Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen om skydd mot yrkesfara.

1897-03-02 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:18, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen om skydd mot yrkesfara.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

1

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen

om skydd mot yrkesfara.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 129, hav herr D. Bergström väckt förslag om ändring i och

tillägg till gällande lag om skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

Motionären framhåller till en början otillräckligheten af lagens

hygieniska föreskrifter till skydd mot yrkesfara, hvilka föreskrifter återfinnas

i dess § 2 mom 3, som lyder:

»Om arbetet bedrifves i slutet rum eller arbetets natur så påfordrar,

skall särskildt tillses:

att för hvarje der sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej understigande

sju kubikmeter, jemte erforderlig luftvexling; dock att i redan

befintlig fabrik eller verkstad mindre luftutrymme tillstädjes, der synnerligen

verksam anordning för luftvexling vidtages;

att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt så

lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat

såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra

dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes

helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som

till maskiner och redskap.»

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sand. 13 Höft. (N:o 18.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:0 1 8.

Sedan motionären påpekat, att denna af Riksdagen slutligen antagna

lydelse af momentet, frånsedt vissa rent formella redaktionsändringar,

i hufvudsak öfverensstämde med arbetareförsäkringskomiténs

den 28 juli 1888 afgifna förslag till lag i denna del, omnämner han, att af

de myndigheter, hvilka anmodats att yttra sig öfver komiténs förslag,

medicinalstyrelsen och tekniska högskolan afgifvit utlåtanden om ifrågavarande

moment, och att medicinalstyrelsen derom anfört, att de i momentet

gifna allmänna föreskrifter till förekommande af sanitära olägenheter

torde böra fullständigas och möjligen närmare bestämmas i den

mån ökad erfarenhet kunde vinnas genom återkommande inspektioner

och deröfver afgifna årsberättelser, hvarefter han ordagrant anför tekniska

högskolans yttrande i denna del, deruti högskolan — under framhållande,

att den skada, som genom otjenlig luft, dam och skadliga gaser

eller ångor kunde tillskyndas arbetaren, i det hela torde vara att anslå

högre än den, som förorsakades af tillfälliga olyckshändelser — påpekat

såsom önskligt, att någon större utförlighet kunde beredas åt föreskrifterna

under ifrågavarande moment, hvilka hade den vigtiga uppgiften

att tillförsäkra arbetaren ett helsoskydd, som han sjelf hvarken

förstode eller förmådde att åvägabringa, och anfört, att dessa föreskrifter,

hvilka, affattade så som komiterade föreslagit, vore så att säga stälda

i skuggan af de många speciella föreskrifter, som under mom. 2 gifvits

för att skydda arbetaren mot olycksfall, visserligen svårligen kunde så

detaljeras som de till mom. 2 hörande, men att det dock ville synas,

som om lagen borde kunna, mera än som skett, framhålla vissa olika slag

af åtgärder, som för skyddande af arbetarnes helsa kunde och borde

vidtagas, samt framlagt och motiverat förslag till förändrad lydelse af

momentet i fråga.

Härefter fortsätter motionären:

Redan vid tiden för nu ifrågavarande lags tillkomst hade man

sålunda på sakkunnigt håll insett önskvärdheten af en närmare specialisering

af de hygieniska föreskrifterna. Man hade också förutsett, att

den tid skulle komma, då ökad erfarenhet skulle påkalla och möjliggöra

ett fullständigande af dessa föreskrifter.

De återkommande inspektionerna och de deröfver afgifna årsberättelserna

hade, såsom medicinalstyrelsen väntat, gifvit tydligt vid hand,

att en revision af hithörande bestämmelser vore af nöden, för så vidt

man ville afhjelpa de stora missförhållanden i hygieniskt afseende, som

vore rådande i en mängd arbetslokaler.

Redan i de första sammandragen af yrkesinspektörernas berättelser,

för åren 1890 och 1891, hade kommerskollegium anmärkt åtskilliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

olägenheter och missförhållanden i hygieniskt afseende. I det närmast

följande sammandraget, för år 1892, yttrade kommerskollegium rörande

de af inspektörerna inhemtade erfarenheterna om de hygieniska förhållandena

i fabrikerna bland annat följande:

»Dervid vore först att märka den stora svårigheten att öfvervinna

vederbörandes obenägenhet eller likgiltighet för arbetslokalernas renhållning.

Det lärer t. ex. icke vara ovanligt, att uti arbetslokaler golf,

väggar och tak äro så smutsiga, att det synes som om rengöring der

ej på åratal förekommit. Äfven i andra afseenden lemnar renhållningen

mycket öfrigt att önska. Yrkesinspektörernas framställningar om

rengöring efterkommas nog i de flesta fall för tillfället. Men likgiltigheten

för renlighet fortfar likväl hos såväl arbetsgifvare som arbetare;

och är det icke ovanligt att inom kort lokalerna åter befinna sig i lika

bedröfligt tillstånd som förut.

Ventilationen inom fabrikslokalerna lärer jemväl ofta vara bristfällig.

I Stockholm t. ex. inträffar ej sällan, att till arbetslokaler användas

rum, som egentligen varit afsedda till bostäder, och der eldstäderna

utgöras af vanliga kakelugnar, samt att annan luftvexling än

genom dörrar och fönster saknas. Under den kalla årstiden blir luften

i dessa rum, särdeles då gas eller fotogén användes som lysmateriel,

mot slutet af arbetsdagen nästan outhärdlig.

Äfven i arbetslokaler, som från början varit för sitt ändamål afsedda,

bestå ventilationsanordningarna mycket ofta endast deruti, att

ventiler eller andra öppningar finnas anbragta, hvarigenom frisk luft

inkommer och förskämd utgår. Men då vid denna anordning den kalla

luften vintertiden åstadkommer ett obehagligt drag, stänger arbetaren,

som vanligen föredrager värme äfven med oren luft, de öppningar,

hvarigenom ren luft skulle inkomma.

Yrkesinspektörerna hafva bemödat sig att genom meddelade upplysningar

om luftvexlingsanordningar, afpassade för de olika behofven,

söka råda bot för nu berörda olägenheter, men likgiltigheten och vanan

äro beträffande dessa förhållanden svårare att öfvervinna än i fråga om

andra skyddsanordningar.»

I det af kommerskollegium utarbetade sammandraget för 1894

hette det:

»Likasom under föregående år visar den erfarenhet, som vunnits

vid de verkstälda inspektionerna, huru otillfredsställande de hj^gieniska

förhållandena inom fabriks- och andra arbetslokaler ofta äro. Och detta

gäller fortfarande ej allenast sådana lokaler, inom livilka sjelfva tillverkningen

eller arbetet är af beskaffenhet att, derest ej särskilda an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

ordningar vidtagas, menligt inverka på arbetarnes helsa, utan äfven i

fråga om andra rörelser, beroende der på dålig ventilation, bristande

renhållning, otjenlig eller ofullständig belysning, otillräckligt luftrum

m. m. inom arbetslokalerna, Indika ock ej sällan äro för sitt ändamål i

allmänhet olämpliga.»

I yrkesinspektörernas in extenso tryckta berättelser för år 1895

förekomme utförliga redogörelser för de mångfaldiga bristerna i hygieniskt

afseende i de under inspektion stående arbetslokalerna. Så inledde

t. ex. yrkesinspektören i södra distriktet ett kapitel om »Renhållning

och ventilation)) på följande sätt:

»I dessa afseenden är mycken förbättring att önska. Likgiltigheten

för arbetslokalernas renhållning är ganska allmän, och en varaktig förbättring

häruti torde endast så småningom kunna uppnås. Jag har

flerestädes föreslagit slamfärgning eller kalkstrykning af väggar och

tak, hvarigenom lokalen blifver ljusare, till fördel äfven för arbetet.

Särskildt inom stärkelsefabrikationen tyckes man på flera ställen

hafva alldeles glömt hvad renhållning är. Jag har besökt stärkelsefabriker,

der golfvet är satt af kullriga gatstenar, mellan hvilka våt potatismassa

varit stadd i förruttnelse, väggar och tak varit öfverklädda med dam och

spindelväf samt fönsterna, der de ej igensatts med brädlappar, varit så

öfverdragna af smuts och dam, att endast halfdager rådt i fabriken —

och i dessa fabriker tillverkas en matvara.»

När man finge läsa dylika skildringar, måste man gifva vederbörande

yrkesinspektör rätt i, att det vore mycken förbättring att önska i arbetslokalerna

i hygieniskt afseende. Men, såsom särskildt yrkesinspektören

i östra distriktet upprepade gånger framhållit i sina berättelser, någon

allmän förbättring i hithörande afseenden torde icke stå att vinna, förrän

§ 2 mom. 3 i lag angående skydd mot yrkesfara erhölle en bättre och

fullständigare formulering.

De ändringar och tillägg, som sistnämnde inspektör föreslagit till

införande i mom. 3, afsåge:

att erforderlig luftvexling skulle ega rum under hela arbetstiden,

der arbetet bedrefves i slutet rum, och att den för arbetsrummets ventilation

införda friskluften skulle under kall årstid dessförinnan vara till

tjenlig grad uppvärmd;

att invändiga väggar och tak i hvarje verkstadslokal med dertill

hörande passager, trappgångar etc., som ej inom viss tid (7 år) blifvit

oljemålade eller bestrukna med fernissa, skulle aftvättas med kalkvatten

efter högst 14 månaders mellantid hvarje gång. Om nämnda ytor inom

viss tid (7 år) varit oljemålade eller bestrukna med fernissa, skulle de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 5

med högst ett års mellantid blifva aftvättade med hett tvål- eller såpvatten;
att

industriidkare inom sådan näring, hvilken kunde medföra ohelsa

genom uppkomsten af dam och skadliga gaser, skulle åläggas att regelbundet

vidtaga åtgärder för renhållning af arbetslokalernas tak, vägg ar

och golf, hvilka sistnämnda särskildt borde gifvas en för renlighetens

underhållande lämplig beskaffenhet.

Då på senare tider allmänna uppmärksamheten inom vårt land

blifvit rigtad på nödvändigheten att med tillitande af alla vetenskapens

och den praktiska erfarenhetens hjelpmedel söka förhindra utbredningen

af smittosamma och förödande sjukdomar, särskildt inom de breda folklagren,

tycktes det nästan säga sig sjelf!, att en revision borde verkställas

af de bestämmelser i nu ifrågavarande lag, som gälde de hygieniska

förhållandena i arbetslokalerna. Att yrkesinspektionen egnat den

allvarligaste uppmärksamhet åt denna sak, bevisades tydligt af det cirkulär

angående arbetslokalers luftvexling, belysning och renhållning, som

utarbetats och antagits vid yrkesinspektörernas nyligen hållna sammanträde

inför vederbörande ledamot af kommerskollegium.

Detta cirkulär, hvilket motionären fogat såsom bilaga till sin motion,

vore emellertid icke nog. Det innehölle många värdefulla anvisningar, men

deraf följde icke, att det komme att leda till efterföljd. I förhoppning

att lagstiftningen måtte finnas villig att lemna yrkesinspektionen allt det

stöd, hvaraf den kunde vara i behof under sina menniskovänliga och samhällsnyttiga

bemödanden på detta vigtiga område, ville motionären föreslå

Riksdagen i skrifvelse anhålla, det regeringen måtte, efter sakkunniges

hörande, inkomma med förslag till ändrad lydelse § 2 mom. 3 i lag angående

skydd mot yrkesfara.

Sedan motionären härefter erinrat, att han vid 1894 års riksdag

framlagt förslag till ett tillägg till § 9 i lagen om skydd mot yrkesfara,

innefattande, till påpekande af den möjliga påföljden för yrkesidkare

af underlåtenhet att efterkomma af yrkesinspektör skriftligen honom

meddelad skyddsanvisning, en hänvisning till 14 kap. 9 och 17 §§

strafflagen, jemförda med 6 kap. samma lag, äfvensom att utskottet motsatt

sig detta förslag dels af formelt skäl och dels på annan grund, fortsätter

han vidare:

Ändamålet med förslaget om en hänvisning i lag angående skydd

mot yrkesfara till dessa bestämmelser i allmänna lagen vore att söka

bereda yrkesinspektörerna ett behöfligt stöd i deras verksamhet gent

emot ovilliga eller motsträfviga yrkesidkare. Att ifrågavarande strafflagsbestämmelser

kunde eg a tillämpning, när personer lede skada genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

olycksfall i arbete i följd af yrkesidkares uraktlåtenhet att efterkomma

af yrkesinspektören meddelad skyddsanvisning, derom rådde intet tvifvel.

Frågan vore endast, om man i sjelfva lagen angående skydd mot yrkesfara

skulle kunna få inrymd en tydlig bestämmelse, som vid behof kunde

af yrkesinspektören åberopas.

Om man genomginge yrkesinspektörernas senaste berättelser och

inhemtade hvad de hade att förmäla om vissa yrkesidkares obenägenhet

att efterkomma vrkesinspektörernas skyddsanvisningar, skulle man snart

få en annan uppfattning i fråga om en dylik erinrans behöflighet, än

lagutskottet hade för tre år sedan. Yrkesinspektören i södra distriktet

skrefve i sin berättelse för år 1895: »Af 138 förut (d. v. s. af företrädare

inom detta distrikt) inspekterade arbetsställen, som jag under

året besökt, har jag endast funnit 10, der förut gifna meddelanden blifvit

så efterkomna, att inga vidare erinringar nu varit behöfliga.» Äfven

om detta uttalande ej finge uppfattas så, att samtliga 128, som behöfde

ytterligare erinringar, skulle helt och hållet försummat att följa de af

yrkesinspektören meddelade anvisningarna, så finge det väl medgifvas,

att det anförda förhållandet vittnade om en så höggradig och vidt utbredd

vårdslöshet, att erinringarna till de vårdslöse väl kunde behöfva

skärpas genom en i lagen angående skydd mot yrkesfara inryckt hänvisning

till den straffpåföljd, som enligt allmänna lagens stadgande!!

kunde framkallas genom en dylik uraktlåtenhet.

Yrkesinspektören i nuvarande östra (förut i norra) distriktet hade

i sin berättelse för år 1894 äfven ifrågasatt en annan väg för att bereda

lagens föreskrifter och yrkesinspektörernas anvisningar nödig effektivitet.

Kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år

1894 förmälde härom följande:

»Sistbemälda yrkesinspektör bär vidare uttalat den åsigt, att i de

fall, då föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke

af vederbörande yrkesidkare iakttoges, det i 8 § samma lag anvisade

förfarande för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.

Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af

yrkesinspektören att vidtaga viss anordning i de afseenden, hvarom i

lagens 2 § stadgades, medförde anmälan, som af inspektören derefter

om förhållandet gjordes hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i

allmänhet endast, att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört

anordningen. Först i fall han underläte att ställa sig detta föreläggande

till efterrättelse, drabbades yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjemte

den föreskrifna anordningen skulle på hans bekostnad verkställas genom

polismyndigheten. Det kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 7

inom den förelagda tiden i föreskrifvet hänseende vidtagit anordning,

men att denna icke vore af beskaffenhet att vid sedermera verkstäld

inspektion kunna af yrkesinspektören godkännas såsom för ändamålet

tillfyllestgörande eller eljest lämplig. Då måste å nyo anmälan i saken

göras hos länsstyrelsen för att erhålla ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren.

Samma procedur, som i sig sjelf vore förbunden med ganska

mycken tidsutdrägt, helst, der yrkesidkaren det äskade, äfven sådan

förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes, skulle lemnas tillfälle att

hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet, kunde sålunda behöfva upprepas

flera gånger, innan anordningen i fråga blefve på vederbörligt sätt verkstäld.

Detta förhållande, att utförandet af en utaf yrkesinspektören på

grund af föreskrifter i lagen angående skydd mot yrkesfara anvisad

skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas, utan att yrkesidkaren

derför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet att menligt inverka

på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgifvare som arbetare

samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för öfvervakandet af

raeranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra distriktet anser,

att eu ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas, om 9 §

erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll: ''Underlåter

yrkesidkare på vederbörande yrkesinspektörs förnyade skriftliga

uppmaning att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder för

att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad derom i § 2

stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller

förbud, hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och

med femhundra kronor.’»

Då det syntes obestridligt, att, utöfver hvad som funnes stadgadt i

§§ 8 och 9 af lag angående skydd mot yrkesfara, något ytterligare

borde åtgöras i lagstiftningsväg för att underlätta yrkesinspektörernas

bemödanden att få gällande lag tillämpad, men då ett för Riksdagen

antagligt förslag till tillägg i antydt syfte till lag angående skydd mot

yrkesfara ej torde kunna framkomma utan föregående allsidig pröfning,

ville motionären hemställa, att Riksdagen måtte begära, att regeringen,

efter sakkunniges hörande, måtte låta utarbeta ett dylikt förslag att

föreläggas Riksdagen.

Till sist anför herr Bergström:

Det vore, såsom yrkesinspektörernas berättelser upplyste, icke allenast

från arbetsgifvarnes, utan äfven från arbetarnes sida, som motstånd

förekomme mot tillämpning af lagens bestämmelser och användning af

föreskrift^ skyddsanordningar. Med anledning häraf hade yrkesinspektören

i mellersta distriktet i sin berättelse för år 1895 anmärkt, att,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

»då det ej är föreskrifvet, att lagen angående skydd mot yrkesfara skall

finnas anslagen i arbetslokal, så kunna ej arbetarne i allmänhet känna

innehållet af denna lags 3 §, som ålägger dem att ''medverka till uppnående

af det med denna lag åsyftade ändamål’.»

I flera likartade lagar och förordningar funnes föreskrifvet, att de

skulle vara anslagna i arbetslokalerna. Så vore t. ex. fallet med den

s. k. fosforlagen. Det syntes också vara en naturlig konseqvens af hvad

som redan funnes föreskrifvet i 2 § 4 mom. af lag angående skydd mot

yrkesfara, att en dylik föreskrift stadgades beträffande denna lag. Denna

föreskrift torde lämpligen kunna fogas som tillägg till 2 § 4 mom.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han,

1) att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att regeringen ville,

efter sakkunniges hörande, framlägga

a) förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 3 i lag angående skydd

mot yrkesfara;

b) förslag till nya bestämmelser i nämnda lag, i syfte att underlätta

yrkesinspektörernas bemödande att få lagen tillämpad;

2) att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till § 2 mom. 4 i

lag angående skydd mot yrkesfara:

I hvarje arbetsrum skall denna lag genom yrkesidkarens försorg

vara på lämpligt ställe anslagen.

Beträffande motionärens framställning, såvidt den afser införande

uti lagen om skydd mot yrkesfara af mera detaljerade hygieniska bestämmelser

än de nu i detta hänseende gällande, så underskattar utskottet

alldeles icke vigten af sanitära stadganden, hvilka äro egnade

att förebygga faror för arbetarens lif och helsa, större och vådligare än

faran för rena olycksfall i arbetet, men utskottet håller dock före, att

nu befintliga stadganden härutinnan, rätt tillämpade, uppfylla det med

dem åsyftade ändamål. Mera detaljerade föreskrifter, gällande lika för

alla olika arter af industriel verksamhet, skulle nemligen, anser utskottet,

komma att i många fall i tillämpningen Ansa sig å ena sidan för ändamålet,

att lemna arbetaren vederbörligt skydd, öfverflödiga och å andra

sidan för arbetsgifvaren alltför kostsamma och betungande, under det

de nu gällande, mera allmänt hållna bestämmelserna i detta afseende,

utfylda af en sakkunnig yrkesinspektörs åtgärder i enlighet med stadgandet

i 5 § 2 mom. af ifrågavarande lag: »Yrkesinspektör har att i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

sin verksamhet städse akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet

med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet

för yrkesidkaren», torde vara mera lämpade att i de enskilda fallen

åstadkomma en rigtig sakernas ordning utan åsidosättande af vare sig

arbetarnes rättmätiga fordran på skydd för sin helsa under arbetet eller

industriidkarens ekonomiska intresse.

Hvad angår motionärens förslag om införande i lagen af nya bestämmelser

i syfte att underlätta yrkesinspektörernas bemödanden att

få densamma tillämpad, är utskottet af samma åsigt som lagutskottet

vid 1894 års riksdag, att eu erinran derom, att arbetsgivare, som genom

någon sin uraktlåtenhet gifvit upphof till olycksfall af svårare eller lindrigare

art, derigenom gör sig saker till ansvar, torde vara temligen

obehöflig, och tror, att bestämmelserna i lagens §§ 8 och 9 äro så effektiva

som de kunna vara utan att i yrkesinspektörernas händer lägges en

makt, alltför stor för att den icke i många fall skulle föranleda till missbruk;

och utskottet vill, i anledning af motionärens framställning i denna

del, påpeka, att om en industriidkare vidtagit en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

honom föreskrifven anordning i det afseende, hvarom i

lagens 2 § stadgas, på ett icke för ändamålet tillfyllestgörande eller

olämpligt sätt, han icke lärer endast på den grund, att han dock vidtagit

åtgärd, kunna undgå det i § 9 bestämda ansvar för sin försummelse.

Till sist vill utskottet uttala, att det af motionären föreslagna

nya stadgandet i lagen, att densamma skulle genom vederbörande

yrkesidkares försorg vara i hvarje arbetsrum på lämpligt ställe anslagen,

synes utskottet skäligen öfverflödigt och betydelselöst. Det är

föga troligt, att arbetarne i allmänhet försumma att taga kännedom

om stadgandena i en lag, hvilken så nära som den nu ifrågavarande

berör dem sjelfva och deras verksamhet, och om arbetsgifvarens deri

föreskrina förpligtelser till deras skydd, äfven om lagen ej finnes för

dem på arbetsplatsen tillgänglig. Skulle så ej vara förhållandet, torde

i allt fall denna brist icke blifva afhjelpt genom att lagen blefve, på

sätt motionären föreslagit, anslagen i arbetsrummen. Liknande föreskrifter

på andra områden hafva visat sig vara till endast föga eller

intet gagn.

Af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet hemställa,

1) att motionärens under mom. 1 gjorda hemställan

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

och

Bill till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 13 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

2) att motionärens framställning under mom. 2

ej heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr E. Svensson, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall

till motionärens under mom. 2 gjorda hemställan.

Herrar Nilsson och F. Andersson ha begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.