uppnådt,

fastän i de fall, som i dessa obduktionsberättelser skildras, modern

vid fosterfördrifningen också satt lifvet till. Att ett så ytterst farligt

medel fortfarande så allmänt användes, beror, säga de vidare, tydligen

på det för öfrigt från bland annat Stockholms sjukhus flera gånger

konstaterade förhållandet, att fosterfördrifningen kan lyckas utan att

kosta modern lifvet. Under sådana förhållanden drifvas dessa olyckliga

unga qvinnor af sin starka längtan att komma ur sin olyckliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarms Tillfälliga Utslcotts (N:o 8) Utlåtande N:o 13. 3

belägenhet att tillgripa det lifsfaidiga medlet, som ej blott hotar lifvet,

utan hotar detsamma med eu ytterst qvalfull död.

Vid det förhållandet, att statistiken visar, att fosforförgiftningar

för fosterfördrifningsändamål förekomma i alla landsändar och klart

vore, att en hel mängd, framför allt nästan alla de, vid hvilka

endast barnet, men icke modern satt till lifvet genom förgiftningen,

icke komma till vår kännedom, anse motionärerna, att vi i detta fall

stå inför en verklig landsplåga.

Sedan motionärerna vidare framhållit, att ett förbud mot försäljning

af fosfortändstickor knappast kan sägas komma att menligt

inverka på industrien, eftersom det förhållande föreligger, att fosfortändstickor

till ett värde af två och en qvarts millioner kronor årligen

exporteras, under det att hela fabrikationens värde uppgår till två

och en half millioner kronor, och att alltså förbrukningen inom landet

endast uppgår till 10 procent af tillverkningen, och att den fabrik,

Vulcan, som fabricerar mest af varan, exporterar 92 procent af sin

tillverkning samt att fosfortändstickorna kunna ersättas af säkerhetständstickor,

komma de till en undersökning af den frågan, om ej

andra vigtiga skäl tala emot ett sådant förbud. Och dermed komma

de till bemötande af mot förbudet gjorda invändningar.

Hvad då först konsumenterna beträffar, så synes det motionärerna

uppenbart, att den ringa prisskilnad, som förekommer mellan fosfortändstickor

och säkerhetständstickor, ej bör kunna i en så allvarlig

sak anses spela någon roll, då till följd af den stora konkurrensen

båda varorna betinga ett så lågt pris.

Ej heller torde, enligt motionärernas mening, den gjorda invändningen,

att skogsbyggarne i Norrland och befolkningen vid

Sveriges syd- och vestkust, skulle af klimatiska skäl nödgas använda

fosfortändstickor, behöfva tillmätas någon betydelse, då man betänker,

att inga klagomål afhörts från Finland och Danmark, hvarest fosforstickors

användning i mer än tjugo år varit förbjuden.

Att svenskarne skulle förbjuda fosfortändstickornas försäljning

i eget land, men det oaktadt tillåta deras export, har väckt betänkligheter;

men om man besinnar, att i de länder, dit exporten nu går,

icke, så vidt kändt är, samma missbruk af dessa stickor som för

närvarande hos oss i någon som. helst oroväckande grad föreligger

och att dessa länders regeringar, om faran af detta missbruk derstädes

en gång skulle yppa sig, när som helst kunna genom lagbestämmelser

skydda sig mot densamma, så tyckas dessa betänklig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

lieter ej böra utgöra några hinder för ett försök att hos oss genom

försäljningsföi''bud stäfja detta missbruk.

Hvad effektiviteten af det föreslagna förbudet vidkommer, så

visar statistiken från Danmark, der, såsom redan är nämndt, ett sådant

förbud redan verkat mer än tjugu år, att fosforförgiftningar derstädes

ej förekomma.

Mot anmärkningen, att ett förbud mot försäljningen skulle, om

ej fabrikationen äfvenledes blefve förbjuden, blifva kringgånget, derigenom

att varan skulle af arbetarne smugglas ut ur fabrikerna och

blifva försåld bland allmänheten, torde med rätta kunna anmärkas,

att detta ej i nämnvärd grad bör kunna komma i fråga dels till följd af

varans skrymmande beskaffenhet, dels ock derför att densamma så lätt

genom lukten förråder sin närvaro.

Det har invändts, att äfven om vi sålunda blefve qvitt fosterfördrifningarna

genom fosfor alldeles som i Danmark, skulle detta ej

minska fosterfördrifningaraas antal, ty andra medel skulle i stället

tillgripas. Häremot anse sig motionärerna böra erinra derom, att i

första rummet ett sådant påstående är obevisadt och i det andra,

att fosterfördrifningarna genom fosfor intaga en alldeles särskild!

otycksdiger ställning genom fosforns stora giftighet på samma gång

som dess stora lättillgänglighet. Andra gifter, hvilka användts som

fosterfördrifvande medel, äro i hög grad svåråtkomliga, i det de endast

mot läkares recept erhållas från apotek, och öfriga medel äro ej ens

tillnärmelsevis lika farliga för moderns lif som fosforn.

Vidare har sagts, att man skulle kunna vinna samma mål, som

man vill vinna genom förbud mot försäljning af fosfortändstickor, derigenom

att man i populära skrifter underrättade allmänheten om fosforns

faror. Att detta enkla medel ej användts af de läkare och myndigheter

(t. ex. medicinalstyrelsen), hvilka haft kunskap om fosfortändstickornas

farliga betydelse, anse motionärerna uppenbarligen bero derpå, att det

ansetts otillständigt att i än vidare kretsar sprida kunskapen om ett

fosterfördrifningsmedel, om än ett farligt sådant — den kunskapen är redan

tillräckligt spridd — och att allmänheten ej skulle känna till fosforns

farlighet synes föga antagligt; trots kunskapen härom användes den

för meranämnda ändamål, tydligen emedan motiven för att använda

fosterfördrifningsmedel ofta äro så. starka, att äfven mycket farliga

medel icke skys.

Det har äfven påpekats, att förbud mot försäljningen af fosfortändstickor

icke skulle hindra åtkomsten af fosfor, alldenstund den såsom

fosformos får utan recept försäljas å apoteken. Häremot erinra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

motionärerna, att hittills fosforn i sällsynta undantagsfall i denna form

användts till förgiftning, men skulle förbud mot fosfortändstiekornas

försäljning antagas, så torde Kongl. Maj:t ej töfva att förbjuda fosformosets

försäljning å apoteken utan recept.

Slutligen vända sig motionärerna mot tviflet derom, att emedan

fosforgiftet under perioden 1873—1892 åstadkommit i medeltal endast

30 till 40 dödsfall årligen, en samhällsfara föreligger i dessa fosforförgiftningar.

Och de anse sig skyldiga betona, att, äfven om man bortser

från att dessa dödsfall i allmänhet utgjort dubbeldödsfall, i det en

moder och hennes barn samtidigt aflidit, den verkligt stora faran för

samhället ligger deri, att dessa förgiftningar på mindre än en mansålder

tiodubblats samt att det synes, som om de alltjemt vore stadda

i tilltagande.

Under sådana förhållanden, och då motionärerna ansett sig hafva

visat, att man icke med skäl kan påstå, att producenter eller konsumenter

af fosfortändstickor här i landet genom ett förbud mot dessa

stickors försäljning skulle lida någon nämnvärd skada och att det

föreslagna lagstadgandet har alla utsigter att blifva fullt effektivt och

lägga hinder i vägen för derfsa förgiftningar, göra de den hemställan,

som motionen innehåller.

Innan utskottet går att uttala sin egen uppfattning i denna fråga,

torde det vara lämpligt att i korthet redogöra för hvad hittills i vårt

land och våra grannländer gjorts beträffande lagstiftningen om fosfortändstickor.

År 1863 beslöto Riksens Ständer en framställning till Ivongl. Maj:t

derom, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med den då på pröfning beroende

frågan om utfärdande af lag angående sundhetsförhållandenas

ordnande i riket, »täcktes taga i öfvervägande, hvilka föreskrifter i

ändamål att förekomma fosfornekros ansågos böra i nämnda lag inflyta».

Derefter utfärdade Kongl. Maj:t den 18 februari 1870 den ännu

gällande förordningen »angående hvad vid tillverkning af tändstickor

eller andra tändmedel, för hvilkas beredning vanlig fosfor användes,

skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland

arbetarne». Eu ny förordning har under den 9 december 1896 utkommit

att tillämpas från och med den 1 juli innevarande år. I denna

senare förordning äro sundhetsbestämmelserna betydligt skärpta så,

att både nya och redan i gång varande fabriker skola besigtigas af

yrkesinspektör, att ingen får användas i vissa farligare arbeten utan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

föregående läkarebesigtning, att minimiåldern för dylik användning

höjts från 15 till 18 år och att längsta oafbrutna sysselsättningen

sänkts från den nu föreskrift^ tiden af 6 månader till 1 månad med

en månads mellantid, innan samma person ånyo får begagnas till samma

arbete, samt att läkaren skall antagas af vederbörande länsstyrelse och

till denna göra anmälan, derest hans föreskrifter ej efterlefvas eller

helsotillståndet vid fabriken finnes otillfredsställande.

De genom förordningen af den 18 februari 1870 gifna föreskrifterna

torde, särdeles i början, icke hafva blifvit så noggrant eller allmänt

tillämpade så som önskligt vant. enär fall af fosfornekros förekomma

fortfarande i ej ringa grad. Detta förhållande föranledde herr J. P. Nilsson

i Käggla att vid 1874 års riksdag i en inom Andra Kammaren väckt

motion (n:o 94) yrka förbud mot tillverkning af fosfortändstickor såsom

det enda verksamma medlet att skydda arbetarne mot fosforgiftets menliga

inverkan. Motionen afstyrktes dock af vederbörande utskott och

föll i kammaren utan votering.

Emellertid fortforo klagomålen öfver förekomsten af fosfornekros,

och till dessa klagomål började äfven klagomål uppstå öfver missbruk

åt fosforstickor till brottsliga ändamål. Af denna anledning väckte herr

Bengt Rääf år 1882 i Första Kammaren en motion (n:o 25) om förbud

mot försäljning af fosfortändstickor. Som skäl åberopade motionären

fosforns eldfarlighet och giftighet, genom hvilken senare egenskap densamma

inom fabrikerna orsakade sjukdom hos arbetarne och utom fabrikerna

användes till mord, sjelfmord och abortiva ändamål. Det tillfälliga

utskott, dit förslaget hänvisades, egnade detsamma en grundlig

utredning och hemstälde om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående

utfärdande af förbud mot tillverkning, införsel och försäljning af fosfortändstickor.

Till detta slut kom utskottet, icke på grund af något erkäudt

behof att skydda arbetarne i fabrikerna, utan för att genom fosforstickornas

borttagande söka förekomma eldsolyckor samt förhindra

fosterfördrifning, mord och sjelfmord genom fosfor. Beträffande yrkesfaran,

ansåg utskottet att genom dess utredning vore till fullo ådagalagdt,

att sjelfva tillverkningen af fosforstickor icke för de dermed sysselsatta

arbetarne medfört någon synnerlig våda, i fall de uti kongl.

förordningen af den 18 februari 1870 meddelade föreskrifter noggrant

iakttagas. Utskottets utlåtande föranledde i Första Kammaren en liflig

debatt, som dock slutade dermed, att detsamma af kammaren afslogs

med 74 röster mot 27.

Nästa gång frågan om förbud mot fosfortändstickor kom under

Riksdagens pröfning var 1892, då i Andra Kammaren en motion (n:o 69)

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 7

frambära af herr Z. Larsson från Upsala, som föreslog, »att Riksdagen

ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande, inom lämplig tid,

fullständigt förbud mot såväl tillverkning som handel med eller förbrukning

af fosfortändstickor inom landet». Denna motion rönte lika

öde som de föregående. Sedan det tillfälliga utskott, som fått frågan

till sig remitterad, uti ett sakrikt betänkande afstyrka motionen, blef

denna den 9 april i Andra Kammaren afslagen utan votering, men

efter en liflig diskussion.

Sista gången frågan förekom till behandling inom Riksdagen våtår

1896, då friherre W. G. von Schwerin uti en motion (n:o 102) inom

Andra Kammaren föreslog, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida

icke tillverkning här i riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa

vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, må kunna alldeles förbjudas,

dels att föreskrift må meddelas derom, att dylika tändstickor ej må

till riket införas eller härstädes hållas till salu eller utbjudas». Med

anledning af denna motion hemstälde Andra Kammarens tillfälliga

utskott n:o 3, till hvilket utskott kammaren remitterade frågan, uti sitt

betänkande n:o 11, »att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla motionen,

att kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida ej föreskrift må böra meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas

tändmassa vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, icke få till riket införas

eller der utbjudas eller hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift

pröfvas erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet».

Efter eu liflig debatt antog Andra Kammaren den 27 mars detta utskottets

förslag med 86 röster mot 74. Första Kammarens andra tillfälliga

utskott, till hvilket frågan hänskjutits, förordade detsamma, men

Första Kammaren afslog förslaget den 25 april med 65 röster mot 38.

I Danmark gäller i afseende på fosfortändstickor en lag, utfärdad

den 14 februari 1874, hvars första paragraf i öfversättning lyder sålunda:

»Efter den 1 januari 1875 förbjudes det att här i landet förfärdiga

tändstickor, i hvilkas tändsats det finnes hvit fosfor, eller andra

tändstickor än sådana, som äro afsedda att afstrykas på särskilda, dertill

inrättade strykplån. Det förbjudes äfven från samma tid att här i

landet införa och efter den 1 juli 1875 att här i landet sälja tändstickor,

hvilkas förfärdigande i enlighet med ofvanstående är förbjudet».

1 detta land är således fullständigt förbud infördt mot tillverkning, försäljning

och import af fosfortändstickor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13,

I Finland finnes ett liknande förbud stadgadt i kejserliga kungörelsen

den 13 november 1872, som föreskrifver, att tillverkning och

försäljning derstädes af tändstickor med hvit fosfor är förbjuden från

och med den 1 januari 1874.

I Norge är förhållandet ett annat. Der är dylik fabrikation tilllåten,

och den enda lagstiftning i ämnet, som finnes, är en kongl. resolution

af den 8 april 1890, hvari vissa försigtighetsregler påbjudits

vid fabrikation af »almindelige Fosforstikker».

I Belgien utkom den 25 mars 1890 en kongl. förordning rörande

försäljning af tändstickor, hvarigenom det från den 1 oktober 1891 förbjöds

att från upplag, innehållande mer än 500 askar tändstickor, sälja

dylika, hvilkas tändsats innehåller mer än 8 eller 10 procent hvit fosfor,

nemligen 8 procent, då tändmassan påsatts i uppvärmdt, och 10

procent, då den påsatts i kallt tillstånd.

Nu föreliggande motion utgör ett fullständigt upptagande af det

förslag, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 uti dess utlåtande

n:o 11 vid 1896 års riksdag med anledning af friherre von Schwerins

motion framstälde. Under sådant förhållande anser sig utskottet

böra, ehuru i största korthet, anföra de skäl, på hvilka nämnda utskott

grundade sitt förslag.

Sedan utskottet i fråga redogjort för motionen och för hvad i

lagstiftningsväg vore åtgjordt i saken så inom landet som i våra grannländer,

äfvensom framhållit den omfattning, hvari fosfortändsticksfabrikationen

drefs inom vårt land, huru stor exporten af dessa tändstickor

var och till hvilka länder de exporterades samt huru stor del förbrukades

inom landet, äfvensom anfört ett längre utlåtande af läkaren vid

tändsticksfabriken Vulcan, uttalade utskottet den bestämda öfvertygelsen,

att något förbud mot tillverkning inom landet af fosfortändstickor

ej kunde påkallas eller försvaras med yrkesfaran för arbetarne. Hvad

som i afseende på tillverkningen af fosfortändstickor erfordrades vore

en tillräcklig kontroll derå, att gällande föreskrifter verkligen blefve

iakttagna. Och en sådan fans uti yrkesinspektionen samt uti den för

tändsticksfabrikationen utfärdade kongl. förordningen.

I afseende åter på den del af friherre von Schwerins motion,

hvilken innehöll yrkande om förbud mot införsel, utbjudande till salu

och försäljning af fosfortändstickor, hade utskottet funnit sina åsigter

mera öfverensstämmande med motionärens; och en närmare granskning

af de vådor för allmän ordning och säkerhet, som medföljde använd
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

ningen af dessa tändstickor, hade visat, att ett dylikt förbud icke saknade

skäl för sig.

Hvad då beträffade fosforstickornas eldfarlighet, så berodde denna

naturligtvis på fosforns stora lättantändlighet. Som bekant vore och

motionären äfven påpekat, behöfdes för fosforstickornas antändning blott

en ringa grad af friktion mot hvilket torrt ämne som helst, under det

att de s. k. säkerhetständstickorna för antändning i regeln fordrade

strykning mot ett särskildt prepareradt plån. Att till följd deraf fosforstickornas

eldfarlighet skulle vara ganska stor, läge i sakens natur; och

de eldsvådor, som af denna orsak vållats, hade antagligen varit derå,

än man i allmänhet förestälde sig.

I afseende på fosforns missbruk till förgiftningar ådagalade den

jemförelsevis fullständiga statistik, som dåmera i detta ämne fans, i

nuru hög grad den brottsliga användningen af fosforstickor på senare

tid tilltagit, och bevisade, enligt utskottets åsigt, mer än något annat

behöfligheten af att allmänheten betoges tillfälle att fritt förskaffa sig

detta gift.

Såsom mest upplysande i detta ämne åberopade utskottet ett arbete:

»Bidrag till kännedom om förgiftningarna i Sverige under åren 1873 —

1892», intaget i Upsala universitets årsskrift 1893 och författadt af en

framstående yngre vetenskapsman inom medicinska fakulteten.

Enligt detta arbete uppgingo samtliga de under åren 1873—1892

till sundhetskollegium och medicinalstyrelsen inrapporterade dödsfall,

hvilka på misstanke om förgiftning ledt till medikolegala undersökningar,

till ett antal af 1,890. Af dessa hade fosfor åstadkommit 743 fall,

hvilken siffra utgjorde 39,si procent af samtliga under denna tid inrapporterade

förgiftningar. Men dessa fall hade ifrån åren 1873 och

1874, då de utgjort respektive 15,19 procent samt 8,86 procent, succesive

stigit till år 1892, då de utgjorde 71,31 procent af samtliga inrapporterade

förgiftningar inom landet.

Ändamålet med eller orsaken till dessa förgiftningar medelst

fosfor under de nämnda 20 åren var:

Fosterfördrifning

i

616

fall

eller

82, »i

procent

sjelfmord

»

74

»

»

9,9G

»

mord

»

20

»

»

2,09

)>

olycksfall

»

2

)>

»

0,27

»

qvacksalveri

»

1

»

»

0,13

»

obestämda

»

30

»

»

4,04

»

Summ

a

743

fall

och

100,00

procent.

Bill. till Riksd. Prof. 1307. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft.

<->

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utledande N:o 13.

Till dessa siffror borde också räknas det kanske öfvervägande

flertalet af förgiftningsfall, som icke kommit till allmänhetens kännedom.

Detta fosforstickornas missbrukande till förgiftning i förening med

deras obestridliga eldfarlighet gjorde, att utskottet för sin del måste

gilla motionärens åsigt, att dylika tändstickors utbjudande till salu och

försäljning inom landet äfvensom deras införande från främmande länder

borde förbjudas. På den möjliga invändningen, att genom ett sådant

förbud allmänheten skulle nödgas köpa de något dyrare s. k.

säkerhetständstickorna, ansåg sig utskottet kunna genmäla, att dylika

tändstickor dåmera — på grund af senax-e tiders konkurrens inom tändsticksfabrikationen

— kunde köpas så billigt, att det ökade priset ej

torde vara af afsevärd betydelse ens för den mindre bemedlade, och

att det möjliga fördyrandet af varan fullt uppvägdes af de fördelar,

som ett dylikt försvinnande ur vårt lands marknad af fosforstickorna

skulle medfölja. Våld land var för öfrigt härvidlag i den gynsamma

belägenhet, att det större behof af s. k. säkerhetständstickoi’, som skulle

blifva en följd af det ifrågasatta förbudet, med största lätthet kunde fyllas

af inhemsk tillverkning, utan att någon införsel utifrån behöfde förekomma.

Med hänsyn till den åsyftade vei''kan af ett dylikt förbud hade det

eiänrats, att, äfven om tillgången på fosfor derigenom skulle minskas,

andra gifter det oaktadt finnas i tillräcklig mängd qvar till de brottsliges

förfogande. Ett godkännande af sådan invändning skulle dock

i sjelfva vei''ket, menade utskottet, innebära ett föimekande af de hos

oss sedan lång tid tillbaka följda grundsatser, hvilka fått sitt uttryck i

gällande giftstadga och åtskilliga andra författningar.

Äfvenså hade framhållits det förment origtiga eller åtminstone

för rättskänslan föga tilltalande uti att inom vårt land tillåta förfärdigande

och utskeppning af en vara, hvars införsel till och försäljning

inom samma land är förbjuden. Men i detta hänseende ansåg utskottet

böra bemärkas, att i många stora länder, både europeiska och transatlantiska,

vanan eller rent af behofvet fortfai-ande kräfde tillförsel af

just den vara, som vi för vår del och i våra förhållanden vissei-ligen

funno både umbärlig och skadlig, men som hos dem då icke veterligen

blifvit öfverflödig eller ens gifvit anledning till missnöje, och på hvilken

de, lika väl som vi, när som helst kunde skydda sig genom ett

införselförbud.

Så långt utskottet för 1896, till hvilkets utlåtande i öfrigt utskottet

tager sig friheten hänvisa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Af det nu anförda framgår, att i samma mån försigtighetsåtgärder

vid tillverkningen af fosfortändstickor noggrannare iakttagas, i samma

mån minskas yrkesfaran för arbetarne. Också har frågan om förbud

mot tillverkning af fosfortändstickor nu af motionärerna lemnats å sido,

en åtgärd, hvars rigtighet utskottet för sin del icke kan annat än gilla.

Ett motsatt förhållande eger deremot rum med afseende på frågan

om fosforstickornas användande för brottsliga ändamål. År efter

år ökas antalet af brott, särskildt de för abortiva ändamål. Då t. ex.,

såsom här ofvan visats, under 20-årsperioden 1873—1892 fallen af sjelfmord

genom fosfor år 1873 utgjorde 15,19 procent och år 1874 stannade

vid blott 8,86 procent af samtliga sjelfmorden inom landet, stego

de år 1892 ända till 71,31 procent. Och af de 743 fosforförgiftningsfallen

under hela denna tid utgjorde fosterfördrifningarnas antal 616 fall eller

82,91 procent.

Icke bättre ställer det sig för åren 1893—1896. Tvärtom ter sig

saken under dessa år ännu sorgligare. Sålunda visar oss statistiken

för åren 1893 och 1894 följande siffror:

Sjelfmord

under år 1893: 165, under år 1894: 204,

deraf genom skjutning män 6, qvinnor 0 = 6............... män 3, qvinnor 0 = 3

1

> skärande eller stickande »

3 >

0 - 3........

—

>

2 = 2

>

> dränkning »

5

2 - 7........

7

>

3 = 10

> hängning eller strypning »

18

4 = 22........

...... »

12

»

4 = 16

>

> förgiftning »

18

14 - 32........

>

18

>

37 = 55

» fosterfördrifvande medel »

- >

95 = 95.........

—

»

118 = 118

Summa antal män

50, qvinnor

115 - 165.

män

40,

qvinnor

164 = 204.

För åren 1895 och 1896 är ännu ingen statistik i detta fall fråntrycket

utkommen, men enligt den uppgift, utskottet erhållit i medicinal

styrelsen, uppgingo fosforförgiftningarna under år 1895 till 94. Af dessa

tillhöra 92 fall qvinnor, deraf 86 antagas vara fosterfördrifningsfall;

ett fall kommer under rubriken »män» och 1 fall »barn». Någon uppgift

på hela antalet förgiftningsfall har utskottet deremot icke erhållit

för år 1895. I motionen framhålla motionärerna, att de medikolegala

obduktioner, hvilka påvisat förgiftning såsom orsak till dödsfall under

år 1896 och som rapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde tillsammans

173, deraf 138 framkallats af fosfor och 35 af andra gifter, äfvensom

att dessa fosforförgiftningar drabbat endast 6 män och barn, deremot

132 qvinnor och af dessa 118 unga, ogifta qvinnor i sina bästa

år. Likaså upplysa motionärerna derom, att syftet med så godt som

nästan alla dessa förgiftningar, som drabbat qvinnor, varit fosterjord

rifningar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Af ofvan anförda siffror finner man, för den händelse fosterfördrifningsfallen

få anses åstadkomna medelst användande af fosfor,

att af samtliga sjelfmordsfallen för år 1893 icke mindre än 83 procent

voro förorsakade genom fosfor och under år 1894 omkring 72 procent

eller i medeltal för dessa 2 år 77 procent. Sålunda i medeltal eu

stigning med omkring 5 procent sedan år 1892.

Ser man åter på förhållandet mellan fallen af förgiftning genom

fosfor och andra gifter, så finner man under åren 1893, 1894 och 1896

följande siffror: år 1893 voro samtliga förgiftningsfallen 127, deraf 95

eller 75 procent orsakade af fosfor (»fosterfördrifvande medel») och 32

eller 25 procent af andra gifter; år 1894 utgjorde förgiftningsfallen 173,

deraf 118 eller 68 procent genom fosfor (»fosterfördrifvande medel»)

och 55 fall eller 32 procent orsakade af andra gifter; år 1896 voro

också samtliga förgiftningsfallen 173, deraf 138 eller 80 procent orsakade

genom fosfor och 35 fall eller 20 procent genom andra gifter. Äfven

här utvisar medelsiffran för dessa 3 år 77 procent.

Vid betraktande åter af alla förgiftningsfall, orsakade genom

fosfor, finner man, att under 20-års-perioden 1873—1892 nära 83 procent

komma under rubriken fosterfördrifning. För åren 1893 och 1894 saknar

utskottet bestämda siffror; men för år 1895 visas, att af de 94 fallen,

som detta år förekommo, 86 fall eller öfver 91 procent räknats till

rubriken fosterfördrifning och endast 8 fall eller icke fullt 9 procent

till andra orsaker. Och af motionen vill det framgå, att icke blott

siffran på fosterfördrifningsfallen år 1896 är betydligt större än den för

1895 utan äfven att procenten också är större.

Under sådana förhållanden och då utskottet för sin del icke kan

annat än gilla de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin motion,

anser sig utskottet böra tillstyrka bifall till det af dem gjorda yrkandet.

Visserligen anser utskottet den invändningen, att fosforstickorna skulle

i viss mening vara oumbärliga uti grufvor och för fiskarebefolkningen

m. fl., emedan dessa stickor hafva större motståndskraft emot fuktighet

än säkerhetständstickorna, vara beaktansvärd. Men gent emot denna

invändning vill utskottet dels hänvisa på förhållandena i Finland och

Danmark, der fosforstickorna varit förbjudna i öfver 20 år, utan att

klagomål deröfver hörts, dels framhålla att faran af det brottsliga

bruket af fosforstickorna i hög grad öfverväger den olägenhet, som

deras försvinnande ur marknaden skulle åstadkomma i grufvor och vid

fiskelägen samt på dermed jemförliga ställen, dels ock uttala den förhoppningen,

att olägenheterna med säkerhetständstickornas användande

i nu berörda fall skola kunna på teknisk väg undanrödjas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet, att

Andra Kammaren för sin del måtte bifalla motionen och sålunda besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,

det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida ej föreskrift må böra meddelas derom, att

tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul)

fosfor ingår, icke få till riket införas eller der utbjudas

eller hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift pröfvas

erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag till lag i

ämnet.

Stockholm den 2 april 1897.

På utskottets vägnar:

E. A. Zotterman.

Bih. till Ri/csd. Prof. 1897. 8 Sami, 2 Afd. 2 Band. 13 Iläft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.