Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i gällande bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfidlmägtige.

1897-02-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:12, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i gällande bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfidlmägtige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

ST:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 22 februari 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i

gällande bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfidlmägtige.

Uti två inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet hänvisade

motioner hemställer herr Branting om sådan ändring af nu gällande bestämmelser,

att vid val af stadsfullmägtige hvarje dervid röstberättigad

skulle tillkomma en röst.

I den ena af dessa motioner, n:o 100, hvilken afser ändringar i Kongl.

föroi’dningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, anför motionären

:

»Jemsides med krafvet på att i det politiska samhället upptaga de

tre fjerdedelar af nationens myndige män, hvilka vår nuvarande riksdagsordning

stämplar som andra klassens medborgare, derför att de hittills

ej förstått att tilltvinga sig en närmelsevis anständig lön för sitt hårda

arbete, framträder, med arbetareklassens stigande insigt om hvad den

rätteligen bör betyda i stat och kommun, också fordran på en genomgripande

reformation af våra nuvarande kommunala rösträttsbestämmelser.

De inskränkningar, som ännu i Sverige göra politisk rösträtt till ett

klassprivilegium, äro ur allinän-europeisk synpunkt qvarlefvor från ett

förgånget tidsskede. Alla vår verldsdel ledande stater ha för någon

mansålder sedan haft en liknande trång basis för sin folkrepresentation,

fast de sedan allesamman funnit för inre eller yttre säkerhet högst nödigt

och nyttigt att i stället kalla hela folket till meddelaktighet i statsstyrel
Bih.

till Riksd. Prot. 18.97. 7 Sami. 8 Håft. (N:o 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sen, byggande sålunda mer eller mindre följdrigtigt på den allmänna

rösträttens ensamt hållbara grund.

Våra svenska kommunala rösträttsbestämmelser draga för visso snafva

gränser för delaktighet i rösträtten, men ännu långt värre är att de införa

och gifva lagens sanktion åt den mest upprörande olikställighet

mellan personer, hvilka ändå erkännas som myndiga och röstberättigade

medlemmar af samma kommun. Mig veterligen saknar vår kommunallagstiftning

motstycke i oblygt proklamerande af grundsatsen, att penningen

betyder allt och personen intet.

Samlandet hos en person af en storartad mängd röster, som i

Sverige är grundvalen för vårt kommunala lif, väcker hos medlemmar

af andra civiliserade nationer, när de höra talas derom, eu tviflande förvåning

och föga doldt åtlöje. Vi behöfva ej gå längre än till våra grannländer

Norge och Danmark för att finna, i stället för våra fyrkar och

debetsedels-röster, grundsatsen om lika rösträtt för alla kommunalt röstberättigade

genomförd. Det behöfver knappt nämnas, att detsamma är

fallet i länder som Frankrike, England och Schweiz. I Belgien, der man

nyss, i samband med rösträttens utsträckning till allmän, lyckades insmuggla

en graderad skala upp till 4 röster, brännmärktes ett sådant

attentat mot medborgarnes likställighet i kammaren »som de fyra skändligheternas

lag» och väckte en våldsam opinionsstorm i hela landet. Ja,

i sjelfva Preussen, hvars rösträttsbestämmelser härstamma från reaktionstiden

efter besegrandet af 1848 års folkrörelser, väljer man visserligen

sina kommunala korporationer (liksom Preussens deputeradekammare) i tre

skilda förmögenhetsklasser, hvilka alla tre få väga lika, fastän den tredje

ensam omfattar 85 procent af valmännen, men inom hvarje klass är dock

sjelfkärt rösträtten lika.

Det må finnas någon enstaka feodal vrå af Europa, t. ex. Mecklenburg,

der det kommunala enväldet eller fåväldet praktiskt kan gå lika

långt som här hemma, men då sker sådant åtminstone icke under sken af

att den kommunala sjelfstyrelsen respekteras. Envälde får heta envälde

och smugglas icke in bakom oskyldigt tal om olika röstvärde.

För den svenska landsbygdens del skall ju emellertid all denna

kommunala orättfärdighet snart vara endast ett fult minne, derför borgar

den kungliga reform-komité, som efter tre decenniers klagomål och

framställningar från Andra Kammaren nu trädt i verksamhet. Det kan

vid sådant förhållande icke falla mig in att nu framkomma med några

förslag till ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Men så mycket mera orsak har Riksdagen i stället att se till ätt

icke städerna bli bortglömda, när nu ju afsigten är att bryta det så länge,

så allmänt och så starkt öfverklagade kommunala fåväldet i vårt land.

Kong! Maj:t har icke ansett sig skyldig att nu taga under ompröfning

en reform af städernas kommunala rösträttsförhållanden, uttryckligen på

den grund, att något Riksdagens beslut i sådan rigtning tills dato icke

föreligger. Kongl. Maj:t väntar alltså på initiativ från Riksdagen, hvadan

denna får hela ansvaret inför landet, om allt får bli i städerna vid det

gamla.

Andra Kammaren har en gång, år 1891, för sin del beslutat en

skrifvelse med begäran om utredning och förslag rörande den kommunala

rösträtten i städerna. Denna rönte emellertid det icke ovanliga ödet

för reformansatser att falla i Första Kammaren. Sedan dess hafva nu 6

år förflutit, den allmänna meningen ute i landet blir otvifvelaktigt med

stigande social upplysning allt mera klart demokratisk; det kan då vara

ur flera synpunkter nyttigt att få konstateradt hur 1897 års Riksdag, som

enligt grundlagen nu representerar svenska folket, ställer sig gent emot

en reform, som öfverallt, der icke de krassa intressesynpunkterna förvilla,

redan är vunnen inför den upplysta opinionen.

Som bekant genomfördes verkligen år 1869 för städernas del den

jemkningen, att ett röstmaximum för dem stadgades, relativt på V6o af

stadskommuns hela röstetal och absolut på 100 röster. Hur litet denna

begränsning i praktiken verkat i den utjemnande rigtning, man väl ändå

afsåg med densamma, derom föreligga nu inemot tre årtiondens vittnesbörd

af alla slag, hvilka väl borde kunna öfvertyga äfven dem, som

genom vanan förhärdat sitt sinne till att icke längre känna det för

menniskovärdet kränkande i att en enda person med 10,000 kronors inkomst

skall, utan andra qvalifikationer än sina penningar, i stadens gemensamma

angelägenheter ensam väga upp ett hundra arbetare med t. ex.

700 kronors årsinkomst — kanske desamma, hvilkas arbete skaffar honom

hans inkomst. Öfverallt i våra städer är situationen densamma: den

kommunala rösträtten fins nu icke till för det stora flertalet, en klick

förmögne regerar enväldigt sig och sin klass till fördel, och mot deras

röstmassor står hela det stora samhället magtlöst.

Några belysande siffror från senaste stadsfullmägtigeval i vidt skilda

delar af vårt land må här anföras. Hemtade från ortstidningar som de

äro, torde de nog i allt väsentligt vara exakta, ty eljest skulle säkert

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

icke motsidans pressorganer ha underlåtit att framkomma med försök till

vederläggning.

I Ystad funnos 1896 inalles 1,635 kommunalt röstberättigade. Af

dem hade

595

personer

hvardera

1

röst

= 595

kommunalröster

199

»

»

2

röster

= 398

»

178

»

»

3

»

= 534

»

176

»

» 4

—5

»

= 803

»

260

»

» 6-

-20

»

= 3,037

»

192

»

» 21-

-90

»

= 7,296

»

35

»

» 91 —

100

»

- 3,477

»

,635

personer.

16,140

röster.

Uppgifterna om näst sista gruppen äro ej så detaljerade som önskvärdt

varit, men man räknar säkert icke för högt, om man påstår, att de

förmögnaste 100 bland den gruppens 192 representera omkring 5,000

röster, d. v. s. att de rikaste 35 jemte dessa 100 ha absolut majoritet

gent emot öfriga 1,500 »röstberättigade» invånare i staden. Eller med

andra ord: den rikaste tolftedelen af befolkningen röstar öfver de elfva

tolftedelarne.

För Karlstad får en motsvarande tabell, också för 1896, följande

utseende:

751 personer

167

130

65

100

40

19

12

57

165

114

69

59

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

1

röst

-

751

röster

2

röster

=

334

»

3

»

=

390

»

4

»

=

260

»

5

»

=

500

»

6

»

=

240

»

7

»

=

133

»

8

»

=

96

»

9

»

=

513

»

10—19

»

-

2,179

»

20—29

»

—

2,643

»

30—39

»

=

2,391

»

40—49

»

=

2,302

»

Transport 12,732

Transport 1,748

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

5

Transport 1,748

23

personer

50—59

Transport

röster =

12,732

1,217

röster

25

»

60—69

» =

1,574

»

16

»

70—79

» =

1,157

»

6

»

80—89

» =

510

»

9

»

90—99

» =

839

»

31

»

100

» =

3,100

»

1,858

personer

21,129

röster.

Som man finner, går skiljelininen äfven här ända uppe vid 4,000

kronor, d. v. s. de 169 personer, som ha öfver 4,000 kronor i taxerad

inkomst, förfoga öfver mer än hälften af hela röstetalet och rösta öfver

alla andra 1,689 »röstberättigade». Den rikaste elftedelen röstar öfver

de andra tio elftedel arne.

I Söderhamn är ställningen som följer:

,073

personer

ä

1

röst =

1,073

röster

214

»

»

2

röster =

428

»

241

»

»

3

» =

723

»

138

»

»

4

» =

552

»

119

»

»

5

» -

595

»

155

»

»

6—10

» -

1,089

»

143

»

»

11—20

» =

2,447

»

132

»

»

21—50

» =

4,124

»

41

»

»

51—99

» =

2,735

»

28

»

»

100

» =

2,800

»

2,284 personer. 16,566 röster.

Oaktadt staden är ett utprägladt arbetaresamhälle, går äfven här

skiljelinien uppenbarligen ej långt från 4,000 kronor-strecket. Den förmögnaste

trettondelen af de »röstberättigade» bestämmer enväldigt för de

tolf trettondelarne.

I ofvanstående siffror är ändå ingen hänsyn tagen till att det kommunala

utskyldsstrecket enligt sakens natur företrädesvis decimerar just

de lägsta inkomstgrupperna. Att en alldeles illusorisk rösträtt icke heller

kan verka särdeles eggande till den skatteliqvid, som är dess förutsättning,

behöfver ej närmare utvecklas.

Från södra, mellersta och norra Sverige tala sålunda siffrorna öfver
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

allt samma språk: fåtalet regerar, och det stora flertalet har att lyda —

och betala. Också är städernas skuldsättning — liksom ju för öfrigt

också landskommunernas — stadd i hastig tillväxt. År 1880 utgjorde

totalsumman (utom Stockholms 34 millioner) ännu blott 43 millioner

kronor, vid 1894 års slut hade den sprungit upp till 106 millioner (och

63 millioner för Stockholm). Äfven med allt erkännande af att städer

i uppblomstring måste inrätta sig för och i viss mån draga vexel på

framtiden, lärer ingen vilja påstå, att eu sådan finansförvaltning tyder på

eu så öfverlägsen skötsel af kommunernas ekonomi från de nu bestämmandes

sida, att medverkan och kontroll från den stora, nu utestängda

mängden skulle vara ur den synpunkten öfverflödig.

Men denna mängd, kommunens arbetande befolkning i ordets egentliga

mening, har äfven i andra, ännu vigtigare afseenden intressen att

bevaka, hvilka göra en genomgripande kommunal rösträttsreform till ett

af dess främsta önskningsmål i detta land.

Arbetareklassen, sådan den nutida storproduktionen formar densamma,

rycker nu öfverallt upp i samhällena. Men det ligger i sakens natur att

den, äfven under eljest gynsamma förutsättningar, först efter långvarigt,

planmessigt arbete kan vinna något afgörande inflytande i en modern

stat gent emot alla af gammalt magtegande klasser. I en måttligt stor

industristad deremot, hvars befolkning alldeles öfvervägande består af

lönarbetare, skall ingen med fog finna det obilligt, om dessa redan nu

ha ett bestämmande inflytande. Och fins det någon rättvisa i de kommunala

rösträttsförhållandena, med andra ord, äro dessa, som sig bör,

grundade på personlighetsprincipen, så skola arbetarne ockå kunna i en

sådan stad göra sig gällande, så snart de, genom sammanhållning och

klarhet om hvart de vilja, visa sig värdiga att taga ledningen i sin hand.

För tidens största fråga, arbetareklassens frigörelse, blir derför den lika

kommunala rösträtten af alldeles ovärderlig betydelse. Med tillhjelp af

det fredliga och lojala vapen arbetarne på så sätt få i sin hand kunna

de börja att stycke för stycke, inom området för en stadskommuns verksamhet

och befogenhet, se på bästa sätt till godo sina hittills systematiskt

undanskjutna kraf och intressen. På samma gång utgör det magtens ansvar,

som sålunda kan börja falla äfven på deras lott, en den bästa uppfostran

till sjelfkritik och till praktisk administrativ duglighet, som kan

gifvas åt en samhällsklass, hvilken eljest får i det nutida samhället tusentals

anledningar till kritik, men sällan ett tillfälle att sjelf lägga handen

vid arbetet att göra det kritiserade bättre.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

7

Utlandets arbetare ha också flerstädes börjat i sådan anda begagna

den kommunala rösträtten, och de resultat de redan dermed vunnit mana

på det kraftigaste att fortgå då denna väg.

Allmänt bekant är, att i England den uppfattningen under de senare

åren arbetat sig fram i vida kretsar, äfven inom de borgerliga klasserna,

att det är statens och kommunens oeftergifliga skyldighet att positivt

främja den arbetande klassens bästa. Sådana »progressister», hvilka helt

brutit med det gamla låt-gå-systeinet och utan skrämsel för ord lånat från

socialismens arsenal hvad som synts dem praktiskt och omedelbart tillämpligt,

hafva flerstädes i Storbritanniens mest betydande kommuner af valmännen

kallats att leda stadens förvaltning. För ögonblicket är det

Glasgow, som går i spetsen för denna tidsenliga kommunala arbetarepolitik,

men föredömet har i större eller mindre utsträckning följts på

många håll, och det kan måhända särskildt förtjena nämnas att Manchester,

som en gång gifvit sitt namn åt den extrema doktrinarismen emot samhällets

ingripande i de enskildes ekonomiska kamp för tillvaron, också

hör till de britiska städer, der arbetarerösterna fält utslaget för eu förvaltning

efter »progressistiska» principer. Man söker i dessa kommuner

samla i stadens besittning och under dess omedelbara ledning de allmännyttiga

företagen, såsom vatten-, gas- och elektricitetsverk, vidare kommunikationsväsendet,

såsom spårvägar och dylikt, och detta ej blott af

finansiella skäl, utan äfven för att staden måtte kunna föregå med effektivt

godt exempel beträffande arbetsvilkoren — vid alla dessa sålunda

»kommunaliserade» företag tillämpas 8 timmar s-dagen och betalas en anständig

minimilön. Af samma skäl ha dessa städer brutit med det gamla

entreprenadsystemet; i regeln utföra de i stället direkt sina allmänna arbeten,

och der undantagsvis mellanhänder användas, sörja dessa efter lika

rösträtt valda stadsfullmägtige för att entreprenörerna kontraktsenligt förpligtas

att respektera gällande fackföreningstariffer.

I Frankrike ha arbetarepartiets representanter i municipal- och kommunalråden

gått fram i öfverensstämmelse med de franska socialisternas

kommunala program, hvilket först utarbetades på en kongress i Lyon

1892 och utan tvifvel mycket bidrog till att redan vid kommunalvalen

samma år rådhusen i betydande städer, såsom lioubaix, Toulon, Marseille

och andra, togos i besittning af den dittills undanskjutna klassen. Detta

program, som upptager, utom punkter af alldeles samma slag som nyss

omtalats från England, äfven fordringar på afskaffande af stadstullarna,

progressiv beskattning, gratis bespisning af folkskolans barn och anord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

nande af skollofskolonier, kommunala apotek m. in., har sedermera reviderats

och kompletterats vid flera kongresser af socialistiska municipalrådsmedlemmar.

Den kongress af detta slag, som hölls i Paris i juni 1895

och var besökt af 150 aktiva deltagare, medan ej mindre än 663 fullmägtige

för franska stads- eller landtkommuner tillkännagåfvo sin sympati

med densamma, bildade en formlig förening af franska socialistiska stadsfullinägtige,

sammanhållna genom ett sekretariat på 7 medlemmar och

åsyftande att bringa till stånd en planmessig samverkan för de kommunala

reformernas genomförande. Från dess långa lista på opinionsyttringar,

för hvilkas förverkligande det sedan ålåg medlemmarne att arbeta

hvar inom sin kommuns fullmägtige, må ytterligare nämnas: åtgärder för

anskaffande af billiga och sunda arbetarebostäder, en grundlig reform af

fattigvården, uppryckning af helsovårdsnämnderna, »så att de icke nöja

sig med att existera på papperet», inrättande af förlikningsnämnder och

organisering af gratis rättshjelp, understöd åt arbetarebörser, organisering

bland arbetarne sjelfva af kontroll öfver hur skyddslagstiftningen efterlefves

o. s. v. Det kan ej förvåna att ett parti, som visar sig i handling

vilja begagna den kommunala magten för dylika reformer i den stora

massans intresse, i den allmänna och lika rösträttens land gått hastigt

framåt vid de kommunala valen. År 1896 behöll sålunda det franska

arbetarepartiet, hvars röstetal sedan 1892 fördubblats, icke blott de nyss

nämnda städerna, utan lade dertill ytterligare så vigtiga samhällen som

bland annat Lille, Calais och Bordeaux.

Följande sina franska bröders föredöme, ha äfven Belgiens arbetare,

sedan de 1895 fått allmän kommunal rösträtt, ehuru kringskuren med

4-röstskala och 3-årigt flyttningsstreck, kastat sig med ifver in i de kommunala

valen med ett socialistiskt reformprogram ungefär af samma art

som det ofvan skizzerade: 8 timmars arbetsdag för kommunens arbetare,

en minimilön på 3 fr. 50 c. (högre i dyrare kommuner), gratis bespisning

af skolbarn och fri skolmateriel, hem för vanvårdade barn o. s. v. Trots

den ogynsamma vallagen lyckades också det belgiska arbetarepartiet genast

vid första anloppet, vinna majoritet i 78 kommuner och, i följd af

vallagens bestämmelser om proportionel representation i vissa fall, insätta

representanter i ytterligare 210. Och dessa kommuner äro ingalunda

små, obetydliga industriorter. I det närmaste Va million belgier administreras

för närvarande dels af enbart socialistiska stadsfullmägtige, dels

af radikaler och socialister i förening, och i landets tre största städer

(frånsedt Anvers) Bruxelles, Gand och Liége, inneha de tre stora partierna:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

9

‘katoliker, liberaler och socialister, ungefär hvar sin tredjedel af kommunalrepresentationen.

Äfven i Belgien har för öfrigt i slutet af förlidet

år organiserats en »förening af socialistiska kommunalråd» i samma syfte

som den franska.

Man skall måhända invända, att en användning af den allmänna

och lika kommunala rösträtten till att sätta i gång ett socialt reformarbete

af det slag, hvarpå här ofvan exempel anförts, just visar det för

samhället — läs: de besittande klassernas privilegier -— vådliga i att

förläna massorna en dylik rätt. Nu är det min öfvertygelse, att grundliga

reformer af denna art så litet äro »samhällsvådliga», att de tvärt om

äro den enda vägen för vårt nu bestående samhälles jemna och lugna

utveckling till bättre anpassning efter dess medlemmars behof. Det

faller emellertid utom ramen för denna framställning att upptaga någon

diskussion om bästa sättet att använda rösträtten. Men jag har å andra

sidan ingalunda velat sticka under stol med att den lika kommunala

rösträtten icke i våra dagar från den svenska arbetareklassens sida kräfves

•enbart ur allmänna synpunkter af rättvisa och likställighet, utan i bestämd

föresats att söka på bästa sätt använda densamma till att börja

det genomgripande sociala reformarbete, som nu i vårt land alldeles

undanskjutes. Att smyga igenom en verklig rösträttsreform under fagert

tal om att den ingenting ändrar lär icke längre lyckas, dertill framträda

de motsatta klassintressena numera allt för tydligt. Här gäller helt enkelt

att välja för eller mot, och jag dristar tro, att de klarsynta både bland

vänner och motståndare skola hålla mig räkning för den öppenhet, hvarmed

jag framhåller detta.

Det följer häraf också, att jag ingalunda skulle kunna anse mig

tillfredsstäld med eu begäran om »utredning af frågan», som t. ex. 1891

års lagutskott föreslog. Öfver hufvud bedrifves i vårt land allt för

mycket ofog med att låta »utredningar» träda i stället för mogna eller

öfvermogna reformer. I detta fall särskildt skulle en »utredning» af den

100-gradiga skalans verkningar icke kunna bringa annat än den på det

hela ganska likgiltiga upplysningen, att i somliga städer kan den rikaste

tiondedelen rösta öfver alla andra, i andra städer den rikaste tolftedelen,

i ännu andra kanske den rikaste femtondelen o. s. v. För att få veta

detta i detalj om hvart och ett af våra små stadssamhällen behöfva vi

icke spilla några komitékostnader, än mindre en dyrbar tid.

Fn reform af den kommunala rösträtten i städerna till likställighet

medborgarne emellan kräfves efter min öfvertygelse af enkel rättvisa

Bih. till Riksd. Prat. 1897. 7 Sami. 8 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

liksom den är en förutsättning för det enda säkra sociala reformarbetet,,

det som företages icke för arbetareklassen utan genom densamma. Någon

utredning utöfver den, som ligger i öppen dag för oss alla, om den

nuvarande ordningens ohållbarhet behöfves icke. Riksdagens majoritet

kan heller icke undskylla sig med att den står inför en ny och ohörd,

att ej säga oerhörd fordran, då jag nu vädjar till densamma för den

lika kommunala rösträtten. Under liberalismens bättre dagar framstäldes

samma önskemål i motioner af män som t. ex. Lars Johan Hierta år

1868 och Arvid Gumtelius ännu så sent som 1877. »Om lika rösträtt

menas vara allt för mensklig», skref den sistnämnde för 20 år sedan,

fick han väl finna sig i att ej alldeles slippa skalan. De 20 åren borde

dock ha gjort något för menn isko värdets erkännande af den svenska

Riksdagen.» \

Med stöd af det anförda, hemställer motionären, att Riksdagen för

sin del må besluta den ändring i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse

i stad, att vid stadsfullmägtigeval hvarje röstberättigad må ega

en röst.

Uti den andra af nu ifrågavarande motioner, n:o 101, gör motionären

enahanda framställning hvad Stockholm vidkommer. Motionären

hänvisar härvid till den af honom uti motionen n:o 100 anförda, här

ofvanointagna motivering och tillägger:

År 1894 voro i Stockholm, enligt beredningsutskottets »Berättelse

angående Stockholms kommunalförvaltning», icke mindre än 51 procent

af dem, som egentligen skulle egt rösträtt till stadsfullmägtige, derifrån

afskurna på grund af obetalade utskylder. I kommunalröster räknadt

utgjorde dock dessa 57 procent föga mer än ''/6 det hela, hvaraf

framgår, hvad äfven på annat sätt är väl bekant, att det väsentligen är

de lägsta inkomstbeloppen, som decimeras så fruktansvärdt af utskyldsstrecket.

Tager man emellertid för Stockholm hänsyn endast till dem, som

egde utöfva sin rösträtt, så funnos år 1894:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

11

3,414 personer

med 1 röst =

3,414

kommunalröster.

4,268

»

2 röster =

8,536

»

1,149

3

» =

3,447

»

2,059

4

» —

8,236

659

5

» —

3,295

D

2,512

»

6—10

» —

21,143

»

3,336

»

11—20

» c:a

50,000

2,209

3)

21—30

» »

55,000

»

1,366

»

31—40

» »

47,000

»

1,014

41—50

» »

45,000

»

781

»

51—60

» »

43,000

»

527

»

61—70

35,000

436 ,

))

71—80

» »

32,000

»

2S9

))

81—90

» »

26,000

»

1,805

»

91—100

» »

180,000

j>

25,824

c:a

561,000

Skiljelinien för Stockholm går således ända tipp vid 6,000 kronors

inkomst; de rikaste 3,000 bestämma ensamma valet af hufvudstadens

stadsfullmägtige bland en valmanscorps på nominelt 60,000 och faktiskt

nära 26,000 personer!

Med stöd häraf föreslår herr Branting: att Riksdagen för ‘sin del må

besluta den ändring i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,

att vid stadsfullmägtigeval hvarje röstberättigad må ega en röst.

Derjemte har motionären anhållit, att lagutskottet, under förutsättning

af bifall till de af honom framstälda förslag, måtte föreslå de nödiga

ändringarna i förordningarnas ordalydelse.

Utan att vidare ingå i pröfning af frågan om lämpligheten utaf och

billigheten i eu reform af gällande bestämmelser om den kommunala

rösträtten i städerna, åsyftande någon jemnare fördelning af de röstberättigades

inflytande på kommunala beslut än den, som med nu stadgade

begränsningar är för handen, vill utskottet, under uttalande dock af den

åsigt, att en utjemning af rösträtten vid val af stadsfullmägtige till fullkomlig

likställighet för alla dervid röstberättigade hvarken vore rättvis

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

eller skulle komma att visa sig lända till gagn för stadskoinmunerna,

endast framhålla, att frågan om en begränsning af den kommunala rösträtten

på landet, för hvilken frågas förberedande behandling Kongl. Maj:t

den 9 november sistlidet år tillsatt en komité, torde vara af beskaffenhet

att böra utredas och afgöras före frågan om vidare utjemning af den

kommunala rösträtten i städerna, och detta af det skäl, att, under det

rösträtten i städerna redan är, på sätt äfven motionären anmärkt, genom

lagbestämmelser begränsad, några gränser för den kommunala rösträtten

på landet, byggd, äfven den, på ekonomiska grunder, icke finnas stadgade.

Detta synes utskottet vara skäl nog för Riksdagen att nu icke taga

motionärens framställningar under vidare öfvervägande, och hemställer

utskottet således:

1) att herr Brantings motion n:o 100 icke må

vinna Riksdagens bifall; och

2) att herr Brantings motion n:o 101 ej heller

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr E. Svensson, som ansett, att utskottet bort, med föranledande

af ifrågavarande motioner, tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om utredning, i hvad mån begränsning af den kommunala

rösträtten i städerna borde vidtagas.

Stockholm, tryckt Loa Central-Tryckeriet 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.