Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie domhafvande å landet må benämnas lagman.

1897-02-26 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:13, Utlåtande, i anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie domhafvande å landet må benämnas lagman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ant. till Riksd. kansli den 2C februari 1897, kl. 12 raidd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie

domhafvande å landet må benämnas lagman.

Uti en inom Första Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 30, anför herr Leman:

»Kändt torde vara, att domare, särskild! å landsbygden, med ett

från äldre tider i folkmunnen gängse uttryck, som oftast benämnes

»lagman». Denna benämning har ock god häfd i våra gamla lagar och

torde böra komma till heders igen, synnerligen som benämningen »häradshöfding»

numera gifves icke allenast åt den ordinarie landtdomaren,

utan äfven åt hans biträden samt jemväl åt praktiserande jurister, ja,

ofta nog äfven åt icke jurister.

Då 3 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, hvilket innehöll

bestämmelser om lagmansting, blifvit upphäfdt, genom kongl. förordningen

den 18 april 1849;

då alltså nära femtio år förflutit sedan de gamla lagmansrätterna,

upphört att existera, och minnet om dessa rätter ej vidare torde lefva i

folkmedvetandet; samt

då numera ingen vare sig verklig eller titulär lagman qvarlefver,

torde tiden vara inne att åt den ordinarie landtdomaren återbörda

den folkliga, betecknande och välklingande benämningen »lagman».

Mot ett dylikt ombyte af benämning torde icke större svårigheter

eller hinder resa sig, än då vid införande af nu gällande utsökningslag

Bill. till Riksd. Prot. 13.97. 7 Rami. .9 Höft. (Näs 13, 14.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

föreskrefs, att livad i lag i vissa fall stadgades om Konungens befallningshafvande

skulle gälla öfverexekutor.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande till Riksdagens pröfning af förslag till

sådana ändringar i nu gällande lag och författningar, att derigenom

stadgas, att ordinarie domhafvande i underrätt å landet hädanefter skall

benämnas lagman.'')'')

Herr P. Paulsson har inom Andra Kammaren uti motion, n:o 48,

gjort en liknande framställning. Han föreslår, att Riksdagen i underdånig

skrifvelse ville anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förelägga Riksdagen

förslag till de ändringar i rättegångsbalken samt öfriga lagrum,

som erfordras för att benämningen lagman i stället för häradshöfding

måtte tillkomma underdomare på landet.

Under omnämnande, att lagmanstiteln numera ej tillkommer någon

i vårt land, framhåller motionären i sin motivering, hurusom benämningen

lagman vore enkel och vacker samt med erforderlig tydlighet utmärkte

en domare, en lagens handhafvare. Så vore deremot ej förhållandet

med benämningen häradshöfding, som rättegångsbalken gåfve

åt ordföranden i underdomstolar på landet. Något höfdingskap medförde

ej doinareembetet, och flera domsagor bestode ej af härad, utan

af tingslag eller skeppslag. Någon olägenhet af ett utbyte af den

senare titeln mot den förra torde ej vara att befara, och motionären

hyste den uppfattningen, att ett återupptagande af den gamla benämningen

lagman, hvilken ännu på senare tider i landsorten ej sällan

användts såsom tilltalsord till äldre domare, skulle i vida kretsar af

vårt folk helsas med tillfredsställelse.

Äfven denna senare motion har blifvit till lagutskottets behandling

hänvisad.

Utskottet har för sin del intet att erinra mot bifall till motionärernas

förevarande framställningar.

Lagmansbenämningen i 1734 års lag afsåg visserligen domare med

högre embetsställning än de nuvarande underdomarnes — lagmansrätterna

utgjorde, som bekant, för vissa mål en instans emellan häradsrätterna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

och hofrätterna — men då lagmansrätterna upphört att existera redan

för omkring ett hälft århundrade sedan, torde, utan fara för missuppfattning,

underdomare numera kunna tilläggas benämningen »lagman»,

hvilken benämning onekligen mera exakt än »häradshöfding» angifver

arten af deras embetsverksamhet.

Den ifrågasatta förändringen är emellertid icke blott från denna

synpunkt lämplig. Äfven derutinnan är densamma ändamålsenlig, att

derigenom undvikes att såsom benämning å statens embetsmän använda

en titel, hvilken — såsom »häradshöfding» — i det allmänna lifvet ofta

tilldelas personer, som hafva en helt annan verksamhet än domarens.

Då alltså motionärernas förslag, hvarmed naturligtvis ej afses och

enligt utskottets mening ej heller får afses att i fråga om underdomares

ekonomiska förmåner, särskildt beträffande i resereglementet stadgade

bestämmelser, på ringaste sätt förändra bestående förhållanden,

synes hafva skäl för sig, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till herrar Lemans och

Paulssons föreliggande motioner, måtte besluta att i

skrifvelse till Kongl. Makt anhålla om utarbetande

och framläggande af förslag till sådana ändringar i

rättegångsbalken och andra lagrum, som erfordras för

att benämningen lagman i stället för häradshöfding

må tillkomma underdomare på landet.

Stockholm den 26 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr J. Anderson har begärt få här antecknadt, att han på grund

af sjukdom icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.