Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 26

1897-03-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:26, Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26,

1

!

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af

13 § i kong!, förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr J.

Byström inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 113, så lydande:

»Att det ligger en orättvisa deri, att främmande trosbekännare

tvingas betala skatt till statskyrkan, borde numera vara en sjelfklar sak

äfven för lagstiftarne. Ropet om befrielse från denna skatt varder ock

allt starkare med hvarje år icke blott bland de frikyrklige sjelfva, hvilka

gång på gång framburit sina klagomål i denna sak inför Riksdagen,

utan äfven bland andra, som dels afgifvit motioner rörande denna skatts

borttagande, dels på annat sätt gifvit offentligt uttryck åt sin mening.

Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från

att betala skatt till statskyrkan är ock en af de frågor, som icke i längden

kunna undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa

lösning. Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område

böra så fort som möjligt undanrödjas, på det att hvar och en

måtte åtnjuta den rätt, som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbundet

samhälle. Och så länge den orättvisan qvarstår, att medlemmar

af församlingar, som staten erkänt vara lagliga, skola utom de

kostnader, som underhållet af deras egna församlingar kräfver, äfven

underhålla statskyrkans presterskap och inrättningar och sålunda betala

en dubbel kyrkoskatt, så länge skola ropen på reformer i detta hänseende

aldrig tystna, utan återkomma gång efter annan och högljuddare

för hvarje gång. Jag hyser det hoppet, att Riksdagen icke skall tillåta,

Bill, till Riksd, Prat. 1S97. 7 Sami. 20 Höft, (N:o 26). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Tfttdtande N:o 26.

att en sådan orättvisa mot främmande trosbekännare längre skall

få ega rum, och det är derför jag i ödmjukhet åter vågar framdraga

denna fråga.

Främmande trosbekännares ställning i afseende på deras skyldighet

att bidraga till aflönande af svenska kyrkans presterskap och betjening

har ock i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring

genom det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet

af presterskapets och klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda

löneinkomster åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af frivillig natur och

dels erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare

kunde sålunda helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra

slaget och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade

presterskapets eller kyrkobetjeningens tjensteåtgärd, derför erlägga

särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen

i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 23 oktober 1860 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar

stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap

eller betjening vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund

pliktig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans

egen begäran verkstäld.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31

oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening

må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning

blifvit på hans egen begäran verkstäld».

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna

under tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande

gestaltat sig annorlunda än de voro 1860. I § 7 af förordningen

angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster af

den 11 juli 1862 stadgades: »Påskpenningar, jura stolle, matskott, offer,

dagsvex-ken med flera andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa,

för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till

beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsegare,

utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa afgifter

så beräknas, att all betalning till presterskapet för särskilda förrättningar

kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som

hittills uteslutande betungat hemmansegare, varda endast på dem, samt

de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter,

fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med den skiljaktighet

i beloppen, som föranledes deraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter

hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som ega ingen

eller mindre jord, som af dem hvilka ega större.»

1 slutet af förordningen förklarades, att densamma icke egde tillämpning

i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år

1868 anhållit, att de allmänna stadgandena för ordnande af presterskapets

löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms

territoriella församlingar, utfärdades den 1 november 1872 eu

förordning angående ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarna

i Stockholm aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af denna

förordning: »Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stolpe och

andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en

tid af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse

inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej

då kan ske.»

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade

föreskrifter hafva ock presterskapets inkomster blifvit ordnade, och

torde under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar

inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid

hafva blifvit till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid

framgår af de resolutioner, i hvilka Kongl. Maj:t meddelat fastställelse

å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 har ytterligare

genom förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes

löneinkomster den 2 november 1883 tagits ett steg i samma rigtning,

som angifvits i de ofvan åberopade förordningarna om ordnande af

presterskapets löneinkomster. I § 2 af förordningen om klockarnes

aflöning stadgas: »Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i

skäligt förhållande till omfattningen af hans tjenstegöromål samt beräknas

så, att alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra»;

och torde bestämmelsenia i denna förordning redan vara på

åtskilliga ställen genomförda.

Då nu i § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen

föreskrifver, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke må

påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning

blifvit på hans egen begäran verkstäld, synes häraf följa, att främmande

trosbekännare jemväl äro fria från sådana ständiga aigifter, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

i enlighet med 1862 års förordning utgöra ersättning för de i berörda

§ omförmälda afgifterna.

Att Kong!. Maj:t så tolkat stadgandet, framgår ock af Kongl.

Majrts utslag den 13 november 1874 uti ett. mål, der eu mosaisk trosbekännare

fört klagan deröfver, att utmätning skett för uttagande af

honom påförd ersättning för jura stol*. Kammarkollegium yttrar i utslag

den 25 november 1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde

ersättning för jura stol*, Indika icke kunnat komma i fråga att af klaganden

såsom mosaisk trosbekännare erläggas, samt att han icke heller

egt rösträtt vid kyrkostämma, befriades klaganden från krafvel Detta

utslag blef af Kongl. Maj:t faststäldt. I detta fall innehöll dock den

löneregleringsresolution, som i målet åberopades, uttrycklig bestämmelse

derom, att ersättning för jura stol* skulle med visst belopp utgöras

af alla, som voro vid kyrkostämma röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareembetet i Stockholm år 1881

algaf till Kongl. Maj:t, yttrades bland annat, att embetet icke känner

något lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer

eller för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af

svenska kyrkan och dess presterskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var laudshöfdingen

m. m. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning

af en i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande

vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord,

som jag tager mig friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid . . . vederbörlig uppmärksamhet i regeln

icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, vare

sig vid löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga

löneregleringsresolutioner torde icke någon viss del af presterskapets

aflöning vara angifven såsom motsvarande jura stol*, och i

följd deraf göres vid utdelningen af bidragen till samma aflöning icke

något undantag för främmande trosbekännare beträffande denna del

deraf. Utskottet kan emellertid ej finna annat, än att detta förfarande

står i strid med den i 13 § af 1873 års förordning meddelade bestämmelse,

och oöfvervinneliga praktiska hinder lära väl icke omöjliggöra

en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till

aflöningen af svenska kyrkans presterskap och betjening, i den mån

dessa bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter, enligt

utskottets tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande

lagbestämmelser, så finner utskottet det jemväl vara med rättvisa och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

billighet öfverensstämmande, att främmande trosbekännare äfven fritagas

från den andel af nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter,

hvilka de före löneregleringarnes genomförande ej beliöft utgöra. Dessa

afgifter torde å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet

; men i städerna utgjorde de deremot en väsentlig del af presterskapets

och kyrkobetjeningens löneinkomster. —----—

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt

främmande trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegad dem, och

de derjemte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutne

från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som

föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet eu

återgång i förevarande afseende till de förut bestående förhållandena

vara af omständigheterna påkallad. Utskottet anser dock denna frihet

icke böra utsträckas längre än till medlemmar af sådana lagligen erkända

församlingar, hvilkas prester eller föreståndare äro behörige och

pligtige att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden.

En sådan inskränkning torde vara tillräckligt motiverad af

den lösare organisationen af andra erkända trossamfund, hvilken ock

föranleder dertill, att medlemmarne af sistnämnda samfund för anteckning

om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i svenska kyrkans

ministeri alböcker.»

I ungefär samma rigtning uttalade sig bland andra statsrådet

E. von Krusenstjerna, då denna fråga senast förekom i Riksdagen.

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tror

jag, att åtminstone en stor del af presterskapet sjelft inser och gillar.

Det har ock händt, att prest ädelmodigt försakat den del af sin lön,

som skulle erlagts af en baptist. Det torde sålunda för mången prestman

vara lika mycket en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af

dissenters som det för många af de senare kan vara ett samvetstvång

att erlägga denna skatt. Från mer än eu synpunkt sedt blefve det

blott ett häfdande af grundlagsbudet: »Kcpiungen skall ingens samvete

tvinga eller tvinga låta», om en lagförändring komme till stånd i denna

skattefråga.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,

som äro frikyrkligt sinnade och hvilka bedrifva en sjelfständig

religiös verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur

statskyrkan. Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades

en del af sina rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till

en institution, som de anse sig ej kunna eller vilja understödja, så

skulle säkerligen förhållandet mellan de frikyrklige och statskyrkan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 LagidsJcottets Utlåtande N:o 2(k

snart blifva mycket klarare, något som för båda parterna vore högeligen

önskvärdt.

Med åberopande af hvad jag härofvan anfört, får jag vördsamt

anhålla,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 13 § i kongl.

förordningen angående främmande trosbekännare af den 31 oktober

1873 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Främmande trosbekännare är för sin person och inkomst af kapital

eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till

svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga ändamål

äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening i

annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkstäld.»

Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet

att deltaga i aflöning och underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnes

presterskap och kyrkliga inrättningar eller om inskränkning af

denna skyldighet har, såsom jemväl af motionären antydts, vid flera

föregående tillfällen utgjort föremål för Riksdagens pröfning. Senast

vid 1896 års riksdag förelåg till behandling en framställning i ämnet,

hvari hemstäldes, att 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skulle erhålla

just den affattning, som i nu föreliggande motion förordats. Lagutskottet

afstyrkte emellertid bifall till förslaget, hvilket jemväl af

båda kamrarne förkastades.

Såsom skäl för sin afstyrkande hemställan anförde utskottet följande.

Ifrågavarande utgifter vore enligt utskottets förmenande att

anse såsom statsutgifter. Så länge den evangelisk-lutherska kyrkan

vore en statsinstitution, torde nemligen hvarje svensk medborgare böra

vara skyldig att bidraga till densamma lika väl som till hvarje annan

statens inrättning. För att taga ett exempel från eu liknande statsinstitution

hade staten ordnat den offentliga undervisningen efter vissa

grundsatser, och till detta undervisningssystems upprätthållande måste

en hvar af statens medlemmar bidraga, vare sig han gillade de af

staten antagna grundsatser eller icke, vare sig han funne det med sin fördel

förenligt att begagna sig af statens eller enskilda undervisningsanstalter.

Utskottet erinrade tillika derom att antagandet af förslaget skulle

i betänklig mån rubba bestående prest.lönekonventioner, i hvilket afseende

i förslaget icke gåfves någon antydan, på hvad sätt erforderlig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

fyllnad till aflöning åt presterskapet och kyrkobetjeningen skulle beredas

i stället för de bidrag, som enligt förslaget komme att bortfalla.

Utskottet fäste tillika uppmärksamheten derå, att statskyrkans presterskap

utom kyrkliga förrättningar hade till embetsåliggande att tjena staten

jemväl i borgerligt afseende, såsom bokföring, utfärdande af flyttningsmed

flera betyg, meddelande af statistiska uppgifter med mera dylikt.

De enda afgifter, från hvilka främmande trosbekännare kunde

med något fog påkalla befrielse, vore de som i lönekonventionerna

ersatt de så kallade jura stolse eller ersättningar för de särskilda förrättningar,

presterskapet endast på derom framstäld begäran verkstälde,

och för hvilka förut erlades en viss afgift för hvarje gång de påkallades.

För dessa afgifter, från hvilka främmande trosbekännare förut voro

befriade, när de icke sjelfve påkallade förrättningen, vore nemligen

godtgörelse numera beräknad i de till presterskapet utgående kontanta

löneförmåner. Ifrågavarande afgifter vore emellertid synnerligen obetydliga

och föga betungande, så att en lagförändring i föreslagna syftet

blott i denna del knappast kunde vara af något synnerligt behof påkallad,

äfven om den icke stode i strid mot ofvan uttalade åsigter om

afgifternas egenskap af statsutgift.

Slutligen ville utskottet betona, att bifall till förslaget härutinnan

i alla händelser förutsatte en grundlig utredning rörande ifrågavarande

afgifter — en utredning, om hvilken utskottet, derest det i öfrigt funne

skäl tillstyrka förslaget, likväl med hänsyn till frågans ringa vigt skulle

finna föga lämpligt att hos Kongl. Maj:t anhålla.

Utskottet intager till föreliggande fråga samma ståndpunkt som

1896 års lagutskott, och får alltså under åberopande af de skäl, som i

ofvan lemnade redogörelse anförts mot bifall till den i motionen föreslagna

lagändringen hemställa,

att herr Byströms ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Reser yation

af herrar Hasselrot, Nilsson, F. Andersson, P. G. Petersson och E. Svensson,

hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder, på det att

dels medlemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner annan

kristen troslära än den evangeliskt-lutherska, och hvars prest eller föreståndare

är behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes

borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare, i

fråga om hvilka alla det torde få anses utredt, att de före utfärdandet

af förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster

den 11 juni 1862, förordningen angående ordnande af presterskapets

i de territoriella församlingarne i Stockholm aflöning den 1

november 1872 samt förordningen angående allmänt ordnande af

klockares löneinkomster den 2 november 1883 icke varit lagligen skyldige

att erlägga de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter

till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening, ej

heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag, må, utan

hinder af de på grund af åberopade författningar verkstälda löneregleringar,

åter komma i åtnjutande af motsvarande frihet och således

frikallas från skyldighet att'' deltaga i betalning af hvad som af reglerade

löner af hit liänförlig beskaffenhet kan anses utgöra aflöning

och ersättning för omförmälda, numera upphörda afgifter och lönebidrag,

dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner,

som ifrågasatta frikallelse kan anses föranleda, må varda

vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd.

Herr J. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

f

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri Aktiebolag, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.