Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag om ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillning saf gif tei'' för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892.

1897-04-30 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1897:17, Betänkande, i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag om ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillning saf gif tei'' för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

1

N:o 17.

Ankom till Riksd. kansli den 3 maj 1897, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag

om ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillning

saf gif tei'' för särskilda förmåner och rättigheter

den 2 december 1892.

(l:a A.)

I kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter den 2 december 1892, § 4, stadgas rörande bevillningsafgift

af vissa handlande och handelsexpediter följande:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det

år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän

bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet och för egen eller,

såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel, med eller

utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles

från utlandet levereras, vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman

i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här

qvarstanna, samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis

för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott

en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga etthundra kronor, hvilken

afgift skall, antingen för längre tid på en gång eller för minst en månad

i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der han

vid betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afBih.

till liiksd. Prat. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 17 Höft. (N:o 17.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N‘.o 17.

giften vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner,

böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas,

för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter,

som skola lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran

om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik

handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,

likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska

varor, skall, innan handel å någon ort inledes, för vederbörande polismyndighet

derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften,

och skall bevis om sådan anmälan af myndigheten på begäran meddelas.

Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock underlåtit att

hos vederbörande polismyndighet förete bevis om afgiftens erläggande, med

att idka dylik handel, böte från och med etthundra till och med femhundra

kronor, och vare han derjemte i förstnämnda fall skyldig utgifva

afgift för den tid, hvarunder den olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser

häremot upptagas af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän

domstol; och fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den

kommun, hvarest förbrytelsen blifvit begången.

* De sålunda uppburna bevillningsmedlen åligger det uppbördsmännen

att, under titel: »Bevillning af vissa handlande och handelsexpediter», såsom

andra kronomedel i behörig ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom

vid hvarje års slut bör uppgöras och till Kongl. Majtts befallningshafvande

insändas redovisning för de emottagna qvittensblanketterna, hvilka

redovisningar, sedan desamma blifvit till rigtigheten af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

styrkta, böra inom januari månads slut det följande året

till statskontoret insändas, för att med ränteriredogörelserna jemföras och

derefter aflemnas till kammarrätten, för att tjena till ledning vid räkenskapernas

granskning.

För de ifrån statskontoret till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afsända

qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma till uppbördsmännen

utlemnas, skola i landtränteriet förvaras, bör jemväl inom januari månads

utgång behörig redovisning till statskontoret insändas.

Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift

af utländing, som utbjuder och försäljer utländska varor, gäller icke

för norrman, som idkar handel med norska produkter.»

Förslag om ändring af dessa stadganden hafva främst,älta dels i

Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 45, dels ock i två vid

Riksdagen väckta motioner, n:o 23 inom Första Kammaren af herr P.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3

Bondesson samt nro 109 inom Andra Kammaren af herr C. W. Collander;

och då det af herr Collander framstälda förslaget innefattas jemväl i Kongl.

Majrts proposition, har utskottet ansett sig böra i ett sammanhang behandla

Kongl. Majrts proposition och herr Collanders motion, hvaremot utskottet’

rörande herr Bondessons motion vill afgifva särskildt utlåtande.

I berörda kongl. proposition har Kongl. Majrt föreslagit Riksdagen

att besluta, att § 4 i ofvannämnda förordning skall erhålla följande förändrade

lydelse:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för

det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt.

ruin, erlagt bevillning för inkomst af kapital eller arbete, skall, då han

reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans

räkning till inledande af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut

eller slutar handel om utländska varor att framdeles från utlandet

levereras, vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman i

stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna,

samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis för hvarje

tidrymd af trettio på hvarandra följande dagar, räknade från och med

den'' dag afgiften erlägges, ehvad han vill under hela denna tidrymd

eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga ett hundra

kronor, hvilken afgift skall, antingen för längre tid på en gång eller

för minst trettio dagar i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman i

stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande

qvittenset å den erlagda afgiften, hvilket uttryckligen bör angifva sista

dagen i den tidrymd, för hvilken afgift blifvit erlagd, vara meddeladt

å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af statskontoret

Kongl. Majrts befallningshafvande tillsändas, för att kronans uppbördsman

i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda

å ett hundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande

af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,

likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska

varor, skall, innan handel å någon ort inledes, i stad inför borgmästare,

stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor samt å landet

inför vederbörande kronofogde eller länsman eller ordföranden i socknens

kommunalnämnd styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften,

och skall bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det

handlanden eller handelsexpediten att på anfordran uppvisa qvittens å erlagd

afgift. Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

underlåtit att hos vederbörande myndighet, på sätt ofvan blifvit föreskrifvet,

förete bevis om afgiftens erläggande, med att idka dylik handel, böte

från och med ett hundra till och med fem hundra kronor, och vare han

derjemte i förstnämnda fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder

den olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas af poliskammare,

der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de

ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen

blifvit begången.

Redovisning för de, enligt hvad här ofvan är föreskrifvet, från statskontoret

Kong]. Majrts befallningshafvande tillsända qvittensblanketter, hvilka,

intill dess de till uppbördsmännen utlemnas, skola förvaras för länen i

landtränteriet och för Stockholms stad i öfverståthållareembetets afdelning

för uppbördsärenden, skall af Kong!. Maj:ts befallningshafvande till statskontoret

afgifvas inom januari månads utgång det följande året; skolande

af uppbördsman för de af honom från Kong!. Maj:ts befallningshafvande

mottagna qvittensblanketter redovisning, bestyrkt å landet af häradsskrifvaren,

i Stockholms stad af kamereraren i öfverståthållareembetets afdelning

för uppbördsärenden och i öfriga städer af magistratens ordförande, inom

den 15 i samma januari månad afgifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

som har att densamma insända till statskontoret, hvarifrån redovisningen

aflemnas till kammarrätten för att tjena till ledning vid räkenskapernas

granskning.

Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift

af utländing, som utbjuder och försäljer utländska varor, gäller icke

för norrman, som idkar handel med norska produkter.»

De skäl, som ligga till grund för den kongl. propositionen, hafva

framhållits i en af herr ministern för utrikes ärendena till finansdepartementet

öfverlemnad promemoria, af hvilken utskottet erhållit del ocli hvilken

innehåller följande:

»Upprepade gånger har från härvarande främmande beskickningars

sida äfvensom i utlandets press klagats öfver de i Sverige gällande bestämmelser

angående främmande handelsresandes behandling. Klagomålen

hafva galt dels storleken af den yrkesafgift främmande handelsresande

hafva att erlägga, dels sättet för afgiftens beräknande, dels ock öfriga bestämmelser,

hvilka dessa resande äro underkastade.

Nekas kan icke, att den å främmande handelsresande i Sverige hvilande

afgift, hvilken enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 2 december 1892

uppbäres med 100 kronor för kalendermånad, är mycket stor i förhållande

till de i andra länder gällande liknande afgifter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. ■

5

Af mig föreliggande uppgifter framgår sålunda, att, under det främmande

handelsresande icke äro underkastade någon särskild yrkesafgift i

bland andra följande länder, nemligen: Amerika, England, Tyskland (betalas

endast en obetydlig expeditionsafgift för utfärdandet af legitimationskort),

Italien, Österrike-Ungern, Grekland, Portugal och Noi’ge, uppkräfves

sådan afgift i följande länder med följande belopp:

Belgien 20 francs (cirka kronor 14,4o).

Danmark 160 kronor för år samt ytterligare 80 kronor för hvarje

hus, som handelsresanden representerar mera än ett hus.

Finland 120 mark (cirka kronor 86,40) för kalendermånad.

Ryssland 35 rubel (cirka kronor 68,95) för utfärdandet af en s. k.

kommisbiljett l:a klassen, hvilken gäller från utlemningsdagen till den 1

derpåföljande januari.

Schweiz. För så vidt icke mellan Schweiz och vederbörande främmande

land aftal träffats angående handelsresandes behandling, hafva främmande

handelsresande att erlägga 300 francs (kronor 216) för år eller 200

francs (kronor 144) för halfår, om de uteslutande träda i förbindelse med

hus, som åter försälja de inköpta varorna eller använda desamma för sin

näring; i annat fall erlägga de resp. 500 och 300 francs. Derest främmande

handelsresande på grund af öfverenskommelse behandlas såsom inhemska,

äro de i förra fallet befriade från afgift, i det senare fallet hafva

de att erlägga 150 francs för år eller 100 francs för halfår.

Nederländerna 15 floriner (cirka kronor 22,so) för år.

Hvad Frankrike beträffar, är frågan om handelsresandes afgiftsskyldighet

beroende deraf, huruvida franske handelsresande i vederbörande främmande

land underkastas sådan afgift.

Någon ändring i afgiftens belopp torde emellertid icke böra sättas i

fråga, då dess storlek afser ej blott att beskatta här i landet uppkommen

inkomst af handel och näring, utan äfven att i någon mån bereda skydd

åt den inhemska industrien.

Deremot synes det mig i hög grad önskvärdt att söka åstadkomma

ändring i sådana bestämmelser, som, utan att i nämnvärd grad tillgodose

ofvan angifna ändamål, af de främmande nationernas handelsidkare och

deras målsmän kännas och uppfattas såsom en vexation d. v. s. en småaktig

åtgärd, till sina verkningar gående ut på att bereda den utländske

handelsresanden personligt obehag.

Till sådana bestämmelser i kongl. förordningen den 2 december

1892 hör:

1) Afgiftens beräknande per kalendermånad, hvarigenom en handlande,

som t. ex. reser i Sverige frän den 15 september till den 15 oktober, har

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

att betala 200 kronor, under det att han för tiden från den 1 till den 30

september endast har att erlägga hälften af nämnda belopp. Alla, hvilka

ega kännedom om denna beräkningsgrund, undvika naturligtvis att drabbas

af densamma; endast i enstaka fall torde genom handelsresandens obekantskap

med ofvanberörda förhållande det dubbla beloppet inflyta i statskassan,

men nödvändigheten att inrätta sin resa efter kalendermånad kännes såsom

ett hinder, hvilket i våra grannstater icke förefinnes.

2) Tvånget att, »innan handel å någon ort inledes, för vederbörande

polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften.

»

Genom denna bestämmelse nödgas en handelsresande, då borgmästarens

embetstimma vid hans ankomst till viss ort redan är slut, att

invänta nästa dag för att kunna börja sina affärer, under det han i annat

fall med nutidens snabba kommunikationer ofta skulle kunna hinna att

afsluta sin verksamhet på en dag i samma stad eller utsträcka den till

flera städer på samma dag.

Genom en ändring i begge dessa afseenden skulle en stor lättnad

beredas åt utländske handelsresande med hänsyn till deras personliga beqvämlighet.

Någon direkt ökning af utländsk varuafsättning skulle deremot,

enligt mitt förmenande, icke vara att befara. Deremot skulle ett

tillmötesgående från vår sida mot de ofta, och senast under innevarande

år af härvarande tyska och franska ministrar, framstälda reklamationerna

kunna af oss vid underhandlingar om långt vigtigare saker med fördel

åberopas och begagnas för att söka uppnå verkliga förmåner för vår egen

industri.»

På grund af nådig remiss hafva statskontoret och kammarrätten,

efter inhemtande af yttranden från öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i rikets samtliga län, i anledning af herr ministerns

för utrikes ärendena berörda framställning afgifvit underdånigt utlåtande.

För nämnda yttranden och utlåtanden har chefen för finansdepartementet

vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 19 sistlidne februari

redogjort och dervid anfört följande.

Af öfverståthållareeinbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

omförmälda yttranden inhemtades, att de flesta af dessa myndigheter erkänt

befogenheten af anmärkningen rörande ifrågavarande bevillningsafgifts beräkning

efter kalendermånad och biträdt åsigten, att denna tidsbestämmelse

borde utbytas mot en annan. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs,

Gotlands och Vermlands län hade likväl ansett, att en sådan förändring

borde sättas i sammanhang med höjning af bevillningsafgiften,

hvars nuvarande belopp, enligt deras åsigt, vore för lågt. Endast två af

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

7

myndigheterna, nemligen öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Jönköpings län, hade icke tillstyrkt förändringen, men på

olika skäl. Öfverståthållareembetets skäl vore, att förändringen antagligen

skulle medföra en ej ringa minskning i statsinkomst och i betydlig grad

försvåra den erforderliga kontrollen, åtminstone i hufvudstaden, der under

år 1894 handelsresandes hos polismyndigheten uppvisade qvittenser uppgått

till 1,779. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län grundade

deremot sin hemställan, att herr ministerns för utrikes ärendena framställning

i berörda afseende icke måtte till någon åtgärd föranleda, på den

omständigheten, att hvarje lättnad, som bereddes utländske handelsresande,

skulle syfta till ökande af den utländska varuomsättningen, hvars tillväxt

i landet ej vore önskvärd.

Statskontoret och kammarrätten hade i sitt afgifna underdåniga utlåtande

anfört, hurusom embetsverken hölle före, att de nyss angifna

skälen icke vore af den afsevärda beskaffenhet, att de borde lägga hinder

i vägen för afhjelpande af det missförhållande, hvartill tidsbestämmelsen af

kalendermånad onekligen varit anledning. Enligt denna bestämmelse, hvars

tillkomst icke härledde sig från längre tid tillbaka än år 1889, skulle utländing

och dermed likstäld svensk handelsresande för rättighet att här i riket

idka handel »förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela

månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga ett

hundra kronor, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en gång

eller för minst en månad i sänder inbetalas till kronans uppbördsman i

stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller». Det anmärkta

missförhållandet hade synts embetsverken lämpligen kunna förekommas,

utan att någon olägenhet tillskyndades statsverket, om bevillningsafgiften

finge utgå för hvarje tidrymd af 30 på hvarandra följande dagar,

räknade från och med den dag, afgiften erlades, och derjemte stadgades,

att afgiften, hvilken skulle inbetalas antingen för längre tid på en gång

eller för minst 30 dagar i sänder, skulle, i likhet med hvad nu egde rum,

erläggas, ehvad handelsresanden ville under hel tidrymd af 30 på hvarandra

följande dagar eller blott för en del af denna tidrymd begagna sig

af rättigheten att idka handel. En förändring i denna rigtning af första

stycket i förevarande § 4 hade embetsverken ansett sig böra förorda.

Beträffande den enligt andra stycket handelsresande åliggande skyldighet

att, innan handel å någon ort inleddes, för vederbörande polismyndighet

derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften, hade

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län ansett det icke vara

nödvändigt, att denna skyldighet inträdde före verksamhetens början, utan

att den lämpligen kunde af handelsresanden fullgöras inom viss kort tid,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

till exempel 24 timmar derefter. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge

län hade förmenat, att, med hänsyn till det stränga ansvar, som

drabbade handelsresande, hvilken undandroge sig att erlägga den stadgade

afgiften, och med afseende å den omständigheten att utbjudandet af hans

varor svårligen kunde hållas hemligt, föreskriften, att bevis om afgiftens

erläggande skulle företes hos polismyndighet, utan olägenhet kunde utbytas

mot en bestämmelse, att afgiftsqvittenset skulle på anfordran genast uppvisas.

Flertalet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade deremot yttrat den

åsigt, att ett oeftergifligt vilkor för utöfvande af den nödiga kontrollen

öfver afgiftens erläggande vore, att ifrågavarande bestämmelse bibehölles.

I allmänhet hade de ock såsom sin åsigt uttalat, att det i lagrummet begagnade

uttrycket »vederbörande polismyndighet» icke finge tolkas så, som

skett i ofvanberörda promemoria, att nemligen dermed endast skulle förstås

städernas borgmästare, hvarjemte de upplyst, att flerstädes i verkligheten

så tillgått, att afgiftsqvittenser fått företes icke allenast inför högre

polismyndighet, utan jemväl hos stadsfiskal och poliskommissarie samt a

polisvaktkontor. Åtskilliga länsstyrelser hade emellertid ansett lämpligt,

att ett förtydligande af uttrycket »vederbörande polismyndighet», åstadkommes

genom förändring af hithörande lagstadgande. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län åter hade uttalat såsom sin åsigt, att ett

slikt förtydligande, derest det ansåges nödigt, kunde ske genom åtgärd af

vederbörande administration.

Af de upplysningar, Kongl. Maj:ts befallningshafvande lemnat, hade

det synts statskontoret och kammarrätten framgå, att i högst sällsynta fall

nåo-on olägenhet i stad torde ifrågakommit för handelsresande af förevarande

bestämmelse. Till följd häraf och då svensk undersåte jemlikt

18 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864

icke finge vid stadgadt ansvar, utan föregången anmälan hos offentlig

myndighet, idka försäljning, hvarom i 9 § 1, 2 och 3 mom. af samma förordning

förmäldes, hade einbetsverken, lika med de fleste, af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, ansett styrkande af erlagd bevillningsafgift, innan

handel å någon ort inleddes, icke böra handelsresande eftergifvas; och hade

derför embetsverken hemstält, att hvad herr ministern för utrikes ärendena

i denna del anfört icke måtte föranleda någon Kongl. Maj:ts

åtgärd.

Efter omförmälda redogörelse angående hvad i ärendet förekommit

yttrade chefen för finansdepartementet vidare:

»Att bestämmelsen om bevillningsafgiftens beräknande efter kalendermånad

i vissa fall kan leda till obilligheter, är uppenbart. Det har ock

endast varit för att underlätta kontrollen å skattens uppbörd, som sagda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

9

tidsbestämning meddelats. Om det äfven må vara sannt, att kontrollen

genom detta beräkningssätt i någon mån underlättas, synes man likväl

vara berättigad att draga i tvifvelsmål ändamålsenligheten af en kontrollbestämmelse,

hvilken måste leda till sådana ojemnheter i beskattningen

som den förevarande. Då, enligt hvad statskontoret och kammarrätten

samt ett öfvervägande flertal af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vitsordat, en tillfredsställande kontroll kan beredas, äfven om bevillningsafgiften

får erläggas för en tidrymd af trettio på hvarandra följande dagar,

tvekar jag icke att förorda en ändring i sådant syfte af första stycket i

§ 4 af gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter, helst den erforderliga kontrollen synes mig kunna

underlättas genom meddelande af föreskrift, att qvittenset å den erlagda

afgiften uttryckligen bör angifva sista dagen i den tidrymd, för hvilken

afgift blifvit erlagd.

Hvad angår den enligt andra stycket i § 4 handelsresande åliggande

skyldighet att, innan handel å någon ort inledes, styrka, att stadgad bevillningsafgift

blifvit erlagd, delar jag den af de hörda embetsverken uttalade

åsigt, att denna skyldighet icke bör eftergifvas. Deremot synes mig

föreskriften, att sådant styrkande skall ske hos vederbörande polismyndighet,

lämpligen böra, hvad stad angår, förtydligas sålunda, att afgiftsqvittens

må företes hos borgmästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å

polisvaktkontor. Hvad landet angår, är kronofogde eller länsman vederbörande

polismyndighet, men då afståndet till dennes bostad ofta kan vara

ganska betydligt och dessutom lätteligen kan inträffa, att kronofogde eller

länsman vid handelsresandens besök är i tjensteärenden eller af annan anledning

bortrest, är onekligt, att i sådant fall för handelsresanden kan uppstå

sådant hinder, som enligt hvad i herr ministerns för utrikes ärendena

ofvan omförmälda promemoria omnämnes, blifvit öfverklagadt. Af sådan

orsak torde rättighet böra medgifvas handelsresande att förete afgiftsqvittenset,

utom hos kronofogden eller länsmannen, jemväl hos ordföranden

i socknens kommunalnämnd. Tillika torde uttrycklig föreskrift böra meddelas

om skyldighet för handelsresande att på anfordran uppvisa qvittens

å erlagd afgift.

Statskontoret och kammarrätten hafva i sitt förut omförmälda utlåtande

jemväl yttrat sig öfver vissa af landskamreraren H. Cavalli och landskamreraren

A. Holmquist i ett af dem den 27 januari 1893 afgifvet förslag

till ändringar i andra delar af förordningen angående bevillningsafgifter

för särskilda förmåner och rättigheter föreslagna ändringar i tredje och

fjerde styckena af ifrågavarande § 4, hvilka stycken innehålla bestämmelser

Bill. till Biksd. Prot. 1897. ö Sami. 1 Afd. 17 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o IT.

om redovisning för ej mindre beviliningsafgifterna af handelsresande än

äfven de för redovisning af samma afgifter afsedda qvittensblanketter. De

ändringar, nyssnämnda förslag innehåller, hafva ansetts nödiga dels med

afseende derå att, hvad Stockholms stad anginge, hvarken beviliningsafgifterna

kunde levereras i länets ränteri eller qvittensblanketterna i landtränteri

förvaras, såsom i dessa stycken föreskrefves, dels med hänsyn

dertill att bevillningsafgifts leverering under viss titel skulle strida mot

föreskriften i 8 mom. af statskontorets kungörelse den 14 oktober 1884,

dels slutligen af anledning att länsstyrelserna icke, såsom i tredje stycket

förutsattes, vore i tillfälle att styrka rigtigheten af uppbördsmännens redovisning,

utan att inventering af qvittensblanketterna vid årsskiftena hos

dem verkstäldes, hvilket ej vore föreskrifvet eller syntes böra ifrågasättas.

Efter det förbemälde komiterades förslag afgifvits, hafva emellertid uppbördsförfattningarna

undergått vissa förändringar, i följd hvaraf statskontoret

och kammarrätten hemstält, att de i tredje och fjerde styckena af §

4 uti ifrågavarande förordning meddelade föreskrifter måtte erhålla viss från

komiterades förslag afvikande lydelse.

Embetsverkens hemställan i nyssberörda afseende gifver icke anledning

till någon erinran från min sida.»

Herr Collanders motion afser ändring af ofvanberörda lagrum endast

såvidt detsamma angår beräkning af den tid, för hvilken ifrågavarande art

af bevillning skall utgå; och har herr Collander yrkat, att enär bestämmelsen,

att ifrågavarande afgift skall beräknas efter kalendermånad, verkade

olikformigt och derför framkallat berättigad t missnöje hos de nationer, med

hvilka Sverige egde handelsförbindelser, nämnda bestämmelse måtte ersättas

med en lämpligare och rättvisare. I sådant syfte har herr Collander hemstält,

att Riksdagen måtte besluta, att berörda afgift skall erläggas med

etthundra kronor förskottsvis för hvarje »tidsperiod af 30 på hvarandra

följande, från och med den dag anmälan skett räknade dagar», hvarjemte

herr Collander i enlighet härmed afgifvit förslag till förändrad lydelse åt

förra delen i första stycket af § 4 i förevarande förordning.

Inom utskottet har vid behandlingen af Kongl. Maj:ts förevarande

proposition annan erinran deremot icke förekommit, än att någon tvekan

uttalats, huruvida det lämpligen bör åläggas ordförande i kommunalnämnd

att mottaga bevis om att bevillningsafgift af ifrågavarande slag blifvit erlagd.

Utskottet har dock ansett sig böra tillstyrka bifall till den kongl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

11

propositionen oförändrad, hvarigenom jemväl syftet i herr Collanders motion

vinnes; och hemställer utskottet derför,

l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition, om

ändring af § 4 i förordningen angående bevillningsafgifter

för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december

1892, matte af Riksdagen bifallas; samt

2:o) att herr Collanders berörda motion måtte

genom denna utskottets hemställan anses besvarad.

Stockholm den 30 april 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

c? C

H. CA VALLI.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.