Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner dels om förlängning af giltigheten utaf kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, dels ock om tullfrihet för vissa varor vid införsel från Norge.

1897-02-12 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1897:1, Betänkande, i anledning af väckta motioner dels om förlängning af giltigheten utaf kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, dels ock om tullfrihet för vissa varor vid införsel från Norge.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1897, kl. 1 e. ni.

Betänkande, i anledning af väckta motioner dels om förlängning

af giltigheten utaf kongl. förordningen angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

den 30 maj 1890, dels ock om tullfrihet för

vissa varor vid införsel från Norge.

I två inom Riksdagen väckta motioner, n:o 10 inom Andra Kammaren

af herrar friherre W. G. von Schwerin, C. W. Collander, G. Jansson

i Krakerud, S. M. Olsson i Sörnäs och J. Bromée samt n:o 33 inom

Första Kammaren af herr C. Fr. Wcern, hafva nedannämnda förslag blifvit

framstälda i anledning deraf, att nu gällande förordning angående Sveriges

och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden blifvit år 1895

från svensk sida uppsagd.

Den förra af nämnda motioner är af följande lydelse:

»Då Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1895 hos Kongl. Maj:t anhöll

om uppsägning af nu gällande mellanrikslag, utgick man, såsom af

nämnda skrifvelse framgår, från den förutsättning, att fullständigt förslag

till ny dylik lag redan år 1896 skulle föreläggas Sveriges Riksdag och

Norges Storting eller att, i hvarje fall, det slutliga resultatet af underhandlingarna

då skulle Riksdagen meddelas. Så blef emellertid, som

bekant, ej händelsen, enär underhandlingarna måste fortsättas äfven under

loppet af år 1896.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. S Sami. 1 Afd. 1 Höft. (N:o 1.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Först mot slutet af sistnämnda år anmälde underhandlarne, att

deras arbete icke krönts med framgång, vid hvilket förhållande någon

framställning från regeringens sida i det uti 1895 års skrifvelse afsedda

syfte tydligen icke heller vid innevarande riksdag kan vara att motse.

Då emellertid nu gällande mellanrikslag, enligt Riksdagens beslut

och regeringens derpå grundade uppsägning, skall upphöra att gälla den

13 juli innevarande år, komma följaktligen efter nämnde dag några särskilda

bestämmelser rörande de förenade rikenas ömsesidiga handels- och

sjöfartsförhållanden icke vidare att förefinnas, utan måste, derest händelserna

få ohindradt utveckla sig, hvardera riket gent emot det andra

tillämpa samma handelspolitiska bestämmelser, som äro gällande gent

emot främmande nationer, hvilka icke genom traktater betingat sig

några som helst lättnader för den mellanfolkliga samfärdseln.

Att på ett någorlunda tillfredsställande sätt ordna de deraf uppkommande

nya förhållandena blir så mycket svårare, som de förenade

rikenas läge i hög grad försvårar genomförandet af en effektiv tullbevakning

samt befolkningen på båda sidor om riksgränsen redan i flera

generationer vants vid en mera ohindrad samfärdsel.

Att den utsigt, som sålunda öppnats, ingalunda står i öfverensstämmelse

med Riksdagens afsigt, torde vara ostridigt. Derom vittna såväl

Riksdagens ofvanberörda skrifvelse som den i ämnet förda öfverläggningen.

Vid den utgång frågan fått, lär emellertid Riksdagen svårligen

kunna påyrka underhandlingarnas återupptagande, med mindre Riksdagen

jemväl kan framställa något förslag till lösande af de tvistepunkter, som föranledt

underhandlingarnas strandande, hvilket tydligen ej kan ifrågasättas.

Men väl torde Riksdagen kunna och i betraktande af dess ställning

till frågan jemväl böra söka åvägabringa ett sådant sakernas läge, att ä

ena sidan möjlighet öppnas för fortsatta underhandlingar, derest anledning

dertill skulle yppas, samt å den andra, derest någon mellanrikslag

icke vidare skall finnas, nödigt rådrum beredes för ett lugnt öfvervägande

och ordnande af de derigenom uppkommande nya förhållandena.

Såsom redan blifvit antydt, synes Riksdagen år 1895 för sistnämnda

fall hafva ansett en beredelse af något öfver ett år vara erforderlig.

Längre tid kunde Riksdagen ock tydligen under dåvarande förhållanden

så mycket mindre ifrågasätta, som ju Riksdagen utgick från antagandet,

att ny mellanrikslag skulle komma till stånd. I frågans nuvarande läge

och med hänsyn till de mångfaldiga olikartade förhållanden, som i händelse

af mellanrikslagens upphäfvande måste komma i betraktande, synes

dock något längre tid för det afsedda ändamålet vara önskvärd, och

detta så mycket hellre om man, i likhet med oss, i det längsta vill

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

hoppas, att den så länge emellan de förenade rikena bestående handelsgemenskapen

dock trots allt icke skall slitas.

Ehuru vi sålunda funnit en något längre beredelsetid vara högligen

önskvärd, hafva vi likväl, af andra skäl, ansett oss ej nu böra ifrågasätta

en förlängning utöfver ett år af den nu bestående inellanrikslagens

giltighet, samt få vi på grund af hvad som ofvan anförts hemställa, att

Riksdagen må ej mindre anhålla, att Kongl. Maj:t ville söka åvägabringa

en förlängning af nu gällande mellanrikslags giltighet under ytterligare

ett års tid, än ock för sin del besluta, att, derest en dylik förlängning

kan komma till stånd, kongl. förordningen af den 30 maj 1890 angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden skall

fortfarande ega giltighet och lända till efterrättelse intill den 13 juli

1898.»

I herr Wcerns motion hemställes,

»att Riksdagen, under förutsättning af liknande beslut i Norge,

måtte för sin del besluta: att intill dess antingen ny mellanrikslag antages

eller ock förändrade beslut af Riksdagen fattas, följande grupper,

hvar för sig, af norska naturalster eller tillverkningar, som enligt nu

gällande mellanrikslag äro tullfria, skola fortfarande vid införsel från

Norge vara fria från tullafgifter, nemligen: ylleväfnader, bomullsväfnader,

linne-, hamp- och juteväfnader, hattar, alla slag, hudar och skinn,

beredda, jemte arbeten af läder och skinn, tvål och såpa, snickarearbeten,

alla slag, krut och antändningsrör, papper, alla slag, jern- och stålmanufakturvaror

samt spik, maskiner, redskap och verktyg af olika slag,

allt för hvar och en af dessa grupper under vilkor, att varor tillhörande

samma grupp äro tullfria vid införsel till Norge, så att, derest svenska

varor tillhörande gruppen ålägges tull i Norge, den för norska varor,

tillhörande sådan grupp, vid införsel till Sverige medgifna tullfriheten

genast upphör»; samt

»att samma beslut under samma förutsättning och vilkor må fattas

för alla ej förenämnda grupper tillhörande varor, för hvilka tullfrihet

genom mellanrikslagen nu är försäkrad, hvar för sig, med undantag

naturligen för dem, för hvilka Riksdagen anser sakliga skäl förefinnas

att upphäfva hittills medgifna tullfrihet.»

Härjemte har herr Waern, för den händelse att ofvannäinnda grupper

möjligen kunde olika anordnas och flere tilläggas, öfverlemnat till

bevillningsutskottet att härom göra framställning.

Såsom skäl för sin motion anför herr Wsern:

»Genom meddelande i Post- och Inrikes tidningar för den 9 sistlidne

december af protokoll, hållet vid sammanträde den 2 oktober 1896 med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

de för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges

och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden förordnade svenska

och norska ombuden, har kunskap om slutliga resultatet af dessa

förhandlingar erhållits.

Man har deraf erfarit, att ombuden i många och vigtiga frågor

blifvit ense. I andra har enighet mellan dem icke uppnåtts, och om

dessa hafva, sedan ombudens förhandlingar afslutats, rådplägningar om

möjlighet att på tillfredsställande sätt lösa dem fortgått mellan svenska

och norska regeringarne. Dessa rådplägningar lära ännu icke vara afslutade,

men det har försports, att den enda eller väsentliga frågan,

om hvilken enighet mellan regeringarne hittills icke kunnat vinnas, skulle

vara det af de norska ombuden främstälda förslaget till ett sista moment

af § 3 i mellanrikslagen:

»Dessutom skall det stå hvartdera riket öppet att kunna bestämma

att för följande varor vid införsel från det andra riket den för varan i

allmänhet gällande tull skall erläggas:

a) lefvande nötkreatur och får samt kött af dessa djur, lefvande

svin och fläsk, samt korf (pölser och rullepölser);

b) ägg, ost och gräsfrö (deri inbegripet klöfverfrö).»

Det skulle vara så mycket sorgligare, om på grund af omöjlighet

att i fråga om detta förslag vinna enighet icke blott mellanrikslagen

skulle upphäfvas och det på dess förnyande nedlagda arbetet vara förloradt

utan jemväl stora kostnader för ökad tullbevakning vid riksgränsen

ådragas rikena, samt så väl landtbruket som flera af landets mest betydande

industrier skulle blifva förlustiga de fördelar, mellanrikslagen för

dem medfört, samt tvungna att för vissa af de förändrade förhållandena

nödigblifna anordningar nedlägga stora kostnader, som hela detta förslag

enligt sin ordalydelse blott är vilkorligt och möjligen aldrig får

någon betydelse, ty om norska stortinget icke vill förändra de nu för

tullpligtiga landtmannaprodukter gällande tullbestämmelserna och icke

vill lägga tull på dem, som nu äro i Norge tullfria, så förfaller hela

förslaget, och det skulle väl då vara orimligt att blott derför, att det en

gång blifvit omtaladt, göra så väsentliga förändringar i de båda rikenas

ekonomiska förhållanden.

Finnes åter i stortinget pluralitet för skyddstullar å landtinannaprodukter,

så är att märka att mot blotta påläggningen af tull å vissa varor

i Norge någon invändning från svensk sida icke kan göras, lika litet

som från norsk sida invändningar kunnat göras mot att tull i Sverige

pålagts varor, som förut varit tullfria.

Det är emot lydelsen i förslaget, att vid införsel från det andra riket

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5

den för varan i allmänhet gällande tull skall erläggas, soin invändningar

från svensk sida äro befogade. Principen i 1874 års mellanrikslag var

ömsesidig tullfrihet för svenska och norska alster och tillverkningar, men

efter de förändringar, lagen senare undergått, och nu af svenska Riksdagen

yrkats, är det ej längre tullfrihet utan företräde framför andra

nationer, som kan sägas vara lagens ledande grundsats. Försök att

genom någon allmän regel bestämma, huru stort ett sådant företräde

borde vara, hafva ej heller saknats, utan utgjorde föremål för öfverläggningar

i den komité, som den 22 december 1888 afgaf betänkande om

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, och

hvars ordförande var nuvarande statsministern. Det förslag, som af

komitén behandlades och särskildt af två reservanter förordades, var

half tull. Man kan derför icke betvifla, att ju icke förslag om bestämmelse,

att, derest tullafgifter skulle komma att åläggas hittills tullfria

landtmannaprodukter i det ena riket, införsel från det andra skulle få

ske, om ej fortfarande tullfritt, dock mot lägre tullafgifter, exempelvis

half tull, än de som i allmänhet bestämdes, varit föremål för öfverläggningarna.

Norge har bland de nämnda landtmannaprodukterna nu endast tull

å rökt kött och rökt fläsk, skinkor, ost och korf, af hvilka införseln från

Sverige blott af ost är väsentlig och den af korf har ingen betydenhet,

men af de öfriga ej är nämnvärd. Af de nu tullfria landtmannaprodukterna

är deremot införseln till Norge från Sverige högst betydlig; och

då man erinrar sig att vi, så länge allmän tullfrihet i Norge fortfar,

icke, vid införsel dit, för dem hafva något företräde framför utländska

konkurrenter, och säkert icke få något sådant, om mellanrikslagen upphäfves

(hvarjemte då äfven svenskt smör, nu tullfritt, blir belagdt med

samma tull som utländskt), så tyckes, att ett förslag om half tull för

nämnda landtmannaprodukter vid införsel från det ena till det andra

riket, borde vara acceptabelt af Sverige. Huruvida norska stortinget

skulle vilja antaga det, är okändt och sannolikt äfven i Norge ännu

oberäkneligt. Möjligen kunna, sedan stortingets åsigter i tullfrågorna

blifvit kända, nya underhandlingar med större utsigt till framgång

upptagas.

Under sådana förhållanden synes mig den af friherre Schwerin in. fl.

i Andra Kammaren väckta motionen om förlängning af den uppsagda

mellanrikslagen för ytterligare ett år vara förtjent af bifall. Dertill

skulle möjligen såsom särskilda önskemål från svensk sida kunna tilläggas

ömsesidigt samtycke till ett eller flera af de förslag, om hvilka

svenska och norska ombuden blifvit ense, t. ex. de under § 4 föreslagna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

reduktionerna af vid resa landvägen från ena till andra riket tullfritt

till införsel medgifna, ehuru i allmänhet tull underkastade partier af

vissa varor, hvilka reduktioner der skulle vidtaga liktidigt dermed att

förlängningen inträdde. Jag betonar dock, att sådana förslag endast

böra framställas såsom tillägg till och icke såsom vilkor för förlängningen,

emedan det förefaller mig oklokt och orätt att, derest just ett

sådant tilläggsförslag af stortinget förkastades eller bifölles med någon

förändring, föranleda stora förluster och kostnader för svenska landtmän

och industriidkare blott derför att storting och Riksdag icke kommit

öfverens om bisaker eller om de ordalag, i hvilka beslut om någon sådan

borde affattas. Man bör nemligen ihågkomma att beslut om förlängning

såväl som om ny mellanrikslag måste behandlas såsom lagar, så att

sammanstämmande beslut måste af båda ländernas regeringar och representationer

fattas för att de skola blifva gällande.

Man stöter vid alla förslag till ny mellanrikslag eller till utvägar

att förekomma dess upphäfvande, förr än enighet om derefter blifvande

anordningar, såsom om gränstullar in. in. kan vinnas, alltid på svårigheten

att ens tillnärmelsevis kunna beräkna norska stortingets beslut, hvilken

svårighet åter i sin ordning är föranledd af sannolikheten att norska

stortinget kommer att följa en förändrad tullpolitik; men huru långt

denna kommer att gå, och hvilka förändringar i norska tulltaxan och i

förhållandet till Sverige deraf skola följa, vet man ej. Afgörandet häraf

kommer dock att ske under detta år, men sannolikt först sedan svenska

Riksdagen åtskilts. Den blifvande förändringen af den norska tullpolitiken

borde under sådana förhållanden vara skäl nog att för ett år

förlänga inellanrikslagen.

Under förutsättning att förslaget om mellanrikslagens förlängning

möjligen icke vinner bifall i Sverige eller att samtycke till Riksdagens

beslut derom icke erhålles i Norge, är det angeläget att vid innevarande

riksdag ordna de förhållanden, som derefter inträda, så att minsta möjliga

förlust uppstår för de landtmän och industriidkare i det ena landet,

som nu hafva väsentlig afsättning för sina produkter i det andra landet,

att vidare lemna dem tid att på ändamålseuligaste sätt ordna sin affärsverksamhet

efter de nya förhållanden, som komma att inträda, samt

framför allt att icke gifva anledning till att de med stora kostnader

förändra eller utvidga sin verksamhet under förutsättning att någon ny

mellanrikslag icke skall ifrågakomma, under det att dock, sedan den

nya norska tullpolitiken blifvit stadgad och känd, ganska säkert är att

inom få år nya förslag till lättnad i handelsförbindelserna mellan de

båda länderna skola uppkomma och leda till öfverenskommelser, hvilkas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 7

räckvidd icke nu kan öfverskådas. Dertill kommer att många och betydande

industrigrenar nu otvifvelaktigt hafva fördelar af det obeskattade

utbytet af deras produkter mellan båda länderna, utan att ett sådant

utbyte gifver anledning till olägenheter eller förluster för andra. Att

en förmånlig afsättning af vissa bomullsväfnader, synnerligast enfärgade

och oblekta, från Sverige till Norge och en antagligen lika förmånlig

af vissa andra bomullsväfnader, synnerligast flerfärgade och tyll, från

Norge till Sverige tvärt skall inskränkas eller försvåras derför att vi

icke för dagen kunna öfverenskomma om de vilkor, under hvilka utbytet

af lefvande kreatur och kött eller fläsk skall försiggå, förefaller

mycket oegentligt,. I många fall ske*r detta förmånliga utbyte af varor

af nära men ej fullt likartad beskaffenhet, såsom t. ex. det nämnda af

bomullsvaror, i andra åter utbytas råämnen eller halffabrikat från det

ena landet med färdiga fabrikat från det andra, t. ex. läder och skodon.

I andra fall är det varor med samma benämning i tulltaxan, men af

gröfre och finare slag, såsom t. ex. glasvaror in. fl. Ett förslag till

fortfarande ömsesidig tullfrihet, äfven derest mellanrikslagen vid uppsägningstidens

utgång skulle upphäfvas, bör derför omfatta dels vissa

grupper, dels särskilda varor».

Frågan, . huruvida mellanrikslagen borde från svensk sida uppsägas

eller icke, gjordes vid 1895 års riksdag till föremål för grundlig undersökning

och utredning. Den erfarenhet, som efter lagens uppsägning

vunnits, har icke, såvidt utskottet kändt är, varit sådan, att man nu°

mera skulle vilja medgifva en fortsatt tillvaro af de förhållanden, som

föranledde nämnda Riksdag att begära lagens uppsägning. I de uti

ämnet nu väckta motionerna har ej heller någon utredning lemnats,

som kan utgöra skäl för en förlängning af mellanrikslagens giltighet.

Utskottet finner sig i följd deraf så mycket mindre ega anledning att

ingå i en detaljerad redogörelse, i den mån en sådan kan åstadkommas,

för verkningarna rörande vårt lands jordbruk och industri af mellanrikslagens

fortvaro under åren 1895 och 1896, som det bort tillkomma

dem, som väckt frågan om den gamla lagens fortvaro utöfver den nu

bestämda tiden för dess tillvaro, att uppvisa och utreda de orsaker,

som nu kunde anses utgöra grundval för en motsatt uppfattning mot

den, som hos Riksdagen år 1895 gjorde sig gällande rörande den nuvarande

mellanrikslagens verkningar för Sverige.

Att, på. sätt herr Wiern föreslagit, under förutsättning af motsvarande

medgifvande från Norges sida, stadga tullfrihet för vissa varu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

grupper vid införsel från Norge, finner utskottet icke heller åtminstone

under nuvarande förhållanden böra ega rum, helst som en sådan anordning

måste grunda sig på en ytterst noggrann undersökning af de

särskilda ländernas tulltaxor samt af de industrigrenar, som härvid

skulle komma i fråga, en undersökning, på hvilken utskottet icke anser

sig böra omedelbart inlåta sig.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr friherre von Schwerins m. fl. motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

samt ''

2:o) att herr Wserns motion icke heller måtte af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 februari 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C A V ALLI.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

9

Reservationer:

dels af herr friherre von Schwerin;

dels af herrar Collander, G. Jansson, S. M. Olsson och Lundström,

hvilka anfört:

»Mot utskottets beslut att afstyrka bifall till friherre von Schwerins

in. fl. motion få vi härmed reservera oss.

Hvad utskottet till stöd för detta sitt beslut anfört står, tvärt emot

hvad utskottet låter påskina, i den uppenbaraste strid med Riksdagens

år 1895 i ämnet aflåtna skrifvelse, i hvilken med mycken styrka betonats,

såväl att Riksdagens åtgärd att begära mellanrikslagens uppsägning ej

afsåg annat än att på det, såsom man då förmenade, verksammaste sättet

skyndsamt genomdrifva vissa i riksdagsskrifvelsen antydda ändringar i

den gällande lagstiftningen, som ock att Riksdagen ansåg det önskvärdt

och gifvet, att handelsförhållandena mellan de förenade rikena äfven

efter uppsägningstidens utgång fortfarande skulle till ömsesidig båtnad

regleras på samma sätt som hittills eller, för att begagna riksdagsskrifvelsens

egna ord, ’att en mellanrikslag fortfarande bör finnas’.

Utskottet synes nu vilja göra gällande, att de olägenheter af mellanrikslagen,

som framkallats genom det protektionistiska systemets fortsatta

utveckling i Sverige, vore för vårt lands jordbruk och industri så

olidliga och skadliga, att man icke kunde stå till svars med att ytterligare

ens ett år undanskjuta deras afhjelpande. Med anledning häraf vilja

vi erinra derom, att redan i 1895 års riksdagsskrifvelse framhållits, att

de mot mellanrikslagen anförda klagomålen varit i väsentlig mån öfverdrifna,

att genom den af de svenska underhandlarne föranstaltade statistiska

utredningen ytterligare ådagalagts, att de svenska näringarna af

mellanrikslagen skörda högst betydande fördelar, samt att de önskningsmål,

som af 1895 års Riksdag uppstälts i fråga om ändringar i nu

gällande bestämmelser, i allt väsentligt visat sig kunna på förhandlingarnas

våg ernås, vid hvilket förhållande man väl kunnat fordra, att de,

som nu söka med våldsam hand slita den så länge bestående handelsgemenskapen

mellan de förenade rikena, under förebärande att den
Bih.

till Riksd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

samma medfört så svåra olägenheter, att dessa ej kunna bäras under

ytterligare tolf månader, åtminstone gjort ett försök att styrka rigtigheten

af detta påstående.

Enligt vår uppfattning hafva motionärerna med allt fog framhållit

vådan och svårigheten af att nämnda handelsgemenskap tvärt afbrytes

utan längre beredelsetid, än som nu står till buds, äfvensom angelägenheten

af att något göres till förebyggande häraf. Initiativet härtill bör

uppenbarligen tagas af svenska Riksdagen, som gifvit upphofvet till. de

nu strandade underhandlingarna, och bör ock, enligt vår åsigt, af Riksdagen

tagas, äfven om utsigterna till att ernå ett gynsamt resultat för

ögonblicket ej skulle tyckas vara synnerligen ljusa.

För vår del hafva vi derför inom utskottet påyrkat bifall till friherre

von Schwerins m. fl. motion, och vidhålla vi detta yrkande»;

dels ock mot utskottets motivering af herr Fredholm, som anfört:

»Ett anlitande af de utvägar, motionärerna anvisat, för att afveckla

de svårigheter, som på grund af mellanrikslagens upphörande komma

att för vårt land uppstå, har jag för min del icke kunnat finna lämpligt,

förnämligast derför, att deraf skulle följa nya underhandlingar. På

grund af redan vunnen erfarenhet kan man hafva anledning förmoda,

att sådana ej skulle medföra önskadt resultat; åtminstone skulle .utgången

af förnyade underhandlingar i alla händelser blifva mycket oviss.

För egen del är jag af den åsigt, att hvad gjordt är icke kan ändras,

förr än tillräcklig erfarenhet om olägenheterna af sakernas nya ordning

blifvit vunnen, och har jag fördenskull delat den mening, som omfattats

af utskottets flertal, eller att de väckta motionerna böra afstyrkas.

Deremot är jag icke med utskottets flertal ense derom, att detta

är allt, hvad som för tillfället bör och kan göras. Jag hyser nemligen

den uppfattningen, att nu, sedan lagen är uppsagd, tiden är inne att

göra sig förtrogen med de nya förhållanden, under hvilka handeln och

sjöfarten mellan Sverige och Norge under den närmaste framtiden skall

fortgå, sedan mellanrikslagen efter den 13 nästinstundande juli upphör

att ”vara gällande. Det har derför synts mig angeläget, att utskottet

varit betänkt på att för Riksdagen söka klargöra dessa nya förhållanden.

Om det nemligen skall lyckas att, så vidt möjligt är, undanrödja

de värsta olägenheterna för vår handel och sjöfart på Norge, som

komma att blifva en följd af mellanrikslagens upphörande, så bör Riksdagen

vara beredd på att i tid vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Vid den behandling, som hittills kommit mellanrikslagen till del,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 11

har man hufvudsakligen fäst uppmärksamheten vid handelsgemenskapen

Sverige och Norge emellan. De största olägenheterna, som upphörandet

af denna handelsgemenskap kommer att för Sverige medföra,

torde dock gränshandeln oafsedt kunna, om man det vill, afbjelpas genom

lämpliga ändringar i tulltaxan, så att hittills åtnjuten tullfrihet

fortfarande beredes sådana råvaror och halffabrikat, som vi för våra

näringar hafva behof af att från Norge införa. Ändringar i sådant syfte

kunna vidtagas redan under innevarande riksdag. Hvad åter beträffar

sjöfartsförhållandena, har åt dessa icke egnats samma uppmärksamhet

som åt handelsgemenskapen brödrarikena emellan. Med afseende å de

förra torde det derför vara magtpåliggande att söka vinna klarhet i de

förhållanden, som komma att inträda, då mellanrikslagen upphör att vara

gällande. Endast derigenom kan man bedöma, hvilka åtgärder med afseende

å skeppsfarten äro för oss behöfliga att vidtaga.

Då emellertid utskottet ansett obehöfligt att ur denna synpunkt

bereda ärendet, tillåter jag mig att beträffande sist omförmälda förhållanden

för egen del anföra följande:

Enligt Kongl. Maj:ts skrifvelse till kommerskollegium af den 6 juli

1833 har Kongl. Maj:t funnit godt förordna, att en uppgift angående de

främmande nationers fartyg, hvilka i svenska hamnar äro berättigade till

lika behandling med inhemska, skall vid hvarje års början genom kollegii

försorg allmänheten meddelas, till förekommande, som det heter, »af

missförstånd rörande tull och öfrige umgälders beräkning för varor, hvilka

för svensk mans räkning i utländska fartyg in- eller utföras, och på det

okunnighet om verkan af gällande handelstraktater och överenskommelser

med främmande magter i detta afseende ej skäligen må kunna förebäras».

Till förebyggande af en sådan okunnighet har också sedan 1835

hvarje år uppgift blifvit af kommerskollegium i Svensk Författningssamling

allmänheten meddelad för hvarje land särskildt, såväl om de

traktater, som grunda seglationsfrihet för landets fartyg, som om de

rättsliga gränserna för denna frihet.

Eldigt kommerskollegii kungörelse den 17 april 1896 egde på

grund af gällande traktater eller överenskommelser 20 länder eu större

eller mindre seglationsfrihet, Dessa länder voro Norge, Danmark, Ryssland

och Finland, tyskland, Nederländerna, Belgien, Britannien, Frankrike,

Spanien, Portugal, Italien, Österrike-Ungern, Grekland, Persien,

Liberia, Nordamerikas Förenta stater, Mexikos Förenta stater, Brasilien,

Chile och Hawaii (Sandwichsöarne). De äldsta traktaterna voro med Britannien

af 18 mars 1826, med Danmark af 2 november 1826, med Nordamerikas

Förenta stater 4 juli 1827, den yngsta med Belgien af den 26 juni

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1895. Traktatsenlig rätt att idka kustfart mellan svenska hamnar ega

af ofvannämnda länders fartyg endast: norska, danska, tyska, nederländska,

belgiska, britiska och italienska.

Den Norge medgifna seglationsfriheten är grundad på kongl. förordningen

angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

af den 30 maj 1890, hvari det i 12 § heter: »Alla i

det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och af

hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro byggda eller

naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom inhemska och åtnjuta

alla dermed förenade rättigheter, samt må således, utan afseende om de

ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort, eller om de äro

barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra

eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af

inhemska fartyg och båtar skola utgöras.»

»Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets område

idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som för

inhemska fartyg och båtar äro bestämda.»

Då nu gällande mellanrikslag den 13 juli innevarande år upphör

att vara gällande, vill det synas angeläget att göra sig förvissad om

hvilka bestämmelser med afseende å den norska skeppsfarten komma att

träda i stället för de nyss omförmälda, i 12 § af nu gällande mellanrikslag

förefintliga. Mig vill synas, att dessa icke kunna vara andra

än de” som före tillkomsten af mellanrikslagen af den 30 juli 1890 egde

fällande kraft och som sedermera icke blifvit upphäfda. Att dessa bestämmelser

emellertid icke äro att finna i förut gällande mellanrikslag

af den 29 maj 1874 framgår af § 18 i lagen af den 30 maj 1890, hvarest

det säges: »Då denna förordning träder i kraft, skall nådiga förordningen

den 2if maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och

sjöfartsförhållanden med deri genom nadiga förordningen den 1 juli 1887

vidtagna ändringar upphöra att vara gällande».

Att icke heller den före 1874 gällande mellanrikslagen numera eger

någon giltighet, framgår af 18 § i förordningen af den 29 maj 1874,

hvari säges: »Då denna förordning träder i kraft, skall ej mindre nådiga

förordningen den 24 maj 1825 angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden än äfven, med det undantag hvartill

§ 8 föranleder, alla öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter upphöra

att vara gällande». Omförmälda § 8 handlar endast om hvad afsändare

vid varors förpassning har att iakttaga, om varors undersökning och

tullbehandling, transitogods och tullkontroll. Förut i samma ämne meddelade

föreskrifter återfinnas i kongl. förordningen af den 24 maj 1815.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 13

Denna förordning börjar med orden »Vi Carl etc. göre veterligt:

att då, i följd af de nordiska konungarikenas lyckligen verkstälda förförening,

Vår omtanka varit riktad på medlen att lätta och befrämja

segelfarten och varuvexeln dem emellan och att dervid, med afseende

å Våre svenske och norske undersåters behof och fördelar, bringa deras

ömsesidiga handelsrättigheter till den möjligaste likhet, hafve Vi, efter

inhemtande och pröfning af vederbörandes underdåniga förslag, i nåder

godtfunnit fastställa följande tullstadgar för båda rikenas sjöfart och

handelsgeinenskap». Med afseende på sjöfarten stadgades, att det ena

rikets fartyg skulle i det andra betraktas som inhemska och njuta alla

dermed förenade rättigheter, när de emellan rikena föra svenska och

norska varor, men deremot behandlas såsom utländska, då de införde

utländska varor eller befraktades till utländsk ort; hvarjemte det icke

tilläts det ena rikets fartyg att segla för frakt emellan det andra rikets

hamnar.

Dessa stadganden blefvo redan i ingressen till förordningen af den

24 maj 1825 upphäfda, då Kongl. Maj:t der säger, att han »i nåder

godtfunnit att med upphäfvande af de i detta ämne hittills gällande

föreskrifter stadga och förordna som följer». I denna 1825 års förordning

utsträcktes likställigheten de begge ländernas fartyg emellan äfven

till sådana fall, att de ankommo eller afgingo från eller till utländsk

ort, ehvad de voro lastade eller ballastade. Rätt till idkande af kustfart

medgafs ej förr än i 1874 års förordning.

Af nu lemnade redogörelse vill det synas framgå, att i och med

upphörandet af mellanrikslagen af den 30 maj 1890 upphör ock att vara

gällande hvarje öfverenskommelse med afseende på sjöfarten, som mellan

de begge rikena blifvit träffad under tiden för deras förening.

För så vidt ingen ändring dessförinnan göres, komma alltså att

efter den 13 juli innevarande år på norska fartyg tillämpas de föreskrifter

för utländska fartyg, som före 1815 voro gällande och sedan

dess ej blifvit upphäfda.

De före 1815 gällande föreskrifterna för sjöfarten återfinnas i kongl.

förordningen af den 10 november 1724 eller det s. k. produktplakatet

och den kongl. förklaringen deröfver af den 28 februari 1726. Produktplakatet

innehöll den föreskriften, »att de fremmande med egne eller

befraktade utlanske fartyg, vid confiscation af skepp och gods hälften

till kronan och hälften till beslagtagaren, icke måge hitföra andra än

deras egna lands-produkter, hvarunder begripes allt hvad i hvart och ett

land faller, växer, tillvärkas, jemväl ock hvad samma Nationer hemta

ifrån deras egne Colonier, Plantager och Handels-platser, dock det s. k.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Majsaltet derunder icke inbegripet, såsom hvars införsel i Riket i gemen

alldeles härmed varder förbjudet». I förklaringen af 28 februari 1726

förbjudes utländska fartyg att gå i fraktfart inrikes orter emellan, och

svenska medborgare medgifves icke rätt att med främmande fartyg hitföra

andra än i produktplakatet omförmälda produkter.

Ehuru sistnämnda författning kan såsom en förklaring till produktplakatet

anses som en integrerande del af detta och har så betraktats

de gånger, då produktplakatet i början på detta århundrade för krigsorsakers

skull suspenderades, så är likväl en sådan uppfattning icke

rigtig, hvilket framgår af kongl. förordningen den 17 november 1808,

hvari säges: »att som kongl. förordningen 28 februari 1/26, ehuru den

kallas förklaring öfver 1724 års produktplakat, hvaraf verkställigheten

blifvit tills vidare instäld, handlar om ett helt annat ämne, eller inrikes

sjöfarten, då deremot det senare eller produktplakatet endast angår utrikes

seglation och inhibition af en författning rörande nämnda seglation

ej kan såsom eu följd sträcka sin verkan äfven till hvad om inhemska

segelfarten särskild t är stadgadt, enär sådant ej blifvit uttryckligen föreskrifvet,

kommer förklaringen 28 februari 1726 att tjena till behörig

efterrättelse ^

Genom kongl. kungörelsen 29 juli 1812, angående svenska hamnars

öppnande för alla nationers handelsfartyg och om hvad i sammanhang

härmed bör vid tullafgifters beräknande iakttagas, återupplifvades

produktplakatet genom stadgandet i punkt 2:o, der det heter: »Det så

benämnde product-placatet eller kongl. kungörelsen 10 november 1724,

som likmätigt kongl. förordningen 12 april 1806 tills vidare varit hvilande,

skall från och med 15 augusti i dess fulla kraft och verkan återställas,

så att med främmande fartyg ej må vid utsatt ansvar inkomma andra

varor än de, som frambringas i deras hemort eller derunder lydande

länder». Detta produktplakatets återupplifvande med afseende 4 införseln

utsträcktes äfven till utförseln genom kongl. förordningen 30 mars

1814, »så att efter den 15 nästkommande juli skall den helfrihet upphöra,

hvilken utländska handelsfartyg, som varor ifrån svenska^ hamnar

utfört, i följd af Vår nådiga kungörelse 12 april 1806 hittills åtnjutit».

Denna respittid , utsträcktes ytterligare nära ett hälft år genom kongl.

kungörelsen 25 maj 1814, der det heter: »Att då numera, igenom nödvändigheten

att med beväpnad magt återbringa norska folket känslan

af sin pligt och sin fördel, Vi blifvit nödsakade att till våra på tysk

botten varande truppers skyndsamma hemförskaffande befrakta ett större

antal fartyg än förut varit påräknadt., hafva Vi af dessa således inträffade

omständigheter och till undvikande af ett för exporthandeln

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 15

skadligt uppehåll funnit Oss föranlåtne att till och med innevarande års

slut inställa verkan af Vår under den 30 sistlidne mars utgifne nådige

författning angående produktplakatets återupplifvande äfven i anseende

till varor, som af främmande skepp ifrån Sverige utföras».

Vid början af aret 1815, eller strax före den första öfverenskommelsen

med Norge den 24 maj 1815, var sålunda med afseende å den utnkes

sjöfarten produktplakatet af den 10 november 1724 gällande beträffande

såväl in- som utförseln och med afseende å den inrikes sjöfarten

förordningen af 28 februari 1726, som förbjöd främmande fartyg

fraktfart mellan inrikes hamnar. Sista återstoden af produktplakatets

bestämmelser till förmån för svenska fartyg borttogs 1857, då man afskaffade

de särskilda tullförhöjningarna för med främmande fartyg inoch

utförda varor. Nu gällande bestämmelser rörande varuförseln återfinnas

i § 3 af tulltaxeunderrättelserna, der det heter: »Varor, som med

främmande fartyg införas, äro i Sverige icke underkastade andra eller

högre afgifter, än om de med svenska fartyg införas». Annorlunda förhåller

det sig likväl med förordningen af 28 februari 1726. Denna

gäller ännu med undantag för de fall, då genom traktater med främmande

marter åt dessa medgifvits rätt att idka kustfart mellan svenska

arnnar. Då nu alla överenskommelser med Norge angående ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden den 13 nästkommande juli upphöra att

vara gällande, vill det synas tydligt, att förordningen af den 28 februari

1726, i hvad den afser kustfarten, skall, så vidt ingen ändring dessförinnan

sker, tillämpas gent emot Norge. I sistnämnda land torde deremot

komma att hvad svenska fartyg angår tillämpas den före öfverenskommelsen

af 24 maj 1815 tillkomna norska förordningen af 18 november

1814, hvari stadgades: att svenska fartyg skulle tills vidare anses

soin privilegierade nationers, hvaraf följer att de, såvida ingen ändring

sker, komma att behandlas lika med norska fartyg».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.