Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4

1897-03-12 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1897:4, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1897, kl. 5 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1

i anledning af herr A. Norrmans m. fl. motion om

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande

och framläggande af förslag till beredande af ordnade

förhållanden med afseende å vissa kr invandrare, i sy?iderhet

de s. k. tattarne.

För utlåtandes afgifvande har till utskottet öfverlemuats en utaf

samtliga representanterna för Hallands län afgifven motion n:o 70 af

följande lydelse:

»Det torde vara ovedersägligt, att de s. k. lösdrifvarne, i synnerhet

»tattarne» eller, som de i Halland vanligen benämnas, »krämarne», blifvit

och äro en verklig landsplåga för. vissa trakter af Halland och äfven

för vissa andra delar af vårt land. Lika visst är, att dessa olyckliga

menniskor för egen del föra ett högst ömkligt lif, och att många ibland

dem ofta djupt känna det eländiga i sin tillvaro. Detta elände består

korteligen sagdt deruti, att de sakna eget hem och stadigvarande bostad

samt de flesta medborgerliga förmåner, att de betraktas med en viss

afsky och ovilja utaf andra menniskor och att de vanligen lefva i laster

samt i kif och slagsmål med hvarandra. Den plåga och skada de förorsaka

uti samhället, består uti ett beständigt och stundom oförsynt

bettlande samt rätt ofta i öfverfall och våldsgerningar. Deras tygellösa

Bih, till Riksd. Prat. 1S97. S Sami. 2 AJd 2 Band. 4 Käft. (N:o 4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

lefverne är eu förargelse att se och höra, och det förorsakar den bofasta

befolkningen en högst betydlig tunga att nödgas med ständiga

allmosor underhålla dessa menniskor, i synnerhet som det ofta är de

mindre bemedlade, hvilka företrädesvis af dem hemsökas, och den ordnade

fattigvården dessutom mångenstädes är ganska betungande. Derjemte

öfva somliga af dessa kringstrykare ett ohyggligt djurplågeri,

som det är en pina för ordentligt folk att nödgas bevittna. Ofta injaga

de fruktan hos värnlösa menniskor och öfverfalla fredliga vägfarande,

såsom af tidningarna torde vara tillräckligen bekant.

Dessa sorgliga förhållanden synas icke kunna nöjaktigt afhjelpas

på annat sätt än derigenom, att man på samma gång bringar hjelp åt

kringstrykarne sjelfva och åt samhället. Det borde icke längre gå an

att behandla dessa olyckliga endast såsom en besvärlig samhällsohyra,

den man, för så vidt ske kan, söker att göra sig utaf med, utan menniskokärleken

och barmhertigheten bjuda, att man anser och behandlar

dem såsom medmenniskor, dem man vill göra i någon mån delaktiga

i samhällets förmåner och rättigheter, naturligtvis under förutsättning

att de efter förmåga skola arbeta.

De ifrågavarande kringstrykarne, som i allmänhet ingalunda äro

rena zigenare med någon viss hednisk religion, utan för det mesta

bestå af ett blandningsfolk, som vanligtvis äro döpta och i det yttre

vilja anses för kristna, skulle måhända kunna delas i tre olika klasser

eller flockar. Den första består af de gamle, orkeslöse eller sjuke.

Den andra innefattar de vuxne, friske och arbetsföre. Den tredje består

af barnen, som vanligen äro talrika. Den första flocken måste tydligtvis

på ett eller annat sätt försörjas, den andre sättas till arbete, den

tredje uppfostras. Men huru skall detta ske, och huru skola dessa

menniskor blifva bofasta och ordentliga? De äro för närvarande ju vanligen

ingenstädes skrifna; oftast vill ingen socken lemna de behöfvande

bland dem fattigvård eller låta de arbetsföre förvärfva fast bostad, der

de kunde skrifvas, och ofta frågar ingen efter barnen. Huru skulle

då dessa kunna få ordentlig skolundervisning, när föräldrarne ofta byta

om vistelseort och än bo i en socken, än i en annan?

Således är ställningen för dessa menniskor för närvarande ungefärligen

följande. Barnen kunna icke få någon ordentlig undervisning

och uppfostran, emedan föräldrarne, om de också skulle vilja skicka

barnen i skola, omöjligen kunna detta, eftersom de ständigt flytta från

en ort till en annan och sjelfva icke äro i stånd att undervisa dem;

de vuxne och arbetsföre, i synnerhet om de hafva ett slags familj,

kunna vanligtvis icke skatta sig fast boningsplats, om de ock gerna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande, N:n 4. 3

ville det, ty sådant tillätes för det mesta icke utaf sockenmännen

af fruktan för framtida fattigvård stunga — en fruktan som är lätt förklarlig

—, och de gamle, sjuke och orkeslöse måste ej sällan sakna

ordentlig fattigvård, ty rätt ofta anser sig ingen kommun vara pligtig

att lemna dem sådan. Häraf följer ju tydligen, att, skall grundlig

bot rådas på det onda, så måste början ske med dem, som nödvändigt

behöfva fattigvård, och här vid lag synes ingen annan utväg finnas,

än att staten betalar en skälig ersättning för den fattigvård, som

den ena eller andra kommunen vid trängande behof har lemnåt. Blefve

det så, då skulle ock ett mägtigt hinder bortfalla för de arbetsföres

fasta bosättning, nemligen fruktan för en möjligen snart ifrågakommande

fattighjelp från kommunernas sida, emedan ersättning i så fall kunde

påräknas af staten. Visserligen kan man icke tänka sig denna statens

ersättningsskyldighet utsträckt till all framtid i afseende på sådana kringstrykande,

som verkligen blifvit bofasta och hvilka icke behöfde understöd,

när de detta blefvo, men om i detta afseende faststäldes en viss

termin, t. ex. tjugo år, så vore redan mycket vunnet.

Vi hafva derför tänkt oss en lag eller tillägg till redan befintlig

lag, hvarigenom skulle stadgas, att alla dessa nu kringstrykande personer,

för så vidt de äro här i riket födda eller af annan anledning

böra såsom svenskar betraktas, skola ovilkorligen kyrko- och mantalsskrifvas,

att de ibland dem, som nödvändigt behöfva fattigvård, skola

erhålla sådan af den kommun, der de sålunda blifvit skrifna, med rättighet

till kostnadsersättning utaf statsmedel, att de arbetsföre skola förpligtas

att inom viss tid skaffa sig arbete och stadigvarande bostad,

vid äfventyr att, derest detta bevisligen kunnat erhållas, men tillfället

icke begagnats, varda behandlade efter lösdrifvarelagen, och att barnen

ovilkorligen må hållas i skola, och undervisning äfven beredas sådana

äldre, som förut blifvit försummade, hvarvid äfven i vissa fall borde

kunna påräknas statsunderstöd för de extra kostnader, som den ena

eller andra församlingen fått vidkännas.

Visserligen kunde man tycka, att med tillämpande af gällande

lagar rörande kyrko- och mantalsskrifning, fattigvård, skapligt, och lösdrifvares

behandling skulle här ofvan uttalade önskningsmål kunna

vinnas; men detta har dock hitintills visat sig vara ogörligt, antagligen

mest af den orsak, att personerna i fråga ofta icke kunnat bevisas tillhöra

någon viss socken eller församling, och att derför ingen sådan

anser sig pligtig att taga vård om dem, än mindre vill vidkännas mer

eller mindre dryga kostnader för detta ändamål. Att skaffa bot för

dessa missförhållanden, hvilket tydligen är eu statens angelägenhet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

torde derför kräfva nya lagstadganden eller tillägg till de förutvarande.

Väl inse vi, att saken äfven kommer att fordra kostnader af statskassan;

men då de ifrågavarande personerna antagligen icke utgöra mer än

några tusental, bland hvilka några hundra kunde för närvarande behöfva

understöd, då genom de ifrågasatta åtgärderna många menniskor

antagligen kunde hjelpas och mycket vore att vinna, och då statskassans

ställning synes vara sådan, att ett eller annat tiotusental kronor

borde för ett så godt ändamål utan svårighet kunna afsättas, så hafva

vi icke tvekat att för Riksdagen framlägga våra tankar i denna för

samhället vigtiga fråga. Vi få således härmed vördsamt hemställa, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t,

täcktes taga i öfvervägande, hvilka nya lagbestämmelser som kunna erfordras

till förekommande af här ofvan påpekade missförhållanden, samt

derefter för Riksdagen framlägga de lagförslag, som kunna anses erforderliga

uti ifrågavarande afseende.»

Ehuru motionen uppenbarligen afser alla sådana kringvandrande

personer, hvilka tillhöra riket utan att vara någonstädes mantalsskrifna,

hafva motionärerna dock i främsta rummet fäst sin uppmärksamhet vid

en viss kategori af dessa kringvandrare, nemligen de s. k. tattarne,

hvilka anses härstamma från zigenarfolket samt helt visst i allmänhet

hafva mer eller mindre uppblandadt zigenarblod i sina ådror; och har

utskottet af denna anledning ansett sig böra inleda sitt utlåtande med

en kortfattad framställning rörande denna folkstams tidigare uppträdande

här i landet.

År 1512 lärer för första gången en zigenarhord hafva inkommit

i Sverige, och under de närmast derpå följande årtiondena uppträdde

under omvexlande benämningar »zigenare» och »tattare» på skilda orter

inom landet. Deras ganska afsevärda utbredning föranledde snart både

verldsliga och andliga myndigheter att söka befria landet från det

äfventyrliga och gudlösa följet, som lefde af rof och bedrägerier samt

på grund af sina qvacksalverier och trolldomskonster ansågs stå i förbindelse

med onda magter. Gustaf Wasa uppmanade redan 1525 biskop

Magnus Sommar i Strengnäs att tillse, det tattarne snart måtte komma

ur landet; vid riksdagen i Stockholm år 1560 utfärdades af erkebiskop

Laurentius Petri med Konungens tillåtelse en föreskrift att »med tartare

skall presten sig intet befatta, hvarken jorda deras lik eller kristna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nw 4) Utlåtande N:o 4. 5

deras barn»; under året 1579 hotade Johan III, att de zigenare, som

ej skyndade sig bort, skulle fängslas, och vid ett prestmöte i Linköping

1594 bestämdes till och med, att »all beröring med kringvandrande

tattare skall vara förbjuden och ingen kyrklig handling

komma dem till del; deras barn skola ej döpas, deras döda ej begrafvas,

deras sjuka ej besökas, deras äktenskap ej af oss helgas».

År 1637 utfärdades ett kongl. plakat, hvarigenom myndigheterna

ålades att, om efter eu viss angifven dag några tattare eller tatterskor

inom riket anträffades, »låta dem straxt gripa, hvad gods de medföra

afhända och så många karlar deribland äro utan vidare rättegång upphänga

och till lifvet straffa, men alla deras konor och barn skola de

låta från härad till härad sin kos utur landet utdrifva». Flera nära

nog lika stränga påbud upprepades under den följande tiden, och en

något mildare uppfattning gjorde sig först gällande vid utfärdande af

1686 års kyrkolag, hvari stadgades, »om de landstrykare, som hos oss

tartare kallas, skulle mot vårt förbud, uti vårt rike sig insmyga och

här föda några barn, eller föra nyligen födda med sig, åt hvilka de

begära döpelsen, då skall sådant tillåtas, och föräldrarna troligen förmanas

att sätta sig här neder på en viss ort, låta sig undervisa i den

kristliga läran och träda till Guds församlings gemenskap, eller i vidrigt

fall lemna barnen qvar, hvilka våra embetsmän skola låta försörja».

Under förra delen af 1700-talet utfärdades ytterligare en mängd resolutioner

och förordningar, hvilka särskildt afsågo att genom kraftåtgärder

befria landet från nyligen utrikes ifrån inkomna »tartaren), och en

mildare verldslig lagstiftning rörande zigenarne kom först till stånd

genom kongl. brefvet af den 17 november 1772, hvari de uppmanades

att inom 6 månader välja fast bostad och egna sig åt bestämdt hederligt

yrke samt tillätos besöka en del marknader, men på samma gång

vid äfventyr af straffarbete förbjödos att ströfva omkring från ort till

annan.

Trots dessa mer eller mindre stränga lagbestämmelser hafva de

allra flesta här i landet vistande zigenare alltjemt fortfarit med sitt

kringstrykande lefnadssätt och i allmänhet undandragit sig all verksammare

kontroll från samhällets sida, hvadan också statistiska centralbyrån

uti dess senast utarbetade sammandrag af länsstyrelsernas

femårsberättelser för åren 1886—1890 klagat öfver svårigheterna att

erhålla uppgifter angående zigenarne, hvilken svårighet röjde sig i

växande grad med hvarje folkräkning till följd af bristande anteckningar

om desamma i såväl husförhörs — som mantalslängderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

Efter meddelande af denna historik har utskottet ansett sig böra

tillse, huruvida de af motionärerne uppgifna missförhållanden möjligen

kunde vinna ytterligare bekräftelse eller tilläfventyrs vederläggas af

nutida officiella handlingar; och har utskottet för sådant ändamål tagit

närmare kännedom om, hvad ofvan angifna femårsberättelser i ämnet

innehölle.

Härvid har utskottet till en början fäst sin uppmärksamhet vid

eu af Konungens befallning skaf vandes i Hallands län, lemnad utförlig

redogörelse, hvilken, såsom mycket belysande, i sin helhet här intages

så lydande:

Till antalet af gröfre brottslingar lemnar en särskild del af befolkningen ett i

förhållande till mängden af de individer, af hvilka den består, icke obetydligt bidrag;

och då uppmärksamheten blifvit i senare tider väckt på frågan om behandlingen af

denna från den öfriga befolkningen strängt åtskilda, på samhällets lägsta trappsteg

stående folkklass, torde här, efter handlingarna i ett hos länsstyrelsen förenafdt

ärende, böra återgifvas några upplysningar om densamma.

Icke sällan möter man i Halland, särskildt inom mellersta delen deraf, mer

eller mindre talrika, kringströfvande följen af män, qvinnor och barn, som anses

härstamma från zigenare, ehuru de skilja sig från dem så till utseende som lefnadssätt.

Af den bofasta befolkningen benämnas de tdcaltringarr>, men sjelfve säga de

sig höra till »vandringsfolket». En och annan bland männen får hos hemmansegaren

en sällan förekommande och i hvarje fall högst tillfällig sysselsättning eller arbetsförtjenst

såsom »vallackare». Qvinnorna och barnen synas deremot uteslutande lefva

af bettlande, och då männens nyss antydda sparsamma och högst ovissa arbetsförtjenst

för det mesta användes till dryckenskap, kunna också de till största delen sägas få

sitt uppehälle af det, som af qvinnorna och barnen samt icke sällan äfven af männen

sjelfva sammanbettias.

Dessa kringvandrande följen äro af den bofasta befolkningen både fruktade

och hatade. Ä ena sidan vågar man derför knappast neka till deras pockande fordringar,

å andra sidan är det högst få, som vilja eller våga ens öfver en natt hysa

dem eller deras familjer, och i flere kommuner har öfverenskommelse träffats att

icke, vid visst bestämdt vite, gifva dem nattherberge. Följden häraf har blifvit,

att de den ena dagen kunna visa sig inom en socken, den påföljande träffas i en

annan flere mil aflägsen från den, inom hvilken de under gårdagen anträffades.

Nästan aldrig äro de fullvuxna bland dem konfirmerade, och förgäfves skulle man

bland dem kunna uppleta lagliga äktenskap. De mest beklagansvärda bland dem

äro dock de talrika barnskaror, som omgifva dem. Sällsynt är icke att bland dem

påträffa tioåringar eller ännu äldre, som icke blott icke kunna läsa en bokstaf innantill,

utan icke ens visa det ringaste spår till kristendomskunskap.

Fråga har varit väckt om åtgärder för beredande af kristlig uppfostran åt

barnen och dymedelst påskynda detta folks förvandling till bofaste och laglydige

medborgare. De svårigheter, som emellertid möta för ett verksamt ingripande härvidlag

från myndigheternas sida, äro af länsstyrelsen framhållna i ett den 16 maj

1889 afgifvit utlåtande, efter hvilket här må anföras följande.

Ehuru det på grund af de upplysningar, kronobetjeningen lemnat, visserligen

icke kunde med fog sägas, att i Hallands län detta folk numera förekommer i någon

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfällitja Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

myckenhet, skulle det emellertid, yttrar länsstyrelsen, vara i hög grad önskvärdt,

om dess förvandling till bofasta och laglydiga medborgare kunde påskyndas vida

hastigare, än hittills varit fallet, och till detta ändamåls vinnande vore icke något

mera egnadt att bidraga än beredande af kristlig uppfostran åt barnen. Väl kunde

det tyckas, som om med de lagar och författningar, hvilka numera finnas rörande

mantalsskrifning, folkundervisning och fattigvård såväl som lösdrifveri och brotts

bestraffning, det berodde på bristande nit hos statens tjenstemän och de kommunala

myndigheterna, att i våra dagar inom en ordnad stat sådana laglösa hopar kunna

finnas som dessa »kältringar», men för dem, som varit i tillfälle att på närmare håll

taga kännedom om desamma och de förhållanden, under hvilka de uppträda, vore

det uppenbart, att myndigheterna beträffande dem nu för tiden kunde uträtta högst

litet. Sålunda stadgar kongl. förordningen angående mantals- och skattskrifningarnas

förrättande den 20 juli 1861, att en hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han

har eller i följd af sitt vistande bör anses hafva sitt bo och hemvist, samt att den,

som underlåter att ställa sig förordningens föreskrifter till efterrättelse, skall bötfällas;

men att dessa föreskrifter icke kunde tillämpas på de till vandringsfolket

hörande personer, hvilka helt hastigt komma fram än i den ena än i den andra kommunen

samt endast efter några få dagars vistande på hvarje ställe åter begifva sig

af, läge i öppen dag. Folkskolestadgans föreskrift om obligatorisk skolgång blefve

jemväl en död bokstaf i fråga om detta folks barn, ty då dessa ingenstädes äro

kyrkoskrifna, kunde de icke heller uppföras å den förteckning, ordförande i skolråd

jemlikt 36 § i samma stadga åligger att upprätta öfver de skolpligtiga barnen inom

hvarje skoldistrikt. Såsom egentlig lösdrifvare enligt lagen den 12 juni 1885 kunde

högst sällan någon af vandringsfolket behandlas, enär han, då han anhålles, vanligen

innehar medel till uppehälle för en längre tid bortåt och enligt 1 § i berörda lag

ingen kan dömas för lösdrifveri, utan att han är i saknad af medel till sitt uppehälle.

Deremot skulle väl, då större delen af vandringsfolket bedrifver bettleri i

ganska betydande utsträckning, tvångsarbete på grund af 40 § 2 och 5 momenten i

kongl. förordningen angående fattigvården den 12 juni 1885 ganska ofta kunna ådömas

flertalet individer af detta folk, om blott landtbefolkningen kunde förmås att

hos polismyndigheterna göra anmälan, när en »kältring» gjort sig skyldig till bettleri;

men den fruktan för vandringsfolket, som bland allmogen så allmänt är utbredd,

gjorde, att någon dylik anmälan högst sällan inkomme och att stundom till och med

verkliga brott såsom olofligt tillgrepp och misshandel, som af vandringsfolket föröfvats,

icke angåfves, derest ej den tillgripna egendomen uppginge till större värde

eller misshandeln vore af svårare beskaffenhet. Om således genom polismyndighets

åtgärd hinder skulle kunna läggas i vägen för vandringsfolkets hänsynslösa framfart

å landsbygden, vore det nödvändigt, att denna myndighet i sina sträfvanden understöddes

af landtbefolkningen. Klart vore dock, att, om äfven en och annan af dessa

kringstrykande skulle genom tvångs- eller straffarbete kunna oskadliggöras för någon

tid, föga dermed vore vunnet, enär vandringslifvet fortsättes af hans konkubin och

barnen, stundom i förening med en eller flere slägtingar till den häktade; och, så

snart denne återvunnit friheten, sällade han sig åter till följet. Skulle derför detta

vagabondlif kunna utrotas, måste onekligen bemödandena gå ut på att skilja barnen

från föräldrarne samt åt de förre bereda en kristlig uppfostran.

Vinnandet af detta önskningsmål på annan väg än den, som står den enskilda

välgörenheten öppen, vore emellertid förenad! med större svårigheter, än man syntes

förestält sig; och lämpligheten af, att pekuniära uppoffringar i sådant syfte gjordes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 4.) Utlåtande N:o 4.

från statens sida, syntes kunna starkt ifrågasättas. Skulle nemligen, såsom förslagsvis

framkastats, understöd af allmänna medel beviljas de kommuner, som ville åtaga

sig fullständigt målsmanskap för vandringsfolkets barn, innebure detta i sjelfva verket,

att staten för en del samhällsmedlemmar, som äro fullt arbetsföra, men icke

vilja förtjena sitt bröd genom ärligt arbete eller ställa sig till efterrättelse det samhälles

lagar och författningar, hvarinom de lefva, lättade en börda, som staten icke

afhjelpte för den laglydige medborgaren, hvilken ofta under mödor och försakelser

söker att på hederligt sätt försörja sig och sin familj. Det kunde jemväl antagas,

att vetskapen om, att sådant understöd från statens sida meddelades, föranledde dertill,

att sedeslösheten bland den nu till manbar ålder komna generationen af vandringsfolket

i hög grad ökades. Om i öfrigt statsunderstöd för uppfostring af barnen

komme att beviljas, kunde förutses, att det icke stannade dervid. Det hände nemligen

någon gång, att bland de i vårt land kringströfvande följen påträffades sådana,

som icke kunde anses i egentlig mening tillhöra vandringsfolket, ehuru de föra

nästan samma lefnadssätt som detta och i likhet med dess medlemmar ingenstädes

äro mantals- eller skattskrifna. Gifvet vore, att, hvad staten gjorde för vandringsfolkets

barn, det måste den äfven göra för barnen af andra kringstrykande följen;

men vid sådant förhållande vore med skäl att befara, det statsunderstödet kunde

komma att befordra, i stället för förhindra uppkomsten af vagabondlif.

Beviljades emellertid statsbidrag åt kommunerna för uppfostran endast åt

vandringsfolkets barn, komme väl något understöd för sådant ändamål icke att åt en

kommun meddelas, utan att det styrktes, att barnen verkligen tillhörde denna folkklass,

men huru nöjaktig bevisning i ty fall kunde åstadkommas, vore svårt att inse,

då det endast är på grund af traditionen bland allmogen, som vissa kringstrykande

följen anses vara af sådant ursprung, och vandringsfolket, hvithet icke vore att förblanda

med de tidtals landet kringströfvande, men vanligen snart försvinnande utländska

zigenarhorderna af oblandad ras, numera icke till utseendet kunde skiljas

från den öfriga befolkningen. Slutligen borde uppmärksammas, att, då det vore ett

kändt förhållande, att vandringsfolket i allmänhet aktade sig ganska väl för att falla

fattigvården till last, hvarför ock sällan någon till detta folk hörande person står

under fattigvårdsstyrelses målsmanskap eller husbondevälde, något annat sätt för en

kommun att förvärfva ett af lag skyddadt målsmanskap öfver barn af ifrågavarande

folk icke syntes förefinnas än det, som angifves i 20 § af legostadgan den 23 november

1833, enligt hvilket lagrum den, som emottager barn af fattiga föräldrar till

uppfostran, födande och klädande mot vissa års tjenst samt derom låter upprätta

skriftligt aftal i vittnens närvaro, inträder i föräldrarnes rätt. Att öfverlåtandet af

målsmanskapet vid sådant förhållande stundom komme att af föräldrarne göras till

en affär och för kommunerna falla sig dyrt nog, vore i betraktande af vandringsfolkets

slughet och snikenhet icke osannolikt.

Till detta länsstyrelsens uttalande må här upplysningsvis läggas, att, enligt

hvad kändt är, landtbefolkningen äfven i Norge besväras af en likartad företeelse.

I detta land befintliga »omstreifere» eller »fanter», deras härkomst, lefnadsvanor och

sättet att få dem bofasta hafva der varit föremål för ingående undersökningar och

den kännedom, som härigenom vunnits om dem, har föranledt, att ända sedan år

1854 regelmessigt blifvit af stortinget beviljadt ett årligt anslag, som nu lärer utgå

med 8,000 kronor, till den så kallade »fantefonden», hvarmed afsigten varit att förmå

»fanterne» till fast bosättnir.g och till utöfvande af lagligt näringsfång samt att skaffa

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 4- 9

deras barn en ordentlig uppfostran, med ett ord att gifva en verksam handräckning

för att förmå dem att uppgifva deras kringsväfvande lif. Om man äfven genom de

åtgärder, som på grund häraf vidtagits, synes tidtals hafva lyckats att förmå icke så

få af dem att öfvergifva deras lefnadsvanor, lärer dock, att döma af offentliga uttalanden

i senaste tider, resultatet på det hela af statsmagtens ingripande icke i någon

väsentlig mån minskat antalet af dessa »omstreifere», hvilka stadigt rekryteras af den

fastboende befolkningens lägsta lager, liksom ej heller derigenom åstadkommits någon

anmärkningsvärd förändring i deras ofta öfverklagade hänsynslösa uppträdande. Det

synes der vara erkändt, att man härvid, i hvarje fall, icke kan komma längre än till

en småningom åstadkommen återgång i kringströfvarnes antal. — Om, hvad »vandringsfolket»

i Halland beträffar, det ej kan påstås, att icke med statsmagtens biträde

något kunde åtgöras till undanrödjande af, eller åtminstone förminskning i ett ondt,

hvaraf landtbefolkningeu på åtskilliga ställen inom länet onekligen lider men, så

torde dock, med nu nämnda exempel från ett annat land för ögonen, påkallandet af

detta biträde höra ifrågakomma, först efter det en välbetänkt plan för dess användande

blifvit funnen och gillad.

Berättelsen från Kristianstads län innehåller äfven, att gränstrakten

Hallandsås från urminnes tider varit ett tillhåll för brottslingar och

tvetydiga personer, samt att en der framlöpande allmän landsväg utgjorde

en mycket anlitad stråkväg för lösdrifvare och misstänkta personer,

som sökte undkomma från den ena provinsen till den andra,

hvadan särskild polisbevakning der måste anordnas.

Uti en tredje femårsberättelse, nemligen den för Norrbottens län,

förekommer åter beträffande en annan kategori af lösdrifvare födande

uppgift:

Bland de inflyttade förtjena i synnerhet de från Finland den största uppmärksamhet,

emedan deras* inflyttning delvis är förenad med åtskilliga olägenheter af

betänklig art. Största antalet inflyttade finnar utgöres af ungt folk” som vinner anställning

vid trävaruindustrien eller såsom tjenare. Flertalet återvänder på senhösten

för att i hemorten öfvervintra. En annan del qvarstanna!- under flere år, ofta för

alltid, utan att anmäla sig till kyrko- eller mantalsskrifning och undgår sålunda ofta

att någonstädes blifva längdförd samt påförd skatt till stat och kommun. Det sedliga

tillståndet hos en del af denna lösa befolkning, som undandrager sig kyrklig

vård, är icke alltid det bästa. Såsom naturligt är i en gränsprovins, består till och

med .en del af de invandrande af grannlandets sämsta element, som ibland utgör en

verklig plåga för den ort, der de uppehålla sig. Ej sällan knyta de här i riket förtroliga

förbindelser, hvilka, då de sakna för äktenskaps ingående nödiga hinderslöshetsbevis,

i allmänhet stanna vid konkubinat. Deras barn uppväxa, utan att kontroll

kan af skolråden eller myndigheterna utöfvas deröfver, att de i skolåldern besöka

folkskolan, hvarför deras uppfostran ofta bäfver den allra sämsta. Af ett dylikt

uppväxande slägte kunna påtagligen stora vådor för ordning och sedlighet uppstå.

Antalet dylika inom länet kortare eller längre tider vistande finska undersåtar, som

härstädes hvarken äro mantals- eller kyrkoskrifna, öfverstiger enligt den utredning,

som häröfver kunnat verkställas, 1,600 och utgöres till tre fjerdedelar af löst arbetsfolk,

som under sommarmånaderna här i riket söker sig arbetsförtjenst och vid vinterns

Thh. till RiJcsd. Prof. 1807. 9 Sand. 2 Afd. 2 Rand. 4 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

inbrott delvis återvänder till sitt hemland. De återstående äro hufvudsakligen an

stälde såsom tjenare i årstjenst.

Af ofvanberörda offentliga handlingar samt de upplysningar, som

inom utskottet meddelats, har utskottet kommit till dén uppfattning:

att, frånsedt den nomadiserande lappbefolkningen, inom vissa

delar af landet finnes ett afsevärdt antal: kringströfvande personer, så

väl af zigenarhärkomst. som andra, hvilka måste räknas såsom landets

invånare, men icke låtit sig någonstädes inom riket kyrko- eller mantalsskrifvas;
att

dylika kringvandrare hafva en i många hänseenden synnerligen

beklagansvärd tillvaro, på samma gång som de utgöra en plåga

för landtbefolkningen i vissa trakter samt medföra våda för samhällsordningen;
att

myndigheterna nog genom strängare tillämpning än hitintills

af gällande lagar och författningar både borde och kunde i ganska

väsentlig mån städja dessa vagabonders framfart, men att det dock vill

synas, som om, på sätt Konungens befallningshafvande i Hallands län

antydt, nuvarande lagstiftning vore långt ifrån så affattad, att den på

ett tillfredsställande sätt kunde befordra deras öfvergång till bofaste

och laglydige medborgare,

samt att det vore högeligen önskvärdt, om man, utan otillbörlig

kränkning af enskilda eller kommunala intressen, förmedelst lagbestämmelser,

grundande sig å nutidens humanare åskådning, skulle kunna

på ett praktiskt och verksamt sätt inrangera ifrågavarande lösa befolkning

under ordnade samhällsförhållanden.

I likhet med Konungens befallningshafvande i Hallands län och

med Norges exempel för ögonen inser utskottet allt för väl, att mycket

stora svårigheter möta för realiserandet af ofvan angifna önskemål;

men vill man saken, måste man ock tillse, huruvida icke möjligen

något sätt skulle kunna uttänkas för frågans lösning samt icke rygga

tillbaka för de oundvikliga pekuniära uppoffringar, som deraf kunna

föranledas.

Efter öfvervägande af flera inom utskottet väckta förslag har

utskottet kommit till den uppfattning, att motionens syfte bäst skulle

främjas genom att till gällande mantalsskrifningsförordning gjordes ett

tillägg i den rigtning, att alla inom riket vistande personer, hvilka,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

ehuru de måste betraktas såsom svenska medborgare, ingenstädes vore

mantalsskrifna, skulle med sina familjer underkastas mantalsskrifningstvång

vare sig inom familjefädernas och de till myndig ålder komne

kringvandrarnes födelseorter eller inom de kommuner, der de företrädesvis

plägade hafva sitt tillhåll.

Kunde i något fall ej utrönas vare sig födelseort eller ort, der

ifrågavarande personer vanligen hade sitt tillhåll, skulle vederbörande

Konungens befallningshafvande efter sig företeende omständigheter

föreskrifva mantalsskrifningsorten.

Genom en dylik lagbestämmelse, som gifvetvis komme att gälla

såväl tattare som andra här ofvan antydda personer, hvilka saknade

laga hemortsrätt, komme dylika individer ej att erhålla någon undantagsställning

utan tvärt om att, såsom väl önskligt vore, komma ifrån

den beklagansvärda undantagsställning, hvari de för närvarande befinna

sig.

Mot ett konseqvent genomförande af en så beskaffad lagändring,

skulle otvifvelaktigt ganska stora svårigheter möta, beroende dels på

vagabondernas sträfvanden att undandraga sig ett dylikt tvång och

dels på vederbörande kommuners lätt förklarliga obenägenhet att inom

sig upptaga dylika element, om hvilka man med skäl kunde befara, att

de skulle komma att tillskynda kommunen och dess innebyggare åtskilliga

obehag samt framförallt ökade utgifter för fattigvård och undervisningsväsende.

Genom ett väl planlagdt och energiskt ingripande från myndigheternas

sida skulle dock för visso det stora flertalet af vagabonder

snart nog blifva i behörige mantalsskrifningslängder införde, hvarjemte

det måste blifva statens skyldighet att på ett kraftigt sätt träda emellan

för att hålla de särskilda kommunerna skadeslösa för de ökade utgifter,

som genom de nya samhällselementen komme att dem tillskyndas.

Ett dylikt understöd från statens sida är, som bekant, ej heller

främmande för vår nuvarande lagstiftning, som under vissa vilkor tillerkänner

kommuner ersättning för fattigunderstöd, dels åt f. d. värfvade

soldater, m. fl. samt dels åt personer, som oafbrutet under minst 5 år

vistats utom hemorten.

Om sålunda inga principiella hinder möta för statens mellankomst

i förevarande fall, lärer det dock vara en ganska vansklig sak att

uppdraga gränserna för denna statens ersättningsskyldighet.

I sådant afseende hafva motionärerne föreslagit, att denna skyldighet

skulle fastställas till eu viss tid, t. ex. 20 år; men då hvarje sådan

tidsbestämmelse torde blifva godtycklig samt svårligen skulle lämpa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 4.

sig efter olikartade förhållanden, har utskottet förestält sig såsom en

mera rationel lösning af frågan, att staten åtoge sig godtgöra vederbörande

kommuner för alla de kostnader dessa författningsenligt nödgades

för framtiden förskjuta för fattigvård och undervisning åt de

sålunda tvångsskrifne personerne, hvaremot kommunerne finge i laga

ordning vidkännas enahanda kostnader med afseende å de utaf vagabondernas

afkomlingar, som föddes efter tiden för tvångsskrifningen.

Komme ofvan antydda tillägg till mantalsskrifningsförordningen

till stånd, så vill det synas, som om gällande bestämmelser rörande

lösdrifveri, fattigvård och undervisningsväsende, för så vidt desamma

i öfrigt motsvara tidens kraf, i allmänhet skulle kunna någorlunda

nöjaktigt tillämpas jemväl på den nu ifrågavarande samhällsklassen.

I ett hänseende torde dock särskilda svårigheter yppas, nemligen

i afseende å uppfostran af barnen, utaf hvilka helt visst en stor del

befinna sig på en mycket låg sedlig nivå.

Med denna fråga lärer dock utskottet så mycket mindre hafva

att befatta sig, som enligt hvad kändt är Kongl. Maj:t under nästlidet

år tillsatt en komité för afgifvande af förslag rörande åtgärder för

beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, hvilken komité,

korteligen benämnd »tvångsuppfostringskomitén», nog ej lärer underlåta

att fästa sin synnerliga uppmärksamhet jemväl vid de barn, hvarom

nu är fråga.

Dä utskottet, såsom ofvan synes, funnit motionens syfte synnerligen

beaktansvärdt, finner utskottet sig böra föreslå Andra Kammaren

att för sin del besluta,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad i detta

ärende förekommit, taga i öfvervägande, huruvida de

af motionärerna påpekade missförhållanden skulle

kunna undanrödjas, samt, derest det befunnes att

sådant genom lagbestämmelser eller åtgärder från

statens sida lämpligen kunde ske, för Riksdagen framlägga

de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga.

Stockholm den 12 mars 1897.

På utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

STOCKHOI.M, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.