Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 27

1897-03-11 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:27, Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1897, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående bevisning inför rätta, lag angående

ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående

ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående

ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse

af 9 § i förordningen angående ändring i vissa

fall af gällande bestämmelser om häradsting den 11 maj

1872, dels väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap.

3 § rättegångsbalken, dels ock väckt motion om ändring

i lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen

i brottmål.

Genom proposition, n:o 6, af den 9 sistlidne januari har Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och

högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga dels

här nedan införda förslag till:

l:o) lag angående bevisning inför rätta;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, och

4:o) lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855,

Bih. till Riksd. Rrot. Vidi. 1 Sami. 21 Haft. (N:o 27).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

dels ock följande förslag till

5:o) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872:

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i

vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872

skall erhålla följande ändrade lydelse:

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad

genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Hafva två

eller flera tingslag af Konungen förenats till ett, indele häradsrätten,

så snart ske kan, tingslaget i kretsar för val af nämnd, bestående endast

af tolf ledamöter. Dock skola i tjenst varande nämndemän fortfarande

bibehålla sina befattningar, intill dess de af laga anledning derifrån

afgå eller aflida; och skall val af ny nämndeman i afgåendes ställe ej

anställas förr än sådant är erforderligt till fyllande af det antal nämndemän,

som enligt den nya indelningen å kretsen belöper. Intill dess

nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen efter

samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.

I sammanhang med ofvanberörda proposition, som till lagutskottet

hänvisats, har utskottet till behandling förehaft tvenne inom Andra

Kammaren väckta, till lagutskottet öfverlemnade motioner, den ena, n:o

85, af herr Kronlund om ändrad lydelse af 17 kap. 3 § rättegångsbalken,

den andra, n:o 39, af herr Styrlander om ändring i lagen angående

ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål.

I förstnämnda motion föreslås, det Riksdagen för sin del ville besluta,

att 17 kap. 3 § rättegångsbalken finge följande förändrade lydelse:

Vill någon —--Kommer ej vittne, som stämdt är, böte från och

med 5 till och med 100 kronor och lägge sedan viss dag och vite

före — — — dertill.

Till stöd härför anför motionären:

Nu gällande rättegångsbalk stadgade i 17 kap. 3 § såsom påföljd

för ett vittnes underlåtenhet att efter stämning infinna sig vid underdomstol

ett visst bestämdt bötesbelopp af tre daler eller en krona femtio

öre. Ändamålet med den stadgade påföljden vore att tvinga vittnet

till inställelse, men uppenbart vore, att denna påföljd med hänsyn till

det obetydliga beloppet skulle förfela sin åsyftade verkan, hvilket äfven

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

torde vara hvarje med vår rättskipning förtrogen persons erfarenhet.

Vittnespligten vore ju ofta en tung pligt, och gifvet vore, att mången,

instämd att vittna, läte egna angelägenheter och annan hänsyn än sin

medborgerliga skyldighet gå framför den sistnämnda, synnerligast då

ansvaret för försummelse i detta afseende vore så ringa.

Såsom en bland orsakerna till den ofta öfverklagade långsamheten

i rättskipningen finge man otvifvelaktigt särskildt beträffande underdomstolame

räkna den här ofvan angifna bristen på effektivitet i vittneskallelsen.

För rättskipningen inom städernas jurisdiktion med deras

ofta återkommande domstolssammanträden torde olägenheten ej blifva

så känbar. Ett vittnes uteblifvande från ett domstolssammanträde å

landet vållade deremot ett onödigt uppskof af ända till ett år med

handläggningen af ett mål. Sjelf hade motionären sådan erfarenhet af

förhållandena inom Torneå domsaga. Vid ett af de nordligaste tingslagen,

der ting hölles blott en gäng om året, hade ett mål angående

oloflig bränvinsförsäljning varit anhängigt i fem år och vore ännu ej

afgjordt. Vid första tinget uteblef svaranden, vid det andra infann sig

denne och nekade till förseelsen, till det tredje instämde åklagaren

vittnen, som uteblefvo, vid det fjerde tillstädeskommo vittnena med anledning

af dem förelagda viten, men begärde då svaranden uppskof för

att höra vittnen, till det femte hade svaranden instämt sådana, hvilka

emellertid uteblefvo, och nu blef målet å nyo uppskjutet. Häri liksom

i så många andra fall såge man blott ett uppenbart försök af ena parten

att draga ut på tiden med målets afgörande. De ringa bötesbeloppen

för vittnenas utevaro betalades ofta af den tredskande parten, som i

deras utevaro såge ett förträffligt medel att vinna tid.

En ännu större rättskränkning än nu sagda blefve en följd af

omordade förhållanden, när vittnesförhör påkallades i fråga om häktad

person. Ett vittnes utevaro vållade vanligen tre veckors uppskof med

ransakningen, en menniska beröfvades derigenom sin frihet under tre

veckors längre tid, än hvad rättvisligen bort ske, staten finge vidkännas

utgifter för fångtransport, för fångens bespisning, för nämndemän, för

brottmålsdomare, der sådana, såsom i Norrbottens län, förekomme, och

för allt detta drabbades uteblifna vittnen af kronor 1: 50 i böter.

Att rättelse i dessa missförhållanden vore af nöden, torde, af hvad

ofvan anförts, nogsamt inses. Nya lagberedningen hade i sitt förslag

till lag angående bevisning inför rätta företagit sig en omredigering af

nu gällande 17 kap. 3 § rättegångsbalken uti af motionären angifvet

syfte.

En förändring af samma stadgande vore, såsom motionären sökt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

visa, i hög grad af behofvet påkallad och kunde lätteligen ske utan att

afvakta afgörandet af hela ifrågavarande lagförslag.

Den andra af här ofvan nämnda motioner är af följande lydelse:

»Vid nästlidet års riksdag väcktes, som bekant, af mig motion

derom, att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse

med begäran, att förslag till tillägg till ofvan omförmälda lag i syfte

att under vissa vilkor bereda ersättning af allmänna medel åt vittnen,

som af för brott tilltalade personer åberopats, måtte för Riksdagen

framläggas. Motionen afstyrktes af lagutskottet hufvudsakligast af det

skälet, att merberörda lag redan nu skulle innehålla bestämmelser, som

skulle kunna undanrödja de svårigheter, jag velat ha afhjelpta beträffande

de fall, att antingen den tilltalade saknade medel att betala

vittnesersättningen, eller det af denne åberopade vittnet på grund af

medellöshet vore urståndsatt att infinna sig vid domstolen. Men redan

lagutskottet medgaf, att den utväg, lagen medgåfve att lösa frågan,

vore beroende på den omständigheten, att det af en tilltalad person

åberopade vittnets afhörande verkligen syntes vara af någon betydelse

i målet; och Andra Kammaren visade sitt intresse för saken genom att

med en ganska stor majoritet bifalla den af mig väckta motionen om

en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Första Kammaren afslog väl motionen,

men den omständigheten, att dels en af kammarens ledamöter i lagutskottet,

häradshöfdingen Öländer, reserverade sig mot vissa delar af

motiveringen, och dels en annan af kammarens lagfarne ledamöter,

borgmästaren von Stapelmohr, understödde min motion i hvad den afsåge

häktad person, torde få anses utgöra ett bevis för, att sympatier

för motionen äfven funnos i Första Kammaren, der herr von Stapelmohrs

förslag samlade 16 röster. Då jag fortfarande anser, att vår

lagstiftning i detta afseende har en lucka eller åtminstone en mycket

betänklig otydlighet, vågar jag derför å nyo upptaga motionen, om än

i något förändrad form.

Jag vill nemligen godkänna lagutskottets påstående, att det kunde

lätteligen vålla missbruk, och att statsverket skulle kunna tillskyndas

oskäliga kostnader, om man skulle medgifva, att alla af tilltalade personer

åberopade vittnen skulle tillerkännas ersättning af allmänna medel. Och

något sådant har jag heller aldrig begärt.

Men å andra sidan måste jag medgifva, att de af mig i fjolårets

motion påpekade sätten att förberedelsevis höra vittnena i hemorten

icke heller torde kunna genomföras. Jag vill derför inskränka mitt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

förslag till en viss öfverensstämmelse med det af herr von Stapelmohr

i Första Kammaren framstälda förslaget.

Utom de skäl, som finnas anförda i min till förra årets Riksdag

aflåtna motion i ärendet, till hvilken jag hänvisar, vill jag anföra ännu

ett par, som återfinnas i herr von Stapelmohrs anförande.

Då staten i ordningens och säkerhetens intresse beröfvar en person

hans frihet, innan han är lagligen öfvertyga^ om brott, bör ock

staten se till, att den häktade får åtnjuta laga rättegångsförmåner utan

särskilda kostnader för honom eller af honom åberopade vittnen. Detta

synes mig vara lika naturligt, som att lagen medgifver häktad person

rätt att för besvärskrifts författande få vända sig till vederbörande

befallningshafvande. Vidare vill jag erinra om det förhållande, som

jemväl af herr von Stapelmohr påpekades i hans anförande, då ärendet

behandlades i Första Kammaren, eller att nya lagberedningen i sitt

förslag till rättegångsväsendets ombildande af år 1884 icke tvekade att

föreslå, att ersättning af allmänna medel skulle utbetalas äfven till

vittne, som inkallats på begäran af tilltalad, som hålles häktad.

Helt naturligt är, att det för en häktad person är mycket svårt

att få sina vittnen afbörda, om han saknar medel att betala dem, eller

om vittnena sakna medel till resa och uppehälle under resan, eller,

hvilket. ock ganska ofta inträffar, att båda dessa fall förekomma på en

gång. Det vore derför en enkel gärd åt rättvisan, om staten härvidlag

trädde emellan. Men då hvarje förberedande pröfning af vittnesmålens

betydelse för saken måste blifva otillfredsställande, och frågan enklast

löses, om ett sådant tillägg göres till lagen, att densamma blir öfverensstämmande

med nya lagberedningens ofvan omförmälda förslag, vågar

jag derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del antaga det tilllägget till ofvan

omförmälda lags 1 §:s andra moment, att orden »eller på begäran af

häktad person» inskjutas mellan orden »förordnande» och »inkallad»,

hvarigenom detta moment, som nu lyder: »enahanda rätt till ersättning

tillkommer den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt domstols

förordnande inkallad såsom vittne, eller af åklagaren åberopats

eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis höras»

skulle få följande förändrade lydelse: enahanda rätt till ersättning tillkommer

den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt domstols

förordnande eller på begäran af häktad person inkallad såsom vittne,

eller af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande inkallats

för att upplysningsvis höras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Om det af mig nu framstälda lagförslaget icke kan vinna Riksdagens

bifall, vågar jag alternativt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse

med anhållan, att förslag till tillägg till ofvan omförmälda lag i angifvet

syfte måtte för Riksdagen framläggas.»

Sedan nya lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, utarbetat förslag

till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed sammanhängande

författningar och samtliga dessa förslag undergått vederbörlig granskning

inför högsta domstolen, aflät Kongl. Maj:t, såsom man torde erinra sig,

till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, till hvilket propositionen i vanlig ordning hänvisades,

tillstyrkte dess antagande, dock hvad beträffar sjelfva hufvudförslaget

— förslaget till lag angående bevisning inför rätta — först efter vidtagande

af åtskilliga ändringar. I den af lagutskottet tillstyrkta formen

antogs propositionen af Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren

med betydande majoritet — 143 röster emot 73 — afslog utskottets

hemställan och samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Frågan hade alltså förfallit för denna riksdag. Redan året derpå

— vid 1894 års riksdag — väcktes emellertid flera motioner, åsyftande

införande i lagstiftningen af vissa delar utaf det i förberörda

proposition innehållna lagförslag angående bevisning inför rätta, hvarjemte

framlades förslag, i sammanhang härmed, om dels ändrade bestämmelser

angående nämndens befogenhet, dels ock ändringar i fråga

om nämndemännens val och tjenstgöring. Med föranledande häraf

hemstälde lagutskottet om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med

begäran, det förslag till lag angående bevisning inför rätta å nyo måtte

för Riksdagen framläggas, och blef utskottets hemställan af båda kamrarne

bifallen.

Vid anmälan i statsrådet den 22 april 1895 af Riksdagens berörda

skrifvelse förklarade sig vederbörande departementschef, vid det förhållande,

att enighet syntes förefinnas om de väsentligaste punkterna i

det till 1893 års Riksdag aflåtna lagförslag angående bevisning inför

rätta och framför allt derom, att reformen af bevisningsrätten borde

grundas på den fria bevispröfningens princip, eg a anledning återupptaga

de i propositionen till 1893 års Riksdag innefattade lagförslag,

dock med iakttagande, såvidt möjligt, af de utaf lagutskottet föreslagna

ändringar. Sedan departementschefen derpå redogjort för ett i angifvet

syfte inom departementet uppgjordt förslag till lag angående bevisning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

inför rätta, i hvad detsamma skilde sig från det af 1893 års lagutskott

tillstyrkta, beslöts, på hans hemställan, att högsta domstolens yttrande

deröfver såväl som öfver återstående i propositionen till 1893 års Riksdag

innefattade lagförslag skulle infordras. Sedan detta yttrande inkommit,

vidtogos i anledning deraf åtskilliga jemkningar i lagförslaget

angående bevisning inför rätta, hvarefter i statsråd den 9 sistlidne januari

beslöts förelägga Riksdagen till antagande det sålunda omarbetade

förslaget jemte öfriga till 1893 års proposition hörande lagförslag.

Nu föreliggande proposition innehåller emellertid derutöfver ett

femte lagförslag. Detta har tillkommit med föranledande af vid 1894

års riksdag afgifna motioner, åsyftande sådan ändring i nu gällande

bestämmelser, att antalet nämndemän i de på grund af förordningen

den 17 maj 1872 sammanslagna tingslag ej skulle Öfverstiga det för

andra tingslag bestämda.

Mot förslaget har vid dess granskning inför högsta domstolen icke

någon anmärkning blifvit framstäld.

Utskottets ståndpunkt till förevarande proposition är i all hufvudsak

densamma som 1893 års lagutskott intog till då framlagda förslag i

ämnet.

Lika med 1893 års lagutskott anser utskottet sålunda den grundsats,

från hvilken förslaget till lag angående bevisning inför rätta utgår

— den s. k. fria bevispröfningens grundsats — vara fullt rigtig och

innebära en högst väsentlig förbättring af nu gällande bevisningsregler.

Till rigtigheten erkänd af lagkomitén och äldre lagberedningen har

denna grundsats såväl i det af nya lagberedningen utarbetade s. k.

principbetänkandet som af den förstärkta lagberedningen på det kraftigaste

förordats. I praxis har den äfven, oaktadt bestämmelserna i

17 kap. rättegångsbalken, gjort sig allt mera gällande.

Lämpligheten af en lagförändring i den rigtning, nämnda grundsats

anvisar, torde derför ega äfven erfarenhetens bestämda vitsord.

Sjelfva innebörden af grundsatsen i fråga synes utskottet hafva

träffande angifvits i ofvannämnda principbetänkande, och tillåter sig

utskottet alltså återerinra om uttalandet härutinnan.

»Man kan», så yttrar sig nya lagberedningen, »i korthet säga, att,

då domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller

icke tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt,

som inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan

framläggas för domaren, också kan tjena såsom bevismedel. Att fullständigt

uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

kan såsom bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen

icke möjligt.

Domarens öfvertygelse såsom jurist och embetsman måste sammanfalla

med hans öfvertygelse såsom menniska; eljest är den icke någon

öfvertygelse. Ju mindre derför den juridiska sanningspröfningens regler

aflägsna sig från den vanliga allmänt menskligas, ju mindre skråmessig

den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet

till dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att

aflägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och såvidt möjligt

utesluta bevisregler, Indika stå såsom egendomligheter för en ensidig

formalistisk uppfattning.

Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan

af det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras

värde i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan

betydelse än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för

sant i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse

lutar åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller

åtminstone endast i underordnad grad varit till gagn för den sak, de

vilja tjena. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremagtens

godtycke och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits

otillräckliga dertill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna

angifva objektiva grunder eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda

verkan på andra tänkande menniskor; och de regler på detta

område, hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke

sin giltighet derför, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad

att mekaniskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt

rubbas, måste bevispröfningen blifva lika objektiv som förr.»

Mot införande af berörda grundsats möter, enligt utskottets tanke,

desto mindre betänkligheter, som, enligt hvad redan omförmälts, densamma,

visserligen på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse

med den upplysta allmänna meningen i landet vunnit en allt

vidsträcktare tillämpning och grundsatsens lagfästande följaktligen, långt

ifrån att innebära en våldsam förändring, i sjelfva verket allenast förlänar

lagens helgd åt ett bevissystem, som i väsentliga delar redan är

med vår lagskipning införlifvadt.

Af en ledamot i högsta domstolen har visserligen uttalats den meningen,

att den fria bevispröfningens grundsats redan genom 1734 års

lag skulle vara i tillbörlig utsträckning erkänd. Praxis hos oss i afseende

å bevispröfningen befunne sig också, enligt hans mening ej,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

såsom förutsattes af dem, hvilka härutinnan önskade en ny lagstiftning,

i uppenbar strid mot gällande lags bestämmelser i ämnet, utan stode

tvärtom i god öfverensstämmelse med lagens grund och mening; och

då förändring i denna praxis icke åsyftades, vore följaktligen någon

lagändring icke heller erforderlig.

Utskottet kan likväl ej dela denna mening, hvilken ej heller inom

högsta domstolen vunnit någon anslutning, likasom allmänna åskådningssättet,

att döma af hvad under förhandlingarna i ämnet uttalats, icke

torde med åsigten i fråga öfverensstämma. Svårligen torde för öfrigt

kunna nekas, att fall kunna förekomma, då de nu stadgade bevisreglerna,

äfven om de med frihet tillämpas, träda hindrande i vägen för

vinnande af full rättvisa, och denna omständighet i och för sig synes

utskottet till fyllest ådagalägga lämpligheten af en förändring i det bestående.

Såsom skäl emot den fria bevispröfningens uttryckliga erkännande

i vår lagstiftning har vidare framhållits, att densamma ej skulle vara

förenlig med den nuvarande organisationen af våra domstolar. Särskilt

skulle alltså organisationen af häradsrätterna — som i det närmaste

hafva karakteren af enmansdomstolar — träda hindrande i vägen.

Befogenheten af detta skäl bör emellertid ej öfverskattas. Först och

främst vittnar erfarenheten från den ganska långa tid, under hvilken

den fria bevispröfningens grundsats faktiskt varit i vår lagskipning tilllämpad,

lugnande i detta afseende, och derjemte finnes ju, såsom utskottet

i annat utlåtande denna dag har tillfälle framhålla, en utväg att

förebygga den fara för rättssäkerheten, som förmenas ligga uti öfverlåtande

af den fria bevispröfningen till utöfning af en ensam domare.

Utsträckes nämndens befogenhet, lärer derigenom vinnas ett afsevärdt

värn mot missbruk af den fria bevispröfningen. Utskottet håller

emellertid före, att en dylik utsträckning ej bör utgöra något nödvändigt

vilkor för genomförande af den fria bevispröfningens grundsats,

om ock utskottet å andra sidan anser en sådan förändring af nämndens

befogenhet utan fara eller olägenhet kunna vidtagas.

Då utskottet, efter denna redogörelse för ifrågavarande propositions

tillkomst samt sin ståndpunkt till den grundsats, från hvilken propositionens

hufvudförslag utgår, går att öfver densamma afgifva utlåtande,

tillåter sig utskottet till en början erinra om innebörden af de hufvudsakliga

förändringar, som lagförslaget angående bevisning inför rätta

från dess framläggande vid 1893 års riksdag undergått. Först och

Bih. till Riksd. Prof. 18(J7. 1 Sami. 21 Jläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

främst är härvid att uppmärksamma de äudringar, som af 1893 årB

lagutskott ifrågasattes.

Den mest genomgripande af dessa rörde rättsinstitutet parts ed. I

det till 1893 års Riksdag framlagda förslag voro bestämmelserna om

parts ed grundade på principen af fritt edligt förhör med parten, i

öfverensstämmelse med det af nya lagberedningen vid dess utlåtande

fogade s. k. särskilda förslaget.

Denna form af parts ed ansåg 1893 års lagutskott sig ej kunna

förorda till antagande, utan fann nödigt bygga sitt förslag i denna

del på en principielt motsatt grundval, hvilken funnit uttryck i det af

nya lagberedningen utarbetade hufvudförslaget. Parts-eden borde sålunda,

enligt utskottets mening, fortfarande vara normerad, och reformsträfvandena

på detta område måste derför inskränka sig till att söka

undanrödja eller åtminstone förringa de olägenheter, som med den normerade

edens bibehållande vore förknippade.

Då nya lagberedningens ur denna synpunkt uppgjorda förslag i

det hela syntes utskottet tillfredsställande, blef detsamma med vissa

mindre betydande ändringar förordadt till antagande.

Öfriga af 1893 års lagutskott föreslagna ändringar rörde allenast

förslagets angående bevisning inför rätta detaljbestämmelser. I detta

afseende må erinras om: ändringarna i 3 och 4 §§ i syfte att tydligare,

än som skett, uttala den för såväl tvistemål som brottmål i allmänhet

gällande satsen, att parts erkännande i regel gör vidare bevisning öfverflödig,

att sålunda ett motsatt förhållande är att betrakta såsom

undantag; ändringen i 7 § genom intagande af föreskrift, att delegarerätt

i bolag eller kommunal samfällighet eller förening icke grundlägger

vittnesjäf, för så vidt ej delegaren är omedelbart och personligen

ansvarig för samfällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig

nytta eller skada af målets utgång; begränsningen af den i berörda §

embets- eller tjensteman eller med dem i förevarande afseende likstäld

funktionär tillerkända rätt att i egenskap af målsegande vittna om

brott, som blifvit emot honom under utöfningen af embetet, tjensten

eller uppdraget begånget, till det fall, att annat vittne ej är att tillgå;

upphäfvande af den ovilkorliga bestämmelsen, att i fråga om brott, som

blifvit föröfvadt mot två eller flera, den ene ej skall vara jäfvig att

vittna om det, som händt den andre, och öfverlemnande åt rätten att

efter omständigheterna afgöra, huruvida vittnesrätt i antydda fall må

medgifvas; inskränkningen till tvistemål af den ojäfvighet att vittna,

som, enligt förslagets 8 §, förefans för nära anhöriga till den, hvilken

å tjenstens vägnar eller i egenskap af förmyndare eller såsom sysslo
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 11

man för kommun, bolag eller förening förer talan inför rätta; utbytande

af den i förslagets 22 § gifna föreskrift, att i anledning af vissa

jäfsanmärkningar rätten skulle med vittnesförhör låta anstå, emot bestämmelse

om frihet för rätten att afgöra, huruvida dylikt uppskof må

ega rum eller vittnet genast höras; uteslutande af bestämmelsen i förslagets

22 §, att vittnen skola hvar för sig aflägga ed, samt mildrande

af förbudet för vittne i ett mål att närvara vid föregående vittnesmåls

afläggande; intagande i 25 § af uttrycklig föreskrift derom, att föreläggande,

hvarigenom vittne, som uteblifvit, ålägges att vid vite å annan

tid sig inställa, skall vittnet delgifvas; införande i förslagets 28 § af

föreskrift, att rätten skulle bestämma vittnesersättningen, så vidt ej

såväl båda parterna som vittnet vore derom ense; upptagande i förslagets

36 § af stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken om förbud

att i brottmål upplysningsvis höra föräldrar och barn, äkta makar eller

syskon, emot hvarannan, såvida ej saken angår dråp och mord, hvarom

eljest all upplysning saknas; upphäfvande af den i berörda § stadgade

undantagsföreskrift i fråga om påföljd af tredska för vissa, som kunna

i brottmål kallas att upplysningsvis höras; ändring af 52 §:s bestämmelser

om ersättning till den, som fullgjort editionspligt, till öfverensstämmelse

med de i 43 § gifna föreskrifter om ersättning till sakkunnig.

De ändringar, som, utöfver de nu omnämnda, af 1893 års lagutskott

föreslogos, voro hufvudsakligen redaktionella och torde alltså

ej kräfva särskildt omnämnande.

I det nya förslag till lag angående bevisning inför rätta, som i

anledning af 1894 år Riksdags förberörda skrifvelse utarbetades, blefvo

de flesta af 1893 års lagutskott föreslagna ändringar iakttagna, om

ock vissa redaktionella förändringar ansågos behöfliga. I fråga om

några af lagutskottet gjorda ändringsförslag befans emellertid ej lämpligt

att bringa desamma till efterföljd. Så var t. ex. förhållandet med

ofvan anförda, af lagutskottet förordade ändring i förslagets 28 §.

Härom yttrade departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet

den 22 april 1895:

»I 28 § har lagutskottets pluralitet velat införa den bestämmelse,

att der ej såväl den part, hvilken åberopat ett vittne, som motparten

och vittnet enas om vittnesersättningen, denna skall af rätten bestämmas

efter ty skäligt pröfvas. Väl må det, såsom utskottet yttrar, vara ändamålsenligt,

att vid bestämmandet af vittnesersättning jemväl deri part,

som ej åberopat vittnet, erhåller tillfälle att uttala sig om beloppet, och

för närvarande är det, såsom bekant, mycket vanligt att denna part på

förhand inlägger reservation mot ett efter hans åsigt för högt tilltaget

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ersättningsbelopp, nemligen för så vidt hans rätt kan komma att deraf

bero. För ett dylikt tillvägagående utgör ock 28 §, sådan densamma

var i den kongl. propositionen formulerad, uppenbarligen icke något

hinder. Att, på sätt utskottet föreslagit, ålägga rätten ovilkorlig skyldighet

att ingå i pröfning af ersättningens belopp, så snart ej begge

parterna derom sämjas, kan jag deremot ej finna rigtigt eller lämpligt.

Då den, som åberopat vittnet, inför rätten godkänner vittnets ersättningsanspråk,

är detta naturligast att betrakta såsom en utfästelse att

utgifva fordrade beloppet, och vittnet bör då äfven ega att få sin rätt

genom domstolens beslut faststäld och derigenom utsökningsbar. Utan

tvifvel skulle ock ett stadgande sådant som det af lagutskottet föreslagna

ej sällan medföra onödig omgång och tidsutdrägt, särskildt för

de fall, då den, som åberopat vittnet, sjelf får vidkännas sin rättegångskostnad.

I betraktande häraf och då enligt lag och praxis först vid

sakens afgörande parterna emellan bör bestämmas, ej blott å hvilkendera

af dem rättegångskostnaderna i allmänhet skola stanna, utan ock

i hvilken mån vinnande partens kostnader äro af beskaffenhet att böra

af den tappande godtgöras, kan jag ej förorda, hvad lagutskottet i denna

del, afvikande från Kongl. Maj:ts förslag, tillstyrkt.»

Ej heller den i 36 § föreslagna ändringen kunde utan väsentlig

jemkning godkännas. Departementschefen anförde härutinnan:

»Stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken, att domstolens befogenhet

att i svåra brottmål upplysningsvis höra jäfvig person, icke

må utsträckas till den tilltalades föräldrar eller barn, make eller syskon,

der saken ej angå mord eller dråp, hvarom eljest all upplysning saknas,

har af lagutskottet återupptagits och i 36 § infogats. Då talande skäl

onekligen kunna anföras för ett dylikt undantag från den eljest hvar

och en åliggande pligten att efter förmåga bidraga till uppdagande af

grofva förbrytelser, vill jag ej motsätta mig, att en bestämmelse i angifna

syftet i lagen införes. Men deremot kan jag icke anse det följdrigtigt,

att närmaste skyldemäns eller makes hörande medgifves i fråga om

dråp, men icke då det gäller vissa andra, otvifvelaktigt svårare brott,

såsom mordbrand, hvaraf annans död följt, eller de gröfsta formerna

af rån. Då nu de brott äro att betrakta såsom de gröfsta, å hvilka

lagens strängaste straff kunna följa, synes mig det rigtiga vara att låta

den obegränsade pligten att meddela upplysningar gälla alla de brott,

som kunna medföra dödsstraff eller straffarbete på lifstid, men också

endast dessa. I öfverensstämmelse härmed har affattningen af det föreslagna

tillägget till 36 § blifvit jemkad.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

»Den af lagutskottet i 52 § ifrågasatta ändringen ansågs ej böra

vidtagas.

Den likformighet emellan 52 och 43 §§, som lagutskottet härmed

åsyftat, lärer», förklarar departementschefen, »icke vara nödig eller ens

lämplig. »Att i 43 § bestämts, dels att ersättning till sakkunnig, hvarom

der är fråga, skall förskjutas af kärande eller klagande, äfven om

till äfventyrs den sakkunniges biträde påkallats till upplysning om någon

af motparten åberopad omständighet, dels ock att rätten vid målets afgörande

skall bestämma, hvem kostnaden slutligen bör drabba, beror

helt naturligt derpå, att här är fråga om sakkunnig, som rätten funnit

skäl "tillkalla till biträde åt sig. Helt annat är det fall, som afses i

52 §, der det uttryckligen förutsättes, att part begärt handlingens företeende.

I denna händelse skall, såsom ock Kongl. Maj:ts förslag innehöll,

ersättningen gifvetvis förskjutas af den, som påfordrat editionen.

Att frågan, å hvem denna af rättegången föranledda kostnad slutligen

bör stanna, skall bedömas efter de i 21 kap. rättegångsbalken gifna,

allmänna regler, torde lika litet här som beträffande ersättning till vittne

eller af part åberopad sakkunnig behöfva eller böra särskild! uttalas.

På dessa skäl anser jag den i Kongl. Maj:ts förslag åt 52 § gifna

lydelse ega företräde.»

Beträffande de af lagutskottet framlagda, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med nya lagberedningens hufvudförslag utarbetade bestämmelser

om parts ed funnos desamma böra, med vissa smärre jemkningar,

godkännas.

Departementschefen ansåg nemligen af hvad vid ärendets behandling

förekommit framgå, att principen om fritt partsförhör på ed för

närvarande icke uppbures af den allmänna meningen inom vårt land,

hvartill såsom ytterligare skäl mot dess införande komme, att denna

grundsats läte sig på ett fullt tillfredsställande sätt genomföra först i

sammanhang med en vida mera genomgripande reform af rätt.egångsförfarandet,

än nu vore i fråga.

De erforderliga jemkningarne i lagutskottets förslag afsågo 61, 68,

74 och 75 §§. Härom yttrar departementschefen: »Enligt 61 § i lagberedningens

förslag skulle i brottmål värjemålsed ej få ådömas, om å

brottet kunde följa straffarbete. Lagutskottet, som fann det betänkligt

att för närvarande gå så långt i begränsning af värjemålsedens användning

i brottmål, hemstälde, att förbudet måtte få gälla endast sådana

fall, der brottet kunde medföra straffarbete öfver ett år. Ehuru med

denna gränslinie värjemålsedcn hädanefter kunde komma till användning

i fall, der den för närvarande sällan eller aldrig ifrågakommer,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

anser jag mig likväl icke ega tillräckligt skäl att motsätta mig den

föreslagna ändringen. Men då det ej lärer vara lämpligt eller rådligt

att döma till värjemålsed i fråga om brott af den beskaffenhet, att förlust

af medborgerligt förtroende derå kan följa, hemställer jag, att en

bestämmelse i denna rigtning i 61 § intages.

Efter 68 § enligt dess lydelse i såväl lagberedningens som lagutskottets

förslag skulle edgångsbeslut ej få tillämpas, innan det »visats»

ega laga kraft. De här begagnade ordalagen synas näppeligen medgifva

annan tolkning, än att för tillämpning af edgångsbeslutet ovilkorligen

fordrades, att med bevis från vederbörande domstol styrktes, att

vad ej erlagts eller ej fullföljts eller att besvär icke anförts. En sådan

bestämmelse synes emellertid komma att onödigtvis betunga den rättsökande

allmänheten, hvilket blefve särskildt känbart vid smärre brottmål,

der ena parten alltid skulle nödgas anskaffa diariibevis från hofrätt.

För närvarande lärer allmänt så förfaras, att, om begge parterna

inför rätta vitsorda, att edgångsutslaget ej öfverklagats, detta genast

vinner tillämpning, och då denna praxis icke, så vidt jag försport, visat

sig orsaka några olägenheter, anser jag den utan fara kunna genom

lag bekräftas. Äfven ur en annan synpunkt är, enligt min åsigt, den

af lagutskottet tillstyrkta formuleringen af ifrågavarande § mindre tillfredsställande.

Lagutskottet har till §:n, sådan den lydde i lagberedningens

förslag, gjort ett tillägg, som förutsätter, att till ed dömd part

genom förfallolöst uteblifvande å edgångsdagen brister åt eden, äfven

om edgångsbeslutet då ej visas hafva vunnit laga kraft. Bestämmelserna

i den del af §:n, som af lagutskottet upptagits från lagberedningens

förslag, torde deremot, sammanstälda med stadgandet i 71 §,

innebära, att förr än edgångsbeslutet visats hafva vunnit laga kraft

parten ej kan genom uteblifvande förlora rätten att gå eden. Derför

erfordras nemligen enligt sistnämnda §, att parten uteblifver å den dag,

då han har att fullgöra edgången; men han kan näppeligen sägas hafva

att fullgöra edgången å tid, då, enligt föreskrift i 68 §, edgångsbeslutet,

äfven om det tagit åt sig laga kraft, till följd deraf att sagda förhållande

icke blifvit styrkt, ej må vinna tillämpning. För att i förevarande

afseende bringa de särskilda delarne af 68 § i öfverensstämmelse

med hvarandra har en mindre jemkning i ordalagen vidtagits.

Med anledning deraf, att ur 65 § bortfallit den i lagberedningens

förslag förekommande bestämmelsen, att, när i målet flera påståenden

funnes, rätten hade att, då till värjemålsed dömdes, samtidigt meddela

hufvudsakligt utlåtande i öfriga delar af målet, som kunde utan ed

pröfvas, erfordras någon jemkning af stadgandet i 74 §.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Då i 20 kap. strafflagen bestämd skilnad göres mellan stöld och

snatteri, har det synts mig, att i 75 § borde användas sådant uttryck,

som omfattar båda dessa arter af brott; hvarjemte i öfrigt ordalagen i

denna paragraf bort något jemkas för att stadgandet i första punkten

af första stycket må kunna å det i andra punkten af samma stycke omförmälda

fall direkt tillämpas.»

Det i nu föreliggande proposition innefattade förslag till lag angående

bevisning inför rätta betecknar emellertid flera skiljaktigheter

från det vid 1893 års riksdag framlagda lagförslag, än dem som ofvan

berörts. Sålunda har 1 § undergått omarbetning i syfte, att med önskvärd

tydlighet skulle framgå rätta innebörden af den bär stadgade fria

bevispröfningen: icke att domaren egde efter sitt subjektiva godtycke

pröfva den förebragta bevisningens verkan, utan allenast att han, fri

från i lagen utstakade regler angående måttet af vissa bevismedels kraft

och utan afseende å arten af de bevismedel, som användes, hade att

såsom styrkt fastställa den omständighet, rörande hvilken en för hvarje

sundt och oförvilladt omdöme fullt öfvertygande bevisning åstadkommits.

Beträffande förslagets 8 § framstäldes vid dess granskning inför

högsta domstolen anmärkning af trenne justitieråd i följande yttrande:

»Här föreskrifves, att den ej må höras såsom vittne, hvilken befinner

sig i visst slägtskaps- eller svågerlagsförhållande till annan, som

på grund af 7 § är jäfvig att vittna. Jäf enligt sistnämnda paragraf

är emellertid ej under alla förhållanden ovilkorligt. Har brott blifvit

föröfvadt mot två eller flera, eger rätten efter omständigheterna pröfva,

huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Äfvenså är embets- eller tjensteman eller med denne i förevarande hänseende

likstäld person ej i sin egenskap af målsegande jäfvig att vittna

om brott, som blifvit emot honom begånget under utöfningen af hans

befattning, der ej annat vittne är att tillgå. Då i dessa fall tvekan

lätt kan uppstå, huru förfaras skall med anhörige till den, som sålunda

endast under särskilda förhållanden må höras såsom vittne, torde bestämda

föreskrifter i detta hänseende vara erforderliga. I förra fallet

synes enahanda pröfningsrätt, som blifvit rätten tillagd i afseende å

målseganden, böra tillkomma rätten äfven med hänsyn till dennes anhörige.

I senare fallet åter kan till följd af det för målsegandens

hörande uppstälda vilkor, att ej annat vittne är att tillgå, rättigheten

att höra målsegandes anhörige näppeligen göras beroende deraf, om

målseganden sjelf må höras eller ej. Medgifvandet åt målseganden att

vittna torde äfven åtminstone i viss mån kunna antagas vara föranledt

af den särskilda tilltro, som på grund af hans ställning bör tillkomma

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

honom; men deraf kan naturligen ej hemtas någon anledning att låta

hans anhörige höras såsom vittnen.»

De mot paragrafens lydelse gjorda erinringar föranledde dess omredigering,

på sätt i nu föreliggande förslag skönjes.

Med afseende å det i sista punkten af 26 § förekommande stadgande

om vittnes lösgifvande ur häkte i vissa fall hemstäldes vid förslagets

granskning i högsta domstolen af två dess ledamöter, att, då

beslut om lösgifvandet skulle meddelas af rätten, men längre tid, ända

till sex veckor, kunde komma att förflyta, innan denna sammanträdde,

befogenhet att förordna om vittnets lösgifvande borde medgifvas rättens

ordförande. Att för detta ytterst sällsynta fall ifrågasätta en afvikelse

från allmänna processuella regler, dertill syntes departementschefen

dock tillräckligt skäl ej föreligga. Men då möjligheten af anmärkta

olägenheten ej kunde bestridas, syntes en lämplig utväg vara att något

förkorta den tid, inom hvilken häktadt vittne åter skall för rätten

inställas, och har en ändring i detta syfte fördenskull blifvit i 26

§ vidtagen.

Äfven 28 § har erhållit förändrad affattning i öfvensstämmelse

med hvad vid förslagets granskning i högsta domstolen yrkats.

Härutinnan påpekades, att föreskrift saknades för tvistemål och

vissa brottmål, om af hvem ersättning och förskott å resekostnad till

vittne, som enligt rättens förordnande inkallats att å nyo höras, skulle

utgifvas. Ett justitieråd ansåg det böra på rätten ankomma att efter

omständigheterna pröfva, huruvida ersättning eller förskott å resekostnad

skäligen borde till vittne utgå.

Då den författning, till hvilken i berörda §:s tredje stycke hänvisas,

ej åsyftade alla brottmål, utan endast sådana, deri allmän åklagare

å tjenstens vägnar förde talan, ansågo tvenne högsta domstolens ledamöter

jemkning af ordalagen i detta stycke böra ske.

Återstående skiljaktigheter mellan nu föreliggande förslag till lag

angående bevisning inför rätta och det vid 1893 års riksdag framlagda

afse — der de ej äro af rent redaktionel art — bestämmelserna om

editionspligt.

Härom yttrade departementschefen vid ärendets föredragning i

statsrådet den 22 april 1895:

»De i 48—51 §§ af den kongl. propositionen intagna bestämmelserna

om editionspligten lemnades af lagutskottet utan anmärkning.

Icke desto mindre och ehuru inom Riksdagen någon egentlig förhandling

om denna del af förslaget icke egde rum, lärer dock på goda

grunder kunna antagas, att ifrågavarande bestämmelser, hvilka åtmin
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

17

stone så vidt de träffa part eller jäfvig tredje man, innebära åtskilligt,

som för vår rättegångsordning är nytt, på många håll väckt oro och

betänkligheter. Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra taga i

förnyadt öfvervägande, huruvida det läte sig göra att i denna del af

förslaget vidtaga modifikationer, hvarigenom det, som kunde finnas

stötande vid editionspligten, borttoges, utan att dermed betydelsen af

detta ytterst vigtiga och efter min åsigt oumbärliga rättsinstitut i nämnvärd

mån förringades.

Bland de i förra förslaget intagna bestämmelser i ämnet har den

om domstolens befogenhet att medelst vite tvinga part till framläggande

af skriftlig handling på vissa häll väckt anstöt, och vid förslagets granskning

inom högsta domstolen uttalades af en ledamot, att denna bestämmelse

förefölle både onödig och olämplig. Ihågkommas bör dock,

att enligt ordalagen i 48 § föreläggande af vite för part är att betrakta

såsom en undantagsåtgärd, som må vidtagas endast, då sådant

finnes nödigt, och det synes mig ej kunna med fog bestridas, att någon

gång förhållandena kunna värn sådana, att erforderlig utredning ej

kan vinnas, med mindre än att domstolen får tillgång till en viss handling,

exempelvis en karta. Af sådan anledning anser jag fortfarande

det vara välbetänkt och behöfligt, att lagen gifver domaren ett verksamt

medel i hand att förmå en tredskande part till framläggande af

dylik handling.

Med mera fog synes deremot kunna ifrågasättas, huruvida icke

området för editionspligten erhållit större utsträckning, än behofvet

oundgängligen krafvel-. Utan fara för misstag torde man kunna antaga,

att de betänkligheter, som ur denna synpunkt yppats, hufvudsakligen

framkallats deraf, att editionspligten utsträckts att gälla alla skriftliga

handlingar, således äfven bref, telegram och andra mera privata meddelanden.

Här synes ock i sjelfva verket eu begränsning kunna utan

skada göras, dock icke så, att undantag må medgifvas för hvarje enskilt

meddelande. Angår detta något parternas rättsförhållande och

har det aflåtits från endera parten till den andra eller från endera af

dem till tredje man, hvilken i egenskap af mäklare, agent, kommissionär

eller eljest uppträdt såsom förmedlare, eller från denne till en af parterna,

synes icke något giltigt skäl finnas att fridlysa sådan handling.

Men inträffa ej dessa förutsättningar, böra dylika handlingar af rent

privat natur icke kunna utan egarens eller innehafvare^ samtycke

dragas inför offentligheten, likasom de endast undantagsvis lära vara

egnade att bringa någon verklig upplysning i målet. Ett stadgande af

nu antydt innehåll har derför införts under 50 §, dervid den bestämHih.

till ltiksd. Prot. 1807. 7 Sami. 21 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

melse, som förut upptogs under detta paragrafnummer, med eu obetydlig

redaktionel jemkning inryckts i 49 §.

Derjemte hafva i 48 och 49 §§ vidtagits några ändringar, som

afse att tydligare uttrycka den mening, som nämnda stadganden rätteligen

böra innehålla. Af reservanter inom nya lagberedningen påyrkades

införandet af en särskild editions-ed såsom, enligt deras åsigt, utgörande

ett behöfligt komplement till bestämmelserna om edition af

skriftliga handlingar. Väl håller jag fortfarande före, att tillräckligt

skäl icke föreligger att upptaga detta yrkande, helst tillskapandet af en

ny art af processuel ed i och för sig icke utan tvingande behof lärer

böra ifrågasättas. Men nekas bör å andra sidan icke, att, om part kan

freda sig från sin editionspligt och påföljderna af tredska att fullgöra

denna skyldighet genom att förstöra eller till annan öfverlemna den

handling, hvarom fråga är, hela detta rättsinstitut i hög grad försvagas.

I 48 § har fördenskull införts det tillägg, att, om parten förstört eller

undanskaffat handlingen under sådana omständigheter, att det kan antagas

hafva skett i ändamål att hindra dess företeende, ett dylikt förfarande

skall så bedömas, som om han undandroge sig att fullgöra sin

editionspligt. Derjemte har, på det att ej en med part närskyld persons

editionspligt må varda så godt som illusorisk, i andra punkten af första

stycket efter orden »8 § omförmäler» tillagts »och ej är part i målet».

Vidkommande de i propositionen under 2:o, 3:o och 4:o upptagna

lagförslag må erinras, att dessa, med undantag af tidsbestämmelsen om

lagarnes trädande i kraft, äro af alldeles samma lydelse som de vid

1893 års riksdag framlagda förslag, mot hvilka lagutskottet då icke

hade något att erinra.

Det sätt, hvarpå nu föreliggande förslag angående bevisning inför

rätta sökt lösa den grannlaga uppgiften att utan våldsamma rubbningar

omgestalta vår gällande lagstiftning till öfverensstämmelse med den

fria bevispröfningens grundsats, anser utskottet i det hela tillfredsställande.

I likhet med 1893 års lagutskott finner utskottet sålunda förslaget

hafva med varsam hand sökt gifva de olika bevisinstituten en anordning,

som, på samma gång den upprätthåller den antagna grundsatsen,

tillika så nära som möjligt ansluter sig till bestående förhållanden och

undviker former, som för vårt folks rättsuppfattning ställa sig främmande

och till äfventyrs stötande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 19

Mot detaljerna af förslaget äro ej heller några mera betydande

anmärkningar att framställa; endast i följande paragrafer hafva smärre

ändringar ansetts lämpliga.

13 §.

Ordet »ålder» har ansetts böra ur paragrafen utgå. Tillräckligt

synes vara, att vittnes ålder antecknas endast i de fall, då denna kan

vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet.

18 §.

Bestämmelsen i paragrafens andra moment om förutsättningen för

vittnes hänvisande till själasörjare för erhållande af nödig undervisning

om edens vigt har utskottet gifvit förändrad affattning så till vida, att

orden »till följd af bristande religionskunskap» uteslutits. Det torde

nemligen någon gång vara erforderligt, att ett vittne äfven af annan

orsak än bristande religionskunskap bör hänvisas till själasörjaren, och

genom uteslutande af denna bestämmelse erhåller domaren eller rätten

större frihet att härutinnan handla på sätt, som i hvarje fall kan anses

bäst och ändamålsenligast.

50 §.

Med paragrafens affattning enligt Kongl. Maj:ts förslag är den

tolkningen ej utesluten, att editionspligt skulle förefinnas i fråga om

bref, telegram eller andra enskilda meddelanden, äfven om desamma

ej angå det parternas rättsförhållande, hvarom i det särskilda mål, hvari

utgifvandet af handlingen påfordras, är fråga. Då detta ej torde hafva

med förslaget afsetts och för alla händelser, enligt utskottets åsigt, betecknar

ett allt för stort ingrepp i parternas privata rättssfer, har

utskottet genom att ur paragrafen utesluta ordet »något» sökt förebygga

nämnda olägenhet.

61 §.

Kongl. Maj:ts förslag har i denna paragraf upptagit den af 1893

års lagutskott förordade bestämmelsen, att gränsen för värjemålsedens

tillåtlighet sattes vid ett maximum i straffskalan af ett års straffarbete.

Värjemålsed är sålunda enligt förslaget förbjuden, der å brottet kan

enligt lag följa straffarbete öfver ett år. Såsom man torde erinra sig,

upptog Kongl. Maj:ts till 1893 års Riksdag aflåtna förslag det stad
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

gande härutinnan, att värjemålsed skulle vara förbjuden, der å brottet

enligt lag kunde följa straffarbete.

Vid utarbetande af det nu föreliggande förslaget ansåg sig emellertid

departementschefen böra upptaga den af lagutskottet föreslagna bestämmelsen.

Ehuru genom en återgång till den gräns för värj ernå! sedens tilllåtlighet,

som 1893 års förslag uppstälde, densamma uteslutes från användning

vid vissa brott, exempelvis de i 14 kap. 15 § strafflagen omförmälda

misshandel sbrott, der densamma hittills spelat en temligen

betydande roll, har utskottet emellertid, då det synts betänkligt att utsätta

en brottsling för frestelse till mened, genom att tillåta värjemålsed

äfven der brottet är af beskaffenhet att böra med straffarbete

försonas, ur paragrafens sista moment uteslutit orden »öfver ett år»,

och i följd deraf jemväl orden »eller förlust af medborgerligt förtroende».

70 §.

I paragrafens första moment stadgas skyldighet för rättens ordförande

bland annat att för parten förklara det, som skall med ed fästas.

Denna bestämmelse har utskottet ansett böra utgå. Såsom vid förslagets

granskning inom högsta domstolen anfördes, torde nemligen i

de flesta fall eds-temat aflfattas så kort, klart och tydligt, att en person

med sådant förstånd, att edgång honom tillätes, lätt begriper innehållet;

och då är den här föreslagna obligatoriska förklaringen af

domaren alldeles obehöflig. För de mera sällsynta fall åter, då edstemat

är något längre eller mera inveckladt, kan det mycket väl hända,

att domarens muntligen afgifna förklaring, som alltid torde blifva något

omständligare än sjelfva edstemat, af parten fattas i någon mån vidsträcktare

eller inskränktare än edstemats eget innehåll och för ty missförstås.

I dylik händelse kan förklaringen blifva till skada.

Ur paragrafens andra moment hafva af skäl, som omnämnas under

18 S här ofvan, orden »till följd af bristande religionskunskap»

uteslutits.

De i propositionen innefattade lagförslag angående ändrad lydelse

af 5 kap. 1 § ärfdabalken, ändring i 14 kap. jordabalken och ändring i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855

hafva icke föranledt några erinringar från utskottets sida.

Deremot har utskottet ansett sig icke kunna godkänna det i propositionen

framlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen

angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om

häradsting den 17 maj 1872.

Genom antagande af detta lagförslag skulle nemligen, enligt utskottets

mening, afsevärda olägenheter uppstå i en del af de tingslag,

som, jemlik! nu gällande bestämmelser, hafva större antal nämndemän

än tolf. Särskildt skulle svårigheter uppkomma vid fördelning af de

skyldigheter, som utom tjenstgöringen vid domstolen åligga nämnden.

Utskottet vill härutinnan särskildt fästa uppmärksamheten derå, att

nämndemännen hafva att vid vägsyner biträda utan ersättning, och

denna skyldighet, som redan nu flerestädes är ganska betungande, skulle

naturligtvis i än högre grad kännas tryckande i de tingslag, der inskränkning

af nämndemännens antal enligt förslaget komme att vidtagas.

För öfrigt medgifver den nu gällande affattningen af 9 § i berörda

förordning Konungen rätt att, der så pröfvas skäligt, inskränka antalet

nämndemän i de tingslag, som uppkommit genom sammanslagning af

två eller flera tingslag. Denna anordning är, enligt utskottets åsigt,

att föredraga, då derigenom beredes möjlighet att afpassa nämndemännens

antal efter de inom olika tingslag rådande förhållanden.

Hvad herr Kronlunds förenämnda motion angår, vinnes syftet med

densamma genom bifall till ofvanberörda förslag till lag angående bevisning

inför rätta. Den af honom förordade skärpningen af bötesbestämmelsen

för vittne, som uteblifver, är nemligen i detta förslag

iakttagen.

Vidkommande slutligen herr Styrlanders här ofvan berörda motion,

hyser utskottet den uppfattningen, att den af honom förordade lagändringen

icke bör vidtagas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Såsom lagutskottet vid sistlidet års riksdag erinrade i anledning

af motionärens då afgifna framställning i liknande syfte, förutsättes tydligen

uti lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i

brottmål af den 4 juni 1886, att domstol eger befogenhet att i brottmål

inkalla personer för att afhöras såsom vittnen — och detta naturligen

om de åberopas vare sig af åklagare, målsegare eller den tilltalade.

Uttryckligen stadgas nemligen uti angifna lag, att den, som

enligt domstols förordnande blifvit i brottmål till vittne inkallad, tillkommer

samma rätt till ersättning af allmänna medel, som i samma

lag tillerkännes den, som i dylikt mål af allmän åklagare åberopats till

vittne. Detta stadgande anvisar sålunda en utväg, hvarigenom de af

motionären påpekade missförhållanden kunna förebyggas. Man torde

nemligen med fog kunna förutsätta, att domstolen, särskildt då någon

är häktad samt just för de fall, motionären afser, att antingen den tilltalade

saknar medel att betala vittnesersättningen eller det af denne

åberopade vittnet på grund af medellöshet är urståndsatt att infinna

sig vid domstolen, skall, derest det åberopade vittnets afhörande verkligen

synes vara af någon betydelse i målet, veta att använda den utväg,

som omförmälda lag anvisar, eller att förordna om inkallande af

vittnet. Att åter medgifva alla af en häktad åberopade vittnen rätt till

ersättning af allmänna medel kan utskottet icke tillstyrka, enär sådant

lätteligen skulle kunna vålla missbruk och en oskälig kostnad tillskyndas

statsverket.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer alltså utskottet:

a) att Riksdagen, under förklarande, att Kongl.

Maj:ts ifrågavarande proposition icke kan i oförändradt

skick godkännas, ville, med anledning af denna proposition

och herr Kronlunds föreliggande motion, antaga

följande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

23

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

l:o. Lag

angående bevisning inför rätta.

I KAP.

Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.

1 §•

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till allt,

som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. År angående

verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände det

till efterrättelse.

I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar

sin öfvertygelse.

2 §•

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning

derom emot honom ej erforderlig.

Ej må dock hvad part erkänt gälla såsom bevisadt i tvistemål,

som ej kan genon förlikning mellan parterna afslutas, med mindre erkännandet

af förekomna omständigheter styrkes, ej heller i brottmål,

der erkännandets tillförlitlighet förringas af dess egen beskaffenhet eller

af annat förhållande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

KoJigl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

4 §•

Gör part sannolikt att hans erkännande varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall

erkännandet vara utan verkan. Återkallar part eljest sitt erkännade,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,

och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännande uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende.

II KAP.

Om vittnen.

Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid rätten, der målet

liandlägges, den han till vittne åberopar.

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

. . 7 §.

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

25

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

fällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

I brottmål må målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan,

ej höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den,

som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller

utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig

förrättning, i egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som

blifvit emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller

uppdraget, der ej annat vittne är att tillgå. I fråga om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flera, pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående brottet.

8 §•

Den som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan

i målet, eller med annan, som jemlikt 7 § är jäfvig deri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är

i svågerlag i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,

vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flera, den, som till någon af målsegandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om

det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till

annan, som jemlikt 7 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter

omständigheterna i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Band. 21 Haft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj ds förslag: Lagutskottets förslag:

9 §■

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han

pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren

stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan

vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill

der åberopa.

11 §.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet

äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift

eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes.

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning

att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras

innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet

är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,

om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan

dag, och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der

vittnet blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

27

Kongl. Majtts förslag: Lagutskottets förslag:

å den dag, till hvilken förhöret uppskjuta, vid äfventyr att vidare rådrum

för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har rätten

att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.

13

Rättens ordförande tillfråge

vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad derom upplyses skall i

protokollet antecknas. Förekommer

omständighet, hvilken rätten

finner vara af särskild betydelse

för bedömande af vittnets trovärdighet,

varde sådant ock i protokollet

anmärkt.

Rättens ordförande tillfråge

vittnet om dess yrke och hemvist;

hvad derom upplyses skall i protokollet

antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner

vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet,

varde sådant ock i protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å

bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans

heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad

jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,

tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ».

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet

fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara

frågan.

16 §.

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att

ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning

får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller

må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri

honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne

om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §•

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt

utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre

rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. År eden eftergifven,

varde vittnet erinradt, att

derigenom vittnets förpligtelse och

ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne

till följd af bristande religionskunskap

icke rätt förstår edens vigt,

ege rätten hänvisa vittnet till dess

själasörjare att af honom erhålla

nödig undervisning.

Sedan vittne aflagt ed, erinre

rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. År eden eftergifven,

varde vittnet erinradt, att

derigenom vittnets förpligtelse och

ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne

icke rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare

att af honom erhålla nödig

undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har

sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande

till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

29

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve

det strax rätten till känna.

21 §.

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten

förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa

vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege

rätten förordna om vittnets inkallande.

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å

förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från

och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge rätten

vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu

är sagdt, skall vittoet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet

till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må

rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, ege

söka ändring i beslutet genom besvär.

''• i 11: ! .1/ ! h i : i! . t ■ ''; Y -V * *> • 1 • : * •. k Y i -

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej

deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.

Ej må af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas

till högre sammanlagdt belopp än fem hundra kronor eller någon hållas

i häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som

blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta

dagar och å landet inom fyra veckor; erfordras för den skull urtima

ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad

finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan

beslut, hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är

vittne i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet

lösgifvas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

31

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

27 §.

I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att aflägga

vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grundad,

ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan klagan

må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, der rätten

finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre rätt ej

kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vittnet söka

ändring i beslutet genom besvär.

Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande i häkte,

gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för

brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan

efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt,

skall sjelf vidkännas hemtningskostnadeji.

Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den

underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta

beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der förhöret

skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott

till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och åter eller,

der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf

begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Har rätten, enligt hvad i 23 § sägs, förordnat om vittnes inkallande,

ege rätten jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem

ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör

utgå, skall gäldas.

Om ersättning till vittne, som i brottmål, der allmän åklagare å

tjenstens vägnar förer talan, af honom eller enligt rättens förordnande

inkallats, är särskildt stadgadt.

29 §.

I rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege

såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,

söka.ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

30 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i

rätten.

82 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller

af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;

ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna

om vittnesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej

dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande, som

nu är sagdt.

33 §.

Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande

vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt

dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller

dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat

vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att

denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig

ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att

vittne höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller

skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §

afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

33

Kougl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,

varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas

åklagaren i målet.

34 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der

vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar

vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och

finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt,

eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och

parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla

pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

35 §.

Vistas vittne utom riket, och begär förty part, att vittnet höres

å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret må

ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför

svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa

sådant förhör.

Har vederparten uppgifva ombud å den ort, der förhöret skall

hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning

är att hans hörande kan lända till upplysning i målet och rätten

finner det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar,

ej heller äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff

eller straffarbete på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning

i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt; är den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hemtas.

Bih. till Itiked. Prot. 1827. 7 Sami. 21 Haft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagntskottets förslag:

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

37 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes

det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott

eller skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.

Finner domstolen särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas

annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid

närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till förhöret;

och njute han för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta

yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embetseller

tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i det ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och

för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

.41- i'' A\\4 \ • i.? ! ‘ \ \ ■

39 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

35

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst

eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan; förordne

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

41 §.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege

rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i

beslutet genom besvär.

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, aflägga ed,

att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,

som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af

vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde

eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,

som för den sakkunnige är lägligast.

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrog har att afgifva yttrande, gälle hvad

särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut

rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjen
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

stens vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige

som den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning

i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning

af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i

målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och

verkan den i målet eger.

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är

anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

37

Eongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att

den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, eller har

han förstört eller undanskaffat handlingen och kan det antagas, att

sådant skett i syfte att hindra handlingens företeende, pröfve rätten,

hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten ege

ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar

handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål vite

föreläggas den tilltalade.

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:

pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen

företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite

tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. Har

någon blifvit, efter ty nu är sagdt, fäld att utgifva vite, ege han söka

ändring i beslutet genom besvär.

År anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren

eller någon, som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler, och

ej är part i målet, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej honom

åläggas att förete handlingen.

50 §.

Hvad om skyldighet att förete

handling är i 48 och 49 §§ stadgadt

gälle ej i fråga om bref, telegram

eller andra enskilda meddelanden,

utan så är att de angå något

parternas rättsförhållande och vexlats

mellan dem eller mellan endera

parten och annan, som rättsförhållandet

förmedlat. Ej heller

skall hvad i 49 § är sagdt ega tilllämpning

å den, som å embetets

vägnar innehar handling, hvilken

till bevis i målet åberopas.

Hvad om skyldighet att förete

handling är i 48 och 49 §§ stadgadt

gälle ej i fråga om bref, telegram

eller andra enskilda meddelanden,

utan så är att de angå parternas

rättsförhållande och vexlats

mellan dem eller mellan endera

parten och annan, som rättsförhållandet

förmedlat. Ej heller skall

hvad i 49 § är sagdt ega tillämpning

å den, som å embetets vägnar

innehar handling, hvilken till bevis

i målet åberopas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet

tillfyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken

och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva

utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet,

som angår saken, uteslutits.

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär

och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,

efter ty rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens

företeende. Nöjes endera ej åt rättens beslut, ege deri söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

53 §.

Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i

beslag, derom gälle hvad särskildt stadgas.

V KAP.

Om syn.

54 §. /■

Finnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej kan till

rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

39

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

55 §.

j Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid öfverrätt, förordne

rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare

i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter

om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen.

Öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten

i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde

till öfverrätten ingifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.

56 §• .

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt

44 § tillkommer rätten.

58 §■ ''%

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad

föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande

af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång

beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock

finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning

angående den omständighet; ege

rätten till sanningens utrönande förelägga

vederparten att, om han det

förmår, med ed sig värja och förneka

uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som nyss

är sagdt, värjemålsed åläggas den

tilltalade; dock; må det ej ske, när

å brottet enligt lag kan följa straffarbete

öfver ett år eller förlust af

medborgerligt förtroende.

M , 62 §•

Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af annan

orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes; må ej till värjemålsed dömas.

63 §.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborger
-

Har i tvistemål part till bestyrkande

af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång

beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock

finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning

angående den omständighet; ege

rätten till sanningens utrönande

förelägga vederparten att, om han

det förmår, med ed sig värja och

förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som

nyss är sagdt, värjemålsed åläggas

den tilltalade; dock: må det ej ske,

•när å brottet enligt lag kan följa

straffarbete.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

41

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

ligt förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,

eller att sådant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom

att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske

i brottmål.

65 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet

eller bekräftandet till en del af det, eden angår.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände

beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende

gäller om rättens slutliga utslag i målet.

67 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten tillåta, att eden

aflägges vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt

vid öfverrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne öfverrätten

eller Konungen, hvar eden skall afläggas.

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i 31 §

stadgadt.

Bih. till Riksd. Prat. 1807. 7 Samt. 21 Raft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Koiigl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

68 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas innan det vunnit laga kraft.

År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag

genom parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt,

att beslutet vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets

vidare handläggning till annan dag eller ock förklara detsamma hvilande.

Har målet förklarats hvilande och visar part sedan, att edgångsbeslutet

vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den

part, som eden ålagts, ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången

först utsatta dag deråt brustit.

69 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så

sant mig Gud. hjelpe till lif och själ».

70 §.

Innan ed aflägges, förklare rättens

ordförande för parten det, som

skall med ed fästas, och erinre honom

om edens vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten

till följd af bristande religionskunskap

ej rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa parten till hans själasörjare

att erhålla nödig undervisning.

Innan ed aflägges, erinre rättens

ordförande parten om edens

vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten

ej rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa parten till hans själasörjare

att erhålla nödig undervisning.

71 §■

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har

att fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

43

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

eden, der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat

rätten det kungöra.

72 §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har,

förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet å nyo

under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande

är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver

åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,

der målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,

fullföljd i högre rätt: finner rätten edgång ej böra eg a rum, och är i

målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden

har afseende; döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

75 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas

kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden

sålunda bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand

lidit, när den ej annars mätas kan.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. 5Iaj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

76 §.

Aro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna

ense, att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,

hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner

rätten den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att

målets utgång deraf beror; läte rätten den part, hvilken ed sålunda

bjuden är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle

gå eden, är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten

eljest finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,

icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan såsom

tolk biträda vid förhöret.

År deu, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst

skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,

må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,

som skall höras.

Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten förordnas,

skall i tillämpliga .delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde

vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning till

vittnet.

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen

ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande

trossamfund, hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller

är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,

huru förfaras bör.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

45

Kongl. Jlajrts förslag: Lagutskottets förslag:

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden

afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

80 §.

Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,

27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 49 eller 52 § må genom besvär fullföljas,

gälle hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är

stadgadt.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte

punkterna af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första

punkten af 32 § och 34 till och med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken

tillika med de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring

af nämnda lagrum eller tillägg deri; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen om nya strafflagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari

1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig

urtjufva.

82 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse

i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses

upphäfda:

3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877

samt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes

den 11 juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be- *

handlas efter äldre lag.

2:o. Lag

angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes

fränder, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,

att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och

hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet

är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i

födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och

barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o. Lag

angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade

lydelse:

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

47

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under

hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

VCbi I: f fiol) rruobdoOsH

%

4:o. Lag

angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och

25 §§ i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen

den 12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i förstnämnda

förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen

kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader

efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen

gäldenären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader,

sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen

ej godkännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären lyder,

klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet

skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;

vare lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

b) att det i propositionen innefattade förslag till

Lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den 17 maj 1872 icke må af Riksdagen godkännas.

c) att herr Styrlanders ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1897.

*

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

vid 1 § af herrar Nilsson, P. G. Petersson, F. Andersson, Jönsson,

E. Svensson och N. Svensson; hvilka förenat sig om följande yttrande:

»Då vi ej kunnat biträda det slut, hvartill utskottets majoritet kommit

vid behandling af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, anse vi

oss böra i största korthet angifva skälen för vår ståndpunkt.

Först och främst hålla vi före, att något verkligt behof af nya bestämmelser

angående bevisning inför rätta icke i vårt land förefinnes.

Härvid stödja vi oss till alla delar på justitierådet Skarins inom

högsta domstolen den 4 februari 1896 härom gjorda uttalande.

Efter att hafva erinrat, att han år 1892, då förslag till lag angående

bevisning inför rätta äfvenledes förelåg till granskning inom

högsta domstolen, uttalade den mening, att något verkligt behof af

lagförändring härutinnan ej förefans, yttrar justierådet Skarin: »Under

de nästan dagliga tillfällen jag alltsedan haft att taga kännedom om

och deltaga i lagskipningen, dervid jag med lätt förklarligt särskildt

intresse följt hvad som berört denna fråga, har jag ej funnit ett enda

fall, då, såvidt jag förstått, någon annan lagstiftning än den nu gällande

visat sig behöflig eller då denna lagstiftning utgjort eller ansetts

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 49

utgöra hiuder för att, såvidt upplysta förhållanden medgifvit, komma

till ett godt och önskvärdt resultat. Tvärtom skulle i åtskilliga mål

saknaden af en del nu gällande lagbud (jag tänker härvid särskildt på

det i tvifvelaktiga fall ofta tillämpade stadgandet i 17 kap. 20 § rättegångsbalken

om domarens pligt att hellre fria än fälla) möjligen verkat

till ett sakfällande, dertill efter min åsigt tillräckliga skäl ej förelegat,

och derigenom alltså straff kunnat drabba en oskyldig.»

Justitierådet rigtar sig derefter mot påståendet, att den praxis vid

bevispröfning, som nu vore den rådande och hvilken, enligt hvad allmänt

medgafs, väl fylde sitt ändamål, skulle vara uppenbart stridande

mot gällande lag.

På ett, enligt vårt förmenande, öfvertygande sätt — vi tillåta oss att

härutinnan hänvisa till justitierådets utförliga motivering — visas,, att

så ingalunda är förhållandet, utan att tvärtom vår nu gällande lag i all

önskvärd utsträckning medgifver tillämpning af den fria bevispröfningens

grundsats.

Jemförelsen med främmande lagstiftningar — hvilka uttryckligen

och i full utsträckning genomfört nämnda grundsats — synes oss också

mana till varsamhet.

Såsom bemälda justitieråd yttrar, torde vi i vårt land ej hafva

något att afundas de länder, hvilkas lagstiftning man i det föreliggande

förslaget sökt efterhärma. Under det att från dessa länder i tidningar

och tidskrifter ej sällan omtalas fall, då alldeles oskyldiga personer

blifvit, med användande af den fria bevispröfningen, dömde till straff,

som de fått helt och hållet eller delvis undergå, innan deras oskuld

uppdagats, så torde från vårt land näppeligen kunna under detta århundrade

framdragas ett enda konstateradt fall då någon blifvit genom

felaktig bevispröfning slutligen dömd för brott, hvartill han ej vant

skyldig. Derjemte har vårt land hitintills också varit förskonadt från

sådana, i länder med fri bevispröfning ej sällsynta juridiska skandaler,

att en tilltalad, mot hvilken den mest tillfyllestgörande bevisning förekommit

och som till och med sjelf erkänt sin brottslighet, likväl förklarats

icke skyldig, när hans advokat förstått ingifva juryn eller domstolen

medlidande, eller politiska förhållanden inverkat på pröfningen.

Vårt andra skäl är alltså den fara för rättssäkerheten, som skulle

uppkomma, derest med bibehållande af den nuvarande domstolsorganisationen

den fria bevispröfningens grundsats skulle i än högre mån än

nu är fallet vinna tillämpning.

I likhet med justitierådet Skarin anse vi de få bevisregler .1734

års lag innehåller utgöra för domaren rigtiga och nyttiga hänvisningar

Bxh. till Riksd. Prat. 1897. 7 Sami. 21 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

och vara egnade att åstadkomma enhet i lagskipningen och att förekomma

allt för stort spelrum åt domarens subjektiva uppfattning eller

godtycke. Borttoges de ifrågavarande reglerna, kunde det inträffa, att

den ene domaren funne öfvertygande skäl icke föreligga genom två,

tre eller flere vittnens utsago, under det en annan funne sig öfvertyga^

redan af ett vittne eller af sannolika omständigheter.

Slutligen vilja vi erinra, att den fria bevispröfningens grundsats

icke finnes genomförd i något land, der organisationen af underdomstolarne

är sådan som våra häradsrätters.

. Da _alltså något verkligt behof af lagförändring i fråga om bevisning

inför rätta, enligt vår åsigt, ej förefinnes och då tillika antagande

åt det nu föreliggande förslaget till dylik lag, enligt vår tanke, skulle

lagga allt for stor magt i domarens händer, hafva vi ansett att utskottet

bort afstyrka bifall till samtliga i propositionen innefattade lagförslag.»;

vid 16 § af herrar Hasselnöt, Bruzelius och Nilsson, hvilka ansett

att nämnda § bort gifvas följande lydelse:

»År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej

uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning

ma ^an ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han

„Vlt. * }a&a ordmng löst från sin förpligtelse. Utan parts medgifvande

ma ej heller någon höras såsom vittne om hvad parten för honom i förtroende

och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är om ärekränkninq

eller om brott, hvarå_ sträf arbete i öfver ett år följa kan. Likaledes må ej

den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri honom

biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om hvad

han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.»;

vid 49 § af herr G. Andersson;

. . lierrar Fröberg, Rudebeck och Landström mot vissa delar af

motiveringen.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:35 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför råtta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 s. 1 i texten