Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894.

1897-02-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1897:4, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

1

N:o 4.

Ankom till Riksd. kansli den 26 februari 1897, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl.

förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894.

(l:a A.)

Förslag om förändrade bestämmelser angående stämpelafgiften hafva

framstälts i följande till bevillningsutskottet hänvisade motioner, samtliga

väckta inom Andra Kammaren, nemligen:

n:o 17, af herr D. Persson i Tällberg, angående frihet från stämpelafgift

för lagfartsprotokoll i visst fall,

n:o 47, af herr H. Andersson i Vestra Nöbbelöf, om frihet från

stämpelafgift för underdomstols protokoll angående föreläggande att ingifva

bouppteckning, samt

n:o 41, af herr C. Sandquist, om upphörande af stämpelafgift för

skuldebref, som hos offentlig myndighet företes för vinnande af inteckning

eller betalning.

Herr Persson hemställer, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring

i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, att

protokoll rörande lagfart å fång till fast egendom skall vara från stämpel

fritt, vare sig fånget skett genom giftorätt, arf, köp, gåfva, testamente eller

byte, der taxeringsvärdet eller köpesumman å den egendom, hvarå lagfart

sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 4 Håft. (N:o 4).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Efter erinran hurusom stämpelfrihet redan blifvit stadgad för protokoll

angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller arf,

der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till

1,000 kronor, anför motionären vidare:

»Den grundsats, att å lagfartskostnaden för fastighet hänsyn bör tagas

till egendomens värde, har sålunda tillämpats beträffande fastighetsöfverlåtelse

genom arf och giftorätt. Och tillämpningen af denna grundsats

har helsats med mycken tillfredsställelse, särskildt i de delar af vårt land,

der egendomarne äro små och deras värden ringa.

Och när bestämmelsen om lättnader i lagfartskostnaden i ofvannämnda

fall visat sig vara i enlighet med billighet och rättvisa och har

kunnat ske utan olägenhet, så torde samma bestämmelse kunna och böra

tillämpas äfven vid lagfart å annan fastighetsöfverlåtelse, vare sig den sker

genom köp, gåfva, testamente eller byte.

Man kan visserligen häremot invända, att, beträffande lagfartskostnaden,

i hvad densamma är beroende af stämpelafgiften, tillbörligt afseende

är fästadt å fastighetens värde derigenom, att öfverlåtelsehandling skall, då

den för lagfart företes, förses med stämpel till visst belopp för hvarje 100

kronor af fastighetens värde, eller, der köpesumman öfverstiger taxeringsvärdet,

belägges afhandlingen med stämpel för hvarje 100 kronor af köpesumman.

En sådan invändning kan visserligen vara rigtig från en synpunkt,

men det torde dock icke kunna bestridas, att vid en större fastighetstransaktion

mera bärighet för kostnader torde förefinnas för hvarje 100

kronor än vid mindre sådana. Och derjemte torde äfven hänsyn tagas

dertill, att de kostnader, som äro förenade med åvägabringandet af sjelfva

uppgörelsen, i många fall kunna blifva lika stora för en mindre egendom

som för en större sådan. Och särskildt nu, då lagen af den 27 juni 1896

angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring skall tillämpas,

blifva kostnaderna mycket dryga. Och beträffande afsöndringar blifva kostnaderna

så mycket känbarare för fastighet af ringa värde, som afgiften för

Konungens befallningshafvandes fastställelse derå är lika, vare sig egendomen

har större eller mindre värde.»

‘ Stämpelafgiften för protokollsutdrag rörande lagfart utgör vid underdomstolar

å landet 2 kronor för första arket och 1 krona 50 öre för hvarje

af de öfriga arken samt vid underdomstolar i stad 1 krona för hvartdera

af första och andra arket samt 1 krona 25 öre för hvarje af de öfriga

arken.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

Undantag härifrån beslöts af 1887 års Riksdag, som, enär lagfartskostnaden

icke sällan blifvit mycket betungande för de _ sterbhus, der

fastigheten är liten och delegarne många, medgaf stämpelfrihet för protokoll

Omgående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller arf,

der taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor.

Stämpelfrihet för lagfartsprotokoll utsträcktes sedermera af 1891 års Riksdag

till att gälla alla sådana fång till fast egendom genom giftorätt eller

arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår

till 1,000 kronor.

Nu ifrågavarande förslag afser en än ytterligare utsträckt stämpelfrihet

för lagfartsprotokoll, så att, under förutsättning att taxeringsvärdet eller

köpesumman å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000

kronor, denna förmån skulle komma äfven dem till godo, som genom köp,

gåfva, testamente eller byte åtkommit fastighet.

De skäl, som ligga till grund för stadgandet om befrielse för en afliden

fastighetsegares efterlemnade make eller arfvingar att erlägga stämpel

för protokoll rörande lagfart å fastigheten, kunna emellertid icke anses i

samma mån föreligga i fråga om personer, som genom annat fång än

giftorätt och arf åtkommit fastighet af sådant ringare värde. Med ifrågavarande

skattelindring har tydligen afsetts det särdeles på landsbygden synnerligen

ofta förekommande förhållandet, att en afliden persons enda nämnvärda

qvarlåtenskap utgöres af en obetydlig fastighetslott, hvaraf han och hans

familj haft sitt uppehälle. Vid sådant fall har det synts billigt och rättvist

att så mycket som möjligt minska kostnaden för sterbhusdelegarne vid

fullgörande af deras skyldighet att söka lagfart å fastigheten; och härtill

har så mycket större anledning förefunnits, som, innan nu gällande förordning

angående lagfart å fång till fast egendom trädde i kraft, någon

skyldighet att söka lagfart å fastighet, åtkommen genom giftorätt eller arf,

alls icke förefanns. Hvad deremot angår annat slag af åtkomst till fast

egendom, så kunna väl tänkas fall, der en skattelindring af denna art

skulle kunna anses lika berättigad som i fråga om giftorätt och arf, men

i regel torde förhållandena ställa sig helt annorlunda. Ej sällan förekommer,

att förmögna personer inköpa mindre fastigheter för anläggningar af olika slag,

för beredande af bostad eller dylikt, för hvilka fall någon anledning naturligen

icke förefinnes att minska kostnaderna för lagfart, och endast sällan

torde det hända, att någon, som köper eller tillbyter sig en fastighet, är

så fattig, att den jemförelsevis ringa kostnaden för stämpel till lagfartsprotokollet

kan anses för honom betungande. Än mindre anledning synes

förefinnas att göra något mildrande undantag för dem, som genom gåfva

eller testamente blifva egare af fastighet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr Perssons ifrågavarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Anderssons omförmälda motion är af följande lydelse:

»Ehuru det i öfverensstämmelse med gällande lagbestämmelser är

vanligt, att dödsbodelegare låta förrätta och till rätten ingifva bouppteckning

efter aflidna personer, finnas likväl fall, då detta uraktlåtes. Dylik

uraktlåtenhet förekommer dock vanligen endast då den aflidne varit medellös

eller lemnat efter sig så obetydlig förmögenhet, att bouppteckningen

ej enligt gällande lag borde beläggas med stämpel, och då arfvingarne,

alla myndige, öfverenskommit att antingen genast dela efterlemnade boet

eller möjligen öfverlemna detsamma till en efterlefvande make för att

dermed i någon mån från densamme afvärja påträngande fattigdom

och nöd.

Vid sådant förhållande, då bouppteckning efter afliden person ej ingifvits

till rätten, tillkommer det naturligtvis domstolen att medelst protokollsutdrag

förelägga dödsbodelegarne att låta upprätta samt till rätten

ingifva bouppteckning; men då ett dylikt protokoll utom lösen en krona

skall beläggas med stämpel till belopp af två kronor, böra domstolarne

ej klandras, om de i det längsta undvikit att belasta dessa fattiga dödsbon

med denna afgift å tre kronor, hvilken utgift i många fall skall kännas

ganska tung både att betala och utsöka.

Efter det kongl. förordningen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgift

med deri skärpta bestämmelser och i sammanhang dermed föreskrifna

arfsskatt nu börjat tillämpas, lära nog domstolarne hädanefter

komma att mera allmänt genom protokoll förelägga försumlige dödsbodelegare

inkomma med bouppteckning.

Såsom beskattning torde beläggandet med stämpel å dylika protokoll

anses oegentligt, allra helst som densamma nästan uteslutande drabbar

obemedlade personer, och från statsverkets synpunkt är den dessutom i

finansielt hänseende utan all betydelse.

Rättast torde derför vara, att omnämnda protokoll befriades från

stämpelafgift och i så fall endast komme att betalas med den bestämda

lösen, samt sålunda blefve likstälda med protokoll om förordnande eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

5

entledigande af förmyndare eller god man för frånvarande dödsbodelegare

eller om föreläggande för förmyndare eller sådan god man att ingifva bevis

om aflemnande af årsräkning öfver sin förvaltning.

Någon förmodan, att större försumlighet med bouppteckningars ingifvande

till rätten, än hvad hittills varit fallet, skulle blifva en följd af

lindring i omnämnda hänseende, kan ej gerna hysas, då i dödsbon, i hvilka

behållning finnes, bodelegare fortfarande blifva underkastade bestämmelserna

i 9 kap. 5 § ärfdabalken.

Jag vågar derför vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta ett

tillägg i 3 § af kongl. förordningen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften,

att densamma, hvad angår rubriken »Protokoll», må erhålla följande

lydelse:

Protokoll — — — — — — — — — — — — —

vid underdomstol om förordnande eller entledigande af förmyndare eller

god man för frånvarande dödsbodelegare eller om föreläggande för förmyndare

eller sådan god man att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning

öfver sin förvaltning eller med föreläggande för dödsbodelegare

att ingifva bouppteckning — — — — — — — — — fritt.»

Såsom motionären framhållit, åligger det häradshöfdingarne på landet

och magistraterna i städerna att öfvervaka, det bouppteckningar varda inom

den i lag föreskrifna tid upprättade, och plägar vid underlåtenhet att till

rätten ingifva bouppteckning anmaning till sterbhusdelegarne att fullgöra

sin skyldighet i detta hänseende i allmänhet ske genom utdrag af domstolens

protokoll, som mot vanlig lösen och stämpelafgift tillställes dem.

I händelse att en afliden person efterlemnat större tillgångar, är mot sterbhusdelegarnes

skyldighet att, då de underlåtit att inom föreskrifven tid till

rätten ingifva bouppteckning, betala nämnda lösen och stämpelafgift icke

något att erinra, men af de dödsbon, der sådan uraktlåtenhet förekommer,

torde det ojemförligt största flertalet vara i saknad af nämnvärda tillgångar,

för hvilken händelse det synes obilligt, att sterbhusdelegarne, förutom

den lösen de nödgas utgifva för domstolens föreläggande för dem

att ingifva bouppteckning, jemväl skola erlägga skatt till staten. Riksdagen

har redan tillförene medgifvit stämpelfrihet för underdomstols protokoll

om förordnande eller entledigande af förmyndare eller god man för

frånvarande dödsbodelegare eller om föreläggande för förmyndare eller

sådan god man att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning öfver sin

förvaltning. Till grund för detta medgifvande ligger tydligen en sträfvan

att såvidt möjligt undvika att med stämpelafgift betunga mindre bemedlade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 4.

personer, och ett bifall till motionen skulle utgöra en fortsatt tillämpning

af samma grundsats. Ett afstående från ifrågavarande stämpelafgift kan

icke heller vålla vare sig någon nämnvärd minskning i inkomsten af denna

skattetitel eller någon större benägenhet för dödsbodelegare att uraktlåta sin

skyldighet att till rätten ingifva bouppteckning. Utskottet anser derför, att

stämpelafgiften för protokoll af berörda art med allt skäl bör kunna af

staten eftergifvas, samt hemställer,

2:o) att Riksdagen måtte besluta, det 3 § af gällande

förordning angående stämpelafgiften skall i nedannämnda

del erhålla följande förändrade lydelse:

»Protokoll, hvarigenom — — — — — —

vid underdomstol, om förordnande eller entledigande

af förmyndare eller god man för

frånvarande dödsbodelegare eller om föreläggande

föi* förmyndare eller sådan god man

att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning

öfver sin förvaltning eller om föreläggande för

dödsbodelegare att ingifva bouppteckning . . fritt.

som eljest utgifves; lika med Afskrift.-»

Under rubriken om stämpel till enskilda handlingar stadgas i 8 §

af förordningen angående stämpelafgiften, att skuldebref skall, då det för

vinnande af inteckning eller betalning hos offentlig myndighet företes,

förses med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp,

för hvilket inteckning eller betalning sökes.

Nu föreslår herr Sandquist i sin of vanberörda motion, att Riksdagen

måtte för sin del besluta, att »skuldebref, då det för vinnande af inteckning

eller betalning hos offentlig myndighet företes, måtte från stämpelafgifts

erläggande varda befriadt».

Såsom skäl härför anför motionären:

»Kapitalisten är enligt bevillningsstadgan förpligtad att erlägga bevillning

till staten för sin inkomst af kapital. Förutsatt att denna lösen

betalas af honom, så tillskyndas han en dubbel beskattning, som måste

anses vara orättvis och förkastlig.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Då emellertid den i penningetrångmål stadde lånesökanden faktiskt

är den, som i allra flesta fall för att kunna erhålla lån, vare sig af enskild

person eller uti någon penningeanstalt, nödgas erlägga stämpelafgiften, så

drabbas han utaf en dubbel beskattning, som i hög grad är orättvis och

betungande, ja, rent af ruinerande.

Ty för det första är han bevillningsskyldig till staten för sin skuldsatta

egendom, för det andra måste han betala ränta på skulden, och slutligen

nödgas han, då fordringsegaren äskar säkerhet för sin fordran, för

det tredje utbetala en extra afgift till staten för att lagenligen inteckna

sin egendom såsom säkerhet för skulden.»

Skyldighet att vid skuldebrefs företeende hos offentlig myndighet

för vinnande af inteckning eller betalning förse detsamma med stämpel

har funnits stadgad sedan lång tid tillbaka. Långt ifrån att upphäfva

eller minska användningen af stämpelskatten har tvärtom senaste tidens

skattelagstiftning gått ut på en utsträckt tillämpning af denna art af beskattning,

och 1893 års skattekomité föreslog jemväl beträffande stämpel

till skuldebref en utsträckning, i det att sådan handling enligt komiténs

förslag i allmänhet skulle förses med stämpel. Nämnda förslag, som i

något förändrad form upptogs i Kongl. Maj:ts till 1894 års Riksdag aflåtna

proposition med förslag till ny förordning angående stämpelafgiften, vann

emellertid icke Riksdagens bifall. Att nu, såsom motionären föreslagit,

upphäfva all skyldighet att förse skuldebref med stämpel synes utskottet

icke böra ega rum, då skuldebref lika väl som många andra handlingar, som

skola beläggas med stämpel, synes utskottet väl lämpa sig såsom föremål

för denna art af beskattning, med hvilken afsetts att träffa sådana handlingar,

som förmedla omsättningen af det rörliga kapitalet.

Utskottet hemställer derför,

3:o) att herr Sandquists ofvanberörda motion icke

måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 26 februari 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:17 Skrifvelse till Konungen, angående stämpelafgiften. s. 1 i texten