Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 § 1 mom. i kongl. förordningen angående mantalsskrifning.

1897-03-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1897:5, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 § 1 mom. i kongl. förordningen angående mantalsskrifning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

1

ff:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1897, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 §

1 mom. i kongl. förordningen angående mantalsskrifning.

(2:a A.)

3 § 1 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti

1894 är af följande lydelse:

»En hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt.

Uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda inantalsskrifningsdistrikt,

betraktas han såsom bosatt i det distrikt, der han

vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å tjenst, verksamhet

eller andra omständigheter bör anses derstädes hafva sitt egentliga

hemvist, med rätt likväl för den, som eger fast egendom eller idkar rörelse

inom olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvardera af dessa

någon del af året vistas samt ej på grund af tjenst eller verksamhet kan

anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt,

att sjelf bestämma och anmäla, inom hvilketdera distriktet

han skall mantalsskrifvas.

Bill. till Riksd. Prot. 181)7. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (AT:o 5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Den, som nästa fardag eller derförinnan kominer att flytta till annat

distrikt för att öfvertaga fast egendom eller rörelse eller tillträda tjenst,

bör jemte honom åtföljande personer der mantalsskrifvas.

Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 98, föreslår herr

»S. J. Kardell:

att berörda lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse: »En

hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt. Om någon har hostad inom

flera (in ett mantalsskrifning sdistrikt, så skall han betraktas såsom bosatt

inom det distrikt, der han har sin väsentliga, enskilda eller allmänna tjenst,

eller der han utöfvar annan verksamhet, som för honom hufvudsaklig är, eller

annars för det mesta vistas; med rätt likväl för den, som eger fast egendom

eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvartdera af

dessa någon del af året vistas samt ej på grund af tjenst eller verksamhet

kan anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat

mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf bestämma och anmäla inom hvilketdera

distriktet han skall mantalsskrifvas,»

eller ock att det utskott, som komme att behandla denna motion,

sjelft behagade utarbeta och för Riksdagen framlägga en med motionens

syfte öfverensstämmaude formulering af § 3 mom. 1 i mantalsskiäfningsförordningen.

Alternativt hemställer motionären,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t i sådant syfte, som ofvan antydts, behagade låta utarbeta samt för

nästinstundande Riksdag framlägga förslag till förändrad lydelse af § 3

mom. 1 i förordningen angående mantalsskrifning.

Till stöd för motionen anför herr Kardell: Nu gällande mantalsskrifningsförordning

syntes motionären i åtskilliga afseenden bära en viss

pregel af hastverk. Bland de paragrafer, som mest omdebatterades vid de

öfverläggningar, hvilka vid 1894 års riksdag föregingo förordningens antagande,

men som det oaktadt syntes höra till de minst lyckligt formulerade,

vore § 3 mom. 1, som handlade om mantalsskrifningsorten. Följden

häraf hade också blifvit, att de afgörande myndigheterna syntes hafva

allt annat än fast mark under fötterna, då det gälde att bestämma, huru

lagen rätteligen borde tolkas, hvilket allt icke vore annat än i full öfverensstämmelse

med de farhågor, som inom Riksdagen uttalats angående ett

godtycklighetens regemente, ett myndigheternas stannande i olika beslut

o. s. v., då det gälde tillämpningen af § 3 mom. 1.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

3

Efter att häruppå hafva anfört ordalydelsen af ifrågavarande lagrum,

fortsätter motionären:

»Undantagen gälla således endast sådana personer, som »uppehålla sig

under olika delar af året» eller som till och med endast »någon del af året

vistas» inom olika mantalsskrifningsdistrikt, det senare gällande de personer,

som ega fastighet eller idka rörelse inom hvartdera af de olika distrikten.

Punkten sönderfaller i två delar, som beröra helt olika slag af personer.

Jag skall något närmare ingå på dessa båda olika delar, dervid först påpekande,

att det förra uttrycket »uppehålla sig under olika delar af året»

tydligtvis är något mera inskränkande än det andra »någon del af året

vistas». Ehuru, matematiskt taget, äfven de minsta tidsmått äro »delar åt

året», så föreställer jag mig, att personer finnas, som möjligen på tolkningsväg

skulle komma derhän, att de med det citerade uttrycket ville

förstå större och sammanhängande delar af året. Ingenting finnes emellertid,

som bjuder det, och såväl komiterades motivering som finansministerns

anförande till statsrådsprotokollet i detta ämne tala tvärtom deremot. Att

det icke är vistandets längd, som bör vara afgörande, framgår för öfrigt

af åtskilliga andra omständigheter. Sammansatta bevillnings- och lagutskottet

vid 1894 års riksdag anmärkte, att i förevarande afseende »bör

tillmätas väsentlig betydelse åt det förhållandet, att en person å viss ort

utöfvar innehafvande tjenst», och finansministern ansåg den 4 april samma

år i Andra Kammaren frågan gälla, i fall persons »innehafvande tjenst är

af den beskaffenhet, att han deraf har sin egentliga sysselsättning och

dråget’ s''n hufvudsakliga inkomst, så att han bör mantalsskrifva sig, derhän

innehar tjensten». Nu är det visserligen sant, att hvarken 1894 års

sammansatta utskott eller dåvarande finansministerns åsigt äro normgifvande

för en kommande regerings sätt att se saken. Men när det gäller

en i ej fullt tydliga ord affattad lagtext, då synes det, som om vid tolkningen

den största hänsyn borde tagas till de ord, som å regeringens

vägnar yttrades inför svenska folkets representanter.

Förstår man således uttrycket »uppehåller sig någon under olika

delar af året» efter orden och efter den tolkning, hvilken, som nyss visats,

vid olika tillfällen gafs deråt vid lagens tillkomst, då beror mantalsskrifningsorten

helt och hållet på beskaffenheten af »tjenst, verksamhet eller

andra omständigheter». Detta synes vara alldeles uppenbart.

Om emellertid någon otydlighet eller någon tvekan kan påstås eg a

rum rörande den första delen af punkten, så är det helt enkelt icke möjligt

att fatta, huru den senare punkten skall kunna på mera än ett sätt tolkas.

Der gäller det endast att »någon del af året vistas», någon del, fullkomligt

obestämdt, huru liten som helst. Uppfylles det vilkoret, så må den, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

inom olika distrikt eger fastighet eller idkar rörelse, sjelf välja mantalsskrifningsort.

Men detta dock med den inskränkningen, att valrätten endast

eger rum, om han »ej på grund af tjenst eller verksamhet kan anses

hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt».

Om, såsom nyss visades, det kan anses ligga en den enskildes frihet

mera inskränkande betydelse i orden »uppehåller sig någon under olika

delar af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt», som gälla för den

första kategorien, än i den formulering, som gäller för den andra kategorien,

eller orden: »inom hvartdera af dessa någon del af året vistas», så

ökas ännu mera den för fastighetsegare och rörelseidkare medgifna valfriheten

genom just sjelfva undantaget från denna frihet. Det enda, som

inskränker valfriheten, är nemligen, om vederbörande »på grund af tjenst

eller verksamhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist» på en viss bestämd

ort. Det är nemligen att observera, att här stå endast orden »tjenst eller

verksamhet», men icke såsom rörande den första kategorien »andi''a omständigheter».

Jag vill tillåta mig att relatera några af Kongl. Maj:t fattade resolutioner

rörande tolkningen af ifrågavarande moment.

1) Hofstallmästaren E. Sager, som eger fastigheter i Stockholm samt

del i egendomar i Skaraborgs och Jönköpings län, och hvilken under flera

är varit mantalsskrifven inom Nykyrka socken, der han omvexlande med i

Stockholm plägar vistas, hade på vederbörande rotemans yrkande af öfverståthållareembetet

i Stockholm blifvit ålagd att skrifva sig i Stockholm,

der han innehar den ganska mycken omsorg och trägen tillsyn fordrande,

aflönade tjensten såsom chef för kronprinsens hofstall. Detta utslag, som

af kammarrätten faststäldes, upphäfdes deremot af Kong]. Maj:t, som ansåg,

att »klaganden ej på grund af tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt

egentliga hemvist i någotdera af berörda mantalsskrifningsdistrikt», resolverande

Kongl. Maj:t, att klaganden »egt att sjelf bestämma och anmäla» sin

mantalsskrifningsort, godkännande således den af herr Sager valda mantalsskrifningsorten,

Nykyrka.

2) Vice häradshöfdingen grefve G. Lagerbjelke, hvilken såsom fideikommiss

innehar egendom inom Brännkyrka socken, der han vistas »mer

än hälften af året», och der han dessutom är kommunalnämndens ordförande

och hvilken derjemte hyr våning i Stockholm, der han innehar

icke på stat uppförd tjenst såsom amanuens i civildepartementet, blef af

alla tre instanserna ålagd att låta mantalsskrifva sig i Stockholm.

3) Direktör S. Palme, hvilken eger fastigheter så väl i Stockholm

som inom Djursholms villastad, och hvilken genom en mängd intyg styrkt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

5

sig olika delar af året uppehålla sig inom hvartdera af sagda begge olika

mantalsskrifningsdistrikt, i hvilka begge han styrkt sig ega af honom och

hans familj begagnad bostad, samt hvilken slutligen har sin enda tjenst och

all sin utkomst samt all sin verksamhet inom Stockholm, blef i alla tre

instanserna ålagd att låta mantalsskrifva sig inom Djursholm.

Jag tager mig friheten fästa särskild uppmärksamhet på dessa tre

fall. Det första fallet och det sista rör personer, som ega fastighet inom

två mantalsskrifningsdistrikt. I det första fallet förklarar Kongl. Maj:t, att

valfriheten må tillämpas, oaktadt herr Sager har bestämd, aflönad tjenst

och verksamhet i Stockholm, men hvarken tjenst eller verksamhet inom

Nykyrka socken. 1 det sista fallet förklarar Kongl. Maj:t klaganden skola

mantalsskrifva sig i ett distrikt, der han har alldeles ingen tjenst och

ingen verksamhet. 1 det andra fallet ålägges en person att låta mantalsskrifva

sig i Stockholm, der han endast bär en amanuensplats utom stat

i ett embetsverk, medan han för öfrigt under mer än halfva året vistas

på landet för att sköta sin jordegendom och sina magtpåliggande kommunala

uppdrag.

Flera exempel skulle kunna framdragas, men de här åberopade tre

fallen torde vara till fyllest för att visa, hurusom den formulering, som § 3

mom. 1 erhållit, icke är tillräckligt noga preciserad för att de myndigheter,

som i hithörande fall ega afgörandet, må kunna derur få ett klart

och enkelt rättesnöre för en allmängiltig tillämpning.

Nu kan man visserligen härom säga, såsom ock framdrogs vid diskussionen

år 1894 om denna paragraf, då någon påpekade det otydliga i

formuleringen, att denna otydlighet icke vore af så stor betydelse, alldenstund

genom praxis och prejudikat ett visst och bestämdt sätt att tolka

paragrafens bestämmelser dock snart skulle utbilda sig. Detta synes mig

dock vara ett sätt att resonnera, som icke borde begagnas, då det gäller

så vigtiga lagstadganden. Det får för öfrigt sin dom redan af den inkonseqvens,

som tydligen ligger dels i ofvan anförda tre resolutioner af

eu och samma regering, och dels ännu mera i de två på hvarandra följande

finansministrarnes helt skiljaktiga åsigter rörande tolkningen af ifrågavarande

bestämmelser.

Jag har med det ofvan anförda sökt att visa, hurusom högst väsentligt

olika åsigter rörande tolkningen af § 3 mom. 1 af mantalsskrifningsförordningen

göra sig gällande. Medan den ene anser, att orden »uppehåller

sig någon under olika delar af året» och ännu mera orden »någon

del af året vistas» skola så tolkas, att undantagsbestämmelserna inträda, så

snart en person vistas inom olika distrikt hur kort tid som helst, så håller

man å andra sidan före, att man skall mantalsskrifvas der, hvarest man

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

vistas mer än halfva året, mer än 183 dagar. Medan den ene med friherre

von Essen anser, att frågan gäller, i fall en persons »innehafvande

tjenst är af den beskaffenhet, att han deraf har sin egentliga sysselsättning

och drager sin hufvudsakliga inkomst, så att han bör mantalsskrifva sig,

der han innehar tjensten», så menar den andre, att »tjenst eller verksamhet

eller andra omständigheter» betyder föga gent emot det längre eller

kortare vistandet'' inom det ena eller andra distriktet. Medan den ene

anser, att såsom »tjenst eller verksamhet» enligt denna paragraf bör

förstås så väl enskild som privat tjenst eller verksamhet, så menar man å

andra sidan, att den privata tjensten hos t. ex. ett bolag eller den privata

verksamheten är af ingen betydelse eller att den kan så godt som lemnas

ur räkningen. Det mest betänkliga der vid lag är, att de olika meningarna

icke minst synas vara till finnandes bland de dömande myndigheterna

sj elfva.

Under sådana omständigheter anser jag det vara af synnerlig vigt,

att den här omförmälda § 3 inom. 1 i mantalsskrifningsförordningen i så

måtto och i sådant syfte rättas, att dels lydelsen af andra stycket blifver

fullt tydlig och bestämd, dels ock större hänsyn tages till de i samma

andra stycke omförmälda personernas så väl enskilda som offentliga tjenst

och verksamhet.»

Utskottet anser sig till en början böra lemna eu kortfattad redogörelse

öfver tillkomsten af ifrågavarande lagrum.

Motsvarande stadgande uti 3 § 1 mom. af förordningen angående

mantals- och skattskrifningarnes förrättande den 20 juli 1861 var så

lydande:

»En hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd

af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist. Härvid iakttages

såväl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse inom särskilda

mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera

stället han bör mantalsskrifvas, som ock att den, hvilken till eller

före nästa fardag kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt,

för att öfvertaga gård, lägenhet eller rörelse, eller för att inträda i utöfning

af tjenstebefattning, bör der mantalsskrifvas, tillika med de personer,

som honom dit medfölja, hvadan han jemväl skall härom vid mantalsskrifningen

i afflyttningsorten förete upplysning.

Ej må någon samtidigt vara på mer än ett ställe mantalsskrifven.»

I skrifvelse den 24 mars 1871 anhöll Riksdagen, att Kongl.

Maj:t täcktes låta förordningen den 20 juli 1861 undergå sådan om
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

7

arbetning, att dess särskilda föreskrifter erhölle nödig klarhet och bestämdhet

samt bragtes i öfverensstämmelse så väl sins emellan som med

de förordningen berörande stadganden i författningarne angående dels

kommunalstyrelse, dels ock allmänna bevillningen, och derefter till Riksdagen

framlägga förslag till ny författning i ämnet. Bland de stadganden

i förordningen, som påkallade ändring, nämndes i skrifvelsen särskildt endast

den i § 3 mom. 1 gifna föreskrift om valfrihet vid mantalsskrifningsortens

bestämmande för dem, som innehade fast egendom eller idkade

rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, angående hvilken föreskrift

uti skrifvelsen anfördes, att densamma i en åberopad motion ansetts böra

erhålla sådant förtydligande, att all villrådighet och olikhet i afseende å

tillämpningen deraf så hos allmänheten som vederbörande myndigheter

undanröjdes, äfvensom att dervid, så vidt möjligt, blefve tillgodosedd kommunernas

fordran att af de personer, hvilka inom dem vore boende och

droge fördel af deras allmänna inrättningar, också få uppbära skäliga

skattebidrag.

Med anledning af denna Riksdagens framställning uppdrog Kongl.

Maj:t den 21 december 1871 åt en komité att omarbeta mantalsskrifningsförordningen

i den af Riksdagen angifna syftning. Denna komité aflemnade

den 7 december 1872 till Kongl. Maj:t ett förslag till ny förordning

angående mantalsskrifningars förrättande, öfver hvilket förslag, jemte

af komitén i sammanhang dermed framstälda förslag till vissa ändringar i

bevillningsförordningen och kommunalförfattningarne, derefter infordrades

utlåtanden af vederbörande embetsverk. Ärendet hvilade deruppå några

år, hvartill orsaken torde få sökas i de betydande anmärkningar, som af

embetsverken blifvit framstälda vid de upprättade författningsförslagen.

Frågan återupptogs emellertid af Riksdagen, som i underdånig skrifvelse

den 12 mars 1889, under åberopande af sin skrifvelse den 24 mars 1871,

anhöll, det täcktes Kongl. Magt låta utarbeta och, om möjligt, till nästa

Riksdag framlägga förslag till ny författning angående mantals- och skattskrifningarnes

förrättande. Med anledning af denna förnyade begäran af

Riksdagen aflat Kongl. Maj:t till 1894 års Riksdag nådig proposition med

förslag till förordning angående mantalsskrifning. Uti detta förslag hade

beträffande 3 § 1 mom. vidtagits, bland annat, den ändring uti dittills

gällande stadgande, att den deri förekommande valfrihetsbestämmelsen alldeles

borttagits. Riksdagen godkände emellertid ej förslaget i oförändradt

skick, utan antog för sin del förslag till förordning angående mantalsskrifning,

deruti åt 3 § 1 mom. gafs den lydelse, som detta lagrum har enligt

nu gällande förordning i ämnet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Utskottet kan ej annat än instämma med motionären deruti, att affattningen

af 3 § 1 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den

6 augusti 1894 är sådan, att densamma ingalunda haft den verkan, som

dermed åsyftats, nemligen att förekomma villrådighet och tvister i fråga

om rätta mantalsskrifningsorten. Fastmer har under den korta tid, förordningen

varit till efterrättelse gällande, erfarenheten visat, att de myndigheter,

hvilka det tillkommer att afgöra dylika frågor, väsentligen olika

uppfattat och tillämpat ifrågavarande stadgande. Det synes utskottet derför

vara af stor vigt, att en ändring blefve vidtagen, som kunde i möjligaste

mån undanrödja den nu befintliga villrådigheten och bereda myndigheterna

en fastare grund för tillämpningen. Huru stora svårigheterna äro

att i sådant afseende åstadkomma en förbättring, derom vittna nogsamt alla

de utredningar, som föregingo antagandet af nu gällande förordning, och

alla de förslag, som framstäldes, utan att man dock lyckades tå till

stånd en ändring, hvilken upphäfde anledningarna till missnöje. I följd

af dessa svårigheter och frågans stora betydelse såsom ingripande med

afseende på beskattningen och andra frågor synes det utskottet klart,

att Riksdagen icke bör våga att besluta eu ändring i stadgandet på förslag

af enskild motionär, hvilken icke kan vara i stånd att öfverväga alla de

omständigheter, till hvilka hänsyn bör tagas. Utskottet tilltror sig ej

heller att tillmötesgå den af motionären framstälda begäran, att utskottet

måtte utarbeta en med motionens syfte öfverensstämmande formulering af

stadgandet, utan anser utskottet, att frågan bör hänskjutas till Kongl.

Maj:t. Emellertid vill utskottet i någon mån antyda, huru utskottet tänkt

sig, att eu förändring af ifrågavarande stadgande möjligen kunde ske för

vinnande af det åsyftade resultatet. Det synes utskottet dervid nödvändigt,

att uti första stycket, med bibehållande af den gifna grundregeln, att en

hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt, derefter lemnas en definition

på ordet »bosatt». Med afseende på affattandet af denna definition vill utskottet

såsom sin mening uttala, att, med hänsyn till den kommunala beskattningen,

mantalsskrifningsorten i regel bör vara den ort, der en person

idkar sin hufvudsakliga verksamhet. Det torde nemligen ej vara annat

än med rättvisa öfverensstämmande, att den kommun, inom hvilken en

person drifver sin verksamhet och af hvars allmänna inrättningar han

drager fördel, äfven får af honom uppbära direkta skattebidrag. Svårigheten

att vinna detta mål torde förnämligast ligga deri, att beskattningen

till såväl stat som kommun nu är bunden vid mantalsskrifningsorten. Måhända

torde denna svårighet kunna lösas derigenom, att i kommunallagarne

införas sådana bestämmelser, att tillfälle beredes kommunerna att

komma i åtnjutande af dem rätteligen tillkommande skattebidrag, men för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

9

en fullt tillfredsställande lösning af denna fråga torde dock erfordras, att

den kommunala beskattningen skiljes från den, som utgöres till staten, en

åtgärd, som emellertid, i anseende till den noggranna och långvariga utredning

en så genomgripande förändring måste kräfva, ej inom den närmaste

tiden kan förväntas komma till utförande. Beträffande särskildt

bestämmelsen om rätt att i vissa fall välja mantalsskrifningsort, synes

det utskottet, att eu sådan bestämmelse väl bör bibehållas att gälla för de

fall, der förhållandena äro sådana, att det vid tillämpning af hufvudregeln

ej med tydlighet framgår, hvar personen i fråga bör mantalsskrifvas, men

att denna bestämmelse dock bör så formuleras, att den ej må kunna tydas

såsom ett undantag från hufvudregeln.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte på det sätt bifalla herr Kardells

ifrågavarande motion, att Riksdagen i skrifvelse

anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta i det af utskottet

ofvan angifna syfte utarbeta samt för nästkommande

Riksdag framlägga förslag till ändrad lydelse af 3 § 1

mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6

augusti 1894.

Stockholm den 4 mars 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Reservationer:

af herr Cavalli, som anfört:

»Stadgandet i 3 § 1 mom. af mantalsskrifningsförordningen, att ’en

hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt’, med hvilket stadgande paragrafen

inledes, utgör den hufvudregel, efter hvilken mantalsskrifning

skall verkställas. Det andra stycket af samma moment innehåller icke,

såsom motionären synes hafva förestält sig, undantag från hufvudregeln,

utan förklarande bestämmelser, tillämpliga endast för sådant fall, att någon

uppehåller sig under samma år inom mer än ett mantalsskrifningsdistrikt

och det på grund häraf icke utan vidare kan sägas, hvar han är bosatt.

Första delen af andra stycket utgör en förklaring om hvad som här bör förstås

med ordet bosatt. Kan med ledning af denna definition afgöras, å

hvilken ort en person skall anses bosatt, då är denna ort bestämmande för

mantalsskrifningen och detta utan hänsyn till huruvida han eger fast egendom

eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt. Men äfven i

sådana fall, att med användande af denna definition tvekan råder rörande

hvilken ort som bör anses för boningsort, finnes i regel icke någon valfrihet

stadgad. För denna i förordningen omtalade frihet att välja mantalsskrifningsort

måste såsom oeftergifliga vilkor förutsättas för det första,

att den person, hvarom fråga är, uppehåller sig inom mer än ett mantalsskrifningsdistrikt

under sådana förhållanden att med ledning af ofvan angifna

definition icke kan bestämdt afgöras, hvar han lagligen skall anses

bosatt, samt för det andra, att han inom hvart och ett af dessa distrikt

antingen eger fast egendom eller idkar rörelse.

Af föregående utredning framgår således visserligen, att fall kunna

förekomma, der mantalsskrifningsorten icke med bestämdhet kan afgöras,

men i eu fråga sådan som denna, vid hvars afgörande så många vexlande

förhållanden kunna komma i betraktande, torde ett i hvarje fall afgörande

lagstadgande omöjligen kunna åstadkommas. Fasthåller man emellertid

ofvan angifna grundsatser för tolkningen af mantalsskrifningsförordningens

ifrågavarande bestämmelser, lärer svårighet sällan möta för tillämpningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

11

af desamma. De af motionären åberopade prejudikaten utgöra heller icke

stöd för någon anmärkning mot affattandet af detta lagrum. Om de närmare

undersökas, innefatta de tvärtom bevis derför, att förordningens bestämmelser

följdriktigt och konseqvent tillämpats. De personer, som omtalas

i de två af motionären sist omförmälda prejudikaten, voro, enligt

hvad handlingarna i målen visa, bosatta, den ene i Stockholm och den

andre i Djursholms villastad, i följd hvaraf någon valfrihet för dessa personer

i fråga om mantalsskrifningsort icke förefans, äfven om deras verksamhet

helt och hållet eller delvis var förlagd till annan ort än der de

voro bosatta och oaktadt den ene af dem egde fastighet inom två mantalsskrifningsdistrikt.

Hvad deremot beträffar den person, som i det första

prejudikatet linnes omförmäld, hade denne varit under året bosatt såväl i

Nykyrka socken som i Stockholm, och hade han derjemte haft verksamhet

å båda dessa orter, utan att vare sig bosättningen kunde anses vara mera

fast å det ena stället än å det andra eller verksamheten å den ena orten

af öfvervägande betydenhet i jemförelse med verksamheten å den andra,

hvadan han lagligen egde rätt att sjelf bestämma sin mantalsskrifningsort.

Då på grund af hvad sålunda anförts någon förändring af berörda

stadgande enligt min åsigt icke är af behofvet påkallad, har jag inom utskottet

påyrkat,

att utskottet bort hemställa, det herr Kardelis

motion i detta ämne icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.»

samt af herr Odelberg.

Härjemte har herr af Buren begärt få antecknadt, att han icke

deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.