Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o C

1897-04-02 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1897:6, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o C

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o C.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1897, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

införande af bestämmelse, att ledamot af statsrådet ej

må vara riksdagsman, samt vidtagande af häraf föranledda

ändringar i grundlagarne.

_ Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 155, hvilken

blifvit hänvisad till konstitutionsutskottet, har herr Ola Persson i Rinkaby

hemstält, »att Riksdagen måtte besluta sådana ändringar i gällande

grundlagar, att statsråd icke tillika får vara riksdagsman)),

dill stöd för denna hemställan har motionären anfört:

Förnekas kunde ju icke, att ofta regering och Riksdag komme att

sta emot hvarandra såsom bevakande motsatta eller åtminstone i viss

man skilda intressen. Äfven om regeringen på det hela befunne sig i

samklang med Riksdagen, så uppstode allt som oftast frågor af än mindre,

än större betydelse, uti hvilka konungamagten och folkmagten egde olika

ståndpunkter och intressen att bevaka. Ått då dessa båda magter inom

staten skulle representeras af samma person, kunde icke gerna vara

principenligt. Och om en enskild person utsåges att vara folkrepresentant,

skedde detta naturligtvis alltid under förutsättning, att han alltjemt

skulle vara i tillfälle att föra sina kommittenters talan oberoende

af andra hänsyn än deras intressen; men om han kort derefter antoge

Bill. tät Riksd. Frat. 1897. .7 Sand. 6 Käft. (Ko H.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

kallelse till Konungens rådsbord, upphörde hans sjelfständighet, och han

blefve satt att bevaka intressen, som åtminstone kunde vara andra än

dem han af sina kommittenter safts att bevaka. Härigenom hade ju utan

sitt eget förvållande de väljande för tiden intill nästa val på sätt och

vis förlorat sin representant och saknade möjlighet att skaffa sig en ny,

som oberoende af andra hänsyn kunde föra deras talan.

Detta kunde icke vara förmånligt för vare sig konungamagten,

Riksdagen eller den enskilde riksdagsmannen, som komme i en sådan

situation. Och minst af allt bidroge ett sådant förhållande till stärkande

af den aktning, utan hvilken ingen statsmagt kunde med nödigstyrka

fungera. Af en sådan ändring i detta hänseende kunde någon

olägenhet så mycket mindre uppstå, som statsråden i hvarje fall hade

rätt att när helst de önskade och det behöfdes deltaga i kamrarnes

öfverläggningar, och den princip, hvarpå motionärens framställningvore

grundad, vore redan i vår statsförfattning erkänd, ehuru endast

delvis genomförd, i det att statsråd icke finge deltaga i utskott.

Motionären utgår i sin framställning från den uppfattningen, att

regering och Riksdag gent emot hvarandra bevaka motsatta eller skilda

intressen. Denna uppfattning kan utskottet så mycket mindre dela, som

utskottet måste fasthålla dervid, att regering och representation i samfält

arbete för förverkligande af statens ändamål böra ledas af eu

gemensam sträfvan att rätt bedöma, hvad som bäst kan främja statens

väl. Hvarje medel, som under detta gemensamma arbete kan bidraga

att befordra samförståndet mellan regering och representation, bör sålunda

anses godt och nyttigt.

Ett sådant medel till samförstånd och samarbete anser utskottet

vara den möjlighet, som för närvarande finnes för en valkrets att lemna

riksdagsmannakallet åt en ledamot af statsrådet. På samma gång en

regeringsmedlems inväljande i Riksdagen utgör en yttring af valmännens

förtroende icke allenast för den valde personligen utan äfven

för regeringen, bör nemligen genom statsrådsledamotens direkta deltagande

i riksdagsarbetet en lifligare samverkan kunna uppstå mellan

regering och representation, hvilken samverkan icke gerna kan annat

än lända till fromma för detta arbete.

Genom bifall till motionärens förslag skulle emellertid en sådan

möjlighet till ökad samverkan mellan regering och representation blifva

af skuren.

På grund häraf och då utskottet, i likhet med hvad konstitutionsutskottet

vid 1887 års riksdag i sitt utlåtande n:o 15, med anledning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

3

af en motion af liknande innehåll som den nn ifrågavarande, yttrade,

icke kan finna något giltigt skäl, på grund hvaraf ledamot af statsrådet

skulle mer än hvarje annan svensk medborgare vara i saknad af rättighet

att kunna till riksdagsman väljas, får utskottet hemställa,

att herr Perssons förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

af herr Johnsson; samt

af herr Ljungman beträffande utskottets motivering.

Herrar Dalin, Väldin och C. A. Andersson från Malmö hafva begärt

få här antecknadt, att de ej deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.