Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagförändring i syfte att för utbekommande af visst slag utaf fordran handräckning må kunna sökas omedelbart hos utmätningsman.

1897-03-02 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:16, Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagförändring i syfte att för utbekommande af visst slag utaf fordran handräckning må kunna sökas omedelbart hos utmätningsman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

1

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagförändring i syfte att

för utbekommande af visst slag utaf fordran handräckning

må kunna sökas omedelbart hos utmätningsman.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 6, anför herr T. Zetterstrand:

För kreditväsendets sunda utveckling vore det af synnerlig vigt, att

den exekutiva behandlingen af fordringar blefve i möjligaste måtto snabb

och enkel.

c Då emellertid vår nu gällande lagstiftning i detta hänseende syntes

motionären långt ifrån tidsenlig, ville motionären söka att korteligen påvisa

det väsentligaste missförhållande, som enligt hans förmenande vore rådande,

samt sättet, hvarpå detsamma lättast torde kunna afhjelpas.

För utbekommande af fordringar, grundande sig å skuldebref, godkända

räkningar eller andra klara fordringsbevis, kunde man, som känd!

vore, icke enligt nu gällande lagstiftning söka omedelbar handräckning hos

vederbörande utsökningsman (kronofogde eller stadsfogde), utan måste borgenär

dessförinnan, så framt han icke ville stämma gäldenären inför rätta, söka

honom hos öfverexekutor, d. v. s. å landet Konungens befallningshafvande

och i stad magistrat eller någon dess ledamot.

Med föranledande af exekutionssätenas ringa antal kunde dock en dylik

lagsökning emellanåt vara förenad med ganska stora besvär, hvarjemte lagsökningen

alltid, liksom rättegången, föranledde större eller mindre tidsutdrägt

samt rätt dryga kostnader, såsom kommissionärsarfvode, lösen för kommuniJJih.

till Hiksd. Urat. 1897. 7 ISaml. 11 Häjt. (N:o 16.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

kationresolution och afgift för dess delgifvande samt utslagslösen, hvilka

samtliga kostnader finge förskjutas af borgenären, men i sista hand drabba

gäldenären.

Då nu en borgenär, hvars fordran härledde sig från inrop af lösegendom

å offentlig auktion, egde att på grund af auktionsprotokoll söka

omedelbar handräckning hos vederbörande utmätningsman, så ville det verkligen

synas, som om den borgenär, hvilken till stöd för sin fordran hade att

åberopa ofvan antydda klara och af gäldenären undertecknade fordringsbevis,

så mycket hellre borde få komma i åtnjutande af likartad förmån och sålunda

kunna undvika rättegångs- eller lagsökningsproceduren.

Yrkande i denna rigtning framkom äfven vid behandlingen af nya

utsökningslagen under 1877 års riksmöte samt understöddes af en mängd

framstående personer från skilda läger inom Andra Kammaren; men som

deremot bland annat framhölls, att man ej på en gång borde vidtaga allt

för stora förändringar i de bestående förhållandena, samt att kronofogdarne

i saknad af juridisk underbyggnad ej ansågos besitta erforderliga qvalifikationer

för öfvertagande af denna del utaf öfverexekutorernas åligganden, föll

frågan efter en långvarig debatt mot allenast 6 rösters öfvervigt för den nu

gällande lagtexten.

Då under de 20 år, som sedan dess förflutit, en betydande ekonomisk

utveckling inom landet egt rum, samt alltjemt stegrade kraf på större skyndsamhet

inom olika områden gjort sig gällande, borde tanken på en reform i

berörda hänseende hafva hunnit mogna, och då dertill komme, att till följd

af förändrade kompetensvilkor det stora flertalet utmätningsman numera torde

hafva aflagt juridisk examen, samt de öfriga genom mångårig tjenstutöfning

måste förutsättas vara väl skickade att behandla nu ifrågavarande, icke

synnerligen invecklade ärenden, torde tiden vara inne för en lagändring i

ofvan angifna rigtning.

Med föranledande häraf hemställer motionären,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade hemställa om förslag

till lagförändring, syftande derhän, att för utbekommande af fordran, som är

till betalning förfallen och grundar sig på skuldebref eller annat skriftligt

fordringsbevis, må kunna sökas omedelbar handräckning hos vederbörande

utmätningsman.

Motionären har uti sitt förslag ej fullt tydligt angifva, i hvilken rigtning

utmätningsman skulle tillerkännas ökad befogenhet att lemna omedelbar

handräckning för uttagande af fordran, som är till betalning förfallen och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets"* Utlåtande N:o 16.

8

grundar sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis. Då han

emellertid i sin hemställan användt uttrycket »handräckning», vill det synas

utskottet antagligt, att han haft för ögonen tvenne särskilda alternativ för

vinnande af motionens syfte.

Det ena skulle väl då vara, att lagsökning, jemlikt 12 § utsökningslagen,

finge göras hos utmätningsman i stället för hos de myndigheter, åt

hvilka öfverexekutors befogenhet nu är anförtrodd — härigenom skulle, såsom

motionären anser önskligt, exekutionssätenas antal i väsentlig mån ökas —;

det andra alternativet — som närmast synes hafva af motionären åsyftats —

vore att i fråga om utmätning likställa fordran, som är till betalning förfallen

och grundar sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, med

fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från inrop

af lös egendom och är till» betalning förfallen.

Såsom kändt, innehåller 55 § af gällande utsökningslag bestämmelse

derom, att för fordran af sist berörda art utmätning må ske, ändå att betalningsskyldighet

ej blifvit gäldenären ålagd, såvida nemligen denne vid utmätningstillfället

utan jäf erkänner skulden.

Hvad först beträffar förslaget att åt utmätningsman tillerkänna öfverexekutors

befogenhet i lagsökningsmål, är detsamma, enligt utskottets mening

ej att tillråda. Dylika mål äro nemligen ingalunda alltid af den enkla beskaffenhet,

att. deras afgörande, utan fara för rättssäkerheten, skulle kunna

åt utmätningsmannen ombetros, särskildt vid det förhållandet att ännu många

utmätningsmål! icke äro jurister och derför icke kunna anses ega kompetens

att bedöma de mångskiftande spörsmål, som i lagsökningsärenden kräfva afgörande.

Särskildt kunna svårigheter vara förenade med besluts fattande

öfver de invändningar, som af gäldenären kunna mot lagsökningen anföras

och af hvilka endast ett fåtal med nödvändighet föranleder ärendets hänvisande

till domstols pröfning. I öfrigt vill det synas utskottet, som om högst ringa

fördel skulle för borgenärer uppstå genom en sådan anordning som den förutnämnda,

då sjelfva proceduren för lagsökningsärendenas behandling väl fortfarande

måste blifva densamma och kostnaderna alltså ej nämnvärdt minskas.

Äfven om någon besparing i tidsutdrägt skulle kunna på angifvet sätt åvägabringas,

hvilket likvisst är tvifvel underkastadt, torde ej för denna ringa

fördels vinnande en förändring af så genomgripande art som den ifrågasatta

böra vidtagas, dä som sagdt rättssäkerheten derigenom skulle kunna i väsentlig

män förringas.

Hvad sedermera angår det i motionen innefattade förslag att likställa

fordran enligt skriftligt fordringsbevis med fordran på grund af auktionsinrop,

vill utskottet till en början erinra, att förslag i sådant syfte redan tillförene

varit till Riksdagens pröfning hänskjutna. Lagutskottet, som vid dessa till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

fållen — 1889 och 1890 års riksdagar — haft att i ämnet sig yttra, har

emellertid afstyrkt bifall till förslagen, hvilka jemväl blifvit af båda kamrarne

förkastade.

Då de af 1890 års lagutskott anförda skäl för dess afstyrkande hemställan

synas väl egnade att ådagalägga förslagets olämplighet, har utskottet

ansett lämpligt att återerinra om desamma.

Efter att hafva omnämnt ifrågavarande förslags innebörd vara den,

att det särskilda, mera summariska utsökningsförfarande, hvilket är stadgadt

i fråga om fordran, som härleder sig från inrop å offentlig auktion, skulle erhålla

tillämplighet i afseende å hvarje fordran, som grundar sig på klar, till betalning

förfallen förbindelse, fortsätter utskottet:

»Att i så betydande mån utsträcka tillämpningen af nämnda summariska

förfarande synes emellertid lagutskottet ur flere s}mpunkter mindre

tjenligt. I första rummet möter den betänklighet, att det i de fall, då sådant

förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen att pröfva,

huruvida den af sökanden företedda förbindelsen uppfyller de vilkor, som

enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar. Denna pröfning lärer

icke alltid vara så enkel, att densamma lämpligen kan öfverlemnas åt utmätningsmannen.

Begår denne vid pröfningen ett misstag, kunna kostnader

förorsakas, som utan ett dylikt stadgande som det nu föreslagna aldrig

behöft ifrågakomma.

Vidare kan hela förfarandet, som ju skulle afse icke blott att skydda

gäldenären emot allt för stora lagsökningskostnader, utan ock att genom den

ökade snabbheten hindra honom från att undanskaffa sina tillgångar, helt

och hållet omintetgöras derigenom, att gäldenären vid utmätningstillfället

håller sig undan, så att något erkännande af skulden ej kan erhållas. Att

denna omständighet icke behöft tagas i betraktande vid utmätning af fordran

för auktionsinrop, torde hafva sin grund deri, att dylika fordringar vanligen

icke uppgå till sådana belopp, att gäldenären kan hafva något nämnvärdt

intresse af att hindra utmätningen. Helt annorlunda blir emellertid förhållandet,

då frågan gäller betydligare summor. Gäldenären kan då hafva

intresse att förekomma omedelbar utmätning, om han nemligen hyser förhoppning

att kunna inom den närmaste tiden anskaffa medel för att frivilligt

fullgöra förbindelsen. Han håller sig då undan, likasom i det fall att han

af andra skäl vill fördröja utmätningen, och fordringsegaren nödgas då anlita

det vanliga utsökningsförfarandet. Leder sedan detta till utmätning, så

måste, förutom kostnaden derför, äfven kostnaden för försöket att använda

omedelbar utmätning gäldas, hvarvid i fråga om sistnämnda kostnad tvekan

kan uppstå, huruvida den slutligen bör drabba fordringsegaren eller gälde
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16. 5

nären. Den synes äfven kunna blifva rätt betydlig, om utmätningsmannen

har lång väg att tillryggalägga.

Erfarenheten har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen förorsakas

genom det ordinarie utsökningsförfarandet, ofta är till fördel för

både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen delgifvits gäldenären,

sporras nemligen denne genom den då tydliga och hotande faran för det

störande ingrepp i hans ekonomiska förhållanden, som utmätningen innebär,

till lifligare ansträngningar att anskaffa medel till en frivillig uppgörelse,

under det han kanske förut, i förhoppning att fordringsegaren icke skall

vilja göra sin rätt gällande på sådant sätt, endast låtit tiden gå, utan att

vidtaga någon allvarlig åtgärd för förbindelsens fullgörande. Den möjlighet,

som sålnnda för gäldenären förefinnes att undvika utmätning, skulle genom

det nu föreslagna förfarandet omintetgöras, då utmätningsmannen skulle utan

vidare förberedelse infinna sig hos gäldenären och verkställa utmätning,

hvilken jemväl skulle afse den, på sätt ofvan blifvit antydt, stundom icke

obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.

Härtill kommer, att den föreslagna lagändringen skulle öppna ett

vidsträckt fält för svikliga tillställningar till förfång för tredje man, i det

att genom öfverenskommelse mellan gäldenären och en utmätningssökande

förmånsrätt på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen beredas för

en fordran, som till och med kunde vara helt och hållet fingerad.»

Utskottet instämmer till fullo i nu anförda yttrande af 1890 års

lagutskott och får alltså, under åberopande dels deraf, dels af hvad utskottet

för egen del tillåtit sig att i förevarande ämne anföra, hemställa,

att Herr Zetterstrands ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 7 Sami. 11 Höft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Reservation af herr P. G. Petersson.

Herr J. Anderson har begärt få antecknadt, att han till följd af

sjukdom icke inom utskottet deltagit i behandling af detta ärende.''

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.