Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen.

1897-03-09 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:24, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

ET:© 24.

Ank. till Eiksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade

grunder för den kommunala beskattningen.

Uti en i Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 2, har herr Ljungman hemstält, det Riksdagen måtte i underdånig

skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till Riks°- dagens antagande framlägga ett förslag till en särskild, på förordningen

om allmänna bevillningen icke hvilande kommunalskattelag.

Till stöd för sitt förslag anför motionären, sedan han erinrat om

lydelsen af 2:a stycket af 57 § regeringsformen: »Huruledes särskilda

menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarne,

hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas»:

I stället för att man i öfverensstämmelse med detta lagbuds innebörd

borde åvägabragt en särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt

stiftad kommunalskattelag, hade man åtnöjt sig med att allt fortfarande

bibehålla den äldre anordningen att grunda den kommunala

beskattningen på den till staten utgående allmänna bevillningen och derigenom

äfven ett mycket betydande hinder emot ömkliga reformer i fråga

om icke blott beskattningsväsendet, utan äfven den på detta hvilande

Bih. tål Eiksd. Prof. 1897. 7 Sami. 18 Iläft. (N:o 24). I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

rösträtten både i kommunala angelägenheter och vid riksdagsmannaval.

Då kommunalskatten vore den i regeln långt större, mer tryckande

och för folket vigtigare direkta skatten, vore det helt visst äfven lämpligt,

att den finge hvila på egen, efter de kommunala förhållandena afpassad

grund i stället för på en med annat syfte och med hänsyn till helt

andra förhållanden upptagen statsskatt sådan som den allmänna bevillningen.

Genom erhållandet af en särskild, af Konungen och Riksdagen

gemensamt stiftad, fullständig kommunalskattelag skulle man dessutom

vinna större säkerhet icke blott för mera lämplighet och rättvisa, utan

äfven för en tillräckligare fasthet i den kommunala beskattningen, än då

densamma, såsom nu vore förhållandet, grundades på en för annat ändamål

afsedd förordning, som kunde af Riksdagen allena ändras och i sjelfva

verket faststäldes för blott ett år i sänder.

Allmänna bevillningen åter borde tydligen, om den på bästa sätt

skulle motsvara sin bestämmelse, anordnas på sådant sätt, att den komme

att utgöra en alldeles fristående skatt för sig, så att den med hänsyn

blott till statens egna, mer allmänna kraf kunde fastställas utan någon

som helst hänsyn till den kommunala beskattningen. Detta hindrade

emellertid icke, att man för allmänna bevillningens debiterande kunde,

om sådant pröfvades lämpligt, begagna den för kommunalbeskattningen

gjorda upptaxeringen af fast egendom och inkomst, ehuru naturligen en

sådan möjlighet icke innebure, att man i bevillningsförordningen icke

kunde fastställa egna bestämmelser äfven för taxeringen.

I England hade den kommunala beskattningen sedan gammalt och i

Preussen sedan 1893 grundats på egna, från de direkta statsskatterna

skilda skatter, och det lede intet tvifvel, att allt flere stater komme att

reformera sitt kommunala skatteväsende i den af England och Preussen

angifna rigtningen.

Det låter sig icke förnekas, att de kommunala beskattningsförhållandena,

sådana de hos oss för det närvarande gestalta sig, gifva befogade

anledningar till klagomål öfver tyngden af de bördor, som de kommunala

utgifterna — hvilka, som bekant, till det allra hufvudsakligaste

bestridas genom direkta skatter i bestämdt förhållande till den allmänna

bevillningen — pålägga kommunmedlemmarne, och som mångenstädes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

taga i anspråk en icke ringa del af de beskattades inkomster. Antagligt

är också, att, på sätt motionären framhållit, de nu rådande olägenheterna

skulle kunna lättare afhjelpas, än nu låter sig göra, om den kommunala

skattskyldigheten frigjordes från det ovilkorliga sambandet mellan densamma

och den direkta skattskyldigheten till staten; och det kan icke

bestridas, att olikheten mellan statens och kommunens uppgifter gifver

stöd åt den åsigten, att de grunder, efter hvilka å ena sidan staten och

å den andra kommunerna hafva att af sina medlemmar upptaga de för sin

verksamhet erforderliga afgifter, icke böra hufvudsakligen vara alldeles

enahanda, likasom det icke utan skäl torde hafva framhållits, att ett

upphäfvande af berörda samband skulle underlätta tidsenliga reformer

på bevillningslagstiftningens område. Motionären har emellertid icke angifva

några grunder för den af honom ifrågasatta särskilda kommunalskattelagen,

och utskottet har ej heller några lämpliga sådana att anvisa.

Det sätt, hvarpå kommunalbeskattningen lärer ordnats i de främmande

länder, motionären omnämnt, synes utskottet ej passa för våra förhållanden.

Sålunda kan utskottet ej tillstyrka att, såsom i utlandet skett, berättiga

kommunerna att upptaga konsumtions- eller andra indirekta skatter. Ej

heller kan utskottet förorda, att, enligt utländskt föredöme, i vidare mån

än redan är medgifvet, särskilda skatter skulle få läggas å visst slag af

egendom eller inkomst för olikartade kommunala ändamål, och att till

kommunernas förfogande ställa några nu till staten ingående skatter, pa

sätt i Preussen lärer egt rum, torde beskaffenheten af dessa skatter i vårt

land ej medgifva.

Då utskottet alltså ej är i tillfälle att angifva några lämpliga grunder,

på hvilka kunde byggas en lagstiftning i motionens syfte, föranlåtes

utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

C O

CARL B. HASSELROT.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Reservation

af herr Ohlsson, som anfört:

De utaf särskilda komiterade den 2 november 1894 och den 9 december

1895 afgifna betänkande, förslag och utlåtande rörande ändring i

gällande bevillningslagstiftning, i syfte att — med hänsyn till den ökade

direkta beskattning, hvilken af statsmagterna ansågs böra blifva en följd

af de vid 1892 års urtima riksdag fattade beslut — dels öka effektiviteten

af bevillningsförordningens bestämmelser, dels åvägabringa en mera

likformig tillämpning af desamma och dels särskild! på ett verksammare

sätt än för närvarande med beskattning träffa vissa inkomstarter, gifva

nogsamt vid handen, att det i vår skattelagstiftning rådande sambandet

mellan bevillningen till staten och, den kommunala skattskyldigheten (eller med

andra ord bevillningens grundläggande betydelse för kommunalbeskattningen)

förorsakar stora svårigheter och i många fall reser oöfverstigliga

hinder i vägen för bevillningslagstiftningens reformerande i önskvärd rigtning.

Dessa svårigheter och hinder hafva, såsom af det sistomförmälda koinitéutlåtandet

framgår, tillmätts den betydelse och det omfång, att någon

verklig och nämnvärd reform af bevillningslagstiftningen icke synes vara

att förvänta, för så vidt ej denna lagstiftning varder fotad på grunder,

frigjorda från hänsynen till den kommunala beskattningen.

1894 års komité har funnit sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen

stå så hindrande i vägen för reformerande af bevillningslagstiftningen,

att komitén för möjliggörande af en enligt dess åsigt

vigtig reform sett sig nödsakad att — ehuru sådant eljest icke ansågs

ligga inom omfånget för det komitén lernnade uppdrag — framställa förslag

om upphäfvande för visst fall af det ifrågavarande sambandet.

Särskilt beträffande kommunalbeskattningen yttrar komitén till stöd

för sitt ändringsförslag bland annat följande:

»Vid ordnandet af grunderna för den kommunala beskattningen bör

skatteförmågan ingalunda vara i lika hög grad bestämmande som i fråga

om den direkta skatten till staten. Detta förhållande har sin förklaringsgrund

i statens och kommunernas i det stora hela olika uppgifter. Visserligen

hafva äfven kommunerna likasom staten att tillgodose behof af

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 24. 5

mera allmän omfattning, men den kommunala hushållningen rigtar sig

dock till en väsentlig del på uppgifter, hvilka mer eller mindre hufvudsakligen

hänföra sig till de inom kommunen befintliga förmögenhetsobjekt;

och denna omständighet kräfver, att vid den kommunala skattebördans

fördelning afseende fästes äfven a de olika fördelar, som genom kommunens

utgifter tillskyndas de skattskyldige.))

Utomlands börjar man i allt flera stater lämpa kommunalbeskattningen

efter särskilda af den direkta statsbeskattningen hufvudsakligen oberoende

beskattningsgrunder.

Exempelvis i konungariket Preussen har kommunalbeskattningen

genom kommunalskattelag af den 14 juli 1893 blifvit särskildt för sig

ordnad, i sammanhang hvarmed gränserna för de olika skatteslag, som å

ena sidan helt eller företrädesvis förbehållits staten, å den andra kommunerna,

blifvit närmare uppdragna och bestämda.

Den direkta statsskatten utgår här i form af en på den personliga

skatteförmågan grundad inkomstskatt, kompletterad med en förmögenhetsskatt,

som endast drabbar verklig nettoförmögenhet efter en lämpligen anpassad

skala.

Rätten att pålägga särskilda skatter å jordegendom, byggnader och

industriella anläggningar, eller den s. k. real beskattningen bär deremot

förbehållits åt kommunerna, hvilka jemväl i öfrigt fått vidsträckt befogenhet

att införa ändamålsenliga indirekta skatter med undantag dock för

sadana, som skulle drabba oundgängliga lifsförnödenheter och bränsle.

Bland andra beskattningsföremål, som stälts till kommunernas förfogande,

ma här dessutom särskildt omnämnas utskänknings- och värdshusrörelse

samt minuthandel med bränvin och andra spirituösa drycker.

Det belopp, som en kommun genom direkt beskattning behöfver upptaga,

bör enligt preussiska kommunalskattelagen i möjligaste mån begränsas,

dels derigenom att kommunen bestämmer lämpliga afgifter för

begagnandet åt dess i offentligt intresse underhållna inrättningar och företag,

dels ock derigenom att till betäckande af utgifter, hvilka företrädesvis

komma en viss del eller visst område af kommunen till godo, bidrag

uppbäras af de dervid närmast intresserade kommunalmedlemmarne.

Realskatterna användas till bestridande af sådana kommunala utgifter,

som i öfvervägande grad afse att gagna jordbruk och industri, under

det öfriga omkostnader för kommunala ändamål, som böra påhvila samtlig0

skattskyldige invånare, upptagas medelst inkomstbeskattning efter

måttet af den enskildes personliga skatteförmåga.

Bill. till Likså. Prat. 1897. 7 Sami. 18 Höft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Genom stats- och kommunalskatteväsendets omgestaltande i Preussen

kunde skattekällor, representerande en beräknad årlig skattekraft af icke

mindre än 10 millioner mark, öfverlemnas från staten till kommunerna.

Enligt min uppfattning torde den preussiska kommunalskattelagen

och den skattefördelning mellan stat och kommun, som i sammanhang

dermed fastslagits, i mångt och mycket kunna tjena till ledning och efterföljd

vid uppgörande af förslag till en för vårt land och våra förhållanden

lämplig lag angående beskattning för kommunala ändamål.

På grund af hvad jag nu anfört och

då ett omdanande i verkligt reformvänlig rigtning af vår bevillningslagstiftning

väl ostridigt borde vara en fråga, som rättvisligen icke kan

eller får undanskjutas, samt uppenbart synes vara, att denna fråga icke

kan lämpligen lösas, utan att bevillningsförordningens bestämmelser frigöras

från hänsynen till den kommunala beskattningen;

då kommunalskatterna för de skattdragande i regel äro så dryga och

tryckande, att den allra största vigt måste fästas dervid, att samma skatter

varda i allo lämpade efter de särskilda grunder, som för en tidsenlig och

rättvis kommunalbeskattning börp, vara bestämmande; samt

då det rimligtvis icke torde kunna ifrågasättas, att tillfredsställande

utredning och förslag i ett så omfattande ämne som det, hvarom här är

fråga, skall kunna åstadkommas af annan än Kongl. Maj:t, som icke lärer

sakna vägledning för bedömande af vare sig den hufvudrigtning, i hvilken

ett dylikt förslag bör gå, eller de särskilda skatteprinciper och detaljbestämmelser,

som för slik lagstiftning i vårt land må finnas mest

ändamålsenliga;

har jag — i olikhet med utskottets majoritet — ansett mig hafva

giltig anledning hemställa,

att Riksdagen med föranledande af herr Ljungmans

ifrågavarande motion måtte i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till särskild,

på bevillningsförordningen icke hvilande kommunalskattelag.

Stockholm, Central-Tryckeriet 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.