Sök i Ratio Lex

Utlåtande öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta.

1897-03-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:28, Utlåtande öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till lag angående bevisning inför rätta.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 139, anför herr F. Andersson i Helgesta:

Genom det i Kongl. Maj:ts till innevarande års Riksdag aflåtna

proposition, n:o 6, innefattade förslag till lag angående bevisning inför

rätta afsåges en öfvergång från de gamla legala bevisreglerna till en

fri bevispröfning, så att domstolarne, i händelse af förslagets bifallande,

komme att grunda sina domslut ej derpå, att det i lag föreskrifna måttet

för bevisningen uppfylts, utan på sin under rättegången vunna öfvertygelse

i saken.

En sådan ändring syntes motionären innebära en beaktansvärd

fara för rättskipningen. Ty visserligen kunde det vara sant, att det

för domaren måste vara en svår belägenhet att någon gång måhända

nödgas döma gent emot sin öfvertygelse, på grund af den föreliggande

bevisningen, men å andra sidan torde detta vara ett så sällsynt förhållande,

att det ej rättfärdigade införandet af en lag, som vidlåddes

af så många andra olägenheter. Genom ett bifall till ifrågavarande

lagförslag blefve nemligen fältet öppet för domaren att efter sin personliga

öfvertygelse, obunden af lagens bud, fälla sina utslag. Visserligen

skulle han i protokollet angifva de skäl, hvarpå slutet grundade sig,

men dessa skäl kunde vara af huru lös beskaffenhet som helst. Intet

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sand. 22 Höft. (N:o 28.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

hindrade, att han t. ex. byggde sin dom på den ena partens obestyrkta

utsago eller på ett vittnesmål af ett sedermera jäfvigt befunnet vittne.

Han kunde sålunda, utan att drabbas af ansvar, gifva sitt ja till de

mest oberättigade anspråk eller lemna utan afseende fakta, som enligt

nu gällande lagstiftning måste anses fullt bevisade. Faran härvid vore

också i vårt land så mycket större, som de flesta af våra domstolar

vore enmansdomstolar, vid hvilka det hufvudsakliga afgörandet hvilade

i en enda persons hand. Först sedan en omorganisation i den rigtning

egt rum, att nämnden erhållit större inflytande på besluten, syntes det

motionären, som om tillräcklig garanti vunnits mot missbruk af den

fria bevispröfningen.

Motionären ville härmed visst ej påstå, att sådana olägenheter

som de nu påpekade ovilkorligen skulle åtfölja denna lags antagande.

Vår domarecorps vore lyckligtvis så samvetsgrann, att den nog i det

stora, hela äfven efter den fria bevispröfningens införande komme att

redbart fylla sina pligter som rättvisans handhafvare. Men denna lag

lade, enligt motionärens åsigt, en allt för stor magt i domarens händer,

en magt, som åtminstone för vissa domare kunde medföra en lockelse

till magtmissbruk. Frihet och sjelfständighet vore nödvändiga förutsättningar

för att domstolarne skulle kunna med framgång skipa

rättvisa, men allt för stor frihet kunde lätt skapa godtycke, och blotta

skenet deraf borde undvikas.

För undanrödjande af olägenheter i ofvan antydda hänseende

hemstälde derför motionären, att derest ifrågavarande kongl. lagförslag

i öfriga delar hufvudsakligen af Riksdagen antoges, den bestämmelse

måtte i lagen inrymmas, att, derest häradshöfding och nämnd äro af

olika mening, häradshöfdingens mening blir gällande allenast i det fall,

att med honom instämma tre af nämndens ledamöter.

Såsom af motiveringen till det föreliggande förslaget nogsamt

framgår, har detsamma till hufvudsyfte att, utan genomgripande förändringar

i vår nuvarande häradsrättsorganisation, i möjligaste måtto

förebygga de olägenheter och vådor för rättssäkerheten, som enligt

motionärens förmenande skulle uppstå, derest den fria bevispröfningens

grundsats — såsom i en till innevarande Riksdag aflåten proposition

föreslagits — komme att genom uttryckligt lagbud träda i stället för

den nu stadgade s. k. legala bevispröfningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Förslag i liknande syfte hafva redan förut varit till Riksdagens

pröfning hänskjutna. Vid 1894 års riksdag väcktes sålunda motion,

åsyftande, jemte andra ändringar i rättegångsbalken, jemväl ändrad

lydelse af 23 kap. 2 § nämnda balk, hvarigenom denna sistnämnda

paragraf skulle komma att innehålla bestämmelse om utsträckt befogenhet

för nämnden i vissa vid handläggning af mål inför häradsrätt förekommande

frågor.

Sedan Riksdagen, med föranledande af lagutskottets utlåtande

öfver berörda motion jemte åtskilliga andra motioner, jemväl åsyftande

ändringar af nu gällande rättegångsbestämmelser, till Kongl. Maj:t aflåtit

skrifvelse med begäran att förslag till lag angående bevisning inför

rätta — hvilket förelagts 1893 års Riksdag till antagande — måtte ånyo

för Riksdagen framläggas, blef i anledning af förstnämnda motion förslag

i ämnet inom justitiedepartementet utarbetadt. Detta förslag innehöll

den modifikation af nuvarande lydelsen af 23 kap. 2 § rättegångsbalken,

att för så vidt minst tre fjerdedelar af nämnden voro från häradshöfding

skiljaktige och om en mening ense, den mening skulle vara gällande.

Förslaget i fråga blef emellertid vid granskning inom högsta domstolen

enhälligt afstyrkt.

Då utskottet sådant oaktadt anser sig böra instämma i motionens

syfte att vidga nämndens befogenhet, torde det befinnas nödigt att i

korthet angifva skälen för denna utskottets ståndpunkt.

Utskottet vill då till en början erinra, att motionären ifrågasatt

utsträckning af nämndens befogenhet endast för den händelse, att det

af Kongl. Maj:t till antagande af innevarande Riksdag framlagda förslag

till lag angående bevisning inför rätta varder af Riksdagen i hufvudsakliga

delar antaget. Vid sådant förhållande torde derför den frågan

vara för bedömande af motionen i främsta rummet afgörande, huruvida

den fria bevispröfningens grundsats — hvarpå berörda lagförslag livilar

— kan anses kräfva utsträckning af nämndens befogenhet. Utskottet

vill i detta afseende uttala, att en dylik utsträckning visserligen ej är

af något oundgängligt behof påkallad, då någon fara för missbruk af

den fria bevispröfningen, med hänsyn till den samvetsgrannhet och

opartiskhet, som af ålder utmärkt våra domstolar, ej torde vara att

frukta, äfven om den nuvarande magtfördelningen inom häradsrätterna

bibehölles. Detta hindrar emellertid icke, att det från lämplighetssynpunkt

kan befinnas fördelaktigt att i någon mån utsträcka nämndens

befogenhet. Derigenom torde nemligen betryggas den ostörda fortvaixm

af förtroende till häradsrätternas domslut, då det eljest kunde befaras att

hos allmänheten misstanke om godtycke vid bevispröfningen uppstode.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Hvad vidare angår tillrådiigheten af utsträckt befogenhet för nämnden,

håller utskottet före, att några vådor för rättssäkerheten deraf ej skulle

alstras. Äfven om nämnda befogenhet i någon mån vidgas, lärer förhållandet

allt fortfarande såsom hittills blifva, att häradshöfdingens

mening i regel varder den afgörande och att sålunda endast undantagsvis

nämnden kommer att diktera rättens beslut. Härför borgar ej

mindre den lugna sans, som hittills utgjort ett utmärkande drag för

nämndens verksamhet, än äfven den förökade ansvarskänsla, som magtförökningen

korame att hos nämnden ingjuta. Endast der verkligt

grundad anledning till skiljaktighet mot häradshöfdingens mening förefunnes,

torde alltså, äfven med utsträckt befogenhet, nämnden komma

att afgöra rättens utslag.

En annan fråga är, i hvad mån utsträckning af nämndens

befogenhet må anses lämplig. Härutinnan kan utskottet ej biträda

motionärens förslag. Derigenom skulle i flera fall, då t. ex. endast

sju medlemmar af nämnden i måls afgörande deltaga, häradshöfding

erhålla endast utslagsröst och ett sådant afvägande af magtfördelningen

emellan det lagfarna elementet och folkelementet inom häradsrätterna

kan ej anses rigtigt.

Vid afgörande om det mest ändamålsenliga anordnandet af den

utsträckta befogenhet för nämnden, som utskottet anser önskvärd, har

utskottet derför ej ansett sig böra gå längre än ofvanberörda inom

justitiedepartementet utarbetade förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, under förutsättning att lag angående

bevisning inför rätta, hvarom utskottets utlåtande

n:o 27 handlar, varder af Riksdagen antagen

och af Kongl. Maj:t godkänd, ville, med föranledande

af herr Folke Anderssons ifrågavarande motion, för

sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken

skall erhålla följande ändrade lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

När dom å häradsting fällas skall, underrätte

häradshöfding nämnden om saken och de skäl deri

äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Åro af nämnd

minst tre fjerdedelar från häradshöfding skiljaktige

och om en mening ense; gälle den mening, och svare

de, som derom sig förenat, för dom sin. Eljest stånde

vid det som häradshöfding rättvist pröfvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.

Stockholm den 11 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Reservation

*

af herrar Fröberg, Lundström, Budebeck och G- Andersson, hvilka ansett,

att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami, 22 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.