Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat inom svenska armén.

1897-05-05 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1897:14, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat inom svenska armén.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

törsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1897, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande n:o 2, i

anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran

till major på stat inom svenska armén.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 156) bär herr

J. Nydald hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter rörande

befordran till major på stat inom svenska armén, att — genom införandet

af särskilda kompetensprof, företrädesvis af praktisk art, och genom

utfärdandet af andra för ändamålet erforderliga bestämmelser — möjligaste

garanti vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt qvalilicerade

personer må ifrågakomma.

Rörande det ämne, motionen afser, innehåller det för armén gällande

tjenstgöringsreglemente följande bestämmelser:

Del II, kap. 1, § 4, mom. 10. Regementschefen skall känna regementets

officerares — — duglighet och användbarhet i tjensten.

— — —mom. 11. Han skall, i hvad på honom ankommer,--

använda all omsorg vid antagandet af personal till de särskilda beställningarne

vid regementet samt med oveld och oaflåtligt afseende på

tjenstens bästa handhafva befordringsväsendet.

flik. till Riksd. Prof. 18!)7. 8 Sund. 2 Afd. 1 Band 12 Höft. (N;o 14.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

•—• — § 11, mom. 12. Fördelningschefen och generalbefälhafvare!!

skall känna samtlige regementsofficerares, kapteners och ryttmästares

vid de till fördelningen hörande truppförbanden af infanteriet, kavalleriet

och trängen duglighet och användbarhet i tjensten samt äfven, med

hänsyn till fördelningens öfrige officerare och civilmilitära personer af

officers rang, söka förvärfva sig största möjliga personalkännedom.

— kap. III, § 8, mom. 3. Skicklighet och förtjenst, ådagalagda

uti redan innehafd beställning på sådant sätt, att enahanda egenskaper

kunna förutsättas skola göra sig gällande uti en med högre tjenstegrad

förbunden ansvarsfullare beställning, skola, derest inga särskilda

kompetensvilkor äro stadgade eller andra föreskrifter lemnade, vara de

enda grunderna för såväl befordran som förslags afgifvande till sådan,

och, der särskilda kompetensvilkor äro stadgade, uti alla de fall, då val

mellan flere kompetente ifrågakommer.

— -— •— mom. 5, punkt 2. Befordran till officersbeställning äfvensom

transport inom officersgraderna sker af Konungen.

— — — mom. 7. Till officersbeställning från och med underlöjtnantsgraden

till och med majorsgraden, hvad den senare vidkommer

dock så vidt med densamma ej följer chefskap för corps, afgifves förslag

af regementschef eller chef, som har regementschefs myndighet öfver

personalen.

---mom. 11. Chef, som har att yttra sig öfver ett af undei--

lydande chef upprättadt förslag, skall, så vida detsamma icke oändradt

tillstyrkes, sjelf afgifva eget förslag, och öfverlemnas detta tillsammans

med det förstnämnda till den, det vederbör.

— — § 15, mom. 1. Vid ledighet inom majorsgi-aden vid regemente

af infanteriet, kavalleriet eller artilleriet skall å successionsförslaget

uppföras den inom regementet till tjensterangen främste af kaptenerna,

hvilken regementschefen anser dertill skicklig och i öfrigt passande.

Anser sig fördelningschef eller likstäld chef icke böra tillstyrka

det gjorda lörslaget, skall han å det förslag, som af honom afgifves,

uppföra annan till den lediga beställningen skicklig och i öfrigt passande

kapten vid något af honom underlydande regementen, och bör han härvid

fästa behörig uppmärksamhet derå, att en så vidt möjligt jemn befordran

till regementsoflicersgraderna inom de särskilda officerscorpserna

af samma vapenslag sålunda vinnes.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 2) Utlåtande N:o 14.

Vid 1891 års riksdag gjorde herr Nydahl i en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 175, framställning om utfärdande af sådana föreskrifter

rörande befordringarne inom svenska armén, att för nåendet af

kompani-, sqvadrons- och batterichefsgraden samt för befordran till

major på stat tillfyllestgörande kompetensprof måtte afläggas, egnade

att skapa ett rättvist befordringssystem på grundvalen af förtjenst och

skicklighet.

Denna motion afstyrktes af det tillfälliga utskott, till hvilket

motionen hänvisats, men Andra Kammaren ådagalade sina sympatier

för motionen genom att med 106 röster mot 48 återförvisa ärendet till

utskottet, hvilket emellertid med föranledande af den långt framskridna

tiden ej medhann att å nyo framlägga ärendet för kammaren.

Till stöd för sin nu väckta motion har herr Nydahl åberopat

följande:

»Det förspörjes en ganska allmän klagan, att man i allmänhet ställer

för ringa fordringar på qvalifikationerna hos de kompani-, sqvadronseller

batterichefer, som befordras till majorer på stat. Å successionsförslag

till majorsgraden skall af vederbörande regementschef uppföras

den inom regementet till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken

regementschefen anser skicklig och i öfrigt passande. Det är allt, hvad

en regementschef har att hålla sig till. Men det säger sig sjelft, att

då armén har ett fyratiotal regementschefer, äro naturligen åsigterna

om hvem som bör anses »skicklig och i öfrigt passande» mycket vexlande,

hvadan tjenstgöringsreglementets föreskrift i detta afseende icke

innebär någon tillfyllestgörande garanti för, att endast verkligt kompetententa

kaptener ifrågakomma till majorsbefordran. Nu skall visserligen

arméfördelningschefen till- eller afstyrka ifrågavarande befordringsförslag.

Men oafsedt den omständigheten, att arméfördelningscheferna kunna

hafva mycket olika anspråk i fråga om de personer, som äro »skickliga

och i öfrigt passande» för att vinna majorsbefordran, när förvissa sig

nämnda chefer på ett ingående sätt om de föreslagnes duglighet? Under

regementsmötena gifves icke tid för dem att på ett grundligt sätt göra

sig förtrogna med deras kompetens. Det finnes således ingen annan

utväg än att för ändamålet införa och stadga särskilda kompetensprof,

på ett ändamålsenligt sätt anordnade och omfattande praktiska ting.

Då man t. ex. ansett dylika prof erforderliga inom en så stor armé som

den österrikiska, torde det icke vara ur vägen, att man inom eu liten

armé, som kostar mycket, deråt egnar uppmärksamhet.

Kompetcnsprofven böra emellertid icke ensamma utgöra vilkor för

majorsbefordran, utan den, som dertill bör ifrågakomma, bär ega sådana

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 14.

karaktersegenskaper, att han lämpar sig för ett högre befäl, hvarjemte

han bör kunna förete en föregående hedrande militär tjenstemannabana.

I sammanhang härmed må påpekas, enligt hvad Andra Kammarens tredje

tillfälliga utskott vid 1891 års riksdag anförde, de qvalifikationslistor,

som i vissa land läggas till grund för befordringarna och som af vederbörande

myndigheter årligen upprättas öfver underlydande officerare,

med angifvande af deras personliga egenskaper, duglighet och kunskaper

m. m.»

På grund deraf och då åtgärder af nyss berörd art synts motionären

egnade att bereda skickligheten och förtjensten rum vid befordran

till major på stat, på samma gång de helt visst skulle befordra krigsvetenskapliga

studier och höja befordringsnivån, har han med fäst afseende

på det vigtiga steg, som befordran från kapten till major utgjorde,

och med hänvisning till hvad i ämnet förekom vid 1891 års riksdag,

funnit sig böra framkomma med den i motionen gjorda hemställan.

Denna motion remitterades af Andra Kammaren till dess fjerde

tillfälliga utskott, som i utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 17) anförde:

»Då man tager hänsyn till, att härväsendet oaflåtligen krafvelökade

uppoffringar, att genom ett successivt genomförande af den allmänna

värnpligtens idé större delen af landets ungdom tillbringar en

vida längre tid än förr under fanorna, att nutidens uppfinningar med

deraf härflytande hastiga omstörtningar på vapenteknikens och taktikens

områden ställa alltjemt stegrade fordringar på befälet, samt att vilkoren

för inträde på officersbanan samtigt dermed på senare tiden betydligt

skärpts, så kan man icke finna annat, än att det är väl värdt, att statsmagterna

taga under öfvervägande, huru vida i sammanhang dermed

äfven nödiga garantier finnas, för att de högre befälsplatserna blifva

anförtrodda åt personer, livilka med afseende å såväl militära qvalifikationer

som personliga egenskaper äro väl skickade att fylla dessa vigtiga

värf; och enär särskildt erhållandet af majorsgraden med dess ökade

militära betydelse, större aflöning, längre tjenstgöringstid och fördelaktigare

pensionsförhållanden väl får anses medföra inträdande bland det

högre armébefälet, vill det synas utskottet, som om motionären med

rätta fästat uppmärksamheten på den störa vigten af nödiga garantier

för att särskildt vid befordringar till majorsbeställningar endast dertill

fullt qvalificerade personer må ifrågakomma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

I likhet med motionären kan utskottet ej frigöra sig från den

uppfattningen, att här ofvan intagna föreskrifter med afseende å majorstillsättningar

ingalunda äro tillfredsställande.

För att fullständiga motionärens framställning bör dock göras det

tillägg, att arméfördelningscheferna vid de för hvarje särskild fördelning

ofta återkommande fältöfningarna med officerare från olika vapen

hafva något tillfälle att bilda sig föreställning om de till dessa öfningar

inkallade kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran

till högre poster, äfvensom att nämnda chefer från ledarne för rekrytoch

volontärskolorna kunna inhemta upplysningar om dit kommenderade

kompaniofficerares förmåga och skicklighet.

Näppeligen torde emellertid hvarje kapten under sin tjenstgöring

såsom sådan blifva i tillfälle att deltaga i dessa öfningar och skolor,

och ännu mindre antagligt torde det vara, att samma arméfördelnings - chef, under hvars inseende han deltager i dem, qvarstår vid chefsplatsen

å den tid, då pröfningen af kaptenens lämplighet att uppföras å majorsförslag

sedermera ifrågakommer.

Vidare torde böra erinras derom, att, då vederbörande arméfördclningschef

icke kan ega genomgående kännedom om alla de till majorer

förcslagnes lämplighet, han vid hvarje majorsförslags pröfning

afsigtlig^ eller icke lärer komma att fästa afseende vid sin uppfattning

om vederbörande regementschefs förmåga och sätt att bedöma majorskandidaterna.

Då dervid arméfördelningschefen utan allt tvifvel skall

hysa största förtroendet till dem af hans underlydande regementschefer,

som i militärt]enstens handhafvande mest tillgodose de moment af krigstjensten,

som synas fördelningschefcn vigtigast, kan detta lätt medföra

en allt för stor ensidighet vid fördelningschefens pröfning af de upprättade

majorsförslagen samt lända derhän, att befordringsfrågan kommer

att afgöras af omständigheter, som ingalunda tillgodose rättvisans

fordringar.

kitt ytterligare hinder för ett fullt opartiskt bedömande af de respektive

kompaniofficerarnes inbördes företräden ligger äfven gifvetvis

derutinnan, att en dol af dem på grund af tillfälliga omständigheter,

såsom höft]enst, riksdagsmannaverksamhet, gardestjenstgöring, högre

börd eller framstående förmögenhetsställning, komma i tillfälle att på

högre ort göra sina talanger beaktade vida mera, än som är fallet med

åtskilliga deras mången gång såväl på det militära området som å karakterens

vägnar mera framstående kamrater., vid Åandortsrcgementona.

Åro emellertid nu gällande föreskrifter rörande befordran till major

s. 6 Kontrollera mot PDF

Danska och

norska

detaljerna.

Tyska Och

schweiziska

detaljerna.

Enligt

» TasehenAusgabe

der

MilitärVorschriftcn.

Hejt 91», och

»Reichsivchr»

den 24 april

1895, n:o 759.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o li.

otillräckliga och olämpliga, så uppstår frågan, huru desamma skulle

kunna göras mera ändamålsenliga.

I sådant afseende kunde ju det af motionären i främsta rummet

påyrkade anordnandet af särskilda kompentensprof, företrädesvis af praktisk

art, vara värdt beaktande.

Med anledning häraf har på utskottets begäran generalstabens

militärstatistiska afdelning med erkännansvärd beredvillighet lemnat

upplysningar angående dylika profs förekomst inom utlandets arméer;

och får utskottet härmed delgifva kammaren de erhållna meddelandena,

så lydande:

Enligt mota generalstabens militärstatistiska afdelning tillgängliga

källor, erfordras i Danmark och Norge inga särskilda examina för att

vinna majorsbefordran.

Stockholm den, 18 mars 1897.

Henri de Champs,

löjtnant.

*,* 1 1; oi • ! I’'' i1 «♦ 1; ) • •* »•• • -vt» •«.» .,

Tyskland.

För befordran till major erfordras inga särskilda examina.

Schweiz.

För befordran till major erfordras inga särskilda examina.

Stockholm den 18 mars 1897.

Leonard von Mentzer,

löjtnant.

Kompetensvilkor för befordran till major inom Österrikisk-Ungerska armén.

För majorsbefordran fordras en särskild så kallad »StabsofFiciersPrufung»,

som pågår ungefär 3 veckor och omfattar lösandet af upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 14. 7

gifter sådana som vid våra fältöfningar, anordnandet af öfningar för

truppstyrkor intill ett regementes storlek, ledandet af krigsspel m. m.

Kroppslig och andlig uthållighet ingå äfven som vilkor för befordran,

hvarför öfningarna ofta pågå i det fria från kl. 8 f. m. till kl. 5

e. m. utan rast, hvarpå följer ett par timmars arbete inomhus.

Stockholm den 16 mars 1897.

■: t r. IM ,

Henri de Champs,

löjtnant.

Hvarje befordran till högre grad till och med major är inom engelska

armén beroende af vissa prof0), som officeren har att aflägga.

Dessa omfatta förandet af trupp (bataljon eller dermed jemförlig styrka)

i olika slags terräng samt en del skriftliga prof liknande dem, som det

hos oss tillkommer officeren att lösa under en fältöfning. För kaptenerna

af infanteriet tillkommer derjemte att visa prof på nöjaktig färdighet

i ridning.

Stockholm den 18 mars 1897.

Henri de Champs,

löjtnant.

V. P. M.

angående kompetensvilkor för befordran till major inom italienska armén.

Nya italienska befordringslagen af den 2 juli 1896 föreskrifver i

art. 38 angående befordran till major:

»Majorer utnämnas efter tjensteålder bland kaptener å vederbörande

tjensteranglista». (I Italien räknas tjensteåldern till och med öfverstes

grad inom vapnet, således har man eu tjensteranglista för infanteriet,

eu för kavalleriet o. s. v.). *)

Engelska detaljen.

Enligt

»Das englische

Heervon le

Juge. Leipzig

1896. Och

» Öfversigt af

Stor-Brittaniens

här organisation

», af

F. A. Ridderstolpe.

Italienska

detaljen.

*) Kan knappast kallas »examen».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

»Undantag göres för majorer vid sanitetscorpsen, Indika till 3

fjerdedelar utnämnas efter tjensteålder och till 1 fjerdedel efter val

bland kaptener af sagda corps, hvilka hunnit upp till den äldsta { bland

kaptenerna afl corpsen».

»Kaptener vid generalstaben utnämnas till majorer i det vapen,

hvarifrån de utgått, så snart de hunnit upp till den äldsta -fe bland

kaptenerna af sagda vapen.»

Art. 39: »Majorerna vid generalstaben utväljas bland majorer af

de olika vapnen, hvilka varit kaptener vid generalstaben samt fullgjort

minst 2 års trupptjenst som majorer vid det vapen, hvarifrån de utgått.»

Men, enligt art. 1, kan ingen utnämnas till högre grad, som icke,

visat sig lämplig att fylla de åligganden, som dermed äro förenade, och

enligt art. 24, tillhör det särskilda befordringskommissioner att bedöma

kandidatens lämplighet. Ingen kan befordras, som icke erhållit dessa

kommissioners bestämda förord och intyg, att han på grund af sin

meritförteckning är förtjent af befordran.

Sättet för utrönande af kandidatens lämplighet bestämmes, enligt

lagens art. 24, i ett särskilt reglemente, hvilket dock ännu icke kommit

generalstaben till hända.

Man torde dock icke allt för mycket misstaga sig uti, att dessa

väntade föreskrifter komma att gå ut på en examen i fråga om befordran

till major.

Den gamla befordringslagen af 1853 föreskref visserligen icke

någon »majorsexamen», men under årens lopp har utvecklat sig eu

praxis i den vägen, så att ännu år 1895 hade kandidat till ledig majorsbeställning

att anmäla sig till pröfning inför en kommission, sammansatt

af: 1 general, ordförande, 4 generaler eller öfverstar, ledamöter,

och 2 öfverstar som suppleanter. Kommissionen var gemensam för

hela armén.

Pröfningarna voro ganska stränga och närmade sig i mycket slutexamen

vid italienska krigshögskolan.

De omfattade:

teoretiska prof:

l:o skriftligen utveckla och muntligen diskutera eu fråga, som

utan att anstränga minnet gifver ett mått på kandidatens allmänbildning

och vidden af hans militära kunskaper;

2:o på samma sätt utveckla och diskutera en taktisk uppgift —

med hjelp af karta — angående en arméfördelnings uppträdande i ett

visst krigsläge;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o~14. 9

praktislca prof:

l:o att vid en öfning i terrängen — med 2 mot hvarandra opererande

styrkor — föra befälet öfver minst 2 bataljoner infanteri med

något kavalleri och artilleri (för kandidater af infanteriet) eller (för

kandidater af kavalleriet) öfver åtminstone 2 sqvadroner med infanteri

och artilleri;

2:o att inom fördelnings- eller brigadförband vid öfning i terrängen

föra en styrka af minst regemente af kandidatens vapen.

Kandidaten erhöll betyg dels för hvarje särskildt prof och dels

ett gemensamt betyg efter alla pröfningarnas afsilande.

Slutomdömet afgafs af kommissionens ledamöter i sluten omröstning,

der hvarje ledamot med »ja» eller »nej» afgjorde kandidatens

lämplighet.

För specialvapnen existerade ingen examen.

Stockholm den 16 mars 1897.

Gabr. Hedengren,

underlöjtnant.

Inom ryska armén förekommer ej någon examen för vinnande af

befordran från kapten (ryttmästare) till öfverstelöjtnant (major finnes ej

vidare i Ryssland).

Stockholm den 18 mars 1897.

K. E. Peterson,

kapten.

P. M.

angående »rna jonsexamen» inom Frankrike, Holland, Belgien och

Rumänien.

Enligt inom generalstaben tillgängliga uppgifter existerar icke

någon examen såsom kompetensvilkor för majorsbefordran inom Frankrike,

Holland och Belgien. —

Tidt Ull Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 2 Afä. 1 Rand. 12 Höft.

Ryska

detaljen.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

Rumänien:

En majorsexamen existerade åtminstone ända till år 1893.°)

Examenspr ogrammet innefattade året 1889 (enl. »La revue générale

et de l’état-major») följande prof:

I. För infanterister:

A. Muntlig examen. — Kompani-, bataljons- och brigadskolan;

inre tjenst och fälttjenst; skjutinstruktion och vapenlära; lagar (angående

arméens organisation, befälskader, rekrytering, officerarnes förmåner,

befordran, pensionering, militära rättsskipningen och disciplinstadga);

krigskonst (definition på strategien); taktik, passagéra och permanenta

befästningar, topografi; geografi (allmän och särskildt Rumäniens);

eldhandvapnen med skjutteori.

B. Skriftlig examen. — En fråga i krigskonst.

C. Praktisk pröfning. — Bataljonsexercis samt mindre fälttjenstöfning

med bataljon efter förutsättning, som först i terrängen erhålles.

II. För kavallerister:

A. Muntlig examen. — Sqvadrons- och regementsskolan till fots

och till häst; resten af reglementena som för infanterist; dessutom kännedom

om handboken för kavalleriets pionierer och telegrafister; öfriga

krigsvetenskapliga ämnen som för infanteriet, men med särskild till - lämpning på vapnet.

B. Skriftlig examen. — En fråga i krigskonst.

C. Praktisk pröfning. — Kavalleriregementes evolutioner och en

mindre fälttjenstöfning med samma enhet; en rekognoscering (kartutkast (

och rapport).

III. För ingeniörofficerare och artillerister:

Muntlig och praktisk pröfning i hvarje vapens speciella ämnen. —

Sedan 1889 hafva en del förändringar vidtagits, hvarigenom hufvudvigten

öfverflyttats från den teoretiska till den praktiska pröfningen.

Enligt Militär-Wochenblatt för 1893 inskränker sig den muntliga

pröfningen till reglementena. Vid det skriftliga profvets bedömande

känner examinator icke namnet på vederbörande kandidat, hvarigenom

man hoppas vinna ett fullt rättvist slutomdöme.

'') Senare uppgift saknas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14. 11

Den praktiska pröfningen sker offentligt i terrängen och innefattar

lösningen af en uppgift med markerad truppstyrka.

Stockholm den 18 mars 1897.

Gabr. Hedengren,

underlöjtnant.

Af dessa handlingar framgår, att särskilda kompetensprof för

vinnande af majorsbefordran existera inom en del arméer men inom de

flesta arméer icke förekomma.

Då man emellertid tager hänsyn till, dels att någon tjenstegrad,

fullt jemförlig med den svenska majorsgraden, hvarken förekommer i

Norge eller Danmark, samt dels att vid de utländska arméer, der den

allmänna värnpligten är fullständigt genomförd, officerarne torde vara

i en så godt som oafbruten tjenstgöring, hvadan rikligare tillfällen än

hos oss förefinnas för de öfverordnade att bilda sig ett rigtigt omdöme

om majorskandidaternas lämplighet, så torde man icke vara berättigad

att uteslutande på förhållandena i utlandet grunda sitt omdöme rörande

de ifrågasatta kompetensprofvens behöflighet. ,

Utskottet vill i stället såsom sin mening uttala, att under vår nuvarande

arméorganisation sådana prof, som motionären antydt, helt visst

skulle, om de lämpligt anordnades, medföra en ökad garanti för att till

majorer blefve befordrade personer med framstående militärisk duglighet,

hvadan alltså skäl torde förefinnas för införande af dylika prof.

För angifvande, om än endast i hufvudsakliga drag, huru dylika

prof borde anordnas, erfordras emellertid en sakkunskap, som icke kan

stå utskottet till buds; och vill utskottet fördenskull i sådant afseende

endast betona, att enligt dess mening, det borde komma att stå en

hvar innehafvare af kaptensgraden inom de olika vapnen fritt att efter

derom gjord framställning, så snart omständigheterna medgåfve, undergå

dylikt prof och deröfver af sakkunnige erhålla betyg; att, derest prof

misslyckades, tillfälle torde böra beredas för ett andra profs afläggande

efter någon lämplig tids mellanrum, samt att de erhållna vitsorden

öfver profven sedermera skulle jemte personliga egenskaper, nit och

skicklighet i tjensten, anciennitet m. m. tagas under öfvervägande vid

ifrågakommande befordringar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

Det är emellertid ingalunda utskottets tanke, att allenast genom

kompetensprofvens införande den omhandlade befordringsfrågan skulle

blifva lyckligt löst, utan är det tvärtom en annan sida af saken, som

utskottet anser vara än mera beaktansvärd.

Förbållandet är nemligen, som kändt är, att militärer i allmänhet

i olikhet mot de fleste andra tjenstemän hvarken få söka befordran eller

kunna klaga öfver skedda utnämningar. Att härutinnan föreslå någon

ändring finner sig utskottet visserligen ej ens kunna ifrågasätta, då sådant

helt visst skulle anses medföra en menlig inverkan på disciplinen,

hvilken ju betraktas såsom en af härväsendets grundvalar; men då vid

ett dylikt befordringssätt det under nuvarande förhållanden alltför lätt

kan hända att, äfven om endast förtjente män vid högre befordringar

komme i åtanka, andra lika eller ännu mera förtjenta aldrig hafva någon

utsigt till avancement, så vill det synas utskottet, som om man äfven

borde vara angelägen om erhållande af sådana befordringsregler, att

nyssangifna för de enskilde ödesdigra missförhållanden äfven i möjligaste

måtto kunde förebyggas och på samma gång en utjemning ega

rum beträffande utsigten till befordran de olika regementena emellan.

I sådant syfte har det synts utskottet, som om hvarje majorsutnämning

borde föregås af förslag, upprättadt af för sådant ändamål

tillsatta kommissioner.

Af dylika kommissioner borde enligt utskottets mening finnas en

för hvarje arméfördelnings infanteritrupper, en för de tre sydliga och

en för de tre nordliga fältartillerierna o. s. v.

Hvarje kommission kunde bestå af äldste regementschefen såsom

ordförande samt derjemte af äldste majoren från hvarje regemente (eller

corps) och desslikes af en i kaptensgraden från hvarje regemente (eller

corps), vald af dess samtlig^ kompaniofficerare.

Sedan kommissionen, hvars ledamöter vid förrättningar borde åtnjuta

deras tjenstegrad tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning,

uppsatt förslag å tre personer, skulle det tillkomma fördelningschef

eller hans vederlike att efter regements- (eller corps-)chefs

hörande lemna förord åt någon af de föreslagna, hvarefter någon bland

dem i regeln borde vid tjenstens tillsättande komma i åtanka.

Det inflytande å blifvande tillsättningar, som sålunda skulle beredas

officerscorpserna i deras helhet, skulle för visso i ganska hög grad

främja ett rättvist befordringsväsende samt väsentligt bidraga till höjande

af officerarnes intresse och duglighet i tjensten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet vördsamt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14. 13

hemställa, att Andra Kammaren, med föranledande af herr Joh. Nydabls

föreliggande motion, måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana förändrade föreskrifter rörande

befordran till major på stat inom svenska armén, att genom bestämmelser

i ofvan antydda rigtningar största möjliga garanti vinnes, att

vid sådan befordran endast dertill fullt qvalificerade personer må ifrågakomma.

»

Enligt till Första Kammaren ankommet protokollsutdrag har Andra

Kammaren bifallit utskottets hemställan, dock att hvad utskottet i sin

motivering anfört från och med det stycket, som börjar med »I sådant

syfte» ^till och med det stycket, som börjar med »Det inflytande å» etc.

skulle utgå. Detta ärende har af Första Kammaren hänvisats till dess

andra tillfälliga utskott.

De af Andra Kammarens utskott anförda skälen för kompetensprofs

inrättande gå mestadels ut derpå, att en arméfördelningschef näppeligen

har tillfälle att förvärfva nödig kännedom om alla de till majorer

föreslagnes lämplighet och att derför lätt en alltför stor ensidighet i

hans pröfning kan göra sig gällande. Utskottet har visserligen, förutom

hvad motionären i denna punkt anfört, påmint derom, att ett dylikt tillfälle

finnes vid fältöfningarne, hvarjemte utskottet ansett, att fördelningschefen

från »ledarne för rekryt- och volontärskolorna kunna inhemta upplysningar

om ditkommenderade kompaniofficerares förmåga och skicklighet»,

men utskottet har hyst den mening, att näppeligen hvarje kapten

blifver i tillfälle att deltaga i dessa öfningar och skolor.

Detta senare antagande torde dock ej hafva giltig grund. Medeltjenstetiden

i graden för kaptener och ryttmästare har under de senare

åren utgjort tolf år för de förra och elfva år för de senare. Under antagande

att af de tolf officerare ur infanteriet, som ur hvarje arméfördelning

beordras till fältöfningar, åtta äro kaptener, kommer för en

normal arméfördelning om fyra infanteriregementen två kaptener på

hvarje regemente att deltaga i hvarje fältöfning. Då fältöfningarne

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

återkomma hvart annat år och det finnes tolf kaptener på stat vid

hvarje regemente, så inses lätt, att i regel hvarje kapten under sin

tjenstetid såsom sådan kommer i tillfälle att göra en fältöfning. Der så

ej sker, ligger merendels orsaken deri, att vederbörande icke lämpligen

kan eller bör beordras till dessa öfningar, och deraf blir å andra sidan

en följd, att en del kommer att deltaga i två sådana öfningar. Hvad

åter angår deltagande i rekrytskolor (och under samma befälhafvare

stälda underbefälsskolor), så pågå dessa årligen vid hvarje regemente

särskildt eller ock fördelningsvis, och dit kommenderas eller kunna åtminstone

kommenderas i tur alla kaptener såsom ledare. Dertill kommer

för ett icke ringa antal kaptener kommendering till någon af de

tre infanterivolontärskolorna, af hvilka den största står under befäl af en

regementsofficer. Det är förmodligen på sistnämnda skola, som Andra

Kammarens utskott syftar, då utskottet anser, att fördelningschefen från

»ledarne af rekryt- och volontärskolorna» skulle kunna inhemta upplysningar

om aspiranten i fråga. Vid öfriga »rekryt- och volontärskolor»

— således det ojemförligt största antalet — är en kapten ledare och

fördelningschefen personligen i tillfälle att bedöma hans lämplighet.

Såväl motionären som Andra Kammarens utskott har dessutom förbisett

det tillfälle fördelningschefen har att under officersöfningarna (officersmötet)

och med ledning af de härunder utförda arbetena bedöma

vederbörande kapteners lämplighet såsom ledare af större truppstyrkor.

Ifrågavarande öfningar äro ju att anse såsom fältöfningar om ock med

kortare varaktighet. I stället återkomma de desto oftare, så att hvarje

indelt (icke garnisonerad) kapten såsom sådan i regeln deltager i sex

sådana öfningar. Fördelningschefen bevistar årligen vid ett eller flere

regementen dessa öfningar och genomgår efter mötenas slut tillsammans

med sin stabschef samtliga under officersöfningarna utförda arbeten

från fördelningens alla regementen.

Sammanställes hvad nu är anfördt med hvad motionären och Andra

Kammarens utskott erinrat, finner man alltså, att med nuvarande ordning

eu fördelningschef till att erhålla kännedom om kaptenernas skicklighet

har följande tillfällen:

l:o) under de årligen återkommande beväringsrekrytmötena, till

hvilka hvarje kapten under sin tjenstetid såsom sådan kommenderas

minst åtta gånger, och hvilka af fördelningschefen inspekteras årligen

— i regeln två gånger.

2:6) under de årligen återkommande rekrytskolorna eller -mötena

samt för en del kaptener dessutom under inspektion af eller besök vid

en af volontärskolorna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga VtsJcotts (N:o''2) Utlåtande N:o 14. 15

3:o) under de årligen återkommande regementsmötena, till hvilka

alla regementets officerare kommenderas, och hvarvid kortare fälttjenstöfningar

utföras.

4:o) Under de, i allmänhet, hvartannat år återkommande större

fälttjenstöfningar med trupper af alla vapen, som antingen utföras fördelningsvis

eller med två fördelningar mot hvarandra och i hvilka hvarje

kapten under sin tjenstetid såsom sådan får tillfälle att deltaga flere (i

regeln sex) gånger.

5:o) Under de för hvarje kapten hvartannat år återkommande officer

saf ning urna samt vid granskningen af de härunder utförda arbetena.

6:o) Under fördelningens fältöfningar.

Vid kavalleriet, der hvarje ryttmästare under sin tjenstetid deltager

i 2—3 fältöfningar och der öfriga öfningar och möten dels förekomma

oftare — officersmöte hvarje år — dels pågå under betydligt längre tid

än vid infanteriet, har vederbörande fördelningschef ännu oftare tillfälle

att pröfva lämpligheten hos de till befordran föreslagne.

Hvad slutligen angår de garnisonerade trupperna, pågå ju deras

öfningar året om och fördelningschefen eller den motsvarande chefen

kan så ofta han behagar förskaffa sig de åstundade upplysningarne.

Artilleri- och fortifikationsofficerare deltaga derjemte utom i fördelningarnas

äfven i generalstabens och kavalleriets fältöfningar, hvarjemte

båda vapenslagen hafva sina egna fältöfningar.

Beträffande den af Andra Kammarens utskott yttrade förmodan,

att den fördelningschef, under hvilkens inseende en kapten deltager i

fältöfningar och skolor, mera sällan qvar står vid chefsplatsen å den

tid, då pröfningen af kaptenens lämplighet att uppföras å majorsförslag

ifrågakommer, kan det erinras, att en fördelningschef säkerligen ej

underlåter att taga del af sin företrädares erfarenhet och åsigter om

vederbörandes lämplighet till befordran, helst i fråga om de äldre

kaptener, som dertill äro i tur. Utomdess är att märka, att till fältöfningar,

som väl kunna anses motsvara ett kompetensprof, företrädesvis

kommenderas äldre kaptener, som äro i tur till majorsbefordran,

hvarför i regel den fördelningschef, som har att pröfva ett förslag, haft

tillfälle att vid en fältöfning personligen bilda sig ett omdöme om den

föreslagne.

Af hvad nu anförts har utskottet trott sig finna, att fördelningscheferna

näppeligen såsom motionären och Andra Kammarens utskott

förmenat sakna tillfällen att bedöma »de till majorer föreslagnes lämplighet».

Då dertill regementschefen obestridligen har tillfälle att i grund

lära känna sina officerares förmåga, samt med det beslut Andra Kammaren

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

i anledning af motionen fattat förslag till besättande af majorsbeställning

fortfarande skulle ske i samma ordning som hittills, så har utskottet

icke kunnat dela den uppfattningen, att särskilda kompetensprof skulle

vara af nöden för att gifva vederbörande tillfälle att förvissa sig om

kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran. Det kan

å andra sidan sättas i fråga, om dylika prof under nuvarande förhållanden

skulle kunna på ändamålsenligt sätt inrättas. Skulle profven omfatta

endast lösandet af sådana uppgifter, hvarmed vederbörande kapten under

sin föregående tjenstetid haft att sysselsätta sig — de skulle ju företrädesvis

vara af praktisk art -— så kan med skäl frågas, om det är tähkbart,

att vederbörande myndighet genom ett sådant prof skulle få en rigtigare

uppfattning af majorsaspirantens duglighet än den fått genom ett bedömande

af hela hans föregående militära verksamhet, under hvilken han

mångfaldiga gånger förut utfört samma saker. Man måste nemligen

tänka sig att sådana mindre omfattande prof, om hvilka nu är fråga,

måste, då ju trupp skall finnas att tillgå, förläggas till mötesplatsen,

hvars terrängförhållanden väl i regel vore för aspiranten så väl kända,

att de uppgifter, som der kunde gifvas honom att lösa, icke skulle

erbjuda någon nyhet. Sannolikt skulle enda skilnaden blifva, att aspiranten,

i ovisshet om det förestående profvets beskaffenhet och i känslan af

dess inflytande på hans framtida bana, skulle försättas i ett tillstånd af

osäkerhet och oro, som fördunklade hans omdöme och komme honom

att sköta sig sämre än annars. Å andra sidan vore det att befara,

att profven, hvilka väl skulle räcka åtminstone två till tre dagar, och som,

då fördelningschefen skulle öfvervara dem, väl finge förläggas till regementsmötet,

skulle förrycka öfningarne och derigenom lända till skada.

Kan man alltså anse otvifvelaktigt, att dylika kompetensprof af

mindre omfattning icke skulle lända till något resultat, så är att tillse,

huruvida våra förhållanden skulle kunna medgifva kompetensprof af

större omfattning, t. ex. efter förebilden af den Österrikiska »Stabsofficiers-Prufung»,

sålunda omfattande fältöfningar med lösning af taktiska

uppgifter i terräng, krigsspel, förande af trupper af olika vapenslag

(detachement) m. fl. praktiska öfningar, äfvensom, då pröfnmgen väl

hufvudsakligen, men ej uteslutande skulle vara af praktisk art, någon

teoretisk pröfning. Mot ett sådant förslag ställer sig svårigheten att

anordna profvet. Enligt Andra Kammarens utskotts förslag borde det

komma att stå en hvar innehafvare af kaptensgraden inom de olika

vapnen fritt att efter derom gjord framställning, så snart omständigheterna

medgåfve, undergå det stadgade kompetensprofvet och derest

profvet misslyckades, borde tillfälle beredas för ett andra profs afläg
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14. 17

gande efter någon lämplig tids mellanrum. Men huru detta önskemål

skulle kunna förverkligas, om profven skulle erhålla en sådan utsträckning,

som ofvan antydts, är ej lätt att inse. Dylika prof måste, för att vara

till gagn, företagas i en för deltagarne obekant terräng, de skulle kräfva

en ej obetydlig tid och ett ej ringa antal deltagare, och tydligen skulle

de också medföra ganska betydande kostnader. Och om från en fördelning

endast ett ringa fåtal anmälde sig till profvet, huru skulle då

förfaras? Det vore näppeligen lämpligt att låta aspiranterna pröfvas af

en annan fördelningschef tillsammans med aspiranterna från hans afdelning.

Dertill är, beträffande ledningen af detachement af flere vapenslag,

att märka att det är vid ytterst få mötesplatser, som mer än ett

vapenslag har sina öfningar, och icke mer än en garnisonsort, hvarest

trupper af alla vapen äro förlagda. Men Stockholms garnison kan ej

gerna tjena såsom öfnings- eller pröfningstrupp för alla officerare inom

armén, som önska majorsbefordran. Kompetensprof af större utsträckning

torde alltså vara förenade med alltför stora olägenheter, för att lämpa

sig att införas.

En ytterligare omständighet, som här bör framhållas, är att med

inrättande af kompetensprof skapas en ny klass af officerare, nemligen

sådana som ej ämna aflägga prof eller som misslyckats i profven. Tillsammans

med dem, som visserligen aflagt kompetensprofvet, men som

af andra skäl icke anses böra befordras, skulle tvifvelsutan vid hvarje

regemente komma att finnas ett ganska betydligt antal kaptener, som

icke kunna vänta någon befordran. Erfarenheten särskildt från österrikiska

armén gifver emellertid vid handen, att sådana officerare förlora

allt intresse för tjensten och att vederbörande regementschef söker att

så fort som möjligt blifva dem qvitt. Den utväg, som vanligen användes

i den österrikiska armén, nemligen att dessa officerare transporteras

till aflägset liggande garnisonsorter, kan emellertid icke komma till

användning inom vår armé, hvarest ingen kompaniofficer kan afskedas

eller transporteras mot sin vilja. På tal om förhållandena i den österrikiska

armén kan för öfrigt nämnas, att om, såsom en talare i Andra

Kammaren meddelat, de der införda kompetensprofven vid sin tillkomst

helsats med allmänt bifall, så lär numera, enligt uttalanden från senare

tider, i stället missbelåtenheten med profven vara allmän.

På grund af hvad nu anförts har utskottet, som icke kan förneka,

att klagomål från olika håll eu eller annan gång försports öfver en

skedd utnämning, dock icke funnit dessa klagomål vara hvarken så

Bill. till lliksd. Prat. 18!)7. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första Kammarens Tillllfulliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande A:o 14.

styrkta eller af den beskaffenhet, att utskottet deraf funnit inrättandet

af kompetensprof vara af behofvet påkalladt eller ändamålsenligt, i allt

fall ej i sådan män, att derigenom uppvägdes de olägenheter, som från

andra synpunkter otvifvelaktigt skulle vara med dem förenade, och

utskottet hemställer alltså

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens beslut.

Stockholm den 5 maj 1897.

På utskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB()LAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.