Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen.

1897-03-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1897:2, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

1

<

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 8 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändrad lydelse af § 30 regeringsformen.

Uti en till konstitutionsutskottet från Andra Kammaren hänvisad motion,

n:o 144, har herr C. J. Öberg föreslagit, att Riksdagen måtte till hyllande

för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad

lydelse af § 30 regeringsformen:

§ 30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarne tillsättas på sätt i

särskild lag derom är stadgadt.

Beträffande motiveringen inskränker sig motionären att hänvisa till

sin under förra årets riksdag i Andra Kammaren väckta motion, n:o 119,

angående ändring af ifrågavarande grundlagsparagraf, hvarjemte han åberopar

en af herr A. Y. Ljungman m. fl. vid utskottets deröfver afgifna utlåtande,

n:o 3, fogad reservation. Med anledning häraf går utskottet att lemna en

redogörelse öfver frågans behandling vid 1896 års riksdag.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 3 Sami. 2 Häft. (N:o 2).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Det af motionären då framlagda förslaget till ändring af § 30 regeringsformen

utvisar, att motionärens syfte — såsom lian ock då uttryckligen

tillkännagaf — är, att de regala pastoraten skola göras likstälda med de

konsistoriel]a i afseende på rätten att utse kyrkoherdar. Förslaget var af

följande lydelse:

§ 30.

Presterliga embeten och tjenster i församlingarna tillsättas genom val

af församlingarnas i kommunalt hänseende röstberättigade medlemmar på

det sätt och med de inskränkningar i församlingarnes rätt, som angifves

uti särskild lag, hvilken af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas.

Till stöd för detta förslag anförde motionären hufvudsakligen, att det

torde vara på tiden att afskaffa det nuvarande stadgandet i § 30 regeringsformen,

enligt hvilket Kong]. Maj:t egde att i de regala pastoraten, utan

afseende å församlingarnes uttalade önskan, utnämna kyrkoherdar, enär

berörda stadgande, i stället för att, såsom ursprungligen åsyftats, vara till

gagn för kyrka och stat, numera snarare verkade raka motsatsen; att bland

vår tids likställighetskraf i mångt och mycket frågan om de olika församlingarnas

likställighet torde vara en af dem, som särskildt förtjenade att

beaktas, och detta såväl för att betrygga kyrkans anseende och befästa

bandet, hvilket sammanhölie vår kyrkliga ordning, som för afvärjande af

missnöje; att den skada, som statskyrkan tillskyndades genom ett af

olämpliga kyrkliga valförhållanden framkalladt missnöje, vore af mer ingripande

betydelse, än mången torde föreställa sig; att, då Kongl. Maj:t

till kyrkoherdar i regala pastorat kunde utnämna hvilken kompetent person,

han dertill funne för godt, och detta äfven om församlingarne med den

dem medgifna rätt enhälligt kallat en annan, det syntes motionären, som

om detta regeringsformens stadgande innebure en orättvisa, hvilken det vore

alla skäl att ju förr dess hellre undanrödja, ty rättvisa och billighet syntes

fordra, att, då presterliga beställningar i regala pastorat skulle tillsättas,

äfven dessas församlingsbor, som sjelfva ju aflönade dessa sina tjenare,

borde ega bestämmande rätten i en för dem så vigtig angelägenhet som den

om val af själasörjare, af hvilka vals lyckliga utfall gifvetvis församlingsboma

hade största intresset; att föredömena från både de konsistoriel^

pastoraten och folkskoleväsendet ådagalade, att församlingarne icke missbrukat

den valrätt, som redan kommit dem till del; att erfarenheten visat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

3

och visade, huru nödvändigt det vore, att församlingarne egde denna rätt

att sjelfva utse sina prestman, för att förhållandet mellan själasörjaren och

hans församlingsbor skulle blifva godt och preglas af det ömsesidiga förtroende,

den aktning och kärlek, utan hvilka intet verkligt och beståndande

eller fruktbärande religiöst samlif kunde tänkas; att ett sådant förfaringssätt,

enligt hvilket personel’,* hvilka mera utmärkt sig i skolans än i kyrkans

tjenst, tilldelades goda pastorat, ofta kanske med förbigående af väl meriterade

prestman, icke längre syntes kunna godkännas, då det, enligt motionärens

åsigt, vore presterna, som skulle vara till för församlingarne, och icke församlingarne,

som skulle vara till för presterna; samt att någon skälig

grund icke heller borde kunna anföras för det nu rådande förhållandet eller

rättare missförhållandet, att af rikets församlingar blott de till konsistoriel!a

pastorat hörande skulle anses kompetenta att sjelfva utkora sina prestman,

medan andra, såsom de regala, hvilka i regeln vore de större, skulle anses

inkompetenta härtill.

Utskottet yttrade i sitt öfver motionen afgifna utlåtande:

»Sedan äldre tider hafva i vårt land församlingarne uti såväl regala

som konsistoriella pastorat haft sig tillerkänd rätten att, om än i olika grad,

öfva inflytande vid tillsättandet af kyrkoherdebefattningar inom församlingarne,

ett förhållande, hvilket är motsatt mot det, som är rådande i våra grannländer,

hvarest församlingarne icke ega rätt till ett sådant inflytande,

utan kyrkans öfverstyrelse är allena rådande i fråga om alla dylika befattningars

tillsättande. Den önskan, som hos oss någon gång sökt göra

sig gällande och som funnit sitt uttryck i nu förevarande motion, att församlingarnes

nuvarande rätt uti omförmälda hänseende skulle än ytterligare

utvidgas, synes utskottet icke vara berättigad. Utskottet kan nemligen

icke finna, att en sådan utvidgning skulle lända till församlingarnes,

kyrkans eller landets verkliga gagn. Motionären framhåller, att det, enligt

hans förmenande, torde verka till skada för kyrka och stat, att Konungen

begagnar sig af den genom ifrågavarande grundlagsstadgande honom

tillförsäkrade rätt att, såsom motionären uttrycker sig, genom förlänande

af presterliga embets- och tjenstebefattningar belöna män, som i ena

eller andra afseende! å den andliga odlingens fält, vare sig inom kyrkan

eller skolan, utmärkt sig för nit, redlighet och dugande förmåga. Rigtigheten

häraf torde dock med skäl kunna ifrågasättas redan deraf, att det

väl måste antagas, att personer, som på omförmälda sätt utmärkt sig, skola,

derest de vinna sådan anställning, som nu är i fråga, verka till kyrkans

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

och derigenom också till statens gagn; och detta antagande torde icke af

erfarenheten kunna jäfvas. Ifrågavarande grundlagsstadgande torde emellertid

icke, såsom motionären synes förmena, hafva tillkommit endast för att

bereda Kongl. Maj:t tillfälle att belöna förtjente män, utan grunden till

detsamma torde väl i främsta rummet hafva varit, att derigenom skulle

förefinnas en garanti för att inom kyrkan kuncfö blifva anstälde verkligt

dugande personer. En sådan garanti lär icke kunna finnas, om det är

uteslutande öfverlemnadt åt en tillfällig majoritet att bestämma hvem som

skall blifva en församlings lärare. Motionären synes antaga, att församlingarne

alltid använda den rätt de ega i afseende å kyrkoherdeval på ett

gagnande sätt, och att det endast är intresset för kyrkans och församlingar!]es

sanna val, som vid sådana val plägar vara det styrande motivet. Erfarenheten

torde emellertid hafva gifvit vid handen, att så icke alltid varit fallet,

utan att mången gång motiv kunnat göra sig gällande, som varit långt

ifrån öfverensstämmande med ett sant intresse för kyrkans bästa; och då

under sådana förhållanden ingen säkerhet finnes, att församlingarne träffa

det bästa valet, synes det, för betryggande af kyrkans anseende, vara lyckligast,

att Kongl. Maj:t har den rätt han för närvarande eger att tillföra

kyrkan dugande förmågor.

Såsom skäl för den ifrågasatta grundlagsändringen har vidare framhållits,

att det nu rådande förhållandet alstrade missnöje inom de regala

pastoraten. Utskottet håller dock före, att, om ock i ett eller annat fall

dylikt missnöje skulle hafva yppat sig, en sådan omständighet, som lika

lätt torde kunna inträffa i ett konsistorielt pastorat, då församlingen sjelf

kallat kyrkoherde, dock ingalunda berättigar till ett borttagande af Kong].

Maj:ts ifrågavarande rätt, hvartill väl i första hand torde såsom ett nödvändigt

vilkor böra förutsättas, att en allmännare önskan i sådant hänseende

gjort sig gällande hos invånarne i de regala pastoraten, något som emellertid

icke torde kunna sägas hafva varit fallet hittills.

Derest församlingarnas rätt i afseende på presterliga tjensters tillsättande

skulle utvidgas på sätt nu föreslagits, föreställer sig äfven utskottet, att

detta icke sällan skulle komma att medföra, att medlemmar af presterskapet

blefve utsatta för frestelse till lycksökeri och sträfvanden efter popularitet;

och dessutom skulle kanske ofta orättvisa kunna blifva begången, i det att

äldre förtjente prestman, som redligen arbetat i sin församlings tjenst men

icke kunna vinna någon röstpluralitet, skulle kunna blifva tillbakasätta och

aldrig komma till en välförtjent befordran, som nu kan beredas dem genom

den rätt, som är lagd i Kongl. Maj:ts hand. Denna rätt torde slutligen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

5

äfven vara af icke ringa betydelse såsom en välgörande motvigt mot ett

allt för mycket öfverhandtagande sektväsende inom kyrkan.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde utskottet, att

motionen icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vid ärendets behandling i kamrame förföll frågan, enär Första Kammaren

biföll utskottets hemställan, men Andra Kammaren, med afslag derå, biföll

eu af herr A. Y. Ljungman och sju andra ledamöter af Andra Kammaren

inom utskottet afgifven reservation, deruti de ansett, att utskottet bort med

anledning af motionen tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga det förslag till ändrad lydelse af § BO regeringsformen,

hvilket herr Öberg uti nu ifrågavarande motion oförändradt upptagit.

Såsom skäl för sitt förslag hade reservanterna anfört, att det torde

vara obestridligt, att ingen annan grund för pastoratens indelning i regala

och konsistoriella än en rent historisk kunde uppvisas, och att det ingalunda

kunde anses vare sig nödigt eller nyttigt, att en dylik indelning

funnes fastslagen i regeringsformen, så att derigenom, oafsedt den olika

rätt, som sålunda förlänats åt de skilda församlingarna, hinder lades i vägen

för sådan ändring af gällande »lag angående tillsättning åt presterliga

tjenster», som förutsatte eller skulle medföra likställighet församlingarne

emellan i afseende på samma tjensters tillsättande.

Då, såsom förut blifvit nämndt, syftet med ifrågavarande motion är

att göra de regala pastoraten likstälda med de konsistoriella i afseende på

rätten att utse kyrkoherdar, samt utskottet i denna fråga fortfarande hyser

samma åsigter, som utskottet uttalat i sitt här ofvan omförmälda, vid nästlidet

års riksdag afgifna utlåtande, n:o 3, får utskottet, under åberopande

af de i nämnda utlåtande anförda skäl, hemställa,

att herr Öbergs förevarande motion icke måtte

föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Bih. till Rilcsd. Frat. 1827. 3 Sami. 2 Raft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Reservationer:

af herr Ljungman; samt

af herrar friherre Barnekow, Boström, Byllensvärd, Johnsson, Sjöberg och

J. Andersson i Öhrstorp, hvilka anfört:

»Då vi, i likhet med motionären, finna det önskvärdt och för församlingslifvet

nyttigare, om Kongl. Maj:t ej egde rätt att, såsom nu är förhållandet

i vissa fall, utan afseende å församlingens uttalade önskan, tillsätta kyrkoherdar,

hvilka till och med kunna vara för samtliga församlingsmedlemmar

alldeles okända, och då vi dessutom, frånsedt denna vår uppfattning, finna

det lämpligare att bestämmelser, huru det skall tillgå vid tillsättande af

presterliga embeten, finnas återgifna i en särskild lag, än att desamma

skola vara i regeringsformen upptagna, så anse vi, det utskottet, i öfverensstämmelse

med motionen, bort tillstyrka Riksdagen att, till hyllande för

vidare grundlagsenlig behandling, antaga följande förslag till ändrad lydelse

af BO § regeringsformen:

Presterliga embeten och fenster i församlingarne

tillsättas på sätt i särskild lag derom är stadgadt.»

Herrar friherre Åkerhielm och C. A. Andersson från Malmö hafva begärt

få här antecknadt, att de ej öfvervarit ärendets slutliga behandling

inom utskottet.

STOCKHOLM, YICTOR PETTERSONS BOKTR., 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.