Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för försäljning gf bränvin.

1897-03-15 · 37 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1897:9, Betänkande, angående vilkoren för försäljning gf bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

1

W:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1897, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning gf bränvin.

(2:a A.)

Förslag till förändringar i nu gällande lagstiftning angående vilkoren

för försäljning af bränvin hafva vid innevarande riksdag framställa i nedan

omförmälda, till bevillningsutskottet hänvisade motioner; och går utskottet

härmed att i anledning af nämnda motioner afgifva yttrande.

De två första momenten af § 25 i kong!, förordningen angående

vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 24 maj 1895 äro af följande

lydelse:

»1. Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin

förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag,

uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles.

2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet

eller der i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta moment omförmäles,

anledning förekommer till enahanda förbud, ege för landet

Kongl. Maj:ts befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet

att derom meddela föreskrift.)»

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 5 Sand. 1 Afd. 9 Höft. (N:o 9.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 40, anföra herrar

A. W. Styrlander och G. Jansson i Krakerud, att motionärerna icke kunde

finna något skäl för att icke, särskilt beträffande marknader, likställighet

skulle råda mellan land och stad, helst marknaderna i städerna väl i

allmänhet måste anses föranleda till betydligt större folksamlingar än

marknaderna på landet. Vid marknader i städerna samlades nemligen en

hel mängd af landsbygdens invånare, deribland mycken ungdom, som lätt

folie offer för frestelser af alla slag; och den omständigheten, att bränvinsförsäljningsställena

hölles öppna, bidroge helt säkert mycket till de

oordningar, som nästan öfverallt åtföljde dessa marknader. En förändring

af ifrågavarande stadgande i syfte att utsträcka förbudet att gälla äfven

för stad, då marknad der hölles, skulle derför, enligt motionärernas förmenande,

kraftigt befrämja ordning och säkerhet samt sedlighet och nykterhet.

På grund af det anförda hemställa motionärerna:

att Riksdagen ville besluta den ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,

att till § 25 mom. 1 göres följande tillägg: »Enahanda bestämmelse

galle ock för stad, då marknad der hålles».

Förslag i enahanda syfte som det förevarande har framstälts vid 1891

års riksdag uti eu af herrar A. G. Björkman i Groeryd och A. G. Jönsson

m. fl. väckt motion, deri hemstäldes, bland annat, att Riksdagen måtte

besluta, att minuthandel med eller utskänkning af bränvin eller andra

dermed jemförliga spirituösa drycker blefve förbjuden äfven i stad å marknad,

torgdag eller vid beväringsmönstring. Denna motion blef, på sätt

jemväl bevillningsutskottet hemstält, af Riksdagen afslagen.

Af de här ofvan anförda två första momenten af § 25 i gällande

bränvinsförsäljningsförordning framgår, att å landet är minuthandel med

eller utskänkning af bränvin förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe,

der auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap

hålles, under det att sådan handel och utskänkning är

tillåten å landet vid annan till större folksamling ledande förrättning

och i stad vid dylik förrättning samt vid de i första momentet omförmälda

tillfällen, derest icke för landet Kongl. Maj:ts befallningshafvande

och i stad vederbörande polismyndighet finner anledning att om sådant

förbud meddela föreskrift.

Då en så stor skilnad blifvit gjord mellan land och stad, att hvad

som är förbjudet å landsbygden i regel är i stad tillåtet, synes anled
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

3

ningen härtill vara att söka i de inom städerna och på landet i många

afseenden rådande olika förhållanden, till hvilka vid lagstiftning i föreliggande

fall nödig hänsyn måste tagas.

Att sålunda ovilkorlig! förbud stadgas mot handel med spirituösa

drycker vid de i första momentet af ofvannämnda paragraf uppräknade

tillfällen å landet, har tvifvelsutan sitt fulla berättigande dels med hänsyn

till nykterhetens befrämjande och till svårigheten att afstyra vid dylika

folksamlingar förekommande oordningar, dels derför att ett sådant

förbud just träffar dem, mot hvilka det är riktadt, eller de marknadsbesökande,

men knappast kan sägas beröra någon annans intresse eller

inskränka hans handlingsfrihet.

Helt annorlunda verkar ett sådant förbud vid enahanda tillfällen i

städerna. Då nemligen den bofasta befolkningen i de flesta af rikets

städer, företrädesvis de större, jemte derstädes sig uppehållande främlingar

vida öfverstiger antalet af dem, som från andra håll dit sammankomma

för att hålla marknad, hvarom här särskild! är fråga, kommer ett ©vilkorligt

förbud mot försäljning af spirituösa under de dagar, marknad pågår

i städerna, att träffa icke blott dem, mot hvilka detsamma är riktadt,

eller de marknadsbesökande, utan ett mycket större antal personer, hvilkas

intressen icke i väsentlig mån beröras af dessa marknader. Det skulle,

för att taga ett exempel, helt visst förefalla förunderligt, ja hardt nära

obegripligt för invånarne i Stockholm och andra större städer att dem

skulle förmenas köpa spirituösa under vissa dagar derför att samtidigt

ett eller annat hundratal landtmän sammankommit i en utkant af staden

för att drifva handel med kreatur; och lika obegripligt skulle det sannolikt

förefalla i dessa städer tillfälligtvis vistande främlingar och alla andra,

som äro hänvisade att intaga sina måltider å offentliga ställen, att af

samma anledning servering af spritdrycker icke derstädes finge ega rum.

Att sålunda stadga ovilkorligt förbud mot handel med spirituösa vid

marknadstillfällen i städerna kan ingalunda anses berättigad^

Skulle emellertid på grund af den stora mängden marknadsbesökande

eller andra omständigheter anledning förefinnas att i nykterhetens intresse

och för underlättande af ordningens upprätthållande meddela föreskrift om

förbud mot försäljning af spritdrycker vid marknader jemväl i städerna,

i den omfattning sådant kan finnas erforderligt, har åt polismyndigheten

derstädes blifvit öfverlemnadt att bedöma, huruvida en sådan åtgärd bör

vidtagas, en rättighet, hvilken, enligt hvad utskottet har sig bekant, också

blifvit af vederbörande begagnad och med nödig omtanke utöfvad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Enär alltså vid lagstiftningen i föreliggande fråga tillbörlig hänsyn

blifvit tagen icke blott till i stad och på landet rådande olika förhallanden,

utan jemväl till den under alla tider giltiga sanningen, att vid främjande

af hvarje än så ädelt mål andras berättigade intressen och handlingsfrihet

måste respekteras, och här omhandlade två första momenten

af 25 § i gällande bränvinsförsäljningsförordning också erhållit en i öfverensstämmelse

dermed affattad lydelse och väl funnen formulering, i det

att genom det förra nykterhetens intresse blifvit med rätta helt tillgodosedt,

men genom det senare jemnt så mycket, som låter sig göra utan att

träda andras lika berättigade intressen och fria sjelfbestämningsrätt för

nära, anser utskottet de i berörda moment innehållna bestämmelser vara

efter förhållandena väl afvägda och den föreslagna förändringen, hvars

välmenta syfte utskottet till sitt fulla värde uppskattar, alltså hvarken

berättigad eller af behofvet påkallad.

Då härtill kommer, att det i allmänhet skulle blifva mycket svårt

och i de större städerna nästan omöjligt att öfvervaka efterlefnaden af

det föreslagna lagstadgandet, att detsamma antagligen skulle medföra

frestelse till smyghandel med spirituösa, att svårighet skulle uppstå vid

uppdragande af den gräns af 0,2 mil från marknadsplatsen, inom hvilken

bränvinsförsäljning jemväl skulle vara förbjuden, samt att de med den i

fråga satta förbudslagstiftningen afsedda fördelar sålunda torde vara ganska

tvifvelaktiga, finner sig utskottet jemväl från dessa synpunkter icke kunna

tillstyrka bifall till det föreslagna tillägget till 25 § 1 momentet i bränvinsförsäljningsförordningen

och hemställer alltså,

1 ro) att ifrågavarande motion, afseende tillägg till

25 § 1 momentet i bränvinsförsäljningsförordningen,

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 22 i gällande bränvinsförsäljningsförordning har följande lydelse:

»1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna

till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst

på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande

sätt fördelas:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

5

för Stockholms stad: .

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida britnvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

(i- I ''■ i'' i > * . n i { 1 f; ; f . ,; >.f {» •

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

t

sju tiondedelar tillfalla staden:

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden:

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma

med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

två tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning

af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna och

vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för

stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.

De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas

försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,

med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom

hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma

stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller

hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap

att uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna

hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med bränvin

tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall, der

chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda departement

af vederbörande afgifvas.»

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 28, föreslår herr

J. Anderson i Tenhult, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att ofvan

intagna § 22 erhåller följande ändrade lydelse:

»§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning — — fördelas.

För Stockholms stad:

50 proc. tillfaller staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten åt bolag;

i annat fall erhåller staden 40 proc.

återstoden insattes i statskontoret.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

För annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

50 proc. tillfalla staden;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

40 » insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

40 proc. tillfalla staden;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

50 » insättas i statskontoret.

För stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

40 proc. tillfalla staden;

20 » tillfalla länets landsting;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

30 » insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag: *

30 proc. tillfalla staden;

20 x> tillfalla länets landsting;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

40 » insättas i statskontoret.

För landsbygdskommunerna:

Hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar

densamma med:

40 proc. till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;

20 » till länets landsting;

10 » till länets hushållningssällskap;

30 » ingå till statskontoret.

1 köping, der jemlikt § 11 mom. 2 — — — öfverlåten:

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande lands
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

kontor. Af de andelar åter, som ingå till statskontoret, skall genom

dettas försorg så stort belopp, som svarar mot 20 proc. af afgifterna

uti samtliga städer, köpingar och landsbygdskommuner, fördelas på samtliga

landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande af att folkmängden

för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i

landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af det belopp, som

efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget

och vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvardera en fjerdedel

samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa senare

sker likaledes efter folkmängden.

3. Rörande användningen — — — afgifvas».

I motion, n:o 88, jemväl inom Andra Kammaren föreslå herr G. Jansson

i Krakerud samt trettioåtta andra af kammarens ledamöter, med Indika

nio ledamöter af samma kammare instämt:

»att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes fortast möjligt låta verkställa utredning, huruvida

och på hvilka vilkor sådan ändring i § 22 af gällande bränvinsförsäljiyngsförordning

må införas, att de afgifter, som inflyta för rättigheterna

till minuthandel med eller utskänkning af bränvin äfvensom all

nettovinst på rörelsen successivt under viss begränsad tid indrages till

statsverket, samt för Riksdagen framlägga det förslag derom, hvartill utredningen

föranleder.»

Herr Anderson har i sin motion hänvisat till en af honom vid 1896

års riksdag i enahanda syfte väckt motion. I denna motion framstälde

motionären den åsigten, att vår nuvarande lag tilläte eller rent af uppmuntrade

en mängd samhällen att, för att bereda sig stora inkomster,

söka göra omsättningen af rusdrycker så omfattande och vinstgifvande

som möjligt. Särskildt gälde detta städerna, der, om än med aktningsvärda

undantag, de styrande på det hela taget syntes hafva all möda

ospard att få spirituosaförsälj ningen sig tillförsäkrad, äfven om folkmängden

vore ringa; i hvilket afseende motionären ville framhålla, att, enligt den

uppgift motionären erhållit, inom landet 27 städer, hvar och eu med

mindre folkmängd än 2,000 invånare, deribland 17, som hvar för sig

hade mindre än 1,500 invånare, allesammans hade såväl utskänkningssom

utminuteringsställen. Samtidigt härmed funnes köpingar, jernvägs
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

9

stationer, industriella anläggningar samt andra ställen, der folkmängden

vore till och med större, utan att dock rusdrycksförsäljning funnes. Då

dessa senare derförutan kunde reda sig, så kunde man i sanning hafva

anledning fråga, hvarför de samhällen, som kallades städer, i nu antydda

fall kunde hafva större behof af spirituosaförsäljning än de nyss omnämnda,

som saknade stadsprivilegier. Antagligen vore det ej behofvet

hos städernas invånare, utan snarare förmånen att få åtnjuta försäljningsskatten

och dermed en lätt vunnen inkomst från den omgifvande bygden,

som härvid verkade mest bestämmande. Åt samma håll leddes tankarne,

om man öfvervägde det ej helt och hållet sällsporda förhållandet, att städerna

hade sina krogar och öfriga ställen till försäljning af rusdrycker

just vid salutorgen eller andra mera trafikerade platser, der de för berörda

drycker kunde vänta så stor omsättning som möjligt, och detta icke minst

från den besökande landtbefolkningen. Den afgift, som erlades för rättighet

att få utöfva spirituosaförsäljning, vore ju i sjelfva verket en skatteafgift

eller, om man så ville, en bevillning, hvadan det icke kunde vara rigtigt,

att den, som erlade skatten, skulle, om än mycket ojemnt fördeladt, på

en omväg få behålla större delen deraf. Motionärens uppfattning vore,

att ifrågavarande afgifter eller skatter borde, så länge de funnes till, ingå

till statsverket samt af regering och Riksdag användas såsom andra statens

inkomster; men att, då städer och andra samhällen, der spirituosaförsäljning

egde rum, under flere år haft förmånen att få behålla största delen

af försäljningsskatten, då landsting, hushållningssällskap och landsbygdens

kommuner äfven hade andel deraf, och då derjemte vederbörande i mer

eller mindre mån möjligen beräknat att för längre tid vara i åtnjutande

af sådana inkomster, man vid förändringen borde gå varsamt till väga

och göra indragningar så småningom, alltid dock med stadigt ögonmärke,

att efter några års förlopp hela afgiften måtte kunna redovisas till statsverket.

I afsigt att beträda en sådan väg hade motionen blifvit väckt.

Herr G. Jansson och hans medmotionärer anföra till stöd för sin

omförmälda motion följande:

»Lagstiftningen angående försäljning af bränvin och dermed jemförliga

spirituösa drycker har ända sedan husbehofsbränningen afskaffades

ansetts höra gå i sådan rigtning, att dessa dryckers bruk genom densamma

så mycket som möjligt inskränkes. Man har bemödat sig att göra

bränvinet svåråtkomligt och att undanrödja frestelsen för den enskilde att

ockra på superiet. I sådant syfte var det som det så kallade göteborgs
Bih.

till llilcsd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 9.

systemet med dess bolagshandel infördes, hvarigenom innehafvare af rättighet

till bränvinsförsäljning förbindas att afstå all egentlig vinst på denna

handtering, hvilken vinst deremot, tillika med de stadgade försäljningsafgifterna,

tillfalla kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen.

Att kommunerna i synnerhet erhållit sådan förmån, grundar sig uppenbarligen

derpå, att, då det omåttliga bruket af spirituösa försvagar och

i många fall fullständigt förderfvar sina offers arbetsduglighet och välstånd,

detta nödvändigtvis förorsakar samhället många utgifter för fattigoch

sjukvård in. in., hvilka utgifter visst icke skulle ställa sig så höga,

som nu är händelsen, ifall nykterheten allmänt iakttoges.

Som det emellertid ligger i kommunernas hand att bestämma antalet

försäljningsrättigheter, hvar inom sitt område, utsättas de lätt för frestelsen

att genom upplåtande af ett större antal sådana rättigheter bereda sig en

ökad inkomst. Då denna inkomst visst icke är obetydlig — den uppgår

ju särskildt för Stockholm till omkring en och en half million kronor årligen

— så spelar den i de flesta fall en mycket stor roll. Förlusten i

såväl moraliskt som ekonomiskt afseende faller deremot ej så tydligt och

omedelbart i ögonen.

Undertecknade äro lifligt öfvertygade derom, att de inskomster, kommunen

erhåller genom bränvinsförsäljning, mer än uppvägas af den skada,

superiet vållar, och de ökade utgifter, som deraf föranledas. Vidtoges

derför sådan anordning, att de, som bestämma antalet försäljningsrättigheter

inom ett visst område, icke frestades att taga hänsyn till den möjliga

vinsten, utan, som tillbörligt vore, endast såge omsorgen om sedlighetens

främjande till godo, skulle säkert bättre resultat ur nykterhetens

synpunkt uppnås. Antalen försäljningsställen i städerna skulle för framtiden

blifva betydligt förminskade, såsom man kan finna bland annat af

den omständigheten, att, sedan landskommunerna icke hafva direkt inkomst

af bränvinsförsäljningen, de allt mer och mer motsätta sig sådan

försäljning inom sina områden.

Enligt vår åsigt vore det derför lämpligt, att de nu stadgade försäljningsafgifterna,

äfvensom vinstmedlen, inginge med hela sitt belopp till

statsverket. Deras användning skulle då komma att bestämmas af Riksdagen,

och möjligen kunde då något dermed göras till ett skyndsammare

förverkligande af önskemålet att bereda ålderdomsunderstöd åt arbetare,

hvilket i sin mån skulle minska utgifterna för en fattigvård, som mångenstädes

är för kommunerna mycket betungande.

Vid de tillfällen, då denna fråga förevarit inom Riksdagen, har den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

11

rönt stora sympatier särdeles inom Andra Kammaren. Att den deremot

inom Första Kammaren icke vunnit samma tillslutning torde i någon mån

berott på att nödig utredning saknats. Den hufvudsakligaste invändningen

mot bränvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket torde varit, att

derigenom så vigtiga institutioner som landstingen och hushållningssällskapen

skulle beröfvas en betydlig inkomst och derigenom sättas i svårighet att

ordna verksamheten inom sina områden. Vi anse att denna olägenhet

skulle kunna inskränkas, derest frågan understäldes Kongl. Maj:t, som vid

utredning derom kunde taga hänsyn till dels om någon lämplig ersättning

kunde lemnas till landsting, hushållningssällskap och städer, som ej

deltaga i landsting, och dels på hvad sätt indragningen bäst kan verkställas.»

Ifrågavarande motioner åsyfta begge att under en viss begränsad

tid till statsverket succesivt indraga såväl de för handel med bränvin

nu stadgade försäljningsafgifter som den på denna handel uppkommande

vinst. Från hvarandra skilja sig motionerna derutinnan, att herr Jansson

med flere hemstält om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om

utredning och framläggande af förslag i angifvet syfte, under det att

herr Anderson sjelf uppgjort förslag till den indragning, som han anser

böra till en början vidtagas.

Sedan den fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen, som nu eger

ruin enligt kongl. förordningen den 29 maj 1885, infördes, hafva vid

flere riksdagar af motionärer framställningar gjorts om dessa medels indragning

till statsverket, hufvudsakligen af den anledningen, att man

hållit före, att den inkomst, som kommunerna nu hafva af bränvinsförsäljningen,

skulle för dem innebära en lockelse att till skada för nykterheten

befrämja en ökad afsättning af spirituösa drycker. Bevillningsutskottet,

som icke kunnat dela en sådan uppfattning, har städse motsatt

sig dessa förslag om bränvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket,

och de hafva icke heller kunnat tillvinna sig Riksdagens bifall.

Vidtagandet af en sådan åtgärd, som indragning till statsverket af

bränvinsförsäljningsmedlen, skulle träffa sjelfva den grund, hvarpå nu

gällande bränvinslagstiftning hvilar. På sätt herr Jansson och hans medmotionärer

framhållit, har man ända sedan husbehofsbränningens afskaffande

ansett bränvinslagstiftningen böra gå i sådan rigtning, att genom

densamma bruket af spirituösa drycker så mycket som möjligt motarbetades.

Detta syfte har man sökt vinna dels genom bränvinets fördyrande

medelst beskattning af både tillverkning och försäljning och dels

i öfrigt genom att göra de spirituösa dryckerna mindre lätt åtkomliga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Det sedliga intresse, som är med bränvinslagstiftningen förknippadt,

kunde icke i hela sin vidd tillvaratagas allenast derigenom, att man beläde

tillverkningen af bränvinet med skatt, äfven om denna gjordes så stor i

förhållande till varans värde, att storleken kunde rättfärdigas blott af

det sedliga syfte, som man med skatten afsåg att vinna. Endast genom

att på lagstiftningens väg äfven ordna försäljningen af spritdrycker kunde

man hoppas att på ett kraftigt sätt motverka deras missbruk. Med lagstiftningen

angående försäljningen af bränvin åsyftas dels att med en

accisafgift träffa förbrukningen af denna vara, dels att genom strängare

ordningsföreskrifter motverka faran af missbruk. Då man för att på ett

tillfredsställande sätt ordna sjelfva försäljningen af bränvin icke kunde

undvara kommunernas direkta medverkan, så kunde man icke heller underlåta

att erkänna billigheten deraf, att, sedan staten för sitt behof uttagit

det belopp, hvarmed staten ansett varan vid tillverkningen böra beskattas,

den på försäljningen lagda afgiften borde komma kommunerna

till godo dels såsom ersättning för deras direkta medverkan vid handelns

ordnande dels såsom skadestånd för de uppoffringar, kommunen icke undgår

att vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande.

Bränvinsförsäljningsafgiften är sålunda till sin natur icke någon statsskatt

och har aldrig varit det, utan en indirekt kommunalskatt. Den är rättvis i

den mån, som den inskränker sig till att endast beskatta medlemmar i den

kommun, som får uppbära skatten. Den är förestafvad af klokhet, så

länge kommunerna äro hänvisade att för sina behof företrädesvis anlita

endast en skatteform, den direkta, eller den form, som trots sina teoretiska

företräden faktiskt icke är egnad att i längden tjena till grund för

uttaxering af skattebelopp, som för de skattskyldige innefatta en mera

känbar uppoffring.

Då emellertid alltid någon del af städernas uppbörd af denna afgift

upptages på landsbygdens konsumtion, så är det både rättvist och billigt,

att bränvinsförsäljningsafgifterna fördelas kommunerna emellan, ehuru

medgifvas måste, att normen för en rättvis sådan fördelning är ytterst

svår att finna. En af svårigheterna dervid och icke den minsta är den,

att man på grund af sättet för upplåtandet af rättigheter att försälja

bränvin icke med försäljningsafgift kan träffa allt det bränvin, som genom

utminutering och utskänkning försäljes. Om man anser, att af det bränvin,

som försäljningsåret- 1893—9d var disponibelt till förbrukning, 1

million liter försåldes i partihandel, för hvilken ingen försäljningsafgift

erlägges, så torde af återstående 29 millioner liter icke fullt a/3 hafva

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 13

varit med försäljningsafgift beskattade. Den i verkligheten nämnda år

influtna försäljningsafgiften uppgick ej till mer än omkring 2,8 millioner

kronor, ehuru den rättvisligen borde hafva uppgått till ungefär 4,3 millioner

kronor eller något mer än hälften af de 8 millioner kronor, hvartill

bränvinsförsäljningsmedlen uppgingo. I sistnämnda medel ingå ej blott

den utaf staten ålagda försäljningsafgiften, 15 öre per liter, utan äfven

den på försäljningen uppkommande handelsvinsten.

I följd af den osäkerhet, med hvilken ett rätt uppskattande af bränvinsförsäljningsafgifternas

storlek är förenad, hafva de kommunerna tillkommande

andelarne af beskattningen å det försålda bränvinet blifvit,

enligt bränvinsförsäljningsförordningens föreskrift, dem emellan fördelade af

bränvinsmedlen i sin helhet. Af dessa tillkomma i regel 7io städerna såsom

sådana, och återstoden fördelas mellan landsting, hushållningssällskap och

landsbygdens kommuner. Håller man det nu för rättvist, att stadskoinmunerna

icke blott böra få behålla den på försäljningen uppkomna affärsvinsten,

utan äfven blifva efter folkmängd delaktiga i den afgift, som

rätteligen bör af försäljningen utgöras, i lika grad som landsbygdens

kommuner, så torde, såsom det redan nu är ordnadt med bränvinsförsäljningsmedlens

fördelning, rikets olika kommuner komma i åtnjutande

af försäljningsafgiften i vederbörlig proportion. Bränvinsförsäljningsmedlen

utgingo nemligen året 1893—94 till städerna med 4,6 millioner

och till landsting, hushållningssällskap och landsbygdens kommuner med

3,4 millioner kronor. Vid denna fördelning har för städer, hvilka ej

deltaga i landsting, afdrag ej gjorts från förstnämnda siffra för de bränvinsmedel,

hvilka dem rätteligen böra tillkomma i deras egenskap af att

motsvara landsting. Hade så skett, skulle hafva tillgodokommit städerna

såsom sådana endast 3,8 millioner kronor.

Mot den nu gällande bestämmelsen, att städernas vinst på bränvinsförsäljningen

skall i likhet med sjelfva försäljningsafgiften gå till fördelning,

kan visserligen erinras, att en sådan fördelning af affärsvinsten är

en oegentlighet, som icke skulle kunna försvaras, om det gälde någon

annan verksamhet än bränvinsförsäljning. Men då denna bestämmelse

tillkommit af praktiska skäl och i tillämpningen ej visat sig medföra

några mera anmärkningsvärda afvikelser från en riktig fördelning af bränvinsförsäljningsafgiften,

sådan den rätteligen borde utgå, så kan man bibehålla

den, så länge man inom måttliga gränser inskränker den jemkning

af bränvinsmedlens fördelning, som göres till landsbygdens förmån. Vidgar

man åter dessa gränser, då skall det äfven visa sig nödvändigt att vid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

fördelningen göra skilnad mellan försäljningsskatten och handelsvinsten,

och kan man vid tillämpningen icke göra detta, tvingas man af omständigheternas

magt att öfvergifva det sätt för bränvinshandelns ordnande,

som genom nu gällande bränvinsförsäljningsförordning är infördt

och som med så mycken framgång blifvit tillämpad!.

Indragning af bränvinsförsäljningsafgiften till statsverket skulle

lätteligen kunna verkställas på det sätt, att tillverkningsafgiften 50 öre per

liter ökades med de 15 öre, hvartill försäljningsafgiften nu uppgår. Statsverket

skulle derigenom beredas ett ökadt tillskott i sina inkomster af

4,5 millioner kronor om året, enär det nu vid partihandel från försäljningsafgift

fritagna bränvinet då äfvenledes blefve skattlagdt. Men på samma

gång en sådan åtgärd skulle bereda statsverket en under nu rådande förhallanden

obehöflig inkomst, skulle den beröfva landstingen och hushållningssällskapen

det inkomstbidrag, hvaraf de nu genom försäljningsafgifternas

fördelning komma i åtnjutande och som utgör en betydande del

af hela deras inkomst. År 1894 utgjorde af landstingens hela inkomstsumma

4,027,896 kronor bränvinsmedlen 1,305,074 kronor och af hushållningssällskapens

år 1895 till 1,669,778 kronor uppgående inkomstsumma utgjorde

bränvinsmedlen ej mindre än 1,010,636 kronor. Visserligen hafva herr

Jansson m. fl. i sin motivering ifrågasatt, att någon lämplig ersättning

kunde lemnas landsting, hushållningssällskap och städer, som ej deltaga

i landsting, men skall denna ersättning utgöra fullt vederlag för hvad de

förlora, sa föranleder den föreslagna ^åtgärden — nemligen indragningen till

statsverket — blott en onödig omväg. Tillika hafva motionärerna dervid

förbisett, att meningen med att bereda dessa kommunala korporationer en

viss direkt andel i bränvinsförsäljningsmedlen har varit att göra dessa

korporationer mera intresserade i öfvervakandet af bränvinsbolagens verksamhet

inom deras område, och man torde icke böra ringakta en sådan

kontroll, eftersom den har till uppgift att förebygga, det missförhållanden i

bolagens förvaltning kunna göra sig gällande.

Beröfvar man städerna den vinst, som för dem uppstår på bränvinsför

sälj ningen, försvagar man i högst betänklig grad det intresse, de nu

hafva att sköta försäljningen på ett ekonomiskt förmånligt sätt, hvilket

alls icke är liktydigt med att de söka vinsten i ökad afsättning. Det

ekonomiskt fördelaktiga sätt, hvarpå bränvinshandeln skötes, beror ytterst

derpå, att bränvinsbolagen kunna köpa billigt och sälja dyrt. Till belysning

af detta förhållande må nämnas, att då utskänkningsbolaget i Stockholm

under dess verksamhetsår 1879—80 försålde 3,884,457 liter bränvin,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 15

uppgick vinsten till 877,494 kronor, under det att vinsten 1893—94 vid

en försäljning af 3,429,468 liter uppgick till 1,686,885 kronor.

Man kan förstå huru en sådan ökning i vinsten kan uppstå, om man

med hvarandra jemför t. ex. åren 1888—89 och 1893—94. Förstnämnda

år var i Stockholm per liter inköpspriset 79,7 öre och försäljningspriset

140,7 öre, då deremot sistnämnda år motsvarande’ pris voro 72,9 och

147,6 öre. Derigenom att den anledning att sköta försäljningen affärsmessigt,

som ligger i att bereda kommunen ökad vinst, bortfaller, om

handelsvinsten indrages till statsverket, skulle lätt nog kunna inträffa,

att staten efter indragningen långt ifrån fick den vinst på bränvinsförsäljningen,

som kommunerna nu hafva. Den enda fördel kommunerna

derefter skulle hafva af att medverka till befrämjandet af det sedliga

syfte, som med sättet för bränvinshandelns ordnande nu är afsedt, vore

att med afseende å lokaler och öfriga anordningar på ett fullt lojalt

sätt tillmötesgå allmänhetens stegrade kraf på beqvämlighet. Men detta

skulle uppenbarligen medföra ökade omkostnader och derigenom i sin

mån bidraga till att den vinst på försäljningen, som indroges till statsverket,

ännu mer minskades.

Sannolikt skulle en betydlig minskning i vinsten, sedan denna blifvit

indragen till statsverket, mot hvad den var, då den kom kommunerna

till godo, ådraga sig Riksdagens uppmärksamhet och derigenom föranleda

till statens ingripande i bolagsverksamheten. Men ett sådant statens

ingripande skulle utan tvifvel verka förlamande på bolagens fria verksamhet

och måhända inom kort alldeles tillintetgöra denna, som nu med

så mycket arbete och med så mycket besvär blifvit bragt till stånd.

Det återstode derefter ingenting annat än att återgå till den fria bränvinshandeln,

som man på grund af dess i sedligt afseende så förderfva verkningar

varit så angelägen att på lagstiftningens väg afskaffa.

I begge motionerna framhålles, att den stora vinsten på bränvinsförsäljningen

i städerna lockar dessa att på nykterhetens bekostnad göra omsättningen

af bränvin så stor som möjligt. Herr Anderson föranledes till

denna betraktelse af det förhållandet, »att städerna hade sina krogar och

öfriga ställen till försäljning af rusdrycker just vid salutorgen, eller andra

mera trafikerade platser, der de för berörda drycker kunde vänta så stor

omsättning som möjligt, och detta icke minst från den besökande landtbefolkningen».

Han har dervid alldeles förbisett, att just hvad han klandrar

är i bränvinsförsäljningsförordningen uttryckligen föreskrifvet, då det

i denna förordnings 23 § 1 moment heter: »Försäljningsställe skall vara

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

beläget vid öppen gata, väg eller torg». Herr Jansson m. fl. antaga,

att kommunerna hafva benägenhet att genom upplåtandet af ett större

antal försäljningsrättigheter bereda sig en ökad inkomst och hänvisar i

det fallet till Stockholm. Men förhållandet i denna stad är i detta hänseende

alldeles motsatt mot hvad motionärerna föreställa sig. Under Stockholms

utskänknings-aktiebolags första verksamhetsår 1877—78 var antalet

bolagets utskänkningsställen 89, utom 9 tillfälliga, utgörande i förhållande

till stadens dåvarande folkmängd, 158,528 personer, ett utskänkningsställe

på 1,725 personer. Oaktadt Stockholms befolkning från detta år till 1894

—95 tillväxt med 69 % och sistnämnda år uppgick till 259,800 personer,

hade detta oaktadt bolagets utskänkningsställen då minskats till ett antal af

63, motsvarande ett utskänkningsställe på 4,116 personer. Att för öfrigt

genom bolagsverksamheten förbrukningen af spritdrycker betydligt minskats,

framgår med all önskvärd tydlighet af den i Stockholm och Göteborg

vunna erfarenheten, hvilket synes af följande jemförelse:

år 1878

Mantalsskrifven

befolkning.

Antal liter

försåld

spirituösa.

Antal liter

förbrukade

per individ.

i Stockholm .............

........... 153,528

4,077,590

26,56

» Göteborg .............

........... 65,697

1,629,441

24,80

219,225

5,707,031

26,03

år 1895

i Stockholm .............

........... 259,304

3,613,155

13,93

» Göteborg ..............

........... 112,670

1,477,505

13,10

371,974

5,090,660

13,68

Att den här angifna qvantiteten såsom varande förbrukad per individ

endast är ett relativt tal och icke den af en person i verkligheten

förbrukade, torde böra uppmärksammas. Dels åtgår en del sprit till

tekniska ändamål, dels är genom resande antalet personer, som förbruka

spritdrycker, betydligt öfverstigande den mantalsskrifna befolkningen. Ensamt

i Stockholm belöper sig antalet anmälda resande till omkring 7 0,000

om året, hvartill komma alla de, som icke anmälas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

17

1 sin helhet har i Sverige den årliga förbrukningen af spirituösa

drycker för hvarje invånare utgjort i medeltal

för åren 1871 —1875 11,8 liter af 50 procent alkoholhalt,

» » 1876—1880 10,1 » » » » »

» » 1881 —1885 S » » » » »

» » 1886—1890 7,1 » » » » »

hvaraf framgår, att förbrukningen under tiden från år 1871 till år 1890

nedgått med 40 procent.

Af de 1898—94 till 8,017,985 kronor uppgående bränvinsförsäljningsmedlen

ingingo till statskontoret omkring 19 procent eller 1,559,051 kronor.

Enligt det af herr Anderson uppgjorda förslag till fördelning skulle

den till statskontoret ingående andelen för förenämnda år hafva uppgått

till ungefär 35 procent eller ökats med 16 procent, och enligt samma

förslag skulle icke ske nångon minskning i de genom fördelningen landstingen

och hushållningssällskapen tillkommande inkomster, men väl i den

på landsbygdens kommuner sig belöpande andelen. I motionen nämnes

ej hvart öfverskottet af de till statskontoret ingående bränvinsförsäljningsinedlen

skulle gå, inen antagligen menar motionären, att detta öfverskott,

som minskar städernas inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen med omkring

en fjerdedel, skulle ingå till statsverket, hvars inkomster derigenom

skulle på städernas bekostnad ökas med ungefär en sjettedel af bränvinsförsäljningsmedlen

i sin helhet.

Det med afseende på nykterhetens befrämjande tillfredsställande resultat,

som genom kommunernas medverkan vid bränvinshandelns ordnande

redan vunnits, gör det till en angelägenhet af stor vigt att endast

med varsam hand vidtaga ändringar i nu gällande grunder för ordnandet

af denna handel. Att frångå dessa grunder i den störa utsträckning,

som motionärerna åsyfta, kan således icke vara tillrådligt,

emedan man då skulle äfventyra det sedliga syfte, som det varit nu

gällande bränvinslagstiftnings uppgift att främja, och som den under

tiden för sin tillvaro äfven främjat på ett sätt, som tillvunnit den vårt

folks förtroende och för andra folk framstått såsom ett mönster, värdt

att följa.

På grund af hvad anfördt blifvit hemställer utskottet,

2:o) att herr Andersons motion, angående ändrad

lydelse af 22 § i bränvinsförsäljningsförordningen,

ej må af Riksdagen bifallas; och

Bill. till Jliksd. Prot. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o !).

3:o) att herr Janssons in. fl. motion, om skrifvelse

till Kongl. Maj:t rörande successiv indragning till statsverket

af bränvinsföräljningsmedlen, icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

c5 O

I motion, n:o 74, inom Andra Kammaren har herr N~. Wallmark,

med hvilken sex andra af kammarens ledamöter instämt, föreslagit:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke kongl. brefven den 29

november 1839, den 3 december 1740 och den 29 november 1743

om förbud emot införsel af bränvin till lappmarkerna lämpligen böra

upphäfva^.

Såsom stöd för denna framställning har motionären anfört följande:

»Genom kongl. bref af den 29 november 1839 förbjöds, med upplifvande

af kongl. brefven af den 3 december 1740 och den 29 november

1743, införsel och försäljning af bränvin i lappmarkerna vid vite af 33

riksdaler 16 skillingar banko och den olofligen införda och försålda varans

konfiskation. Dessa kongl. bref äro fortfarande gällande för lappmarkerna

inom Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län.

Då jag nu går att söka ändring i dessa kongl. bref, så sker det af

den anledning, att detta införselförbud icke efterlefves eller beaktas utan

alltjemt öfverträdes.

Förr i tiden kunde denna undantagsbestämmelse vara god, då lappmarkerna

beboddes allenast af nomadiserande lappar, som i fjellbygden

lefde frånskilda ifrån andra menniskor i nästan alla afseenden, men tiden

allting förändrar, och lagar och kongl. förordningar böra äfven ändras

ibland för att tjena till nytta. Gellivara, exempelvis, har nu blifvit, eu

så betydande plats, att i Malmberget sysselsättas tusentals arbetare, och

jern vägspersonalen med befäl är äfven ganska stor deruppe; det finnes

således endast på denna plats så mycket folk af olika samhällsklasser, att

de böra ega samma fri- och rättigheter som andra svenska medborgare.

Jag anser sålunda, att såväl dessa som alla andra, hvilka bo ofvan om

lappmarksgränsen, böra ega rättighet att på lofligt vis köpa och taga hem

spritvaror utan att dervid blifva lagbrytare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o It. Ii/

Jag har förut nämnt, att spritvaror, såsom konjak och bränvin, föras

in till dessa platser alldeles ogenerad! oaktadt detta förbud; de smugglas

nu in på många olika sätt såsom i packlådor ibland andra varor, i pressade

höknippor etc. Det är detta som jag anser vara så olyckligt.

Om jag kunde tro att det på dessa platser skulle konsumeras mindre

spritvaror, om införselförbudet qvarstår, så ville jag icke yrka på dess

borttagande, men det är detta som jag icke tror, utom tvärtom synes ett

stort begär följa den förbjudna frukten.

Det kan invändas mot detta förslag, att man borde reda sig lika

godt utan spritvaror som med att hafva dessa o. s. v. Det är visserligen

sant, men då det nu är lofligt i vårt land i allmänhet att använda dessa

varor, så hvarför icke äfven i lappmarken?

Till sist vill jag nämna, att äfven flertalet helnykterhetsvänner hafva

förklarat, att de anse detta lagstadgande olämpligt och gagnlöst.

Vederbörande kronobetjening har äfven mycket stora svårigheter

genom detta att så mycket af oloflig vara införes. Stora oegentligheter

med afseende å beslag hafva äfven förekommit, ty då länsmannen velat

åt kända lönkrögare för att taga varan i beslag, har det ofta träffat en

annans, som till eget husbehof skulle taga hem något litet af berörda

vara o. s. v.; och detta har åstadkommit många tråkigheter.

Att något strängare och effektivare straff'' skulle drabba lönkrögare

än hvad som nu kan ådömas dem, det skulle visst blifva till gagn, särskild!

för sådana platser som de förutnämnda, men fri-införsel anser jag

borde vara tillåten.»

Med anledning af en vid 1890 års riksdag väckt motion om utsträckning

till samtliga lappområden i riket af gällande förbud emot införsel

af spirituösa i lappmarkerna lemnade ett af Andra Kammaren för nämnda

motions behandling tillsatt tillfälligt utskott en utredning i ämnet, hvilken

utredning bevillningsutskottet tillåter sig här återgifva. Det tillfälliga

utskottet anförde:

»Den till ämnet hörande lagstiftning torde kunna sammanfattas uti

följande:

1) Kanyl, förordningen den B oktober 1723 »om Lappländernes flitiga

undervisning i Christendoinen och Scholors inrättande i orten», genom

hvilken kongl. förordning stadgas, »att thet otidiga bränvinsmångleri och

supande under Marknadstider då Prediko Ämbetet bäst har tillfälle the

för kiöbenskaps skuld församlade Lappländare att undervisa, förbiudes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillning sutskottets Betänkande N:o It.

alldeles, så att ingen Bårgare eller annan får sälja, skiänka eller emot

waror förbyta något Bränvin till någon Lappländare, innan Marknaden

är sluten och afhyst, hvarå Krono Betjänterne vid hårdt ansvar böra

hafva noga uppsickt».

2) Två kong! bref den 3 december i 710, det ena till landshöfdingarne

i Öster- och Vesterbotten samt Gefleborgs län samt det andra till

direktionen öfver lappskolemedlen. Genom dessa kongl. bref förbjudes

— enär kongl. förordningen den 3 december 1723 icke verkat till det

påsyftade ändamålet — »all bränvinsuppförsel samt säljande och skänkande

i Svenska Lappmarkerne både vid. under och emellan marknaderne och

det vid 100 daler silfvermynts vite jemte varans konfiskation.»

3) Tvä Icongl. bref den 29 november 1713, det ena till landshöfdingarne

i (ister- och Vesterbotten samt Gefleborgs län och det andra till

»direktionen öfver Ecklesiastique Werketi Lappmarken», uti hvilka kongl.

bref det under den 3 december 1740 utfärdade förbud i så måtto förnyas,

att »eho, som befinnes uppföra, sälja eller skänka bränvin i Svenska Lappmarkerna

antingen vid, under eller mellan marknaderna, densamma skall

till 100 dir Smts: vite jemte varans konfiskation vara förfallen».

4) Kongl. bref vet den 19 mars 1715 till direktionen öfver ecklesiastikverket

i Lappmarken, uti hvilket bref — sedan bemälde direktion anmält,

att, uppå initiativ af presterskapet i Asele lappmark, mellan der boende

nybyggare och lappallmoge öfverenskommits, att ingen der boende egde

frihet antingen att sjelf tillverka eller från andra orter införa eller »hos

sig inkomma låta)) något slags bränvin, äfvensom att ingen dit resande

finge med sig föra något bränvin antingen till eget eller andras behof

under hvad namn som helst — Kongl. Maj:t berörde öfverenskommelse

»till underdånig efterlefnad confirmerat och stadfäst», dock att förordnandet

angående 100 daler silfvermynts pligt på bränvins införande samt

säljande och skänkande till lappska nationen derigenom icke ändrades eller

upphäfdes.

5) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 7 juli 1752, som uti

§ 36 innehåller bland annat: att Vester bottniska städerna lemnades tillsvidare

och på försök frihet att en dag »efter det ombytet eller marknaden

i Lappmarken vore förbi och aflyst få sälja till Lapparne erforderligt

bränvin»; dock med vilkor, att, om någon af bemälda städers borgerskap

eller någon annan under hvad sken och förevändning som helst

fördristade sig att förr, än nästa dag efter det marknaden blifvit aflyst

utlemna eller sälja något bränvin till lappallmogen, densamma icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

21

allenast skulle vara förfallen till 20 daler silfvermynts böter utan ock

vara förlustig af den friheten att vidare få besöka denna marknad med

lappallmogen.

6) Kongl. bref vet den 9 januari 1765, hvarigenom, efter det direktionen

öfver ecklesiastikverket i Lappmarken framhållit angelägenheten deraf,

att de s. k. årliga bränvinsmarknaderna der uppe i orten ej dädanefter

finge anställas på de dagar, som föreginge någon sön-, högtids- eller bönedag,

Kongl. Maj:t till denna framställning samtyckt.

7) Kongl. brefvet den 29 november 1839 till konsistorium i Hernösand,

genom hvilket bref till gällande kraft och behörig verkställighet återupplifvades

de genom kongl. brefven den 3 december 1740 och den 29

november 1743 meddelade föreskrifter sålunda, att införsel och försäljning

af bränvin i lappmarkerna förbjödes vid det deri bestämda vite af trettiotre

riksdaler 16 skillingar banko och den olofligen införda eller försålda

varans konfiskation.

8) Kongl. brefvet den 15 december 1818 till kongl. generaltullstyrelsen

med flere, genom hvilket förklarades, att det den 29 november 1839

meddelade förbud skulle anses gälla icke blott bränvin af säd, potatis

eller andra jordfrukter, utan ock de arter af bränvin, som förekomme

under namn af cognac, rum och arrak.

9) Kongl, brefvet den 21 december 1860, till befallningshafvandena uti

Vesterbottens, Norrbottens och Jemtlands län samt konsistorium i Hernösands

stift, genom hvilket kongl. bref, uppå framställning af Lycksele

församlings invånare, förordnades att kongl. brefven den 29 november

1839 och den 15 december 1848 skulle, hvad Lycksele socken anginge,

till all kraft och verkan upphöra.

10) Kongl. brefvet den 2 maj 1873 till länsstyrelsen i Vesterbottens

län, hvarigenom Kongl. Maj:t förklarat bland annat, att Fredrika socknemäns

ansökan, att de genom kongl. brefven den 29 november 1839 och

den 15 december 1848 meddelade förbud måtte upphäfvas, hvad anginge

Fredrika socken, icke till någon åtgärd föranledde.

Med lappmarker - förstods ursprungligen endast de för den nomadiserande

lappbefolkningen territorielt afskilda, inom Lappland belägna områden,

hvilkas gränser uppgingos och bestämdes under förra århundradet.

Dessa lappmarker utgöras af:

a) inom Norrbottens län:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

Torneå lappmark om 19,852 qv.-kil. och med 1,505 nomadlappar,

Lule » » 36,385 » » » 1,262 » ,

Pite » » 21,175 » » » 1,017 » ,

varande eu mindre del af sistnämnda lappmark belägen inom Vesterbottens

län;

b) inom Vesterbottens län:

Ume eller Lycksele lappmark om 20,631 qv.-kil. och med 802

nomadlappar, och

Asele lappmark om 15,840 qv.-kil. och med 534 nomadlappar.

Inom Jemtlands län (Jernband och Herjeådalen) har deremot icke

funnits någon från länets öfriga delar territorielt afskild lappmark. Vid

pågående afvittringar — hvilka förrättningar hafva till ändamål bland

annat att skilja kronans marker från enskildas egor, att af de förra tilllägga

svaga hemman fyllnad i deras behof samt att bereda tillfälle till

nya hemmans anläggande å kronoallmänningar och öfverloppsmarker —

hafva emellertid inom Jemtlands län blifvit lapparne tilldelade de s. k.

skattefjellen, hvilka för det mesta utgöras af högre fjellsträckningar, äfvensom

de emellan dessa skattefjell inskjutna smärre dalgångar, som lapparne

äro nödsakade att beträda för att tillgodogöra sig betet å skattefjellen.

Denna lapparne tilldelade mark, som i det närmaste bildar en sammanhängande

landsträcka långs Jemtlands gräns emot Norge, har blifvit kallad

»Jemtlands lappmark» och sönderfaller i två lappmarker; Föllinge

lappmark med 437 nomadlappar och eu sammanlagd skattefjellsareal

inom Frostvikens och Föllinge socknar samt Hotagans kapell af 3,546

qv.-kil. samt Under sakers lappmark med 218 nomadlappar och en areal

af 3,850 qvadratkilometer, belägen inom Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,

Hallens och Ovikens socknar. — Uti lagen den 5 juni 1886 angående

de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige benämnas dessa

inom Jemtlands län belägna marker icke för lappmarker utan för »de i

Jemtlands län för lapparna afsätta land».

I sammanhang härmed förtjenar att erinras, att äfven inom Kopparbergs

län torde komma att för lapparna afsättas sådana land. Sedan uppå

Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Riksdagen 1887 medgifvit, att

behållna afkastningen af skogsafverkning på renbetesfjellen inom Jemtlands

län finge användas till förvärfvande af mark för utvidgning af nämnda

renbetesfjell i afsigt att bereda lapparna nödigt utrymme för renskötseln

under tiden från maj till september, uppstod nemligen fråga, att den inom

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o ll.

23

Kopparbergs län belägna Särna norra kronopark, hvilken gränsade intill

det i Herjeådalen liggande Rutfjellet, skulle få användas vid indelning åt

lappar i Jemtland. I nådig proposition den 25 april 1889 begärde till

följd häraf Kongl. Maj:t Riksdagens förklarande, att förenämnda bestämmelser

angående förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen i

Jeintlands län icke måtte innebära hinder att af de för sådant ändamål

afsedda medel bestrida kostnaden för inköp af mark, som, ehuru belägen

utom länets gränser, vore behöflig för utvidgning af nämnda renbetesfjell;

och till hvad Kongl. Maj:t sålunda hemstält har Riksdagen enligt skrifvelse

den 18 maj 1889 lemnat sitt bifall.»

På hemställan af ofvannämnda tillfälliga utskott anhöll Riksdagen i

skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 maj 1890 att, då det syntes vara

uppenbart att samma skäl, som föranledt förbud mot införsel af bränvin

i Norrbottens och Vesterbottens lappmarker, jemväl förefunnes för förbud

mot införandet af denna dryck i öfriga lappområden, Kongl. Maj:t täcktes

förklara Kongl. brefven den 29 november 1889 och den 15 december

1848 tillämpliga äfven i afseende å de för lapparna inom Jemtlands och

Kopparbergs län afsätta land.

Enligt de till justitieombudsmannen ingifna, vid justitieombudsmannens

till 1895 års riksdag aflåtna embetsberättelse fogade uppgifter från

kongl. statsdepartementen rörande behandlingen af Riksdagens hos Kongl.

Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar, har Kongl. Maj:t vid

ärendets föredragning den 31 december 1894 funnit Riksdagens berörda

skrifvelse icke till någon vidare åtgärd föranleda.

Förutom ofvan omförmälda motion vid 1890 års riksdag hafva flere

framställningar i förevarande ämne gjorts till Riksdagen, och anser sig

utskottet böra redogöra äfven för dessa framställningar:

I ett af bevillningsutskottet vid 1891 års riksdag afgifvet utlåtande

förekom följande:

»I det lagförslag, hvaraf Kongl. Maj:ts till 1885 års riksdag aflåtna

proposition angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. åtföljdes,

förekom efter § 57 följande punkt:

''Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller hvad

derom särskilt är stadgadt.’

I afseende härå har dåvarande herr statsministern till statsrådsprotokollet

yttrat:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

''Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 november

1839 och den 15 december 1848 införsel och försäljning af bränvin och

andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna, men att,

sedan i ett särskildt mål Kongl. Maj:t i högsta domstolen genom utslag

den 9 november 1876 åt föreskrifterna i ämnet gifvit en sådan tolkning,

att införsel af bränvin i Lappmarken icke vore straffbar, derest icke försäljning

af den införda varan tillkomme, och denna tydning af författningarna

sedermera blifvit af domstolarne tillämpad, kronobetjeningen

derefter ansett sig icke med framgång kunna väcka och utföra något åtal

emot bränvins eller andra rusdryckers införande i Lappmarken, har dii’ektionen

för svenska missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29

april 1880 hemstält, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att

förberörda nådiga bref fortfarande ega gällande kraft och att följaktligen

den, som beträdes med införsel eller försäljning i Lappmarken af bränvin

eller öfriga rusdrycker, gör sig förfallen till det stadgade vitet jemte

varans konfiskation.

Sedan denna underdåniga skrifvelse afläts, har emellertid högsta domstolen

i ett annat mål, afdömdt å högsta domstolens båda afdelningar

samfäldt den 6 november 1S84, under åberopande, att införsel till Lappmarken

af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 november 1839

vid vite förbjuden, dömt en person, som erkänt, att han år 1875 till

Sorsele socken i Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte det kärl, hvari

det förvarats, tagits i beslag, att utgifva det stadgade vitet samt förklarat

i beslag tagna bränvin och kärl förbrutna. Vid sådant förhållande, och

då man väl lärer få antaga, att den af högsta domstolen sålunda tilllämpade

grundsats, hvilken blifvit i domstolens minnesbok antecknad, hädanefter

kommer att lända till efterföljd vid domstolarne, torde den af

direktionen för svenska missionssällskapet i underdånighet gjorda framställning

icke böra föranleda till annan åtgärd, än att i bränvinsförsäljningslagen

lemnas uttrycklig hänvisning till det i särskilda författningar

meddelade förbudet mot införsel af bränvin i Lappmarken.’

Vid samma års riksdag hade herr Hellgrén i en inom Andra Kammaren

väckt motion, under åberopande att missbruket af rusgifvande

drycker ingalunda hämmades genom stiftandet af sådana lagar, som befolkningen

på allt sätt komme att kringgå och som omöjligen kunde

handhafvas eller för sin orimlighet efterlefvas, hemstält, att Riksdagen

ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att nu gällande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 9.

25

förbud mot införsel af bränvin och andra spritdrycker i Lappmarken måtte

upphöra att vara gällande.

I det utlåtande, bevillningsutskottet i ämnet afgaf, yttrades:

''Utskottet har tagit kännedom om svenska missionssällskapets ofvanberörda

underdåniga skrifvelse jemte dertill hörande handlingar och dervid

inhemtat, att den i samma skrifvelse gjorda framställning blifvit tillstyrkt

af Konungens befallningshafvande i Vesterbottens och Jemtlands län, hvaremot

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, sedan vederbörande

kommunalmyndigheter blifvit hörde och uttalat sig i olika rigtningar, för

sin del tillstyrkt ifrågavarande införselsförbuds upphäfvande.

Den sålunda föreliggande utredning har utskottet icke funnit lemna

den ledning för omdömet, huruvida bibehållandet af här afsedda bestämmelser

må anses önskligt eller icke, att utskottet derå velat grunda

ett bestämdt uttalande i ämnet. Vid sådant förhållande, och då samma

bestämmelser tillkommit på administrativ väg samt sålunda kunna, om

och när Ivongl. Maj:t pröfvar skäligt, på enahanda sätt upphäfvas, har

utskottet icke ansett sig böra tillstyrka bifall till herr Hellgréns ifrågavarande

motion. Men å andra sidan har utskottet, i betraktande af de

betänkligheter emot införselsförbudets bibehållande, som nu blifvit uttalade,

icke trott det vara lämpligt att nu åt detsamma bereda helgd af

lag, stadgad af Konung och Riksdag gemensamt.

Till följd häraf har utskottet ansett den i det Kongl. förslaget efter

§ 57 intagna punkt angående ifrågavarande införselsförbud böra utgå.’

I enlighet härmed blef ock punkten ur förordningen utesluten.»

Vid 1891 års riksdag väckte herr Hellgrén ånyo motion i ämnet.

Bevillningsutskottet erinrade vid behandlingen af denna motion, att ifrågavarande

Kongl. bref blifvit i hvad de rörde handelt med spritdrycker

upphätda redan genom kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning

af bränvin in. m. den 18 januari 1855, hvadan således dessa

Kongl. bref ej mera egde tillämplighet annat än i fråga om införsel

till lappmarkerna af spritdrycker. Vidare yttrade utskottet, bland annat,

att då, i följd af Riksdagens år 1890 gjorda framställning, fråga om utsträckning

af förbudet mot införsel af spritdrycker till lappmarkerna ännu

vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, samt den angående denna fråga

skeende utredning finge antagas skola gifva vid handen, huruvida förbudets

bibehållande i allmänhet vore att anse såsom behöflig^ och önskvärdt

eller icke, ansåge sig utskottet, som fortfarande vore i saknad af

Bill. till Iliksd. Prat. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

tillräcklig ledning för omdömet i detta afseende, icke böra afgifva ett

bestämdt uttalande i detta ämne; hvadan och då Kongl. Maj:t vore oförhindrad

att, om och när Kongl. Maj:t så pröfvade skäligt, upphäfva bestämmelserna

om förbudet, utskottet för det dåvarande icke funne skäl att

tillstyrka förbudets borttagande.

Motionen föranledde ej heller till någon Riksdagens åtgärd.

Ifrågavarande stadganden, hvilka innefatta en för lappmarkerna gällande

undantagsbestämmelse, hvarigenom vid vite förbjudes att dit införa

spritdrycker, hafva tillkommit under tider, då förhållandena i dessa trakter

voro väsentligen olika mot i öfriga delar af riket. Lappmarkerna beboddes

till hufvudsaklig del af lappar, hvilka voro sedan gammalt kända

såsom mycket begifna på förtärandet af starka drycker, och invånarnes

kringflackande lif samt de synnerligen dåliga kommunikationerna lade

stora hinder i vägen för en verksam kontroll öfver spritdrycksförsäljningen.

Under sådana tider kunde ett införselförbud hafva sitt berättigande

och var måhända den enda utvägen att hämma förtäringen af spritdrycker

bland befolkningen. Under de senaste årtiondena har emellertid

olikheten mellan lefnadsförhållandena i lappmarkerna och i öfriga landsdelar

allt mer utjemnats hufvudsakligen genom de i så hög grad förbättrade

samfärdsmedel, som kommit de nordliga delarne af riket till

godo och hvilka beträffande lappmarkerna, synnerligast de i Norrbottens

län belägna, haft till följd upprättandet derstädes af stora industriella

verk och en deraf härledd, särskildt under de senaste åren betydande inflyttning

från angränsande landsdelar. Till belysning af denna inflyttnings

omfång tillåter sig utskottet med stöd af den officiella statistiken

meddela, att folkmängden i de inom Norrbottens län belägna lappmarker

utgjorde år 1880 13,557 personer, deraf 3,554 lappar, och år 1890

16,950 personer, deraf 3,807 lappar. Af lapparne voro emellertid år

1890 blott 2,580 nomader. Den 31 december 1895 hade folkmängden

i de inom Norrbottens län belägna lappmarker stigit till 20,868 personer.

Utskottet anser derför, att giltiga skäl ej längre förefinnas för bibehållandet

af ifrågavarande undantagsstadganden, utan att tiden nu är inne

att lappmarkerna blifva i förevarande hänseende likstälda med rikets öfriga

delar. Utom det att detta synes utskottet vara med billighet och

rättvisa öfverensstämmande, väntar utskottet deraf äfven att sedligheten

befrämjas, ty ett absolut förbud mot införsel af spritdrycker till en ort

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

27

måste, såsom af erfarenheten bekräftas, med nödvändighet medföra förbudets

öfverträdande, hvaraf åter följer bristande aktning för lagarnes

helgd, då dessas efterlefvande ej kan upprätthållas. Om åter tillfälle

lemnas befolkningen att på lagligt sätt åtkomma spritdrycker, medför

detta, bland annat, den stora fördelen, att frestelsen till anskaffande af

spritdrycker på oloflig väg minskas och myndigheterna blifva i stånd att

utöfva en effektiv kontroll öfver försäljningen.

Ehuru utskottet sålunda för sin del är af den åsigt, att ifrågavarande

Kongl. bref både böra och kunna upphäfvas, har utskottet likväl

ansett de af motionären föreslagna ordalagen böra bibehållas i den

skrifvelse, som, i händelse af bifall till motionens syfte, skulle komma att

af Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtas, enär vid användande af dessa ordalag

det synes antagligt att, på sätt utskottet anser önskligt, vederbörande

myndigheter och lappmarkskommuner lemnas tillfälle att i frågan sig

yttra, innan Kongl. Maj:t deruti fattar beslut.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

4:o) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida icke kongl. brefven den 3 december

1740, den 29 november 1743 och den 29 november

1839 om förbud emot införsel af bränvin till lappmarkerna

lämpligen böra upphäfvas.

Till utskottet har derjemte hänvisats en inom Andra Kammaren af

herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o S6, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till ändring i förordningen

angående försäljning af bränvin in. m. i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser

vid återfall i förseelse mot förordningen. För behandling

af denna motion har utskottet ansett nödigt sammanträda med lagutskottet;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillnings utskottets Betänkande N:o 9.

och lärer det sålunda sammansatta utskottet, jemlikt § 47 riksdagsordningen,

häröfver afgifva särskildt utlåtande, hvilket bevillningsutskottet lar

5:o) för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 mars 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. Cavalli.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutslcottet.s Betänkande N:o .9.

29

Reservationer:

vid punkten l:o) af herrar G. Jansson och il. Eriksson;

vid punkterna 2:o) och 3:o)

dels mot utskottets motivering af herrar Gavatti, Stephens och friherre

Klingspor,

dels ock af herr CoUander, som anfört:

»Ehuru jag varit ense med utskottet om beslutet att afstyrka de

föreliggande motionerna, n:o 28 af herr J. Anderson i Tenhult, att Riksdagen

måtte besluta eu annan fördelning af bränvinsförsäljningsafgifts- och

vinstmedlen än den nu gällande, samt n:o 88 af herr G. Jansson i Krakerud

in. fl., att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla

om utredning angående indragning af bränvinsförsäljningsafgifts- och vinstmedlen

till statskassan, samt äfven i väsentliga delar biträder den motivering,

som utskottet för dessa sina beslut anfört, så har jag likväl inom

utskottet dervid gjort det skiljaktiga yrkandet, att utskottet med afstyrkande

af motionerna, såsom dessa blifvit motiverade, bort hemställa, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning

af dessa ofta återkommande frågor.

Mina motiv för en dylik hemställan äro följande. Tvenne olika

meningsströmningar hafva under årens lopp framträdt rörande behofvet

af ändring i bestämmelserna af fördelning af berörda afgifts- och vinstmedel.

Den ena företrädes af nykterhetsrörelsen, för hvilken det i främsta

rummet gäller att minska kommunernas intresse för bränvinsutskänkning

och minuterings bedrifvande, samt derför nitälska för att åtminstone större

delen af de andelar af berörda medel, som nu tillkomma stadskommunerna,

måtte till statskassan indragas.

Den andra strömningen härleder sig från landskommunernas måhända

i någon mån berättigade önskan att erhålla en större andel af dessa medel,

än de nu åtnjuta.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillninysutskottels Betänkande N:o .9.

Om man nu ock, från båda dessa synpunkter sedt, kan känna sig

benägen att lyssna till krafven på ändring af fördelningsgrunden, så bör

det ju vara uppenbart, att om en ändring skall beslutas, så bör ej allenast

densamma föregås och grundas på en omfattande allsidig utredningrörande

de kompensationer af ena eller andra slaget till stadskommunerna,

såsom för bekostandet af rättsväsende, polisbevakning in. m., hvilka de

kunna vara berättigade att erhålla, om en större eller mindre del af den

andel af ifrågavarande medel, som de nu åtnjuta, skall tagas ifrån dem,

utan bör äfven pröfvas, huruvida de ofvan påvisade båda strömningarnas

kraf på ändring kunna tillgodoses, men derjemte är det ju oafvisligt, att

om man sålunda ville för ena eller andra syftemålet taga från städerna

åtminstone största delen af hvad dem nu tillgodokommer, så måste naturligtvis

den frågan äfven lösas på hvad sätt denna försäljning skulle

utöfvas och skötas, då den skulle öfvergå från att vara en kommunernas

till en statsinstitution ungefär af likartad natur med t. ex. tullverket,

posten etc., enär man ju tydligtvis ej kan begära, att stadskommunerna

skola åtaga sig handhafva denna ganska svåra och obehagliga försäljningsaffär

utan någon ersättning, eller att, så att säga, nödgas »tröska för bara

halmen».

Från icke allenast de nu angifna, utan många andra, än betydelsefullare

synpunkter sedt, anser jag, medan tid är, att en allsidig utredning

härom bör komma till stånd, innan man besluter sig för att vidtaga

ändring i nu gällande bestämmelser om berörda bränvinsmedels fördelning,

och särskildt måste jag härvid, med hänsyn till stadskommunernas framtida

sanna ekonomiska intresse, vara angelägen om och särskildt betona

vigten af att en eventuel indragning af stadskommunernas nuvarande inkomster

af bränvinsmedel icke må plötsligt ske utan försiggå under eu

tillräckligt lång tid. på det att de må beredas rådrum att kunna ackomodera

sin ekonomi efter de sålunda ändrade inkomstförhållandena.

Rättvisan och billigheten häraf motiveras af det sakförhållandet, att

stadskommunerna bland annat utvecklat och bidragit till kommunikationsväsendets

främjande i långt högre grad än landsbygden, hvilken dock åtnjuter

samma förmån af dessa samfärdsinedlen som städerna, men stadskommunerna

delvis kunnat grunda sådan större offervillighet på befintligheten

af de betydande inkomster, som de ega uti bränvinsmedel.

Jag är ock öfvertygad om att en sådan utredning och ett derpå

grundadt moget beslut å Riksdagens sida skulle i hög grad främja ett,

efter min åsigt, mycket eftersträfvansvärdt mål, att utjemna de ej berät
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets. Betänkande N:o 9.

31

tigade, men ofta framhållna stridiga intressena mellan stad och landsbygd,

enär dessa båda böra, rätt uppfattadt, endast hafva gemensamma intressen

att bevaka.

Det faller af sig sjelft, att man med dessa åsigter, som jag nu uttalat,

måste yrka afslag på herrar Andersons och Janssons föreliggande

motioner, såsom omöjliga att bifalla innan den allsidiga utredning, som

jag antydt, förefinnes. Jag har derför inom utskottet framstält följande

yrkande, som jag vidhåller, nemligen,

att Riksdagen ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla om en allsidig utredning rörande de förhållanden,

som här ofvan påpekats, samt till Riksdagen

inkomma med den framställning, hvartill Kongl. Maj:t

finner den gjorda utredningen böra föranleda.»;

vid punkten 3:o)

af herrar G. Jansson och S. M. Olsson, hvilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till herr Janssons m. fl. motion;

af herrar Lundström och Göransson, hvilka anfört:

/

»Vid betraktande af den förmånligare ställning landsbygdens kommuner,

jemfördt med städerna, intagit i fråga om upplåtande af försäljningsställen

för spirituösa drycker, hafva vi ej kunnat frångå den uppfattningen

att ett nedbringande af den inkomst, stadskommunerna åtnjuta

genom bränvinshandteringen, skulle föranleda till minskad konsumtion af

spritdrycker. Vår mening är, att, derest eu af Kongl. Maj:t företagen utredning

föranledde bränvinsmedlen ssuccessiva indragning till staten, skulle

följden deraf blifva, att städerna i likhet med landsbygden i ganska betydlig

mån inskränkte handeln med spirituösa. Visserligen skulle i början

indragningen medföra en minskning i städernas inkomst, men i samma

mån rusdryckshandelns inskränkning medförde superiets aftagande,

skulle denna förlust utjemnas genom de lindrigare utgifter som deraf

blefve en följd. Då bruten helsa, fattigdom, oordningar och brott i många

fall äro en mer eller mindre tydlig frukt af dryckenskapen, följer deraf,

att stadskommunerna genom bränvinshandelns koncentrering i städerna

tillskyndats kostnader för polisvård, sjukvård och fattigvård i betydligt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

högre grad än hvad fallet skulle hafva varit, om denna handel derstädes

varit så inskränkt, som hvad förhållandet är å landsbygden. Att det med

utgifterna för polis-, sjuk- och fattigvård i verkligheten förhåller sig på

förenämndt sätt, kan man finna deraf, att då kostnaderna för denna vård

i städerna 1898 belöpte sig till 8,69 kronor per invånare, var motsvarande

utgift för landsbygden samma år endast 2,94 kronor. Samma år var antalet

undestödstagare i procent af befolkningen 8,24 i städerna mot 4,50

å landsbygden och fattigvårdskostnaden per invånare 4,63 kronor i städerna

och 1,84 kronor å landsbygden. Då kommunalutskylderna i sin

helhet förutnämnda år voro per invånare å landsbygden 6,77 kronor mot

15,91 kronor i städerna, finner man deraf att då en stadsbo för polis-sjukoch

fattigvård betalar mer än 3 gånger så mycket som en landsortsbo,

så uppgå öfriga kommunalutskylder för den förre icke till dubbla beloppet

af hvad den senare betalar.

Då vi såväl från ofvan antydda som ur flera synpunkter finna

frågan om bränvinsmedlens indragning till statsverket vara af den vigt,

att den förtjenar hänskjutas till Kongl. Maj:t för utredning, hafva vi

inom utskottet ansett, att herr G. Janssons med flere motion n:o 88 bort

tillstyrkas.»

samt af herr H. Eriksson, som anfört:

»Att den fördelningsproportion af så väl bränvinsförsäljningsafgifterna

som af den å handeln med dessa varor uppkomna nettovinsten enligt 22

§ i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. —

under den förutsättningen att kommunerna såsom sådana skola uppbära

dessa inkomster, undantagandes de andelar, Indika utgå till landsting och

hushållningssällskap — icke är baseradt på billighet och rättvisa utan

på godtyckets mindre fasta mark, framgår uppenbarligen deraf, att denna

paragraf indelar samtliga kommuner i fyra kategorier, der hvar och en

erhåller olika andel af dessa medel. Man har visserligen, såsom stöd för

detta mer eller mindre godtyckliga förfarande vid antagandet af denna

paragraf, åberopat, hvad då varande statsministern Temptander vid förslagets

föredragande i statsrådet yttrade till statsrådsprotokollet, nemligen

att städerna behöfde denna andel af dessa medel dels för att ordna bränvinshandeln

och dels såsom en skälig ersättning för alla de omkostnader

och det obehag, som dessa måste vidkännas såsom en följd af ett omättligt

bruk af dessa dycker. Då emellertid ingen torde kunna förneka, att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

33

det omåttliga bruket af dessa drycker framkallar samma verkningar på

landsbygden som i städerna, och då städerna fått sin andel i och för de

ökade kostnaderna, hvilka blifva en följd af det omåttliga bruket af

dessa drycker, så bevisar detta snarare, att fördelningen borde vara lika

emellan alla de kommuner, der försäljning af bränvin är tillåten, än

tvärtom.

Men om nu denna fördelningsproportion — hvilken jag uteslutande

skärskådat från kommunernas ekonomiska synpunkt för att derigenom

visa, att den från finansiel ståndpunkt saknar giltig grund — icke kan

sägas vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, då man ser den

från kommunernas ekonomiska intresse, så gäller detta i ännu högre grad,

då man skärskådar den ur synpunkten af sedlighet och nykterhet. Denna

godtyckliga fördelning, hvilken bereder våra städer ganska afsevärda inkomster,

skapar hos de kommunala myndigheterna ett aldrig slappadt.

intresse, ett intresse, gående ut på att uppbringa handelsvinsten till det

högsta möjliga, ett intresse, gående ut på att befordra omsättning af denna

vara samt ett intresse, som ytterst utmynnar i att icke försvåra tillgången

af dessa drycker.

Ett kraf, som länge af statsmagterna erkänts och som, då detsamma

kommer i strid med det ekonomiska intresset, borde gå segrande ur denna

strid, är krafvet på sedlighet och nykterhet. Härom yttrade statsrådet Themptander

1883 till statsrådsprotokollet: »vidare fordrar det sedliga intresset,

att staten deraf låter leda sig vid lagstiftningen rörande ordnandet af försäljningen

utaf spritdrycker». Detta kraf i förevarande fall fordrar onekligen,

att staten visserligen må — alldenstund ännu en så stor del af

den svenska nationen begagnar sig af dessa drycker såsom ett njutningsmedel

— tillåta denna affärsverksamhet, men tillåta den endast såsom ett

oundvikligt ondt, men ingalunda för att befordra en så stor konsumtion af

dessa drycker som möjligt, hvilket här vore detsamma som att befordra

dryckenskap; detta vill med andra ord säga, att under det staten tillåter

handeln med dessa drycker, den likväl må se till att försvåra tillgången

af dem; ty derigenom kommer staten dessa karakterssvaga till hjelp; dessa —

hvilka i frestelsens stund, öfverväldigade af njutningsbegäret, sakna den

moraliska kraft och uthållighet, som fordras för att öfvervinna en tillfällig

passion — finna ofta i stundens svårighet att erhålla dessa drycker den

förstärkning, de behöfva, till dess att stormen hunnit lägga sig.

Principen: att försvåra tillgången af spritdrycker — det enda effektiva

sättet att på lagstiftningens väg befordra nykterhet — har redan i hufvudsak

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

realiserats af landskommunerna, i det på få undantag när nästan all handel

med dessa drycker der blifvit förbjuden; och verkningarna deraf hafva,

visat sig vara göda. Den orsak, som i icke ringa grad påverkat myndigheter

och medlemmar af landskommunerna till ett så fullständigt omslag,

att de nu äro för, hvad de förr voro emot, nemligen att borttaga krögare,

har obestridligen varit den omständigheten, att de genom krogrörelsen

uppkomna förlusterna icke ersatts af motsvarande inkomster och

förmåner.

Med dessa fakta för ögonen är det uppenbart, att statsmagterna

hafva att fortgå på den redan inslagna vägen, der handeln med spritdrycker

fortfarande bedrifves. Som jag redan anmärkt, skapa städernas

inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen hos de kommunala myndigheterna

ett intresse för att vinsten af denna handel må bli den högsta möjliga,

något som öfver hufvud taget är beroende af konsumtionen. Då den

väsentligaste orsaken alltså till de kommunala myndigheternas i städerna

alltid visade intresse för denna rörelses bibehållande är den inkomst, som

dessa kommuner erhålla af bränvinsförsäljningsmedlen, och då detta intresse

för bränvinshandelns vara i det väsentligaste är endast en verkan

af denna orsak eller af dessa inkomster, så följer deraf, att, om man vill

bekämpa detta intresse, kan detta ske endast derigenom, att man borttager

den väsentligaste orsaken till detsamma: de städerna tillfallande andelarna

af bränvinsförsäljningsmedlen; ty härigenom försvinner äfven verkan

i samma proportion. Men i så fall varder frågan om sättet och tiden

för lösningen af denna afskrifningsfråga.

Då jag anser, att städernas andel af bränvinsförsäljningsmedlen icke

är baserad på billighet och rättvisa, kan det synas, som om jag rätteligen

borde yrka på en afskrifning utan något som helst vederlag; men andra

omständigheter hafva trädt emellan; och omständigheter och tid skapa

ofta förändrade situationer; dessa städernas inkomster hafva genom förordningen

af 1885 blifvit dem tillförsäkrade; de hafva uppburit dessa

inkomster i mer än ett tiotal af år och de hafva med hänsyn till bibehållandet

af dessa inkomster reglerat sina utgifter för viss framtid; frågan

har alltså inträdt i ett något förändradt läge. Detta förändrade läge gör,

att jag anser, dels att afskrifnings- eller öfvergångstiden bör blifva temligen

lång, dels att städerna må erhålla någon skälig ersättning, som i

första rummet må afse öfvergångstiden, på det att inga skadliga rubbningar

må uppstå i deras finanser.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

35

Då utskottet å sidan 14 säger: »Beröfvar man städerna den vinst,

som för dem uppstår på bränvinsförsäljningen, försvagar man i högst

betänklig grad det intresse, de nu hafva att sköta försäljningen på ett

ekonomiskt förmånligt sätt», så har utskottet dermed visat, att det har

samma uppfattning, som vi, motionärer och reservanter hafva; ty äfven

vi tro, att »intresset» för skötandet af »försäljningen på ett ekonomiskt

förmånligt sätt» försvagas i högsta grad, om inkomsten af dessa medel

indrages från städerna till statsverket. Utskottet anser visserligen, att

denna ökade handelsvinst kan åstadkommas utan att höja konsumtionen;

men för min del är jag öfvertygad om motsatsen; jag anser nemligen

att i nio fall af tio är handelsvinsten beroende af konsumtionens omfattning.

Påståendet, att man, såsom utskottet säger, skulle — förutsatt

att bränvinshandeln ordnades i enlighet med motionärernas förslag —

komma »att återgå till den fria bränvinshandeln, som man på grund af

dess i sedligt afseende så förderfliga verkningar varit så angelägen att

afskaffa», är en konklusion, dragen på grund af falska premisser; ty det,

att formen för en saks tillvaro upphör, förutsätter visserligen, att i och

med detsamma en ny sådan måste skapas; men det bevisar ingalunda,

att hvilken annan form som helst kan träda istället. Utskottets påstående,

att — förutsatt att bränvinshandeln ordnades i enlighet med motionärernas

förslag — »man då skulle äfventyra det sedliga syfte, som det varit nu

gällande bränvinslagstiftnings uppgift att främja, och som den under tiden

för sin tillvaro äfven främjat på ett sätt, som tillvunnit den vårt folks

förtroende och för andra folk framstått såsom ett mönster, värdt att

följa» är från början till slutet ett antagande, som, huru högstämdt det

än kan höras, likväl utgör det mest slående bevis på, huru utskottet kan

se en sak annorlunda än den verkligen är; det vissa är, att denna uppfattning

delas icke af svenska folkets flertal.

Utan att göra anspråk på politisk klarsynthet, anser jag, att denna

fråga, som alltmera tilldragit sig uppmärksamhet och som så ofta återkommit

inför Riksdagen till förnyad pröfning, är en fråga af så rättvis

natur, att den omsider måste af statsmagterna bifallas.

Skulle denna min förmodan vara rigtig, anser jag, att städernas intresse

bäst befordras af dess representanter, om dessa i god tid genom

ett klokt tillmötesgående skaffa städerna i ersättning de förmånligaste

vilkor, vilkor som endast på detta sätt kunna vinnas.

Då af det sagda framgår, att det sedliga intresset rörande bränvinslagstiftningen

kan befrämjas endast genom att försvåra tillgången af

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

spirituösa drycker, då vidare detta försvårande af tillgången på dessa

drycker har sitt svåraste motstånd i städernas intresse för att vinsten af

handeln med dessa skall blifva den högsta möjliga, och då detta intresse

för bränvinsrörelsen är i hufvudsak endast en verkan af städernas inkomster

af dessa medel, samt då herr Jansson in. fl. i sin motion föreslagit

att borttaga orsaken till detta städernas intresse: städernas inkomster

af bränvinsförsäljningsmedlen, genom att öfverflytta dem till statsverket;

så har jag af dessa skäl ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till

nämnda motion»;

vid punkten 4:o) mot vissa delar af utskottets motivering

af herr G. Jansson, som ansett, att till Riksdagens kännedom bort i

utskottets betänkande intagas två af honom inom utskottet föredragna

handlingar, nemligen

dels en med 213 namnunderskrifter försedd, till riksdagsmannen

herr O. H. Ström stäld skrift, dagtecknad »Gellivare & Malmberget den

22 februari 1897», så lydande:

»Undertecknade vilja härmed vördsamt anhålla det ni, herr riksdagsman,

ville göra allt hvad på eder beror att icke motionen angående upphäfvandet

af införselförbudet af spirituösa till Lappmarken måtte af Riksdagen

bifallas; af det skäl att om detta förbud upphäfves helt säkert

lönkrögeriet med dess förderf bringande och demoraliserande följder i ännu

större skala kommer att tilltaga bland lappar och nybyggare-befolkningen;

ty gifvet är, att risken att få varan konfiskerad samt straffpåföljden

för införsel i stor mån verkat hämmande, hvilket äfven visat

sig på denna plats under den senaste tiden, då kronobetjeningen mera

kraftigt i saken ingripit, så har högst få fall förekommit af insmuggling.

Skulle deremot denna lag upphäfvas, blefve fältet vidöppet för lönkrögarne,

emedan det blir omöjligt för kronobetjeningen med den glesa

befolkning och Lappmarkens stora ytvidd att beifra saken och leda i

bevis om försäljning, då högst två ting förekomma här om året. Af

dessa skäl blir det högst nödvändigt, att förbudet qvarstår och till alla

delar efterlefves, såvida vi ej vilja att rusdryckernas förbannelser helt och

hållet skola dränka Lappmarkens invånare».

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

37

dels ock ett telegram, inlemnadt i Malmberget den 25 februari 1897,

af följande lydelse:

»Riksdagsman Ström, Stockholm.

Malmbergets befolkning, samlade till ett antal af cirka fyrahundra

å allmänt möte i går för uttalanden angående motionen om införselförbudets

upphäfvande, fattade efter en sakrik diskussion beslut om förbudets

qvarstående.

Kommitterade».

samt af herr Lundström.

Härjemte hafva herrar af Burén och Bergendahl begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af de i detta betänkande

omförmälda frågor.

Bill. till Riksd. Prål. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 lläft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:25 Skrifvelse till Konungen, angående upphäfvande af förbudet mot införsel af bränvin till lappmarkerna. s. 14 i texten