Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7

1897-04-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1897:7, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

1

: it it nVr'' U

ant

!. i T T i i1UI:«{ *-! intill ''i

t irufT bisiinliöt

• ivj-mni. ;: i i*; ''i ■ * T>; i i i: 11

iil i sno in _>«r/l L. i ia{ r >I>

i-m.ndvi ''.‘t !T.>i> ■(of

W:o 7.

,0-

foo/niöi 91) nni!

T" Ii ‘Hl? i! likt lin*!

>b bi''/

Vi''ii bit:* JU» i >!11JT^ 1 -OJffl ‘Jrll-MitM. iWr.?AVV\''\

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1897, kl. 12 midd.

null

1

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15

januari 1896 till och med den 14 januari 1897 i statsrådet förda protokoll,

nemligen öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1896 till

och med den 14 januari 1897;

justitieärenden från och med den 31 januari 1896 till och med den

31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 31 januari 1896 till och

med den 14 januari 1897;

landtförsvarsärenden från och med den 16 januari 1896 till och med

den 14 januari 1897;

sjöförsvarsärenden från och med den 24 januari 1896 till och med

den 14 januari 1897;

civilärenden från och med den 16 januari 1896 till och med den

14 januari 1897;

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 3 Sanil. 7 Käft. (N:o 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

finansärenden från och med den 16 januari 1896 till och med den

14 januari 1897; samt

ecklesiastikärenden från och med den 24 januari 1896 till och med

den 14 januari 1897.

På derom framstäf begäran hafva derjemte till utskottet öfverlemnats

dels handlingar rörande ett af chefen för justitiedepartementet

den 9 oktober 1896 fattadt beslut om qvarstad å en af Gustaf Fröding

författad skrift med titel »Stänk och Flikar», dels ock protokollen öfver

ministeriella ärenden för den 26 november 1896 angående förnyade underhandlingar

om traktaten mellan de Förenade rikena och Japan samt

för den 26 februari 1897 angående anmälan af japanesiska regeringens

svar med anledning af framställning om förnyade underhandlingar om

traktaten mellan de Förenade rikena och Japan.

Vid den granskning af omförmälda protokoll och handlingar, som, i

öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu

fullbordad, har utskottet hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets

ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett anledning förekomma

att framställa någon anmärkning på grund af § 107 af samma grundlag;

V i\\ d \ \ • \ '' • \ ''Åt'' \ \, V’-. W r .''v.« , Av .. \''-,\\\ > iV

hvilket utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 5 april 1897.

,;1 ''l.''!- ). » , .1/ { i;

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

K 1

fU

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

3

i

Reservationer:

af herrar Alin, friherre Ålcerhielm, Säve och Rodhe, som i de af statsrådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet inför Konungen afgifna

råd med anledning af arméförvaltningens åtgärd att med intendenturtjenstemän

afsluta kontrakt om leveranser till kronan funnit skäl till anmärkning

mot herr statsrådet;

af herr Vahlin, som yttrat:

(Protokoll öfver landtförsvarsärcnden för den 17 juli 1896, n:o 16,

och den 24 juli 1896, n:o 18).

»Genom kammarrättens utslag af den 8 november 1895 har öfversten

K. V. T. Berg ålagts återbära till honom utbetaldt. lönetillägg och fourageersättning

för en tredje tjenstehäst under 3:dje och 4:de qvartalet 1893

och lista och 2:dra qvartalet 1894 med tillsammans 636 kronor 33 öre.

Likaledes har genom kammarrättens utslag af den 3 februari 1896

öfversten C. W. H. Leuhusen ålagts återbära lönetillägg och fourageersättning

för en tredje tjenstehäst under år 1894 med 765 kronor.

Kongl. brefvet af den 2 december 1892 föreskrifver, i öfverensstämmelse

med Riksdagens beslut, att lönetillägg och fourageersättning

för allenast tvenne tjenstehästar skola utgå till, utom andre, den regementsofficer

vid kavalleriet, som till dylik befattning utnämnes efter den 1

december 1892. I staterna för kavalleriet, af Kongl. Magt faststälda den

2 december 1892, bestämmes, att lönetillägg och fourageersättning för

den cheferna förut tillkommande tredje tjenstehästen skola indragas vid

nuvarande innehafvares af chefsbefattningarna afgång.

Detta ord nuvarande har af ifrågavarande öfverstar, som till sina respektive

befattningar såsom chefer för kavalleriregementen förflyttats efter

den 1 december 1892, icke hänförts till den dag, staterna faststälts, och

i följd häraf liksom äfven af skäl, att de före den 2 december 1892

utnämnts till chefer för kavalleriregementen, men till sina senare befattningar

af samma grad transporterats, hafva de ansett sig så berättigade

som skyldige att underhålla trenne tjenstehästar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Den t. f. kongl. regeringen har i begge fallen funnit kammarrättens

utslag lagligen grundad!., men behagade med hänsyn till i målet

förekomna omständigheter låta bero vid de till klagandena gjorda utbetalningarna.

Då den i § 25 regeringsformen Konungen medgifva benådningsrätt

ej inrymmer befogenhet att efterskänka staten på obehörigt sätt frångångna

medel, har jag ansett anförda beslut böra komma till Riksdagens

kännedom»;

af herrar Boström, Gyllensvärd och Johnsson, hvilka instämt med

herr Vahlin;

af herrar Såte, Alin, Johnsson och Andersson från Malmö, som i

rådslagen den 15 maj 1896 angående ändring i reglementet för flottan,

delen I, § 4 mom. 5, och den 13 juni 1896 angående förnyade nådiga

instruktioner för marinförvaltningen § 3 och för öfverdirektören vid

mariningeniörsstaten §§ 2 och 3 funnit anledningar till anmärkning mot

statsrådet och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet, enär de i nämnda

paragrafer införda nya bestämmelserna synts reservanterna stå i strid med

Riksdagens 1867 fattade beslut angående upprättande af mariningeniörsstaten;
af

herr Alin, som i rådslagen den 9 juli 1896 angående anordnande

af ett penninglotteri för anskaffande af medel till allmänna konst- och

industriutställningen i Stockholm år 1897 funnit skäl till anmärkning

enligt § 107 regeringsformen mot dem af Konungens nuvarande rådgifvare,

som nämnda dag voro ledamöter af statsrådet;

af herr Vahlin, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 16 oktober 1896, n:o 12).

»Enligt anförda protokoll har Kongl. Maj:t icke funnit skäl bifalla

eu af Lima kommun gjord anhållan att få upptaga ett lån å 40,000 kronor

att amorteras under en tid af 20 år.

Af de infordrade handlingarna framgår, att, då en mängd fastigheter

under senaste tid blifvit Lima kommun hembjudna till inköp, och dessa

fastigheter till största delen ovilkorligen måste försäljas, samma kommun

i afsigt att förekomma, det dessa egendomar öfverginge i de stora skogs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

5

bolagens händer, å kommunalstämma den 3 maj 1896 enhälligt beslutat

att för inköp af jordbruksfastigheter upptaga omnämnda lån och uppdragit

åt kommunalstämmans ordförande att ingå till Kong! Maj:t med ansökan

om bifall till samma beslut.

I denna ansökan framhålles, att de stora skogsbolagen endast för

skogens skull inköpa fastigheterna, hvilkas jordbruk ej sällsynt sedan vanvårdas;

att, om jorden kunde förvärfvas åt kommunen, säljarne sjelf va

eller andra personer lemnades tillfälle att arrendera den på rimliga vilkor,

liksom äfven att, i händelse de det kunde, inköpa desamma och på detta

sätt komma i besittning af egna hem, hvilket vore omöjligt, om bolagen

inköpt jorden. Dessutom meddelas, att socknen, som redan inköpt en

icke obetydlig mängd egendomar, af hvilka flere redan afyttrats till arbetare

och jordbrukare, hade för afsigt att, för så vidt omnämnda lån finge

upptagas, efter bästa förmåga söka fullfölja samma företag, hvilket vore

en lifsfråga för orten. Vore nemligen ensamt bolagen i tillfälle att inköpa

till salu utbjuden jord, skulle det ej dröja länge, förr än den sjelfegande

jordbrukarklassen skulle nästan helt och hållet gatt under. Af

dessa skäl framginge, att frågan vore af så stor betydelse för kommunen,

att den derför vågade hoppas på nådigt bifall till sin ansökan.

Vid denna ansökan är bifogad uppgift å kommunens ekonomiska

ställning den 12 juni 1896, visande följande

Tillgångar:

Jordbruksfastigheter.....................

Inventarier ....................................

Fordringar ....................................

Jern vägsaktier (nominelt, värde)

Telefonaktier .................................

.................... kr. 157,081:94

.................... » 550:—

..................... » 40,382:96

.................... » 220,000:—

..................... » 1,000:—

Summa kronor 419,014:90

Skulder:

Rest å äldre amoteringslån (för jernvägsaktierna) ............... kr. 19S,112:50

Tillfälliga lån .............................................................................. » 17,498:05

Summa kronor 215,610:55

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Tillgångarna öfverstego således skulderna med 203,404: 35 kronor.

Vidare meddelas i sammanhang härmed, att inga kommunalutskylder

hafva förekommit på många år, utan har till utgifternas betäckande tagits

räntan från skogsmedelsfonden».

Enligt de upplysningar, jag varit i tillfälle att inhemta, uppgår den

för Lima och Transtrands socknar gemensamma skogsmedelsfonden för

närvarande till ett belopp af ungefär 2,586,000 kronor, hvaraf 23/40 tillkomma

Lima socken. Fonden har erhållits genom försäljning år 1872

på 50 år af afverkningsrätten (af träd ej under 10 verktums diameter

vid 17 fots chöjd) af för kommunerna gemensamt vid storskifte afsatt

skogsmark. A fondens medel utgår för närvarande räntan med ungefär

i1/i procent.

Länsstyrelsen i Falu län har med anledning af denna ansökan afgifvit

följande yttrande:

»Till stöd för ifrågavarande underdåniga ansökan har blifvit anfördt

hufvudsakligen, att ändamålet med de ifrågasatta jordköpen vore att förekomma,

det fastigheterna öfverginge i de stora skogsbolagens ego. Om

än kommunen skulle kunna med framgång inlåta sig i täflan med skogsbolagen

om fastighetsköp inom socknen, anser länsstyrelsen likväl högst

tvifvelaktigt, att dylika fastighetsköp kunna blifva för kommunen samfäldt

gagneliga. Sannolikt skola de medel, som af kommunen nedläggas

i fastigheter, blifva föga räntegifvande, då arrendatorn af jorden icke

torde kunna utgöra sina arrenden, sedan den fastigheterna tillhörande

skog lång tid dessförinnan åt bolagen upplåtits på arrende. Det är ingalunda

ådagalagdt, såsom i ansökningen uppgifves, att bolagen vanvårda

den inköpta jorden. Tvärtom bär det visat sig, att de, som till bolagen

sålt sin jord, i allmänhet fått sitta qvar å hemmanen mot skyldighet allenast

att utgöra hemmanets alla skatter och allmänna besvär, men med

förbindelse att väl häfda jorden. Bolagens afsigt med deras fastighetsköp

är att förvärfva eganderätt till den skog, de förut på viss tids afverkning

och arrenderätt innehaft, för att kunna nedlägga kostnader i skogen

till införande derstädes af eu rationel skogsvård, hvilket länsstyrelsen

desto hellre anser i det allmännas intresse gagneligt, som erfarenheten

visat, att hemmarisskogarne, så länge de af enskilde innehafvas, sakna all

vård, och skogsodligen i dessa nordliga trakter torde också få anses vara

mera vinstgifvande än åkerbruket.

Eders Kongl. Maj:t har väl i ett besvärsmål, som dragits under Eders

Kong], Mäj:ts nådiga pröfning och afgjorts den 19 oktober 1888, funnit

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

7

ett af Lima kommun tillförene fattadt beslut om inköp af jordbruksfastighet

medelst räntemedel från socknens skogsmedelsfond vara lagligen

giltigt, men då detta ärende afsåg att från viss uppgifven person inköpa

angifven fastighet till bestämdt pris med sådana räntemedel från skogsmedelsfonden,

hvaröfver kommunalstämman egde förfoga, under det att

det nu understälda beslutet afser att upplåna medel för att inlåta kommunen

i en sannolikt fruktlös täflan med andra spekulanter om jordförvärv

och en dylik fastighetshandel för kommunens gemensamma räkning

desto mindre torde blifva för socknen nyttig eller utgöra rätta

medlet för socknen att åt sig bevara en sjelfegande jordbrukareklass, som

socknens tillgångar i dess skogsmedelsfond kunna på ett långt fördelaktigare

sätt användas till allmännyttiga ändamål af hvarjehanda slag,

hvilka företag för visso komma att hämmas genom den ifrågasatta skuldsättningen

för jordförvärv anser sig länsstyrelsen sakna giltigt skäl att till

den underdåniga ansökningen tillstyrka nådigt bifall.»

Till fullständigande af den uppfattning i fråga om fördelarna af de

stora skogsbolagens ökade jordförvärv som i länsstyrelsens här anförda

yttrande framträder, anser jag mig böra meddela nedanstående utdrag

ur samma länsstyrelses senast afgifna femårsberättelse, omfattande åren

1891 — 1895.

»Den enskilda skogsvården kan i allmänhet anses ega litet intresse

för allmogen i länet, hvaremot all skog, som med eganderätt innehafves

af de bolag, som drifva trävarurörelse, skötes på ett för skogens framtida

bestånd betryggande sätt. Från denna synpunkt kan det för den skull

anses fördelaktigt, att bolagen komma i besitsning af så stora skogskomplexer

som möjligt. Detta kan gifvetvis icke ske med mindre än att

bolagen förvärfva de hemman, hvartill skogen hörer, och härmed sammanhänger

ock den på senare tider så mycket omtvistade frågan om gagneligheten

i ekonomiskt och politiskt hänseende af de s. k. trävarubolagens

jordförvärf. — — — — — — — — — — — — —

— — — Erfarenheten har för öfrigt gifvit vid handen, att skogars

sammanförande i större komplexer, som egas af kapitalstarka bolag, är

särdeles förmånligt för skogens rätta vård och skötsel, hvadan från skogskulturens

synpunkt bolagens jordförvärf icke kan vara annat än till gagn

för orten och det allmänna. Hvad åter angår den sjelfegande jordbruks■klassen

inom provinsen, så är väl uppenbart, att densamma genom bolagens

inköp af hemulansegares fastighetslotter undergått någon förminskning,

men länsstyrelsen har deraf icke fått anledning antaga, att ortens jordbruk

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

minskats eller försämrats, utan snarare motsatsen häraf. I de flesta fall

blir den förre egaren antagen till arrendator på särdeles fördelaktiga vilkor,

hvilka i regel icke sträcka sig utöfver skyldigheten för arrendatorn

att betala skatten för fastigheten, hvartill kommer, att i många fall arrendatorn

lär hafva ett slags förmånsrätt till arbete på skogen mot dagspenning.

Landbonden har genom försäljning af sin egendom fått sina

lugnaste dagar, fri som han blifvit från skulder och derigenom fullt obehindrad

att sköta sitt jordbruk till bästa möjliga afkastning, hvarvid ofta

nog lärer hafva inträffat, att den nye jordegaren, bolaget, fått träda

emellan vid nybyggnader eller större reparationer på åbyggnaden.

Landbonden är temligen sjelfständig vid sitt arrende och behöfver

icke känna någon ovisshet vid sin besittning, ty bolaget är naturligtvis

synnerligen angeläget att, på det att hemmanet icke skall vanhäfdas, bibehålla

en duglig och idog arrendator, och då härtill kommer, att, enligt

gällande kommunallagar, det är arrendatorn, men icke fastighetsegaren,

som eger talan i kommunens angelägenheter, torde anmärkningen derom,

att bolagen ega för stor röstöfvervigt, icke förtjena afseende beträffande

de jordbruksfastigheter, som bolagen på arrende upplåtit. Länsstyrelsen

har för den skull, hvad Dalarne angår, icke erfarenhet af att bolagens

jordförvärf hittills hämmat jordbruket och dess utveckling, men att det

deremot medfört en afgjord fördel för skogskulturen. På jordbruket allena

lärer väl för öfrigt en mindre jordegare icke kunna existera, hvadan det

måste betraktas som en stor fördel för honom att genom biförtjenster vid

arbete på bolagets skogar kunna förvärfva hvad derutöfver till uppehälle

erfordras.»

Det ytterst betänkliga förhållandet, att i flere vidsträckta delar af

vårt land den sjelfegande allmogen för hvarje år allt mer uudantränges,

för att ersättas af osjelfständiga bolagsunderlydande, har icke kunnat

undgå att fästa Riksdagens uppmärksamhet, och har Riksdagen äfven af

denna anledning den 11 maj 1894 aflåtit en skrifvelse till Kongl. Maj:t,

hvaruti den, efter framhållande af frågans stora och behjertansvärda betydelse,

hos Kongl. Maj:t anhåller om insamlande af statistiska uppgifter

rörande bolags jordförvärf, samt att Kongl. Maj:t ville, för så vidt de

inhemtade upplysningarna sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder,

som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i anförda

trakter kunde anses af förhållandena påkallade.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

9

Då emellertid inga vidare åtgärder från statsmagternas sida till inskränkande

af de stora skogsbolagens jordförvärf kommit till stånd, hafva

åtskilliga kommuner, deraf åtminstone tvenne i Dalarne (Orsa och Lima),

sökt med egna krafter förekomma — eller åtminstone, under afvaktan på

statsmagternas åtgöranden, fördröja — det öde, som hotar dem, nemligen

att hela kommunerna öfverginge till bolagsegendom.

Man synes egt rätt att förvänta, det regeringen, särskild!, med hänsyn

till Riksdagens anförda skrifvelse, icke skolat, för så vidt ej fullt obestridliga

skäl härför kunnat andragas, försvåra nämnda kommuners egna sträfvanden

för bibehållande åt sig af en sjelfegande jordbrukarebefolkning.

De skäl, länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört, och på hvilka Kongl.

Maj:ts beslut måste anses grundad!, synas emellertid icke, hvad Lima

kommuns begäran om upptagande af ett lån angår, vara af den öfvertygande

art, att icke af andra, för frågans afgörande på alldeles motsatt

sätt talande skäl till fullo uppvägas.

Länsstyrelsen framhåller, att ifrågasatta egendoinsköp antagligen skulle

visa sig för kommunen ekonomiskt ofördelaktiga, och — jemte obestämda

förespeglingar om företrädet af andra, ej angifna och icke ännu pröfvade

åtgärder, framför den af kommunen vidtagna — fördelarna för orten af

bolagens jordförvärf. Dessa fördelar skulle i främsta rummet vara att

tillskrifva den omsorgsfulla vård, som bolagen, i motsats till de enskilda

jordegarne, uppgifvas egna skogen. Denna länsstyrelsens obetingade tillit

till bolagens skogsvård torde dock — äfven om den kan anses fullt berättigad

af nuvarande förhållanden — i händelse sådana konjunkturer

inträdde, som för bolagen gjorde det nödvändigt eller åtminstone särdeles

fördelaktigt att helt och hållet afverka sina skogar, komma att visa sig

hafva saknat fullt tillförlitliga förutsättningar; skogssköflingen skulle under

nu antydda förhållanden helt säkert antaga en vida större utsträckning

och för orten medföra vida skadligare följder, än i händelse skogarne

ännu varit i enskildes ego.

Men äfven om en omsorgsfull vård af skogen för många trakter af

vårt land är af den största betydelse, så lärer dock den befolknings intressen

och framtid, som bygger och bor i dessa trakter, dess bibehållande

såsom en fri och sjelfständig jordbrukareklass eller dess nedsjunkande till

lösa arbetare och i några fall arrendatorer, beroende af mycket mägtiga

bolags godtycke, varit en vida vigtigare synpunkt för frågans bedömande.

Denna synpunkt, som, om den framträdt för länsstyrelsen, åtminstone icke

gjort sig gällande i sin fulla och verkliga betydelse, synes deremot bort vid

Bill. till lliksd. Prut. 1897. 3 Band. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

frågans afgörande af Kongl. Maj:t kommit till fullt erkännande. Vid bedömande

af detta skäls betydelse torde äfven bort uppmärksammas, att

behöflig skogsvård väl kan förväntas inom en icke aflägsen framtid komma

till stånd genom lagstiftningsåtgärder — för hvilkas förberedande Kongl.

Maj:t, äfven efter skrifvelse af Riksdagen, tillsatt en komité — men att

en sjelfständig jordbrukareklass i de trakter, der den nedsjunkit till bolagsunderlydande,

icke lärer genom dylika åtgärder kunna återställas.

Kommuner, exempelvis Stockholm, hafva redan länge och med lånta

medel bedrifvit fastighetsaflarer; en dylik affärsrörelse för befordrande af

något särskild^ för kommunen vigtigt ändamål är således icke ny öch

har icke ansetts falla utom kommunens uppgift eller vara oförenlig med

dess fördelar. Lima kommun har också med medel, öfver hvilka den

kunnat fritt disponera, företagit betydande jordinköp, och synes derför

kommunens nu enhälligt fattade beslut om upptagande af lån för ytterligare

utveckling af denna rörelse ge vid handen, att detta försök att inskränka

bolagens jordförvärf hvarken utfallit så resultatlöst eller visat sig

i ekonomiskt hänseende så ogynsamt, som länsstyrelsen velat förmena.

Länsstyrelsen har äfven vid uttalande af detta omdöme förbisett, att icke

å alla egendomar, som kunna komma att hembjudas kommunen till inlösen,

bolagen ega afverkningsrätt af skogen, liksom att äfven de egendomar,

der så är förhållandet, likväl komma att betydligt vinna i värde,

då denna afverkningsrätt förr eller senare upphör.

Kongl. Maj:t medgifver i öfrigt utan svårighet kommuner rätt att

upptaga lån för olika ändamål, exempelvis jernvägsanläggningar, ofta af

ytterst tvifvelaktig rentabilitet och i flere fall för de lånesökande kommunerna

icke medförande fördelar, som uppväga olägenheterna af den i

hög grad betungande kommunalbeskattning, som af dem blifvit en följd.

Den uppgift, för hvars förverkligande de lånade medlen i här omhandlade

fall varit afsedda att användas, kan svårligen förnekas vara för kommunen

af större betydelse än underlättandet för framtiden af genomförandet af

en stadsplan eller erhållande af en jernvägstation, och en skälig afkomst

af samma medel borde äfven få anses åtminstone lika väl betryggad som

vid dylika affärer.

Slutligen synes det förhållande, att Lima kommun är en af de rikare

i vårt land, icke vara utan betydelse för frågans afgörande. Kommunen

eger, som redan visats, ett icke obetydligt kapital, 157,081,94 kronor,

nedlagdt i inköpta fastigheter, och, äfven detta oräknadt, visar dess finansiella

ställning öfverskott. För kommunens årliga utgifter finnas dessutom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N.o 7.

11

att påräkna räntorna af dess skogsmedelsfond. Denna fond uppgår, för

Lima socken ensamt, till ungefär 11/2 million kronor och skulle, då efter

förloppet af 25 år bolagens afverkningsrätt af skogen upphör, erhålla

betydligt ökade tillgångar genom nya afverkningsförsäljningar — men

torde då, i händelse inga åtgärder från statsinagternas sida vidtagits till

dess förhindrande, och kommunens egna bemödanden härför motarbetats,

så kommun som skogsmedelsfond öfvergått till bolagsegendom.

Inga skäl finnas i statsrådsprotokollet anförda för Kongl. Maj:ts beslut,

och lärer derför få antagas, det Kongl. Maj:t i allo gillat länsstyrelsens

framställning, i hvilken, med frånseende af andra och högre intressen för

orten och dess befolkning än de rent ekonomiska, äfven hänsyn till skogsvården

nog mycket gör sig gällande såsom en vid frågans bedömande

vigtig synpunkt, särdeles som denna skogsvård endast förmenas möjlig

genom mycket mägtiga och redan allt för inflytelserika korporationers än

mera ökade jordförvärv

Bibehållande af en sjelfegande, så i politiskt som kommunalt hänseende

oberoende allmogeklass i vårt lands nordligare provinser är för så

väl dessa trakter som för hela vårt land en uppgift af den allra största

betydelse. Jag har derför, då jag trott mig finna, att detta skäl, vid

fattande af Kongl. Majits beslut i omhandlade fråga, icke blifvit uppmärksammadt,

ansett att samma beslut bort komma till Riksdagens kännedom.

Detta beslut eger dessutom icke endast betydelse för Lima kommun;

länsstyrelsens uppfattning om fördelarna för Dalarnes skogsbygd af ett der

alltmer utbredt bolagsvälde kan genom detta beslut anses hafva vunnit

Kongl. Maj:ts godkännande, och i följd häraf skola äfven andra kommuner

i samma bygd, som erhållit eller komma att erhålla än mer betydande

tillgångar från sina kommunalskogar, icke ega utsigt att vinna tillstånd

att genom anlitande af någon del af dessa rikedomar söka förekomma

hela kommunernas öfvergång till bolagsegendom — tvärtom kan det vara

att befara, att just dessa rikedomar komma att inom samma kommuner

påskynda den sjelfegande befolkningens undergång»;

af herr Johnsson, som anfört;

(Protokoll öfver civilärenden för den 27 november 1896, n:o 30).

»I skrifvelse den 9 januari 1895 har G. Sjöcrona in. fl. hos Kongl.

Maj:t, med öfverlemnande af ritningar och kostnadsförslag, anhållit om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

tillstånd att få anlägga och till allmänt begagnande mot afgift upplåta

en norinalspårig jernväg från Skromberga stenkolsgrufva öfver Ekeby

station å Landskrona—Engelholms jernväg till Påarps station å Helsingborg-—Hessleholms

jernväg, samt att, i enlighet med gällande författningar

om jord eller lägenhets afstående för allmänt behof, få inlösa och

besitta för jernvägsanläggningen erforderlig mark äfvensom att för jernvägen

få åtnjuta samma skydd mot skada och åverkan som statens

jernvägar.

I anledning af denna ansökning har styrelsen för Landskrona—Engelholms

jernvägsaktiebolag till Kongl. Maj:t inkommit med en skrift, deri

styrelsen anfört, bland annat, att orten i fråga, hvilken vore glest bebyggd,

ingalunda kunde anses lida brist på kommunikationsmedel, i ty att densamma

inom en omkrets af högst fem kilometer hade icke mindre än

sex jernvägsstationer, nemligen Ekeby och Billesholms grufva på Landskrona—Engelholms

jernväg, Billesholm, Mörarp och Påarp på Helsingborg—Hessleholms

jernväg och Kaus på Landskrona—Helsingborgs jernvägar;

att mellan Ekeby och Helsingborg också redan funnes jernvägsförbindelse

flera gånger dagligen, men att trafiken mellan nämnda orter

under år 1894 icke varit lifligare, än att passagerarnes antal uppgått till

157 och qvantiteten transporteradt fraktgods till 1,818 tons, och har bolagsstyrelsen

på grund af hvad sålunda och i öfrigt anförts i underdånighet

hemstält, att den underdåniga koncessionsansökningen icke måtte bifallas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, som på anmodan

af väg och vattenbyggnadsstyrelsen, hvars yttrande infordrats, å sammanträde

inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Ekeby den 8 juni 1895

låtit höra invånarne i de orter, genom hvilka den föreslagna jernvägen

vore afsedd att framgå, vid hvilket sammanträde af representanter för

Landskrona stad och Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag uttalades

betänkligheter emot den föreslagna jernvägens anläggning, hvaremot densamma

förordades af personer från Ekeby och omnejd äfvensom från längre

österut belägna trakter; och har Kongl. Maj:ts befallningshafvande på

anförda skäl förklarat sig anse den ifrågasatta jernvägen vara för orten

lämplig och nyttig, men å andra sidan jemväl framhållit, att jernvägen

med nödvändighet skulle medföra minskning i trafiken å Landskrona—

Engelholms jernväg på sträckan från Ekeby till Landskrona, likasom att

den för Landskrona stad med sin hamn skulle medföra minskning i inkomster,

hvilken omständighet icke vore af betydelse att skäligen medföra

afslag å koncessionsansökningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

13

Styrelsen för statens jern vägar har i afgifvet utlåtande af den 30

april 1896, bland annat, anfört, att af den i ärendet förebragta utredningen

lärer ovedersägligen framgå, att hufvudsyftemålet med den ifrågasatta

nya jernvägslinien är att skaffa Skromberga-bolaget en beqvämare förbindelse

med Helsingborg för att göra denna stad i stället för Landskrona

till utskeppningsort för bolagets tillverkningar. Å andra sidan är icke

mindre uppenbart, att den i statens hand numera befintliga Landskrona—

Engelholms jernväg skulle, om detta syftemål vunnes, komma att lida en

ganska afsevärd minskning i fraktinkomster, nemligen för allra största

delen af det gods, som från Ekeby nu fraktas till Landskrona, och för

allt gods, som öfver Åstorp fraktas till Helsingborg. På sätt uppvisas i

den skrift, styrelsen för Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag till

Kongl. Maj:t ingifvit, fraktades af Skromberga-bolagets tillverkningar år

1893 från Ekeby till Landskrona 16,^770,140 kilogram för tillhopa 23,350

kronor 40 öre och från Ekeby till Åstorp för vidare befordran till Helsingborg

1,846,620 kilogram för tillhopa 2,101 kronor 85 öre. Enligt

hvad styrelsen inhemtat, äro motsvarande qvantiteter och fraktbelopp för

linien Ekeby—Landskrona år 1894 16,337,480 kilogram och 23,173 kronor

5 öre samt år 1895 16,311,800 kilogram och 22,814 kronor 55 öre

och för linien Ekeby—Åstorp år 1894 1,775,100 kilogram och 2,190

kronor 25 öre samt år 1895 2,293,600 kilogram och 2,809 kronor och

25 öre. För år 1896 ansåg styrelsen, att fraktningen torde blifva ännu

större, enär en ny rörfabrik samt en ny klinkerfabrik vore under anläggning

vid Skromberga; och lärer under sådana förhållanden den minskning

i fraktinkomsten, som genom den nya banan skulle tillskyndas staten såsom

egare till Landskrona—Engelholms jernväg, kunna enligt styrelsens

åsigt med säkerhet beräknas till åtminstone 25,000 kronor om året.

Uen omständigheten, att genom en ny jernvägsanläggning förlust

komme att tillskyndas en förutvarande jernväg, ansåg jernvägsstyrelsen

dock icke vara ensamt afgörande för frågan om den nya jernvägens

koncessionerande; och styrelsen hade vid flera föregående tillfällen, då

styrelsens yttrande inhemtats rörande" en underdånig koneessionsansökning,

jemväl uttalat sig för bifall till ansökningen, ehuru styrelsen kunnat påvisa,

att den nya jernvägen komme att draga en icke obetydlig trafik

från statsbanan. Den ifrågasatta jernvägen har nemligen då synts styrelsen

vara af så stor och allmän betydelse för vederbörande orter eller för

kommunikationsväsendets utveckling öfver hufvud taget, att statsbanornas

ekonomiska intresse funnits böra få stå tillbaka härför. Hvad nu ifråga
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o

( .

varande jernvägsanläggning beträffar, kunde styrelsen emellertid icke finna,

att någon dylik synpunkt skäligen kan göras gällande. För Skrombergabolaget

blefve jernvägen tvifvelsutan till fördel, ehuru härvid torde böra

beaktas, dels att afståndet till utskeppningshamn komine att förkortas med

endast omkring 2 kilometer och dels att ån gfärgeför bind elsen mellan

Helsingborg och Helsingör skulle få betydelse allenast för exporten på

Danmark, men icke för utskeppningarna till svenska samt norska, finska,

ryska och tyska hamnar. För orten kan jernvägen deremot enligt styrelsens

förmenande knappast anses behöflig, då, på sätt styrelsen för Landskrona''—Engelholms

jernvägsaktiebolag erinrar, denna redan förut är

ganska väl tillgodosedd med jernvägsförbindelser, och då i öfrigt enligt

den uppgjorda planen ingen station och endast en hållplats skulle anläggas

mellan Ekeby och Påarp. Under sådana förhållanden torde hänsynen

till statsbanornas intresse af att Skromberga-bolagets export fortfarande

må gå öfver Landskrona—Engelholms-banan kunna tillmätas afgörande

vigt; och styrelsen ansåg sig för sin del så mycket hellre pligtig

att i underdånighet häfda en sådan uppfattning, som styrelsen måste låta

sig angeläget vara att, i hvad på styrelsen ankommer, söka på allt sätt

medverka dertill, att vestkustbanan i statens hand må lemna skälig afkastning

å de för banans inköp och kompletterande nedlagda medlen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ansåg styrelsen sig i underdånighet

böra hemställa, att den underdåniga ansökningen icke måtte

bifallas.

Vid ärendets föredragning den 27 november 1896 tillstyrkte statsrådet,

att Kongl. Maj:t måtte ej allenast bevilja sökandena rättighet att

anlägga och till allmänt begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435

meters spårvidd från Skromberga till Påarps station å Helsingborg—Hessleholms

jernväg, utan äfven till efterrättelse vid jernvägsanläggningens utförande

fastställa åtskilliga af distriktschefen Westerberg upprättade planoch

profilritningar derför, dock att från fastställelse för närvarande undantages

den å plancherna n:is 8 och 4 af ritningarna angifna plan för jernvägens

sträckning från en punkt, belägen 8,5 kilometer från Påarp, och

vidare österut, under förklarande, bland annat:

dels att, sedan aftal träffats med jernvägsstyrelsen angående sättet

och vilkoren för banans sammanslutning med statens jernvägar vid Ekeby

station eller för dess korsning af statsbanan derstädes, Kongl. Maj:t ville

på anmälan taga under pröfning frågan om fastställande af plan för jernvägens

framdragande på nyssnämnda, från fastställelse undantagna sträcka;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

15

dels att skenvigten skulle ökas till minst 24,8 kilogram för meter;

dels att frågan om anordningarna och vilkoren för jernvägens inledning

på Påarps station och sammanslutning derstädes med Helsingborg—

Hessleholms jernväg finge afgöras medelst öfverenskommelse emellan koncessionshafvarne

och Helsingborg—Hessleholms jernvägsaktiebolag, under

iakttagande att, om sådan öfverenskommelse icke kunde bringas till stånd,

koncessionshafvarne skulle vara underkastade de bestämmelser i ämnet,

som Kongl. Maj:t förbehölle sig att för sådant fall efter anmälan meddela.

Derjemte heinstälde statsrådet, att Kongl. Maj:t, som, då jernvägen

icke kunde anses vara af allmänt behof påkallad, icke funnit skäligt bifalla

ansökningen, så vidt den afsåge rätt att genom expropriation förvärfva

för anläggningen erforderlig mark, måtte i nåder förordna, att

jernvägsanläggningen med dertill börande telegraf- och telefoninrättningar

skulle åtnjuta samma skydd, som enligt 19 kap. 11, 12, 13 och 21 §§

strafflagen tillkomme dylika af staten utförda anläggningar.

För tillgodonjutande af de koncessionshafvarne sålunda förunnade

rättigheter och förmåner tillstyrkte statsrådet, att Kongl. Maj:t måtte stadga

åtskilliga vilkor och förbehåll, bland annat:

att arbetet å jernvägsanläggningen skulle börja senast den 1 juli

1898 samt derefter så bedrifvas, att jernvägen i sin helhet, äfven hvad

den i förslaget upptagna trafikmateriel anginge och i händelse trafikmateriel

utöfver den i förslaget upptagna måste för jernvägen anskaffas,

jemväl hvad sådan materiel beträffade, kunde, derest öfverenskommelse

om banans trafikerande med annan jernvägsmateriel icke träffas, vara

färdig att för trafik upplåtas senast den 1 november 1899;

och att Kongl. Maj:t förbehölle sig rätt att, derest erforderliga förbättringar

å jernvägen icke inom af Kongl. Maj:t bestämd tid verkstäldes,

förklara denna koncession förverkad och låta för egarnes räkning försälja

jernvägen i dess helhet med allt tillbehör med rättighet för köparen att

åtnjuta de förre egarne tillförsäkrade fördelar mot fullgörande af deremot

svarande skyldigheter; samt

att koncessionshafvaren skulle före den 1 juni 1898 till Kongl. Maj:t

inlemna bevis att de, till säkerhet för fullgörandet af sålunda stadgade

vilkor för denna koncession, nedsatt i statskontoret ett belopp af tjugu

tusen kronor antingen i kontanta penningar eller i sådana värdepapper,

som kunde af Kongl. Maj:t godkännas, hvilken deposition koncessionsinnehafvarne,

derest densamma icke, på sätt i punkt 7 föreskrifvits i sin

helhet förverkats, egde att återlyfta, sedan i statskontoret blefve styrkt,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att jernvägen vore i allo fullbordad, afsynad och för trafik fullständigt

upplåten.

Då förevarande beslut att bevilja koncession å jernväg, som »icke

kunde anses vara af allmänt behof påkallad», är en afvikelse ifrån hittills

gällande grunder vid koncession af enskilda jernvägsanläggningar, samt

statens intresse dervid ej synes hafva blifvit vederbörligen beaktadt, så

har jag ansett, att detta ärende enligt 107 § regeringsformen bort för

Riksdagen tillkännagifvas»;

af herr Vahlin, som yttrat:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 17 juli 189G, n:is 1 och 2).

»Genom kammarrättens utslag af den 12 december 1895 i fråga om

Strengnäs stifts konsistorii räkenskaper för år 1892, och af den 20 februari

1896, rörande samma konsistorii räkenskaper för år 1893, hafva i begge

fallen de konsistorii ledamöter, som underskrifvit nämnda års räkenskaper,

blifvit ålagda att till konsistoriiexpeditionskassan återbära ett belopp af

14 kronor 50 öre, som enligt kammarrättens utslag utbetalts för ändamål,

för hvilka expeditionskassans medel ej få användas.

Af dessa medel hafva 6 kronor tilldelats dekanus och 8 kronor 50

öre konsistorienotarien. Dessa medel hafva, delvis åtminstone med stöd

af ett beslut af domkapitlet af år 1702, hittills opåtaldt till angifna personer

utanordnats, och anse domkapitlets medlemmar liksom t. f. konsistorienotarien,

att, så länge icke ny löneorganisation för konsistorii tjensteman

kommit till stånd, det vore med rättvisa och billighet förenligt, att dessa

bidrag finge, på sått förut egt rum, till vederbörande utbetalas.

Den t. f. kongl. regeringen har i begge fallen funnit kammarrättens

utslag lagligen grundadt, men velat, med afseende å i målet förekomna

omständigheter, i nåder låta bero vid de skedda utbetalningarna,

dock med skyldighet för de klagande att betala stadgadt anmärkningsarfvode.

Då den i § 25 regeringsformen Konungen medgifna benådningsrätt

ej inrymmer befogenhet att efterskänka staten på obehörigt sätt frångångna

medel, har jag ansett anförda beslut böra komma till Riksdagens

kännedom»;

af herrar Boström och Gyllensvärd, hvilka instämt i herr Vahlins sist

intagna yttrande;

samt af herr Ljungman.

Stockholm, tryckt hos Central-Tryckeriet 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.