Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen.

1897-03-26 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1897:4, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1897, kl. 2 e. m.

Konstitututionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring af § 60 regeringsformen.

Uti en till utskottets behandling från Andra Kammaren hänvisad

motion, n:o 138, har herr O. Walter hemstält, att följande förslag till

ändrad lydelse af § 60 regeringsformen, första stycket, måtte af Riksdagen

antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

»Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, jernvägstrafikmedlen,

telegraf- och telefonmedlen, stämpelmedlen, bränvinstillverkningsmedlen

samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskildt såsom

bevillning sig åtager.»

Ett liknande förslag väcktes vid 1892 års riksdag i Andra Kammaren,

då herr E. Thermaenius uti motion n:o 151 föreslog, att Riksdagen

måtte för sin del besluta sådan ändring af § 60 regeringsformen,

att till bevillningar komme att räknas jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen.

I häröfver afgifvet utlåtande, n:o 5, hemstälde 1892 års konstitutionsutskott,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Första Kammaren biföll denna utskottets hemställan, hvaremot Andra

Kammaren biföll, hvad sju reservanter inom utskottet från Andra Kammaren

hemstält i en vid utskottets utlåtande fogad reservation.

Bih. till Rilcsd. Prot. 18.97. 3 Sami. 4 Höft. (N:o 4)

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

Denna reservation motiverades sålunda:

Då så väl jernvägstrafik- som telegraf- och telefonmedlen obestridligen

vore af samma statsekonomiska natur som postmedlen, då följaktligen

förstnämnda statsinkomster och skattetitlar otvifvelaktigt, i fall

de inrättningar, som gifvit upphof till desamma, vid tiden för nu gällande

regeringsforms antagande funnits till, i likhet med postmedlen

såsom arter af bevillning blifvit upptagna under 60 § regeringsformen,

då vidare fortfarande uraktlåtenhet att inordna merbemälda statsinkomster

med deras växande betydelse under skyddet af nyssnämnda

paragraf och således deras fortsatta undandragande Riksdagens magtsfer

ej synts stå väl tillsammans med den 57 § regeringsformen (om svenska

folkets urgamla rätt att sig beskatta genom Riksdagen allena) och detta

ej minst med hänsyn till inkomsten af statsbanorna, för hvilkas åstadkommande

nationen iklädt sig en skuld af hundratals millioner kronor,

hade reservanterna ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen

med anledning af motionen till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling

måtte antaga ett af reservanterna framlagdt förslag till ändrad

lydelse af § 60 regeringsformen.

Det är detta förslag, hvilket motionären i nu förevarande motion

upptagit såsom sitt eget.

Motionären förklarar, att han till alla delar ansluter sig till ofvanstående,

af reservanterna 1892 begagnade motivering, hvarutöfver icke

mycket torde behöfva tilläggas. Visserligen, fortsätter motionären, kunde

ännu mycket nog vara att säga rörande dess särskilda delar och särskild!,

med afseende å jernvägsstaten, der under årens lopp så många missbruk hunnit

inrota sig i följd af dess undantagande från Riksdagens kontroll. Men

det lönade icke stort mödan att orda vidlyftigt om så djupgående principiella

olikheter som dem, hvilka 1892 framträdde å ena sidan uti motionärens

och reservanternas uppfattning af jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen

såsom varande af bevillningars natur, och å andra sidan utskottsflertalets

uppfattning af dem såsom ordinarie statsinkomster. Vi stode här inför

en grundväsentlig olikhet i statsrättslig åskådning, som under vissa förhållanden

kunde mynna ut i en ganska allvarsam konstitutionel konflikt.

Det utlåtande, konstitutionsutskottet afgaf i frågan vid 1892 års

riksdag, var hvad motiveringen angår af följande lydelse:

»Af den i § 59 regeringsformen gifna föreskrift, att Konungen i

sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof skall

för Riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar

fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra, fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 4.

3

går, att bevillningarna till sin natur äro extra ordinarie inkomster, som

Riksdagen år efter annat åtager sig att tillföra statsverket till fyllande

af de statsutgifter för följande år, hvilka ej kunna bestridas genom de

ordinarie inkomsterna. Häraf lärer med nödvändighet följa, att, då de

af staten inrättade kommunikationsanstalterna tillkommit i ändamål att

befordra landets ekonomiska och andliga utveckling, men icke till fyllande

af ett visst statsverkets behof af inkomster, de från nämnda inrättningar

till statsverket inflytande inkomster, hvilka sålunda i första

hand äro afsedda att betacka de för detta statsändamåls vinnande erforderliga

kostnader, icke begreppsenligt äro af bevillnings natur. Att

detta oaktadt 1809 års grundlagsstiftare i § 60 regeringsformen upptagit

postmedlen bland bevillningarna, är ett faktum, som icke förringar

rigtigheten af den uttalade slutledningen, men om en gång postmedlen

af skal, som numera i fråga om öfriga kommunikationsanstalter svårligen

kunna göras gällande, kommit att upptagas bland bevillningarna,

så lärer deraf icke kunna hemtas något giltigt stöd för en åsigt att till

dessa hänföra äfven inkomsterna af de öfriga kommunikationsanstalterna.

Oegentligheten af en sådan anordning framträder med särskild styrka,

om och då de ifrågavarande inrättningarna omsider lemna en behållen

inkomst, som tillförlitligen låter sig för hvarje år beräknas, ty just på

grund af deras egenskap att vara på förhand gifna, torde dessa inkomster

i sjelfva verket alltid komma att vid statsregleringens uppgörande beräknas

såsom ordinarie inkomster.

Af jernvägs-, telegraf- och telefonmedlens likhet med postmedlen

kan sålunda, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, motionären icke hemta

något giltigt stöd för sitt förslag om de förras inordnande bland bevillningarna;

tvärtom borde, derest en blott formel oegentlighet i grundlagen

utgjorde tillräckligt skäl för en ändring, gående ut på att rätta

denna oegentlighet, ändringen gå i den rigtning, att postmedlen uteslötes

från bevillningarna. Men lika litet som det till vidtagande af

en sådan åtgärd för närvarande finnes någon anledning, lika litet lärer

något verkligt skäl kunna anföras, hvarför det för Riksdagen skulle vara

önskligt, att jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen inordnades bland bevillningarna.

Skulle Riksdagen någon gång finna såväl det allmännas

som inrättningarnas bästa fordra, att en förändring vidtoges i afseende

på det sätt, hvarpå jernvägstrafiken samt telegraf- och telefonväsendet

handhafves, lärer en af Riksdagen till Kongl. Maj:t härom gjord framställning

otvifvelaktigt vara tillräcklig att i detta hänseende åstadkomma

nödig rättelse.

Hvad särskilt jernvägsmedlen angår, skulle dessa medels öfver
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

flyttande till bevillningarna medföra, att, derest något verkligt resultat

af en sådan öfverflyttning skulle komma till stånd, Riksdagen finge för

hvarje år beräkna såväl inkomsterna af trafiken som ock utgifterna för

dess drift och underhåll. I afseende härå förekommer emellertid, att

Riksdagen, i enlighet med hvad en år 1876 på Riksdagens begäran i

ändamål att företaga viss granskning af styrelsens för statens jernvägstrafik

förvaltning tillsatt komité i afgifvet betänkande yttrat, i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 22 maj 1877 framhållit oegentligheten deraf, att

uti riksstaten upptoges såväl bruttoinkomsterna af jernvägstrafiken som

utgifterna för dess drift och underhåll. Jernvägstrafiken syntes nemligen

böra betraktas såsom en utom statsförvaltningen stående industri, hvars omkostnader

icke lämpligen borde, på sätt då egde rum, år efter år skenbart

stegra statsutgifterna; och vore det derför vida lämpligare, om, med

iakttagande deraf, att arfvodestaten för trafikpersonalen hädanefter såsom

dittills blefve af Kongl. Maj:t och Riksdagen reglerad, i riksstaten allenast

intoges den behållna inkomst, som staten kunde för året af jernvägstrafiken

påräkna, dervid föregående års nettovinst kunde läggas till

grund för beräkningen*

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse föreslog Kongl. Maj:t i

sin till 1878 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof aflåtna

proposition, att frågor om förändring i gällande, af Kongl. Maj:t

och Riksdagen gemensamt antagna grunder för aflöning åt embets- och

tjensteman samt betjente vid statens jernvägstrafik skulle fortfarande

underställas Riksdagens pröfning, men att bland anslagen under sjette

hufvudtiteln icke vidare skulle upptagas och beräknas det för statens

jernvägstrafik erforderliga belopp. Detta Kongl. Maj:ts förslag blef af

Riksdagens båda kamrar utan diskussion antaget; och har på grund

häraf alltsedan år 1878 de i statsregleringen upptagna inkomster utaf

jernvägstrafiken utgjorts af skilnaden mellan de beräknade bruttoinkomsterna

och bruttoutgifterna.

Långt ifrån således, att, såsom motionären antager, det nu bestående

sättet för jernvägsmedlens upptagande i statsregleringen skulle uppvisa

en genom uraktlåtenhet uppkommen oegentlighet, som under en lång

följd af år vunnit ett visst burskap, har, på Riksdagens eget initiativ

och efter sorgfällig granskning, en reglering för ej lång tid sedan egt

rum af de förhållanden, i hvilka motionären nu vill åstadkomma en förändring.

Något skäl till frångående af hvad Riksdagen år 1878 beslutit

har af motionären ej anförts; och, hvad telegraf- och telefonmedlen beträffar,

synes det visserligen utskottet rigtigt, att, i händelse en sammanslagning

af post- och telegrafverken framdeles kommer till stånd,

s. 5 Kontrollera mot PDF

I

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4. 5

dessa medel i riksstaten upptagas under samma rubrik som postmedlen,

men det kan, enligt hvad ofvan anförts, med skäl sättas i fråga, huruvida

icke i sådant fall postmedlen borde upphöra att räknas till bevillningar.

»

Utskottet delar i allo den uppfattning af föreliggande fråga, som

sålunda uttalats af 1892 års konstitutionsutskott.

Hvad häremot i motionen yttrats, synes utskottet ej förringa de

skäl, som i utlåtandet blifvit anförda emot den ifrågasatta grundlagsändringen,

och torde ej vara af beskaffenhet att påkalla något bemötande

i andra punkter än dera, som beröras genom följande tillägg,

hvilket utskottet funnit sig böra göra till det af 1892 års konstitutionsutskott

i frågan afgifna yttrande.

Utskottet anser sig nemligen först böra erinra, att, fastän, från

ekonomisk synpunkt sedt, postmedlen, å ena, samt jernvägstrafikmedlen,

telegraf- och telefonmedlen, å andra sidan, med hvarandra förete likhet,

desamma i statsrättsligt afseende äro hvarandra så till vida olika,

att poströrelsen alltid ansetts utgöra ett statsmonopol, enär staten

ensam egt och eger utöfva densamma, under det att deremot statens

jernvägar, telegraf och telefon, särskildt de förstnämnda, hafva att uthärda

stor konkurrens med enskilda dylika anläggningar. Ur dessa

förhållanden kan man härleda den skilda ställning, ifrågavarande medel

kommit att intaga såsom å ena sidan extra ordinarie och å andra sidan

ordinarie statsinkomster. Skälet, hvarför postmedlen i 1809 års regeringsform

hänfördes till bevillningarna, torde nemligen vara att söka just i

poströrelsens egenskap af statsmonopol, som synes hafva föranledt,

att den kommit att betraktas uteslutande såsom en statens inkomstkälla,

hvilken kunde regleras utan hänsyn till andra omständigheter än

lämpligheten i och för sig af större eller mindre afgifter. Detta skäl

att frångå den allmänna regeln, nemligen att afgifter, hvilka till statsverket

ingå såsom ersättning för frivilligt begagnande af statens inrättningar,

icke kunna anses vara af bevillnings natur, finnes, såsom

nyss nämndes, icke att åberopa beträffande jernvägstrafik-, telegraf- och

telefonmedlen. Den konkurrens, staten på detta område har att uthärda

med enskilda, medför för öfrigt, att de statens inrättningar, hvaraf dessa

inkomster härflyta, böra skötas i väsentlig mån ur affärssynpunkt. Och

tydligt är ju, att förvaltningen af en inrättning, der tillgodoseende af

affärsintressen spelar så stor roll, som särskildt är fallet beträffande

statens jernvägar, ej kan på ett ändamålsenligt sätt handhafvas, om den

bindes genom taxor, faststälda under bevillningens form.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

Men lika litet som man således af en föregifven analogi med postmedlen

kan hemta stöd för järnvägstrafik-, telegraf- och telefonraedlens

öfverförande till bevillningarna, lika litet torde man vid frågans bedömande

ur praktisk synpunkt finna en dylik förändring lämplig. Då

det nemligen ej kan anses medföra några praktiska svårigheter att under

bevillningens form fastställa de allmänna portosatserna för postbefordran,

torde det deremot blifva särdeles olämpligt och för Riksdagen i höggrad

betungande, om till densamma öfverlemnades beslutanderätten

angående den mångfald af detaljfrågor, som, särskilt genom jernvägstrafikmedlens,

men äfven genom telegraf- och telefonmedlens öfverflyttning

till bevillningarna skulle falla inom området af Riksdagens bestämmande.

Ett öfverlemnande till Riksdagen af beslutanderätten i dessa

frågor skulle ju medföra, att besluten kunde utfalla olika vid nära på

hvarandra följande riksdagar, och till och med under samma riksdag

skulle beträffande särskilda punkter af en föreliggande fråga olikartade

beslut kunna komma att fattas, exempelvis genom en tillfällig förskjutning

af rösterna, då anhängarne af två olika åsigter vore ungefär

jemnstarka. Den brist på enhet, som dylika olikartade beslut korame

att medföra, skulle på ifrågavarande statsinrättningars verksamhet utöfva

en högst menlig och för uppnåendet af det med dem afsedda ändamålet

rent af farlig inverkan, då man måste, särskildt med afseende å jernvägstaxorna,

uppställa en oeftergiflig fordran på systematiska och konseqventa

bestämmelser.

Till de olägenheter, som sålunda skulle uppkomma genom öfverlemnande

åt Riksdagen af beslutandet i dessa frågor, komme dessutom

den omständigheten, att en mängd af dessa beslut antagligen måste

fattas genom gemensam votering.

Utskottet får alltså, under åberopande dels af ofvan intagna yttrande

utaf 1892 års konstitutionsutskott, dels af hvad utskottet för egen

del nu anfört, hemställa,

att herr Walters förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

7

Reservationer:

af herrar Boström, Dahn och Vahlin;

af herr friherre Barnekow emot utskottets motivering; samt

af herrar Ljungman och Alin beträffande vissa delar af motiveringen.

Herr Johnsson har begärt få här antecknadt, att han ej deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.