Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 19 mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande.

1897-03-05 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:20, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 19 mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1897, kl. 1 e. va.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 19

mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, N:o 44, anför herr Waldenström:

»I regeringsformen § 111 stadgas, att riksdagsman icke kan på

grund af missgerning, för hvilken han beskylles, inmanas i häkte, derest

han ej på bar gerning gripes eller domaren efter anstäld ransakning

sådant skäligt pröfvat. Den frihet till person, som der tillförsäkras

riksdagsman,, synes dock icke böra inskränkas till honom, utan utsträckas

till hvarje svensk • medborgare, som gjort sig känd för en oförvitlig

vandel samt för öfrigt eger de qvalifikationer, som omnämnas i § 19

mom. 6 af kongl. förordningen om strafflagens införande. Att en sådan

skulle i nu nämnda hänseende icke åtnjuta samma medborgerliga

förmåner som den, som tillfälligtvis är riksdagsman, derför torde icke

fullgiltiga skäl kunna anföras.

Med anledning häraf anhåller jag, att Riksdagen måtte för sin

del besluta sådan ändring i § 19 mom. 5 och 6 af kongl. förordningen

om strafflagens införande, l:o att mom. 5 utgår, 2:o att mom. 6 erhåller

följande lydelse: Misstankes någon att hafva begått brott, hvarå dödsstraff

eller straffarbete efter lag följa kan, den må i häkte tagas. År

han förut känd för en oförvitlig vandel och häfver han embete — —

--på fri fot lemnas.»

Motionären har icke ens påstått, att de i förordningen om strafflagens

införande stadgade, af honom åberopade bestämmelserna om

häktning i och för sig innebära någon orättvisa eller öfverdrifven

Bih. Ull Riksd Prof. 1897. 7 Sami. 15 Haft. (N:is 20, 21.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

stränghet. Sitt enda stöd för det väckta förslaget har motionären hemtat

nr en jemförelse mellan lagens allmänna stadganden om häktning och

de undantagsbestämmelser, som i detta afseende äro, enligt regeringsformens

§ 111, för häktning af riksdagsman gällande.

Utskottet kunde sålunda åtnöja sig med att fästa uppmärksamheten

derå, att dessa senare föreskrifter hafva sin grund uti politiska

hänsyn och tillkommit i syfte att förebygga, det under tider af häftiga

partistridigheter lagens allmänna stadganden om häktning — hvilka vid

tiden för regeringsformens antagande voro ungefärligen enahanda med

de nu gällande — skulle kunna användas såsom vapen i det ena eller

andra partiets tjenst.

Funnes ej sådana undantagsbestämmelser som de anförda, skulle

nemligen en Riksdagens ledamot genom att falskeligen åtalas för groft

brott kunna beröfvas sin frihet och dermed möjligheten att sitt riksdagsmannakall

utöfva.

Nu gällande allmänna bestämmelser om häktning synas utskottet

emellertid hvarken för stränga eller, rätt tillämpade, böra föranleda

något obehörigt ingrepp i den enskilde medborgarens frihet, och tillåter

sig utskottet särskildt fästa uppmärksamheten derå, att bland bestämmelser,

som skulle modifiera de allmänna häktningsorsakerna, ingalunda

torde kunna förordas hvad motionären ifrågasatt, eller att den tilltalade

förut vore känd för en oförvitlig vandel. Ett sådant i sig sjelf sväfvande

och olika tydningar medgifvande stadgande skulle .nemligen i de ej så

sällan inträffande fall, att grofva brott begås af personer, mot hvilkas

uppförande dittills ej varit någonting att anmärka, föranleda, att en väl

behöflig häktningsåtgärd ej skulle få vidtagas.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att herr Waldenströms ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.