Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af värkt motion om ändring af § 89 regeringsformen. Lagstiftande magten tillkommer enligt vår nu gällande statsförfattning dels Konungen och Riksdagen gemensamt dels Konungen ensam.

1897-03-30 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1897:5, Utlåtande, i anledning af värkt motion om ändring af § 89 regeringsformen. Lagstiftande magten tillkommer enligt vår nu gällande statsförfattning dels Konungen och Riksdagen gemensamt dels Konungen ensam.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o tf.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1897, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af värkt motion om

ändring af § 89 regeringsformen.

Lagstiftande magten tillkommer enligt vår nu gällande statsförfattning

dels Konungen och Riksdagen gemensamt dels Konungen

ensam.

Förutom grundlagarne stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt

dels, enligt § 87 regeringsformen, allmän civil- och kriminallag,

kriminallag för krigsmagten samt kyrkolag, dels ock, jemlikt uttryckliga

bestämmelser i olika grundlagsbud, åtskilliga andra lagar. Den så kallade

ekonomiska och administrativa lagstiftningen ligger deremot uteslutande

i Konungens hand, utan annan medverkan från Riksdagens

sida än rättigheten att petitionera, så vidt ej Konungen vill åt Riksdagen

öfverlemna att med honom deltaga i stiftandet af någon viss

till detta område hörande författning. Det heter nemligen i regeringsformens

89 §:

»Uti Riksdagens Kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring

och upphäfvande af lagar och författningar, som rikets allmänna

hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för

allmänna inrättningar af alla slag. Riksdagen ege dock icke magt att

i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar,

att hos Konungen anmälas, och hvarå Konungen, sedan Statsrådet der
Bih.

till Riksd. Prof. 1897. .? Sand. 9 träff. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

öfver blifvit hördt, göre det afseende Han för riket nyttigt finner. Vill

Konungen åt Riksdagen öfverlemna att gemensamt med Honom något

afgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares dermed, på det

sätt, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgadt.»

Detta stadgande motiverade 1809 års konstitutionsutskott sålunda:

»Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den styrande magten,

hvars enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödiga

för att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem

till öfverensstämmelse med de öfriga delarne och med det hela.

Likväl är det Riksens Ständer förbehållet att yttra anmärkningar mot

allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om förändringar deruti,

på hvilka, då de äro väl grundade och af allmänna tänkesättet

understödda, en regering icke lärer kunna länge uppskjuta att göra

afseende. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande

magtens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.»

Vid åtskilliga tillfällen efter nu gällande riksdagsordnings införande,

nemligen åren 1867, 1869, 1884, 1885, 1886 och 1889, hafva inom

Riksdagen förslag blifvit väckta, hvilka åsyftat vare sig en närmare

begränsning eller upphäfvande af Konungens ekonomiska lagstiftningsmagt.

Alla förslag i detta syfte hafva emellertid blifvit afstyrkta af

konstitutionsutskottet och intet af dem har vunnit bifall i kamrarne.

Frågan om tillerkännande åt Riksdagen af befogenhet att taga

del i den ekonomiska och administrativa lagstiftningen har innevarande

år upptagits af herr O. Walter, hvilken uti en från Andra Kammaren

till utskottet hänvisad motion, n:o 140, i detta afseende hufvudsakligen

anfört:

Riksdagens magt öfver denna vigtiga gren af lagstiftningen vore

i vårt land mera begränsad, än fallet torde vara inom ett flertal konstitutionelt

styrda länder. Skälet dertill kunde ej gerna sökas i en mindre

grad af kompetens hos den svenska Riksdagen att bedöma dylika frågor,

än andra länders författningar ansett sig kunna tillmäta deras

representativa församlingar. Ett för sin tid tungt vägande skäl för

grundlagens stiftare att lemna denna del åt konungamagten oinskränkt

torde varit deras välgrundade önskan att undanrödja hvarje tvistefrö,

som kunde fördröja det snara antagandet af en fri författning, hvilket

de år 1809 rådande svåra förhållandena gjorde särskilt trängande.

Huru rigtigt detta än varit under nämnda förhållanden, borde det lik
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

3

väl icke utgjort giltig anledning att, sedan lugnare tider återkommit,

till ett obestämdt fjerran undanskjuta lösningen af vare sig denna eller

andra vigtiga grundlagsfrågor. Så hade likväl skett, och Konungens

magt att, om han så för godt funne, utan Riksdagens hörande, lagstifta

i ekonomiska frågor, stode ännu, efter snart tre mansåldrar, oförändrad

qvar. Ett hinder mot ett fullständigt likställande af den ekonomiska

och den civila lagstiftningsmagten kunde anses ligga deri, att i fråga

om den förra gränserna kunde blifva svåra att uppdraga mellan den

lagstiftande och den verkställande magtens olika områden. Detta hade

äfven grundlagens stiftare åsyftat, då de framhållit, hurusom de sökt

att förekomma den lagstiftande magtens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.

Svårigheten att vid en förändring så formulera ett

nytt grundlagsstadgande, att dylikt intrång undvekes, torde äfven hafva

medverkat dertill, att 89 § regeringsformen ännu i dag kunnat bibehållas

vid sin ursprungliga lydelse. Äfven kunde en viss grad af giltighet

tillmätas det inkast, att Riksdagen, om den skulle med regeringen

dela den ekonomiska lagstiftningsmagten, lätteligen kunde frestas

att fördjupa sig i allehanda detaljfrågor, som bättre lämpade sig för

regeringens behandling, men som nu kunde i onödigt hög grad taga

Riksdagens tid och uppmärksamhet i anspråk till förfång för andra och

vigtigare ärenden. Härvid torde dock böra anmärkas, att faran ej vore

större för att Riksdagen skulle allt för mycket fördjupa sig i detaljerna

af t. ex eu jernvägstaxa, än för närvarande vore fallet med tulltaxan eller

något annat under Riksdagens handläggning hörande aktstycke.

Det gåfves dock ett sätt att trygga Riksdagens behöriga inflytande

på den ekonomiska lagstiftningen, utan att intrång på den verkställande

magtens område dermed vore att befara och utan att Riksdagen i följd

dermed skulle löpa fara att öfverhopas med tidsödande småärenden.

Detta skulle nemligen kunna ske på det sätt, att den inom öfriga lagstiftningsområden

stadgade ordningen omkastades, så att Konungen fortfarande

som hittills hade att utfärda lagar och förordningar rörande

ekonomiska mål, men Riksdagens stadfästelse erfordrades, för att de

skulle vinna laga kraft. Till stöd för en dylik anordning kunde åtskilliga

ganska goda skäl anföras. Sättet för dylika författningars utfärdande

blefve detsamma som förut, och Riksdagen hade att i hittills öflig form

framföra sina anmärkningar om allmänna ekonomiska anstalter samt

önskningar om förändringar deruti. Men dessa anmärkningar och önskningar

måste enligt sakens natur väga vida tyngre än förut, sedan

regeringen förlorat all magt att Riksdagen ohörd och på egen hand

genomföra sina afvikande önskningar, mot hvilka Riksdagen när som

s. 4 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

4

helst kunde utöfva sin vetorätt, öfver hufvud ville det synas, som om

all nödig trygghet för Riksdagens behöriga inflytande pa ekonomiska

lagstiftningsärenden vore härmed förvärfvad. 1 sak torde skilnaden

blifva ringa eller ingen mellan Riksdagens förmåga att låta sitt inflytande

gälla, om en dylik ordning infördes eller om ekonomiska mål

underlades gemensam lagstiftning af Konung och Riksdag, på sätt 87 §

regeringsformen stadgade. Deremot vore Riksdagen så mycket säkrare

befriad från tyngande småärenden, som dess nya veto mot ekonomiska

lagar och författningar, i likhet med det nuvarande kungliga vetot i

fråga om den allmänna lagstiftningen, icke innebure någon rätt att

vidtaga ändringar i den andra statsmagtens beslut. Så vidt motionären

kunde finna, skulle denna anordning medföra samma fördelar som den

ekonomiska lagstiftningens formliga likställande med den civila, på

samma gång olägenheterna deraf undvekes. En olägenhet af den nuvarande

ordningen stode dock i viss mån qvar. Medan den ekonomiska

lagstiftningens likställighet med den civila kunde träda den veikställande

magtens område för nära, så skulle tillerkännandet af vetorätt åt Riksdagen

i ekonomiska frågor icke minska den redan nu befintliga svårigheten

att uppdraga en gräns mellan de fortfarande, ehuru i mindre

grad, åtskilda civila och ekonomiska lagstiftningsområdena. Denna

olägenhet skulle dock naturligen minskas, i samma mån Riksdagens

inflytande inom sistnämnda område af sig sjelft ökades. Men om den

nuvarande ordningen qvarstode, vunne nämnda olägenhet en ökad betydelse,

som med hvarje år allt mera antoge karakteren af en faia för

Riksdagens rättmätiga inflytande på allmänna ärenden. Svårigheten ^att

uppdraga en fast gräns för den ekonomiska lagstiftningens område

innebure nemligen en ständigt verkande frestelse för regeringsmagten

att på Riksdagens bekostnad utvidga det område, som folie inom denna

gräns. År ©ftor år mdrogos sålunda allt Höra ärsndon undsr don

ekonomiska lagstiftningen, och det ofta nog på skäl af minst sagdt

tvifvelaktig giltighet. Det sade sig sjelft, att denna frestelse skulle i

hög grad försvagas, om ej rent af bortfalla, i fall regeringsmagten

insåge, att den genom en dylik utsträckning af sin befogenhet icke

vunne en nämnvärd utvidgning af sin magt.

Då den ifrågasatta förändringen afsåge, att hithörande lagar och

författningar icke kunde vinna laga kraft, förrän de af Riksdagen antagits,

torde härmed böra följa en föreskrift om rätt för Konungen att

vid trängande fall mellan riksdagarne utfärda förordningar med provisorisk

giltighet, der tiden ej medgåfve uppskof. Då deras giltighet

i alla fall upphörde, om Riksdagen vägrade sin stadfästelse, syntes häi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5-

5

igenom ingen fara för magtmissbruk från regeringens sida kunna

uppstå.

Med anledning af hvad i motionen anförts har motionären föreslagit,

att Riksdagen ville förklara till vidare grundlagsenlig behandling

hvilande följande förslag till ändrad lydelse af § 89 regeringsformen:

»Uti Riksdagens kamrar — — — nyttigt finner. Hvad Konungen

rörande sådana mål eljest förordnar skall ofördröjligen, för att ernå gällande

kraft, underställas Riksdagens pröfning, och skall då af Riksdagen i oförändradt

skick antagas eller förkastas. Uti synnerligen trängande fall må dock dylika

förordningar, då de mellan riksdagarne utfärdas, tills vidare träda i kraft,

intill dess Riksdagen hunnit liöras, men upphöra genast att gälla, om Riksdagen

vägrar sin stadfästelse■ Vill Konungen — — — stadgadt.»

Såsom motionären rigtigt anför, kan visserligen gränsen mellan

de lagar, som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt, samt

dem, hvilka stiftas af Konungen ensam, icke sägas vara noggrant och

säkert bestämd. Så gifva hvarken 87 och 89 §§ regeringsformen eller de

för dessa lagrum anförda motiv säker ledning för uppdragande af en otvetydig

gräns emellan civil- och kriminallag å ena samt ekonomisk och administrativ

förordning å andra sidan. Men bestämmelserna i § 87 regeringsformen

angifva dock tydligen en viss negativ begränsning af

den Konungens lagstiftningsrätt, som i § 89 regeringsformen omförmäles.

Och vid de tillfällen, då denna fråga förut varit föremål för behandling,

hafva ytterligare vägledande utredningar lemnats, såsom af

lagkomiten i motiven till dess 1815 framlagda förslag till byggningabalk

samt af konstitutionsutskottet dels vid 1847—1848 års riksdag i

dess memorial n:o 4 dels vid 1867 års riksdag i dess betänkande n:o

14 dels ock vid 1869 års riksdag i dess betänkande n:o 13.

I dessa uttalanden äro många goda anvisningar gifna rörande

begränsningen af området lör den ekonomiska och administrativa lagstiftningen,

om man än icke lyckats teoretiskt fastställa någon oomtvistad

gräns för denna lagstiftningsrätt. Genom tillämpning af slutpunkten

i § 89 regeringsformen, genom det närmare klargörande af

omfattningen af 87 paragrafens lagområde, som vid det fortgående lagstiftningsarbetet

vinnes och som garanteras genom högsta domstolens

pröfning, samt genom tillkomsten af uttryckliga grundlagsbud, som

göra^ särskilda författningar till föremål för Konungens och Riksdagens

samlälda lagstiftning, blifva också för hvarje år bestämdare gränser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

för det Konungen ensam förbehållna lagstiftningsområde faststälda.

Och om man ser saken från den synpunkten, att man önskar uppdraga

trängre gränser för denna Konungens lagstiftningsrätt, så angifves den

rätta vägen för frågans lösning i denna rigtning genom sista punkten

af § 89 regeringsformen, der det heter: »Vill Konungen åt Riksdagen

öfverlemna att. gemensamt med Honom något afgöra, som rikets allmänna

styrelse rörer, då förfares dermed, på det sätt, som angående

lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgadt». Af detta stadgande blir det en

naturlig följd, att Konungen åt Riksdagen öfverlemna!- att gemensamt

med Konungen lagstifta i en mängd fall, som ligga inom gränsområdena.

Och Riksdagens konstitutionella magt på de skilda områden

för offentlig verksamhet, som bestämmas af ekonomiska synpunkter,

är uppenbarligen så stark, att Riksdagen tid efter annan vidgar det

gemensamma lagstiftningsområdet på bekostnad af Konungens lagstiftningsmagt.

Denna förskjutning till Riksdagens förmån ådagalägges

tydligen af den konstitutionella utvecklingen. Och för öfrigt är uppenbart,

att Konungen äfven å det område, der hans ekonomiska och administrativa

lagstiftningsrätt upprätthålles, tager allt mer och mer hänsyn

till Riksdagens önskningar och uttalade meningar. Praktiskt sedt

blir sålunda enligt utskottets mening en grundlagsförändring af den

art, som motionärens förslag innebär, för hvarje år allt mera obehöflig.

Men utskottet anser äfven, att den af motionären föreslagna

ändringen skulle blifva rent af skadlig. Ty först och främst tages

dervid alls icke någon hänsyn dertill, att i den ekonomiska och administrativa

lagstiftning, hvarom nu i § 89 regeringsformen talas, jemväl

ingår en rätt att utfärda rena förvaltningsförordningar, reglementen

och dylikt, som alltid måste tillkomma förvaltningsmyndigheten.

Genom motionärens förslag skulle ock mycket svårare tvister

och konflikter kunna komma att uppstå än nu, då en långvarig konstitutionel

praxis reglerar förhållandena.

Vidare medför motionärens förslag om Riksdagens veto i ekonomiska

och administrativa lagstiftningsfrågor införande i vår offentliga rätt af

befogenhet för Konungen att i synnerligen trängande fall provisoriskt

lagstifta i hithörande ämnen. Och en dylik reform är allt utom önsklig.

De exempel, man från främmande länder har på användande af eu

provisorisk lagstiftningsmagt, torde nemligen alldeles tillräckligt ådagalägga,

hvilka svårigheter vid tillämpningen deraf kunna uppstå. Och

förhållandena i Sverige under frihetstiden, då Konungens rätt beträffande

nu ifrågavarande lagstiftningsområde var provisorisk, mana ej till

ett återinförande af eu dylik ordning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

7

Slutligen torde emot det framlagda förslaget böra anmärkas, att

det deri förekommande uttrycket »synnerligen trängande fall» uppenbarligen

kan gifva anledning till tvister och stridigheter, enär innebörden

af detta uttryck ej blifvit på något sätt antydd.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet

hemställa,

att herr Walters förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1897.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

Reservationer:

af herr Johnsson, som anfört:

»Motionärens förslag till ändring af 89 § regeringsformen har jag,

i likhet med utskottet, ej kunnat oförändradt tillstyrka, enär det är att

befara att en provisorisk lagstiftningsmagt — obehöflig då Riksdagen

årligen sammanträder — kunde medföra olägenheter af vidt gående art

och vara egnad att framkalla tvister emellan Kongl. Maj:t och Riksdagen;

och då beslut af rent administrativ art möjligen kunde, enligt

motionärens förslag, innefattas i Riksdagens vetorätt, lärer det äfven

af detta skäl ej vara tillrådligt att antaga förslaget.

Men då utskottet medgifver, att gränsen mellan de lagar, som

stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt, samt de, hvilka stiftas

af Konungen ensam, »icke är noggrant och säkert bestämd», enär

hvarken 87 och 89 §§ regeringsformen eller de för dessa lagrum anförda

motiv gifva säker ledning för en otvetydig gräns emellan civiloch

kriminallag å ena, samt ekonomisk och administrativ förordning å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

andra sidan, så har jag ansett, att utskottet ej bort undandraga sig att

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 89 § regeringsformen,

hvarigenom gränserna för Konungens administrativa lagstiftningsmagt

blifvit mer noggrant bestämda.

Utskottets åsigt att bestämmelserna i 87 § regeringsformen skulle

angifva en viss negativ begränsning af den Konungens lagstiftningsrätt,

som i 89 § regeringsformen omförmäles, samt att vid de tillfällen, då

denna fråga förut varit föremål för behandling, vägledande utredningar

lemnats och många goda anvisningar gifvits rörande begränsningen af

området för den ekonomiska och administrativa lagstiftningen, kan jag

icke för min del godkänna. Väl har Riksdagens konstitutionsutskott

vid ett och annat tillfälle sökt häfda Riksdagens rätt att deltaga i

stiftandet af sådana lagar, som, om ock delvis af administrativ beskaffenhet,

inrymma sådana ekonomiska frågor, som i mer eller mindre

grad innefatta bestämmelser om afgifter och skatter; att det tillhör den

lagstiftande magten att medlande uppträda i alla de fall, der allmänna

garantier för rätt måste bestämmas; att den enskilda borgerliga rätten

lika naturligt har sin plats uti civilrätten som de rättsnormer, till hvilkas

befästande de äro gifna, måste i mer eller mindre grad ingå i hvarje

civil lag; samt att, då lagstiftningsmagten, enligt grundlagarne, är på

olika sätt organiserad för civilrätten och den administrativa rätten, ensamt

dessa grunder böra vara afgörande för behörigheten af dess stiftande,

och att, der ett lagförslag berör det enskilda borgerliga lifvets rätt, är

det den civila lagstiftningsmagten, som handlägger frågan, äfven om

den innefattade allmänna föreskrifter af ekonomisk eller administrativ

natur, då deremot rent administrativa ärenden falla under den ekonomiska

lagstiftningsmagtens befogenhet. Men att dessa grundsatser icke vunnit

erkännande, derom vittnar en stor mängd fall, der den ekonomiska lagstiftningen

gjort intrång på både den civila och kriminallagstiftningens

område, det senare till den grad att, ofta å godtyckliga grunder, utfärdade

författningar kunna ålägga höga böter och fängelse; och hvad

angår beskattningsområdet behöfver jag ej erinra om de ofta återkommande

fall, der genom administrativa förordningar Riksdagens beskattningsrätt

ej blifvit vederbörligen beaktad.

Nuvarande lydelse af 89 § regeringsformen är ock egnad att inbjuda

till en sådan öfverträdelse. Bestämmelserna i 57, 60 och 73 §§

regeringsformen, att svenska folkets beskattningsrätt utöfvas af Riksdagen

allena, hafva under förment stöd af Konungens i 89 § regeringsformen

faststälda administrativa lagstiftningsmagt utöfvats i en om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5. 9

fattning, som är långt större än som är önskvärdt och för landet

gagneligt.

Utskottets uttalande, att Riksdagen af förhållanden, som bestämmas

af ekonomiska synpunkter, skulle kunna vidga det gemensamma lagstiftningsområdet

»på bekostnad af Konungens lagstiftningsmagt», synes

mig i hög grad betänkligt. Ett godt samarbete emellan Konungen och

Riksdagen främjar förvisso statens väl, och att fullt tydligt affattade

konstitutionella bestämmelser angående de båda statsmagternas befogenhet,

äro egnade att förverkliga detta mål, derom borde väl ej råda mer

än en mening.

Af dessa skäl och då frågan om ändring i 89 § regeringsformen

i nu angifvet syfte otvifvelaktigt förtjenar att af representationen allvarligen

öfvervägas, så har jag inom utskottet yrkat, att utskottet

skulle företaga en sådan omarbetning af 89 § regeringsformen, att ett,

så vidt möjligt, tillfredsställande förslag till ändring af ifrågavarande

grundlagsparagraf kunde för Riksdagen framläggas»; samt

af herr Ljungman beträffande utskottets motivering.

Herrar Dahn, Vahlin och G. A. Andersson från Malmö hafva begärt

få här antecknadt, att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 3 Sami. 5 ljuft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.