Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

1897-03-30 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:38, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

N:o 38.

Auk. till Riksd. kansli den 30 mars 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §

i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt

häktade eller dömde.

Uti 1 mom. af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna medel

åt oskyldigt häktade eller dömde den 12 mars 1886 stadgas:

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder

åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i

målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han

genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom

eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der,

på grund af hvad i ransakningen förekommit, befinnes att det brott,

för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af

annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget,

samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes, att den

tilltalade varit delaktig i brottet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 124, anför nu herr Staaf, sedan han erinrat om de vilkor,

som, enligt ofvannämnda lagstadgande, måste förefinnas för att ersättning

af allmänna medel skall kunna tilldelas en oskyldig häktad och

tilltalad följande.

Man funne sålunda, att lagstiftningen icke stannat vid ett än så

fullständigt frikännande såsom tillräcklig förutsättning för ersättnings

utgående, utan att den derutöfver fordrade, att det skulle fulltygas, att

det icke kunde vara den häktade som begått brottet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Med andra ord: äfven om icke något som helst stöd förekommit

för tillvitelsen mot den häktade, att han begått den brottsliga genringen,

eller om den fullbordade ransakningen ådagalagt, att det stöd för sådan

tillvitelse, som till äfventyrs till en början ansetts vara för handen,

endast varit skenbart, finge ersättning dock icke utan vidare utgå.

Utan derutöfver kräfdes fullt öfvertygande bevis, hvilka undanröjde

möjligheten af att den häktade begått brottet.

'' Det torde emellertid ligga i öppen dag, att en sådan lagstiftning

icke kunde medföra synnerlig nytta. Ty det sade sig sjelft, att det

endast skulle blifva i fullkomliga undantagsfall, som sakförhållandena

läge på det sättet, att omöjligheten af en persons brottslighet vore fullt

bevislig. Om en person t. ex. anklagades för mordbrand, så torde de

fall vara ganska sällsynta, då det kunde ådagaläggas, att han icke kunnat

anlägga elden.

Orsaken till att lagstiftningen uppstält nu omnämnda vilkor för

rätten till ersättning angåfves af den vid förberedelserna till lagen fungerande

chefen för justitiedepartementet sålunda, att »det stora flertalet

af dem, som efter verkstäld häktning lösgifvas i följd af domstols frikännande

utslag eller innan utslag hunnit meddelas, icke äro oskyldiga,

utan att det mot dem inledda förfarande blifvit instäldt, emedan man

ej kunnat anskaffa fullständiga bevis för deras fällande».

Emellertid hade departementschefen erkänt, att äfven utom det

genom den då af honom föreslagna, numera gällande lagstiftning betecknade

området fall kunde tänkas, då den mot en häktad person förebragta

bevisningen så grundligen undanröjts, att hans frikännande måste

anses innebära ett intyg om hans skuldfrihet. »Men», hade departementschefen

fortsatt, »dels är det svårt att sammanfatta dessa fall under ett

generel! lagbud, dels synes det rådligt att i en fråga sådan som denna,

der skilda meningar ännu kämpa om öfverväldet, fortgå steg för steg

och genom lagstiftning först ordna den del af ämnet, i hvilken hufvudsaklig

enighet vunnits, för att sedermera, med ledning af inhemta^

ytterligare erfarenhet, fortskrida mot en fullständig lösning af frågan i

hela dess vidd.»

För sin del hölle motionären före, att den ifrågavarande lagen

från första början kunnat och bort erhålla en mera omfattande och derigenom

mera praktisk karakter. Det vore nemligen bekant, att densamma

med dess nuvarande snafva begränsning så sällan kunnat tilllämpas,

att det val kunde sättas i fråga, huruvida vid jemförelse mellan

de många misslyckade försök med deraf följande arbete och kostnad för

de enskilde inedborgarne, som den framkallat, å ena sidan, och de få

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

fall, då försöken lyckats, å den andra, något verkligt gagn kunde anses

hafva genom lagen vunnits.

Och motionären trodde ej heller, att sammanfattningen af de fall,

i hvilka ersättning borde gifvas, under ett generelt lagbud iunebure så

stora svårigheter, som chefen för justitiedepartementet vid lagens utarbetande

förmenat.

Efter motionärens uppfattning måste en sund och human åskådning

alldeles tillbakavisa en så orimlig fordran för ersättnings utgående

som den, att det skulle behöfva fulltygas, att den häktade icke kunnat

begå brottet. Det borde vara alldeles tillräckligt, att han utgått från

det rättsliga förfarandet såsom helt och hållet fri från hvarje skälig

misstanke att hafva begått detsamma.

Vår rättskänsla skulle kanske icke vilja godkänna, att hvar och

en, som varit häktad men blifvit frikänd från ansvar för ett brott, utan

vidare kunde göra anspråk på ersättning. Men det torde vara ganska

visst, att vi alldeles icke skulle känna oss illa berörda, om en person,

mot hvilken hvarje rimlig misstanke helt och hållet upphört, finge sådan

ersättning, alldeles oafsedt, huruvida händelsen gjorde att derutöfver

kunde ådagaläggas, att han icke kunnat begå brottet.

Motionären ansåge således, att den ifrågavarande lagbestämmelsen

borde ändras derhän, att såsom vilkor för ersättnings bekommande uppstäldes

ej att det befunnits, att den tilltalade icke kunnat begå brottet,

utan att genom den vunna utredningen all skälig misstanke mot honom

undanröjts.

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till

på det sätt ändrad lydelse af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna

medel till oskyldigt häktade eller dömde den 12 mars 1886, att

såsom förutsättning för ersättnings utgående till för brott häktad person

ej längre måtte bibehållas, att det befunnits att den häktade icke kunnat

begå brottet, utan att ersättningsrätten måtte utsträckas jemväl till den,

hvilken antingen aldrig bort vara föremål för någon skälig misstanke

eller som genom hållen ransakning friats från all dylik misstanke för

att hafva begått det brott, hvarför han hållits häktad.

Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten derå, att ifrågavarande

stadgande egentligen är af supplementär art. En oskyldigt häktad

har nemligen lika som hvarje annan, hvilken lidit skada, rätt att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

härför söka godtgörelse af den, som skadan förorsakat. I förevarande

fall eger alltså den oskyldigt häktade erhålla ersättning af den, som

obehörigen föreskrifvit, vidtagit eller föranledt häktningsåtgärden; sålunda

antingen af domstolen, åklagaren eller angifvaren. Merändels torde

också i denna rätt ligga full säkerhet för den oskyldigt häktades skäliga

anspråk på godtgörelse för genom häktningen honom förorsakad

skada eller annan olägenhet, och den domstol, som har att pröfva sådant

anspråk, kan i det speciella fallet, oberoende af någon i lag på förhand

stadgad begränsning, bedöma om och i hvad mån anspråket kan vara

berättigadt.

Annorlunda ställer sig förhållandet beträffande den ersättningsskyldighet,

som staten i detta särskilda fall åtagit sig. Det torde nemligen

ligga i sakens natur, att denna skyldighet måste vara strängt begränsad,

och skälen för att ifrågavarande stadgande ej erhållit en vidsträcktare

omfattning har motionären sjelf omnämnt.

Väl må emellertid medgifvas, att jemväl utöfver den nu bestämda

gränsen enskilda fall kunna förekomma, då af hvad under ransakningen

utredt blifvit tydligen framgår, att den tilltalade icke föröfvat det brott,

hvarom fråga varit, men ett dylikt förhållande framgår ingalunda direkt

af domstolens frikännande utslag, utan förutsätter en noggrann pröfning

af de under målets handläggning förekomna omständigheter, och huruvida

ett sådant förhållande verkligen kan anses vara ådagalagdt, lärer

ofta bero på en mer eller mindre subjektiv uppfattning af berörda omständigheter.

Pröfning i sådant hänseende kan derför väl lämpligen

ske af domstol i mål emellan en häktad, som frigifvits, och den person,

som är för häktningsåtgärden ansvarig, men lärer svårligen kunna uppdragas

åt den myndighet, som har att å statens vägnar lemna den oskyldigt

häktade ersättning, då denna myndighet måste hafva bestämda grunder

för sin åtgärd härutinnan.

En utsträckning af statens skyldighet uti ifrågavarande hänseende

synes utskottet skäligen kunna ega rum endast för det fall, att en häktad,

som genom laga kraftvunnet utslag berättigats att af domare, åklagare

eller angifvare erhålla godtgörelse för olaga häktning, till följd af

bristande tillgång ej kunnat erhålla sådan ersättning, men då dylikt

förhållande endast ytterst sällan torde förekomma och fara för missbruk

härutinnan ej heller kan anses vara utesluten, då staten ej är i tillfälle

att i sådant mål bevaka sin rätt, utan målets utgång uteslutande är

beroende på den bevisning parterna i detsamma akta nödigt förebringa,

kan utskottet ej heller tillstyrka eu sådan utsträckning af stadgandet

ifråga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande P:o 38.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar P. G. Petersson, F. Andersson och Ohlsson hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.