Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utsträckning af rätten att anföra besvär öfver vissa kommunala beslut.

1897-02-22 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:11, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utsträckning af rätten att anföra besvär öfver vissa kommunala beslut.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N. o 11.

N:o 11.

Ant. till Riksd. kansli den 22 februari 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utsträckning af

rätten att anföra besvär öfver vissa kommunala beslut.

I 75 § af kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den

21 mars 1862 stadgas beträffande rätten att genom besvär söka ändring

uti kommunala beslut:

»Medlem af kommunen, som åt kommunalstämmans eller fulimägtiges

beslut uti kommunens gemensamma anlägenheter ej nöjes, eger

rätt att, der han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans

enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund, eller att det icke i

laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med allmän lag eller

författning eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet

fattat, deruti rättelse söka genom besvär»,

hvarefter återstående delen af §:n innehåller närmare bestämmelser

angående dessa besvär. Alldeles enahanda stadganden beträffande de

grunder, som kunna, efter besvär hos vederbörande myndighet, föranleda

ändring i allmän rådstugas, stadsfullmägtiges eller kyrkostämmas

beslut, återfinnas i kongl. förordningarne om kommunalstyrelse i stad

den 21 mars 1862, om kommunalstyrelsé i Stockholm den 23 maj

samma år och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21

mars 1862.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 14, föreslår nu herr Ljungberg en sådan utsträckning af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutslcotteis Utlåtande N:o 11.

rätten att öfver dylika kommunala beslut anföra besvär, att ändring

skulle kunna vinnas äfven för den händelse, att beslutet visades vara

af beskaffenhet att lända kommunen eller det allmänna till skada.

Från den välgrundade regeln, att »all dom bör fästas på skäl och

lag och ej på godtycke», bilda, yttrar motionären, våra nya kommunallagar

märkliga undantag; ty enligt dem vore det nog, att ett beslut,

det måtte nu vara huru oförnuftigt och skadligt som helst, vore fattadt,

för att det skulle vara orubbligt, så framt icke den klagandes enskilda

rätt vore förnärmad eller något formelt fel kunde i beslutet uppvisas.

Dessa båda tillåtliga skäl till ändring förekomme emellertid icke

ofta, då tvisten gälde en allmän angelägenhet; och denna måtte vara

behandlad till än så stor skada för en hel kommun eller församling, så

kunde derför nästan aldrig rättelse ske i det mest afvita beslut, så snart

majoriteten å en kommunal- eller kyrkostämma fattat detsamma.

Det hände inom våra kommuner icke sällan, att genom enskilda

intressens spel eller genom ofullständig saklig utredning mycket oförståndiga

och för kommunen skadliga beslut fattades, eller ock att, sedan

ett gagneligt beslut blifvit fattadt, detsamma genom en ny, artificiel!,

åstadkommen majoritet blefve upprifvet; och i intetdera fallet ansåge

sig, på grund af ordalydelsen i nämnda paragrafer, länsstyrelsen eller

öfverståthållareembetet kunna göra någon ändring, om det icke gälde

den klagandes enskilda rätt eller beslutet varit i formelt afseende orätt

— under hvilka båda kategorier nämnda myndighet tycktes, utom annat,

subsumera uttrycket »orättvis grund».

Sedan motionären härefter såsom exempel anfört några fall, då

enligt hans åsigt kloka och gagneliga kommunala beslut blifvit genom

senare majoritetsbeslut upprifna och ersatta med andra, de der, enligt

motionärens förmenande, icke varit för vederbörande kommun till gagn,

fortsätter han:

»Det synes mig naturligt, att en utsträckning af besvärsrätten

är i detta fall desto mera befogad, som, när det gäller allmänna angelägenheter,

intet kan vara mera i sin ordning, än att det allmännas intressen

få göra sig gällande. Här är ju endast fråga om rättigheten att

klaga, det vill säga att få målet pröfvadt efter sakliga »skäl och bevis»,

och hvarför skall denna rätt vara medgifven den, som klagar i enskild!

intresse och af personliga skäl, men icke den eller dem, som besvära

sig i allmänt intresse, på allmängiltiga grunder och i frågor, som gälla

tusendens väl eller trefnad.»

På dessa grunder hemställer motionären:

att uti de i kongl. förordningen af den 21 mars 1862 angående''

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

kommunalstyrelse å landet och i stad samt af den 23 maj samma år

angående kommunalstyrelse i Stockholm äfvensom af förstnämnda dato

angående kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd intagna, lika lydande

paragrafer om besvärsrätten det tillägg måtte göras, att efter orden:

--»tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda

rätt eller eljest hvilar på orättvis grund,» införes följande:

--eller är kommunen (församlingen) eller det allmänna till

men — —.

Genom de af motionären ifrågasatta förändringar i gällande kommunalförfattningar

skulle den sjelfstyrelsens grund, på hvilken dessa

författningar hvila, väsentligen rubbas. Det skulle nemligen, anser utskottet,

allt för ofta komma att inträffa, att ett kommunalt beslut

blefve, ur synpunkten af dess gagnelighet för det allmänna, genom

besvär understäldt vederbörande myndighets pröfning, och följaktligen

skulle den kommunerna nu tillkommande rätt att sjelfva fatta bindande

beslut i egna angelägenheter varda dem i regeln beröfvad. Då emellertid

något allmännare missnöje med den kommunala sjelfstyrelsens

princip, sedan den blifvit hos oss införd, icke försports och utskottet

icke heller af motionärens framställning blifvit öfvertygadt derom, att

vederbörande myndigheter skulle finnas ega förmågan att bättre än

kommunerna sjelfva eller de, åt hvilka kommunerna öfverlemnat sin

beslutanderätt, bedöma och afgöra frågan om fattade besluts gagnelighet

för vederbörande kommuner, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.