Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

1897-02-22 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:10, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 22 februari 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af

en arrendelag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 24, hafva herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns Andersson i

Ohrstorp och A. G. Gyllensvärd hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i

öfvervägande, under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat

skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda

förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållanden mellan arrendator och

jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter

för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill eu dylik

utredning finnes böra föranleda.

Till stöd härför anföra motionärerna:

Öfvertygade om behofvet och nyttan af en tidsenligare lag

rörande arrende än den, som nu funnes, samt uppmuntrade af det bifall,

som från Riksdagens begge kamrar kommit en under förra riksdagen

i saken väckt motion till del, då inom Första Kammaren 50 röster

afgifvits för densamma emot 57, och Andra Kammaren utan votering

bifallit nämnda förslag, tvekade motionärerna ej att åter vid denna

riksdag afgifva motion om samma ämne.

Bill. till Riksd. Prot. 1897. 7 Sami. 7 Höft. (N:is 10, 11.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Enligt Sveriges år 1896 utgifna statistiska uppgifter funnes i

landet brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker till

ett antal af 8,820 personer, brukare af 2—20 hektar åker 28,425 personer,

brukare af 20—100 hektar åker 9,599 personer samt brukare af

öfver 100 hektar åker 1,129 personer, eller tillsammans 47,973 personer,

som arrendera och bruka annans jord. Dessutom funnes inom

landet brukare af jordtorp och andra smärre jordlägenheter till ett

antal af 166,449 personer.

Sveriges odlade jord uppginge enligt de statistiska uppgifterna

1895 endast till 3,407,191 hektar, under det icke odlad skog och äng

utgjorde 19,896,844 hektar. Af de stora arealerna skogs- och ängsmark

funnes mycken till åker lämplig jord.

Det kunde med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle

för en stor del arrendatorer, åtminstone för dem som icke hade skriftligt

upprättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhöll

e en bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af

dem skulle derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å

den arrenderade jorden till nytta för både jordegare och brukare samt

äfven att kunna uppodla till åker tjenlig jord.

Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder hade

åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt

ofvannämnda statistiska uppgifter emigrerade år 1892 45,509 personer.

Likaså hade jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat

den för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades

landsbygdens befolkning med 5,569 personer, under det städernas

ökades med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända

dessa missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare

tillfälle att förvärfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning

bereda dem, som arrenderade andras jord, en tryggad besittning

af densamma under arrendetiden, såvida de uppfylde sina förbindelser

mot jordegarne.

De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina

egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallade

äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af

tvister mellan jordegare och arrendatorer.

Det i vårt land på många orter icke endast i norra utan äfven i

södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse

af jord syntes motionärerne böra genom en ny arrendelag icke

endast motarbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradt och olämpligt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Att vår nuvarande lags bestämmelser om Arrende vore ofullständiga

och delvis olämpliga, hade mer än en gång af lagutskottet blifvit

erkändt.

Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arrendatorers

ömsesidiga rättsförhållanden visade, huru mycket som i den

delen blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt

land till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land

och våra förhållanden.

I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen

utarbetade förslaget till en ny arrendelag förekomme visserligen bestämmelser,

som numera voro föråldrade, men äfven sådana funnes, som

kunna tjena till någon ledning vid utarbetandet af en lagstiftning i

nämnda fråga. Såge man på det kapitel af jordabalken och de spridda

stadganden i byggningabalken i 1734 års lag, hvilka innehölle vår

nuvarande ofullständiga lag om ai’rende, så vore dessa stadganden

uteslutande lämpade efter de enkla förhållanden, som funnos vid den

tiden, lagen skrefs; men icke bidroge de dertill, att den arrenderade

jorden blefve på ett rationel sätt brukad. Ett bättre brukningssätt

skulle kunnat komma till stånd, om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom

skulle äfven främjats rättvisa mellan jordegare och brukare.

Hvad våra förfäder försummat med afseende på lagstiftning om denna

sak, kunde icke nutidens lagstiftare godtgöra, men väl genom eu tidsenlig

lagstiftning hindra ett fortgående på den allt för länge fortsatta

vägen.

Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af

en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att det fria

aftalet mellan jordegare och brukare vore tillräckligt att förhindra orättvisor

och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den arrenderade

jorden, vore att protestera mot innehållet i den gamla godkända

tesen: »land skall med lag byggas». Att man erkände lagstiftningens

stora nytta för andra näringsförhållanden, men ansåge den

obehöflig i fråga om arrenderande af annans jord samt densammas

odlande och brukande, vore att göra sig skyldig till tydlig motsägelse.

Det fria aftalet funnes och måste finnas, när fråga vore om upplåtande

af jord till arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren. Men

lagen behöfdes såsom ett rättesnöre vid affattandet af de bestämmelser,

som i det privata aftalet bordo intagas, och den måste finnas för att

tjena till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen afliandlat.

Doktor U. v. Feilitzen hade härom yttrat följande: "Lagbestämmelsen

sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena

eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra fall

till för att minska antalet öfvergrepp, icke för att hämma en liffull,

gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. En tidsenlig

arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst önskvärdt

hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet, och

man bör alltid sträfva åt detta håll».

Motionärerna ansåge, att en arrendelag borde, utom andra lagstadganden,

innehålla bestämmelser om att arrendevilkoren borde skriftligen

uppsättas för att vara förbindande. Vanligtvis upprättades väl numera

arrendeaftal af större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet vore

den sed rådande, att emellan jordegare och innehafvare af mindre

hemman skriftliga arrendekontrakt icke upprättades. Hvilka talrika

tvister och olägenheter, detta måste medföra, vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren borde vara bestämda,

så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor blefve i

tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete etc., eller

arrendatorn kunde undgå att uppfylla sina åtagna förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendatorns

nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada det

medförde för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande

nödgades afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde

ett sådant osäkerhetsförhållande rörande nyttjanderätten, att en driftig

och arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den

kostnad på egendomen, som skulle medföra en förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,

som af arrendator med jordegares samtycke verkstäldes på den arrenderade

egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren

antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

Motionärerna vore af den åsigten, att om lagstiftningen följde

goda principer och byggde en arrendelag på rättvisa grunder, kunde

både jordegares och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses,

och den jord, som bortarrenderades, på ett rationel sätt brukas, till

gagn icke blott för jordegare och arrendator'', utan äfven för fosterlandet.

Som emellertid endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående

och vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,

som vore nödig för att framlägga för Riksdagen ett för

vårt land lämpligt förslag till arrendelag, vunnes motionärernas syfte

bäst genom en skrifvelse i ämnet från Riksdagen till Kongl. Maj:t.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 5

Motioner om utarbetande af en arrendelag hafva förevarit vid

1891, 1893, 1894, 1895 och 1896 års riksdagar, men hafva hitintills icke

föranledt någon Riksdagens åtgärd. De afstyrktes af 1891, 1894, 1895

och 1896 års lagutskott, under det att lagutskottet vid 1893 års riksdag

tillstyrkte den då framlagda motionen i ämnet.

Utskottet har icke funnit skäl att frångå den ståndpunkt, som

intogs af lagutskottet vid 1894 års riksdag, och tillåter sig åberopa de

skäl, som af sistnämnda lagutskott i dess utlåtande uti frågan anfördes.

»Utskottet anser visserligen», så yttrade sig 1894 års lagutskott,

»särskildt med hänsyn till den utveckling, hvartill det svenska jordbruket

hunnit under de sista decennierna, de nuvarande bestämmelserna

i jordabalken rörande arrendeaftal för jord icke vara så fullständiga,

att ej en omarbetning af desamma skulle medföra nytta vid afgörande

af jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden, i synnerhet

för de fall, då fullständigt aftal emellan upplåtare och brukare saknas.

Rättsförhållandet dem emellan bör likväl i främsta rummet bestämmas

genom det fria aftalet; och skall lagstiftning undantagsvis inom detta

rättsområde träda emellan i något hänseende absolut påbjudande eller

förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande vara af erfarenheten

så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten. Enligt utskottets

uppfattning har af motionärerna icke åstadkommits någon utredning,

utvisande, att utöfver de ovilkorliga bestämmelser, hvilka i gällande

lag redan finnas stadgade i fråga om lega af jord å landet, ytterligare

sådana äro af verkligt behof påkallade; och då motionärerna angifva

såsom föremål för ett ovilkorligt lagstadgande, att de förbättringar, som

af arrendatorn med jordegarens samtycke nedlades på den arrenderade

jorden, skulle för den förre medföra en skälig ersättning af jordegaren,

synes deremot med skäl kunna erinras, att ett lagstadgande, hvarigenom,

oberoende af vexlande förhållanden, arrendator tillerkändes ovilkorlig

rätt till sådan ersättning, antagligen skulle verka till stor varsamhet

och återhållsamhet från jordegarnes sida i fråga om upplåtande af jord

till nyttjande och sålunda icke utöfva eu obetingadt nyttig inverkan på

ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde

dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga

om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets

handläggning — en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången

gång gifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,

om de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.»

På dessa skäl föranledes utskottet hemställa,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Ohlsson, som anfört:

Då ifrågavarande motion berör vårt lands vigtigaste näring samt

ämnet enligt min uppfattning är förtjent af synnerlig uppmärksamhet

från lagstiftarens sida, har jag icke kunnat biträda utskottets afstyrkande

hemställan. De knapphändiga föreskrifter, som i förevarande

afseende nu gälla och återfinnas dels i jordabalken och dels på spridda

ställen i byggningabalken, äro icke egnade att på ett närmelsevis tillfredsställande

sätt reglera de ömsesidiga rättsförhållandena mellan jordegare

och arrendator i de särdeles många och ganska ofta förekommande

fall, då fullständigt eller uttryckligt aftal mellan dem saknas.

Lagstiftningen i detta fall synes mig — delvis i analogi med

stadgandena om inbördes rättigheter och skyldigheter för dem, som

idka handel eller annan näring i bolag — böra ordnas så, att den

utgör en norm, lämpad ej mindre att, då vederbörande jordegare och

arrendator förklarat sig vilja hafva sina inbördes rättsförhållanden bedömda

enligt lag, eller då annorlunda mellan dem icke aftalats, i alla

hufvudsakliga delar tillgodose deras rättmätiga intressen, än äfven att

tjena till vägledning vid upprättande af arrendeaftal, der de aftalande

hellre vilja sjelfva helt eller delvis bestämma om de angelägenheter,

som sammanhänga med jordarrende.

Förutom de af motionärerna framhållna synpunkter torde till

beaktande vid uppgörande af förslag till en dylik lagstiftning kunna i

vissa tillämpliga delar tjena jemväl de grunder, som gälla angående

utarrendering af kronans domäner.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 7

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i

öfvervägande, på hvad sätt rättsförhållandena mellan

jordegare och arrendator må på ett betryggande sätt

ordnas samt derefter för Riksdagen framlägga det

förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning finnes

föranleda;

samt af herrar Bruzelius, P. G. Petersson, F. Andersson och Redelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.