Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen.

1897-05-03 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1897:9, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Inlåtande N:o 9.

1

9.

Jjjii rf*/ ''rfttjfl''{f I I

Ant. till Eiksd. kansli den 3 maj 1897, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt

motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, n:o 177, har herr E. Sahlin hemstält, att uti 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen

orden:

»Sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon last,

särdeles den, som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda och skändliga

framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom främjandet af ett

förderfligt lefnadssätt åsyftas»,

måtte uteslutas och i stället insättas orden:

»Framställning, som sårar tukt och sedlighet.»

Efter att hafva erinrat om, att den karakteristik, som enligt nu

gällande lydelse af ifrågavarande moment gifvits af ett för den allmänna

sedligheten farligt tryckfrihetsbrott skilde sig genom framhållandet af

syftet att främja ett förderfligt lefnadssätt afgjordt från den karakteristik

af andra för den allmänna sedligheten farliga förbrytelser, som gåfves i

allmänna lagen, och efter att hafva såsom sin åsigt uttalat, att denna

Bih. till RikscL. Prot. 1897. 3 Samt. 9 Häft. (iV:o .9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

olikhet i sedlighetsförbrytelsernas karakteriserande icke syntes vara af

något behof påkallad, redogör motionären för de uttryck, som denna åsigt

alltifrån 1815 vid olika tillfällen erhållit i mer eller mindre omfattande

förslag till tryckfrihetsförordningens ändring, af hvilka det senaste är det

af Kongl. Maj:t vid 1887 års riksdag framlagda förslag till ny tryckfrihetslag.

Enligt detta skulle nu ifrågavarande moment erhålla samma

lydelse som den af motionären föreslagna; en förändring, som uti

det af statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet

afgifna yttrande motiverades så, att stadgandet i den gällande

tryckfrihetsförordningen 3 § 13:o.: »Sedernas vanhelgd . . . åsyftas»,

vore så beskaffad^ att efter den bokstafliga lydelsen de gröfsta och skändligaste

framställningar skulle vara oåtkomliga för straff, så vida det ej

kunde styrkas, att författaren haft för afsigt att med dem främja ett

förderfligt lefnadssätt. Svårigheten att åstadkomma en dylik bevisning

och de ringa utsigterna att under sådana omständigheter uppnå, hvad som

åsyftades med ett åtal, hade mången gång afhållit den offentliga myndigheten

från ingripande, äfven der den allmänna sedlighetskänslan funnit

sig mest kränkt och de olycksbringande verkningarne af en osedlig litteratur

varit mest uppenbara, En lagändring, hvarigenom det, som kränkte

denna känsla, blefve straffbart, äfven utan att uppsåtet varit bestämdt

rigtadt på åstadkommande af förderfliga verkningar, vore en bland de

angelägnaste uppgifter för lagstiftningen i detta ämne.

Efter att vidare hafva erinrat om orsakerna, hvarför den kongl.

proposition, hvari detta förslag innehölls, icke kommit att af Riksdagen

behandlas, uttalar motionären såsom sin åsigt, att orsaken till att den

ifrågavarande ändringen, ehuru så många gånger bragt å bane, ändå icke

hittills blifvit genomförd, torde vara, att förslagen städse framstälts i förening

med förslag till en mer eller mindre fullständig omarbetning af

tryckfrihetsförordningen, hvarvid man icke kunnat komma till enighet om

åtskilliga andra, mycket svårlösta frågor, som icke stode i något väsentligt

sammanhang med den nu föreliggande.

Nödvändigheten af det ifrågavarande momentets ändring hade ej

heller förr framträdt med någon egentlig styrka; men under senaste tider,

yttrar motionären, hade ställningen blifvit en helt annan. Behofvet af

momentets ändring framstode såsom ett af de mest trängande inom tryckfrihetslagstiftningen.

Frågans sakliga innebörd, dess betydelse för osedlighetens

hämmande, hade mer och mer trädt i förgrunden och vore för

närvarande af Sveriges folk lifligt känd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

3

I skrifvelse till Konungen af den 5 maj 1893 om åtgärder till

motverkande af osedlighet hade Riksdagen framhållit, huru som man

efter uttalanden i sedlighetsfrågan att döma tycktes vara fullt medveten

om det nödvändiga uti att stäfja och tillbakavisa åtskilliga i ord och

bild djerft framträdande osedlighetsyttringar, hvarefter Riksdagen yttrat

följande:

»Beträffande ofvannämnda slag af litteratur, som tydligen ickelhar

annat syfte än att väcka och egga de sinliga drifterna, ehuru den för

olika alster väljer olika form, har Riksdagen inhemtat, att under de fem

sista åren på befallning af justitiekanslersembetet elfva åtal anstalts mot

dylika alsters ansvarige utgifvare. Af dessa åtal hafva åtta slutat med

den åtalades fällande. Det vill häraf synas, som om nu gällande lagstiftning

lemnar utväg till utöfvande af den allvarliga räfst, som oaflåtligen

borde rigtas mot ifrågavarande skriftställeri. Men Riksdagen har

icke kunnat undgå att uppmärksamma, huru som, sedan ett af de ofvannämnda

åtalen ^nstälts år 1888, ett år 1889 och nio under månaderna

januari—maj 1890 emot lika många under sagda tid utkommande häften

af en groft osedlig skrift, derefter blott ett ännu icke afgjordt åtal af

ifrågavarande slag förekommit.»

I det underdåniga utlåtande, som justitiekanslersembetet den 20

augusti 1896 afgifvit på grund af nådig remiss den 15 maj 1896 af

denna Riksdagens skrifvelse, hade justitiekanslersembetet i den nu föreliggande

frågan anfört följande:

»Justitiekanslersembetet anser väl i likhet med Riksdagen, att för

höjande af ett folks sedlighet i första rummet kräfvas åtgärder, som befordra

utvecklingen af en verkligt sedlig anda hos folket, och att dessa

åtgärder till stor del falla utom strafflagstiftningens område. Men, på

sätt äfven Riksdagen påpekat, torde det ej lida något tvifvel, att genom

ett tidsenligt ordnande och utvecklande af nämnda lagstiftning mycket

skulle kunna uträttas till stäfjande af osedlighetens yttringar. Och att

det jemväl ur synpunkten af den allmänna sedlighetens befordrande är

af vigt, att slika yttringar stäfjas, torde vara uppenbart bland annat

deraf, att, då fråga är om åtgärder till sedlighetens befordrande, man

företrädesvis måste rigta sina bemödanden på höjande af det uppväxande

slägtets sedlighetskänsla, för hvilket ändamål det måste vara af vigt dels

att så vidt möjligt inskränka de till efterföljd lockande exemplen af

strafflös osedlighet, dels, och förnämligast, att söka hindra osedlighets
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

giftets spridande bland de unga genom retande framställningar i ord och

bild o, s. v.

För att nu öfvergå till de särskilda slag af sedlighetsbrott, i fråga

om hvilka Eiksdagen ansett gällande lag förnämligast vara i behof af

ändring, så framstår först frågan om bestraffning af den form af osedlighet,

som framträder i ord och bild, och hvilken är så mycket farligare,

som den i dubbelt afseende verkar skadligt, nemligen dels såsom sårande

den allmänna moraliska känslan och småningom, i synnerhet om den

lemnas ostraffad eller bestraffas alltför lamt, förslöande sedlighetskänslan

äfven hos verkligt sedliga individer, dels, och kanske förnämligast, genom

sin lockande och retande inverkan på ungdomens fantasi, hvarigenom

detta slags osedlighet, om den lemnas ohejdad i sin framfart, säkerligen

kommer att visa de förderfligaste verkningar på det uppväxande slägtets

moraliska uppfattning och blifvande ståndpunkt.

Riksdagen har i sin skrifvelse fäst uppmärksamheten bland annat derpå,

att, sedan under åren 1888 och 1889 samt förra hälften af år 1890 elfva

åtal på justitekanslersembetets förordnande anhängiggjorts mot ansvarige

utgifvare af osedlig litteratur, derefter blott ett åtal af ifrågavarande slag

förekommit, samt i anseende härtill ifrågasatt, huru vida förklaringsgrunden

till ett sådant förhållande kunde vara att finna antingen deruti, att osedlig

litteratur här i landet endast sparsamt utgåfves, eller ock deruti, att man

på ett eller annat sätt vetat undgå vederbörande myndigheters uppmärksamhet.

Då Riksdagen emellertid saknade tillfälle att bilda sig bestämdt

omdöme om verkliga anledningen till förhållandet, ansåg sig Riksdagen

böra uttala den förhoppningen, att nödig utredning härom måtte i möjlig

mån varda åstadkommen.

I anledning häraf får justitiekanslersembetet till en början i underdånighet

anföra, att genom tryckt skrift begångna sedlighetsförbrytelser ej

i flera fall än de af Riksdagen upptagna blifvit under den af Riksdagen

afsedda tid af chefen för justitiedepartementet för åtals anställande hos

justitiekanslersembetet anmälda och att justitiekanslersembetet ej heller

under samma tid af sådana tryckta skrifter, som kommit embetet till

hända, haft anledning förordna om åtal. Erfarenheten har ock visat, att,

sedan flera åtal för brott af ifrågavarande slag under en kortare tidsperiod

förekommit, författare eller utgifvare af tryckta skrifter under någon tid

derefter iakttagit större försigtighet i afseende på skrifsättet. Men detta

oafsedt torde med fog kunna erinras, att en annan anledning till åtalens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

5

fåtalighet än de af Riksdagen angifna synes ligga nära till hands, eu anledning,

som kanske torde vara den förnämsta, den nemligen, att nu gällande

lag just i fråga om osedlig litteratur lemnar mycket öfrigt att önska,

ja, så mycket, att det endast torde vara i ganska la fall, som åklagaremagten

med stöd af samma lag kan ingripa med utsigt till framgång.

Denna anmärkning gäller dock hufvudsakligen den del af ifrågavarande

lagstiftning, som afser det tryckta ordet och således återfinnes i tryckfrihetsförordningen.

Ty mot det lagrum i allmänna strafflagen, som afser

berörda litteratur, eller 18 kap. 13 §, kan egentligen endast anmärkas, att

det lider af ofullständighet. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser i

fråga om den osedliga litteraturen återfinnas i 3 § 13 mom., jemfördt

med ingressen till denna §, hvarjemte i fråga om straffet hänvisas till allmän

lag, som i detta fall utgöres af nyssnämnda 13 § i 18 kap. strafflagen.

Berörda moment af 3 § tryckfrihetsförordningen, redan till sin uppställning

mindre tillfredsställande, är numera, likasom åtskilliga andra af stadgandena

i nyssnämnda grundlag, i hög grad föråldradt, svårtillämpligt

och hindrande för ett kraftigt ingripande mot sådana företeelser, som af

Riksdagen i dess ofvanberörda skrifvelse åsyftats. Enligt ordalagen i oinförmälda

13:de moment skulle ej annat vara straffbart, än dels »offentliga

läror till någon last, särdeles, den som sårar ärbarheten», dels »sådana

ohöljda och skändliga framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom

främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas». Huru få osedliga skrifter,

som utan en extensiv tolkning af detta lagrum blifva straffbara, torde

ligga för öppen dag. Det torde vara ytterst sällsynt, att en skrift kan

karakteriseras såsom innehållande »lära» till någon last, och nästan lika

sällan torde man om ett arbete kunna säga, att dermed åsyftats främjandet

af ett förderfligt lefnadssätt, för att icke tala om, att det långt

ifrån alltid är de ohöljda och skändliga framställningarna af otuktslasten,

som äro de farligaste, utan ofta just de skildringar, som innefatta en

konstrik väfnad af mer eller mindre beslöjade, men på fantasien starkt

verkande antydningar om hvarjehanda osedliga förhållanden och situationer.

Man torde till och med kunna påstå, att, i strid mot hvad tryckfrihetsförordningen

såväl i ingressen till 3 § som i ofta berörda 13:de mom.

framhåller, skriftens »åsyftning» icke bör anses ega afgörande betydelse

i fråga om straffbarheten. Låt vara, att författaren eller utgifvaren icke

haft för afsigt att med skriften främja ett otuktigt lefnadssätt; det är tillräckligt,

att innehållet eller skrifsättet är sådant, att det måste antagas

hafva en förderf bringande inverkan på derför mottagliga sinnen; förfat
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

tandet och utspridandet bland allmänheten af en dylik skritt utgör för

staten en fara, mot hvilken den måste skydda sig, och den, som på ett

eller annat sätt låter en sådan skrift komma under allmänhetens ögon,

begår en straffvärd handling, denna må nu i det speciella fallet .kunna

karakteriseras såsom ett fullt uppsåtligt brott, rigtadt mot sedligheten,

eller såsom innebärande en straffvärd likgiltighet i fråga om de skadliga

verkningar, handlingen i sedligt hänseende kan medföra. Undantag från

förenämnda regel borde ega rum endast i de fall, der det är alldeles

uppenbart, att skriften i fråga är tillkommen i vetenskapligt, allmännyttigt

eller verkligt konstnärligt ändamål, hvilket då bör af skriften och

framställningssättet deri tydligen framgå. Men äfven en sådan skrift kan

lätteligen missbrukas och af eu försäljare eller utspridare användas för

osedligt ändamål, likasom delar af en dylik skrift, innehållande sinnesretande

beskrifningar å menniskokroppen o. s. v., kunna frånskiljas eller

aftryckas samt till uppväxande ungdom afyttras eller utlånas. Ett sådant

förfarande torde icke böra lemnas onäpst.

Vidare är att märka, att ifrågavarande moment i tryckfrihetsförordningen

står illa tillsammans med det stadgande i allmänna strafflagen,

hvarefter brottet skall straffas, eller 18 kap. 13 § 1 mom. Detta sistnämnda

lagrum, som handlar om utspridande af skrift, målning, teckning

eller bild, uppställer för brottsligheten hos en dylik verksamhet ingen

annan fordran, än att den ifrågavarande skriften, målningen, teckningen

eller bilden skall vara sårande för tukt och sedlighet, och lernnar sålunda

tillfälle till en ofantligt mycket vidsträcktare tillämpning än 3 § 13 mom.

tryckfrihetsförordningen. Förhållandet borde i verkligheten vara det motsatta,

då de osedliga framställningar, som förekomma i tryckta skrifter,

äro farligare än de öfriga framställningar, som hemfalla under nyssnämnda

moment i strafflagen, särskildt i följd af den större lätthet, hvarmed tryckta

skrifter i jemförelse med handskrift kunna spridas.

Af det sagda torde således vara uppenbart, att, för vinnande af det

utaf Riksdagen angifna mål, 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen bör

helt och hållet omarbetas. Härvid uppstår emellertid först frågan, huru

vidsträckt omarbetningen bör göras utan att stöta på allt för stora svårigheter

genom rubbning af de principer, hvarpå nämnda grundlag är byggd.

För sin del anser justitiekanslersembetet önskvärd!, att, der sedlighetsbrott

framträder i skrift, tryckt eller otryckt, teckning, målning eller bild, ej

blott författaren, konstnären eller tillverkaren, utan äfven den eller de, som

dragit försorg om skriftens eller de öfriga osedliga föremålens tryckning eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

7

mångfaldigande på annat sätt, kunde — på sätt exempelvis belgiska lagen

stadgar — såsom gerningsman straffas, eller att åtminstone — såsom

i en del andra utländska lagar är förhållandet — allmänna strafflagens

regler om delaktighet i brott finge tillämpning jemväl å de sedlighetsbrott,

som begås med det tryckta ordet såsom medel. Man skulle derigenom

komma att träffa den farligaste brottslingen, nemligen förläggaren,

hvilken i fråga om dessa brott spelar en lika vigtig, om ej vigtigare,

rol än tjufgömmaren i fråga om stöld. Ty lika visst som antalet

yrkesstölder skulle i väsentlig mån förminskas, om ej sådana personer funnes,

som med vetskap om den olofliga åtkomsten toge befattning med

döljande, omarbetande och föryttring af det stulna godset, lika visst skulle

den osedliga litteraturen nedsjunka till ett minimum, om ej personer funnes,

som drefve utgifvande af nämnda alster såsom en lönande affär. Att

träffa dessa personer ej blott med påföljden af pekuniär förlust, utan äfven

med ett känbart kriminelt straff och möjligen äfven andra kriminella

påföljder, som gjorde det svårare för dem att fortsätta sitt osedliga yrke,

är derför ett önskningsmål, som man förr eller senare måste söka uppnå.

Beklagligtvis torde det för närvarande vara med stora svårigheter förenadt

att åstadkomma en sådan förändring i vår gällande lag, hvarigenom

nämnda önskningsmål kunde vinnas. Kan det ej ske, torde man dock

böra, med bibehållande af tryckfrihetsförordningens stadganden i öfrigt,

söka genom en omarbetning af 13 § 3 mom. i samma förordning till

närmare öfverensstämmelse med 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen göra

straöhotet mot sedlighetsbrott genom tryckt skrift mera effektivt, än det

nu är — — — —--— — — — — — — — — — — —.»

Till hvad justitiekansleren sålunda anfört har motionären ansett sig

endast böra foga en erinran om de allmänt bekanta tryckfrihetsåtal från

näst förlidna .höst, då så väl författaren och förläggaren som den tidningsredaktör,

hvilken icke blott en gång, utan, ockrande på den allmänhets

lägre begär, som allra mest behöfde skydd mot osedlig litteratur, tvenne

gånger aftryckt de dikter, som föranledt åtalet, blifvit frikända.

Genom dessa dikters offentliggörande och omtryckande, yttrar motionären,

och genom de i anledning häraf väckta åtalens utgång bekräftades

till fullo de farhågor, som uttalats af statsrådet och chefen för justitiedepartementet

och af justitiekanslersembetet. Med hvad hopp om framgång

skulle hädanefter justitieministern eller justitiekansleren kunna föranstalta

om åtal på grund af den ifrågavarande föreskriften? Och kunde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

man undra, om en tryckfrihetsjury hädanefter, så länge detta lagrum hade

oförändrad lydelse, ryggade tillbaka för att uttala det fällande ordet öfver

en osedlig skrift? De ömmande och beklagande uttalanden angående

skriften och åtalen, hvarpå vår tidningspress under sistlidne oktober och

november månader var så rik, visade otvetydigt, att en öfverväldigande

del af den vittnesgilla allmänheten ansåg de dikter, som voro föremål för

åtalen, vara för en naturlig sedlighetskänsla sårande och för den uppväxande

ungdomens sedlighet farliga. De vittnade också, med hvilken oro

man såge, att lagen, då ej ens dessa åtal ledde till fällande utslag, ej

beredde tillräckligt skydd mot farorna af en osedlig litteraturs spridande.

I synnerhet för föräldrar och lärare, som närmast hade ungdomens sedliga

vård sig anförtrodd, måste det väcka bekymmer, att dikter af den

sexuelt retande beskaffenhet som de ifrågavarande finge ostraffadt införas

i böcker och tidningar. Uppfostrarens arbete blefve naturligtvis högst betydligt

försvåradt genom den lätthet, hvarmed det smygande pestgiftet

kunde föras till dem, som ännu ej hade ett tillräckligt utbildadt förstånd

för att kunna säkert bedöma, hvad de mottoge, eller tillräcklig moralisk

styrka att stå emot giftets eggelser, men deremot vaknande känslor nog

för att vara särskildt mottagliga för dess förhärjande verkningar.

Hvad motionären sålunda anfört för sitt förslag, synes utskottet innehålla

afgörande skäl för dess tillstyrkande. Skall lagens helgd kunna bevaras

och skall samhället kunna erhålla det skydd mot inflytandet af

osedlig litteratur, som det har rätt att fordra, så måste tydligen en grundlagsbestämmelse

ändras, som belägger en osedlig skrift med straff, endast

så vida det kan ådagaläggas, att den åsyftat främjandet af ett osedligt

lefnadssätt. Då motionärens förslag till denna ändring synes utskottet

vara på ett tillfredsställande sätt affattadt, anser sig utskottet böra tillstyrka

detsamma i den form, det af motionären erhållit. Att man vid

bedömandet af brottslighet hos skrifter af nu ifrågavarande art, äfven om

detta förslag antages, måste fästa väsentligt afseende vid deras syfte, är

klart deraf, att stadgandet i ingressen till § 3 tryckfrihetsförordningen,

angående de grunder, som skola följas vid bedömandet af en skrifts

brottslighet, fortfarande kommer att gälla äfven för skrift af den beskaffenhet,

som nu är i fråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

9

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i anledning af herr Sahlins

förevarande motion antaga följande förslag till ändrad

lydelse af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen, att hvila

till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 3.

Under de förutsatta vilkor, att, vid pröfningen afen skrift eller ansvaret

för densamma, de, på Indika en sådan pröfning ankomma kan, i fall,

som tvetydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera må fästa sin uppmärksamhet

på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på

skriftens åsyftning, än på framställningssättet, och alltid utan rättighet

att, i hvilket fall som helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken,

skola såsom missbruk af tryckfriheten anses:

13:o. Framställning, som sårar tulä och sedlighet-, brottet skall straffas

enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.

Såsom allmän regel — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — icke för brottsligt anses.

Stockholm den 3 maj 1897.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer:

af herrar Gyllensvärd, Andersson från Malmö och Nilson, hvilka anfört:

»Ehuru den nuvarande lydelsen af 3 § 13:o tryckfrihetsordningen

synes äfven oss otillräcklig och omfattande allt för få fall af dem, som i

momentet borde innehållas, anse vi likväl, att den af utskottet föreslagna

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 3 Sami. 9 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

ändringen ej är lämplig, emedan den lemnar juryns medlemmar en alldeles

för osäker ledning vid afgifvandet af deras röster. Da dertill kommer,

att, enligt vår åsigt, flere af de öfriga momenten i samma paragraf

lika väl behöfva ändras som det nu ifrågavarande, hafva vi ansett, att

utskottet bort antingen framlägga ett förslag till en mera omfattande

ändring af paragrafen eller, om sådant ej kunnat under innevarande riksdag

medhinnas, på grund af de anförda skälen föreslå, att den föreliggande

motionen ej måtte vinna Riksdagens bifall.»;

af herr Valilin, som yttrat:

»Hvad än berättigadt kan anföras mot nu gällande tryckfrihetsförordnings

redaktion i flere hänseenden, har dock denna förordning visat

sig vara ett bepröfvadt värn för eu af de allra dyrbaraste rättigheter, vårt

folk egt och ännu egen dess yttrandefrihet.

I följd af denna uppfattning om tryckfrihetsförordningens stora betydelse,

liksom äfven af erfarenhet om svårigheterna att så väl afväga

ifrågasatta ändringar af dess ömtåliga bestämmelser, att denna betydelse

icke komme att förminskas, har jag ansett, att en förändring af denna förordnings

3 § 18 mom., i af motionären föreslaget syfte, icke bort vidtagas

förr, än en tillfyllestgörande bevisning förelegat, att pressförhållandena

hos oss under senare tid alltmer urartat, och att en skärpning^! tryckfrihetsförordningens

bestämmelser till skydd mot spridande af osedlig litteratur

måste anses häraf vara med nödvändighet pakallad.

En dylik bevisning har emellertid, enligt mitt förmenande, hvarken

motionären eller utskottet lyckats förebringa. Men, äfven om så varit

fallet, synes mig den formulering af anförda moment, som motionären

föreslagit och utskottet gillat, vara af beskaffenhet att lemna möjlighet

för en längre gående inskränkning af tryckfriheten, än som för de

öfverklagade förhållandenas rättande varit af nöden.

Af hufvudsakligen dessa skäl har jag ansett, att utskottet bort afstyrka

motionärens förslag.»;

samt af herr Johnsson.

Herrar Dahn och Restadius hafva anhållit få här antecknadt, att de

ej deltagit i förevarande ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos Central-Tryckeriet. 1897

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.