Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af straff.

1897-04-01 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:41, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af straff.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ad k. till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i

gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad

person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas

honom vid utmätande af straff.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 125, anför herr Staaff:

Bland de tvångsmedel, hvilka samhället understundom funne sig

nödsakadt att använda emot för brott misstänkta personer, vore utan tvifvel

häktningen det, som djupast ingrepe i individens intressen. Ty häktningen

beröfvade ju, så länge den varade, den tilltalade fullständigt hans

personliga frihet, upphäfde derigenom i de flesta fall möjligheten för den

häktade lätt fortsätta utöfvandet af sitt yrke eller sin verksamhet och afbröte

med ett slag hans familjelif och allt hans umgänge med andra

menniskor.

Det måste då vara af högsta vigt, att lagstiftningen i fråga om häktningsinstitutet

vidtoge alla de försigtighetsmått, som kunde tjena att i

möjligaste mån förebygga obehörig häktning och att, der häktning skett,

hafva dess skadliga följder.

Detta senare hade man i de fall, då den häktade sedermera befunnits

oskyldig, sökt vinna genom att bereda möjlighet för denne att erhålla ersättning

af allmänna medel.

Men det funnes en annan sida af saken. Då den häktade verkligen

fäldes till det brott, för hvilket han åtalats, kunde han hafva suttit häktad

understundom i ganska lång tid. Redan ransakningen i underdomstolen

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 7 Samt. 29 Höft. (Nås 41-43). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kunde ju kräfva flera månader, ja, understundom hela året och mera. Och

om han sedan funne skäl besvära sig i högre rätter, kunde häktningstiden

utsträckas ännu mycket längre.

Härvid uppstode nu frågan: borde det lidande, som den tilltalade

sålunda utstått, alls icke räknas honom till godo? Borde straffet slutligen

utmätas alldeles oberoende af om den tilltalade kanske först vid sista slutet

af ransakningen häktats eller om han suttit häktad i månader, i halfva

eller hela år?

På dessa spörsmål hade olika länders strafflagstiftningar gifvit

olika svar.

Medan exempelvis det tyska rikets strafflag stadgade, att den tid en

person suttit häktad under undersökningen om brottet vid domens fällande

kunde helt eller delvis afräknas på det ådömda straffet, och den norska

strafflagen bestämde, att, om den tilltalade varit underkastad ransakningsfängelse,

som icke föranledts af hans förhållande under rättsproceduren,

fängelsetiden borde helt eller delvis afdragas å det straff han förskylt, så

att detta till och med kunde anses helt och hållet uttjent med ransakningsfängelset,

saknade vår lagstiftning alla stadganden i nu ifrågavarande

riktning.

Emellertid skulle det ej förnekas, att någon hänsyn äfven hos oss

vid straffets slutliga utmätande understundom torde tagas till häktningstidens

längd. Väl kunde det icke med domstolarnes egna yttranden

bestyrkas, att så vore fallet, då de kriminella utslagen hos oss ju tyvärr

nästan alltid saknade hvarje tillstymmelse till särskild motivering i fråga

om straffets utmätande. Men genom enskilda meddelanden från domstostolarne

vunnen erfarenhet gåfve dock vid handen, att äfven utståndet

ransakningshäkte någon gång torde betraktas såsom »förmildrande omständighet».

Man torde emellertid icke misstaga sig, om man betecknade såsom

sällsynta undantag de fall, i hvilka ens något afseende fästes vid att den

tilltalade varit underkastad häktning. Att häktningstiden aldrig ens tillnärmelsevis

tillgodoräknades den tilltalade i den utsträckning, som detta

kunde ske uti de länder, der lagstiftningen uttryckligen medgifvit eller

föreskrifvit sådant tillgodoräknande, vore höjdt öfver tvifvel, liksom det ju

vore gifvet, att straffet i brist på sådan lagstiftning aldrig kunde helt och

hållet bortfalla till följd af utståndet ransakningsfängelse.

Det syntes vara en uppenbar brist, att vår lag ej hade någon bestämmelse

i nu antydd rigtning.

Om en person exempelvis häktades såsom misstänkt för ett svårt

misshandelsbrott, men utredningen sedan ledde till det resultat, att brottet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 3

finge försonas med böter, ville det förefalla mycket rimligt, om det långt

svårare lidande, som han redan på förhand utstått som blott misstänkt

för brottet, finge tillgodoräknas honom vid utmätande af det till graden

mindre lidande, hvilket han genom slutlig dom förklarades rätteligen hafva

förskylt. Hade en person suttit häktad i t. ex. sex veckor för ett brott,

hvilket slutligen befunnes hafva förskylt ett bötesstraff af 100 kronor, toge

det sig onekligen mera ut som ett formalistiskt rätthafveri än såsom

verklig rättvisa, att samhället utkräfde det sålunda ådömda straffet af

honom.

Och om en häktad person ville begagna sig af statens egna anordningar

för rättvisans rigtiga skipande genom att från den lägre och enligt

statens egen medvetna afsigt mindre väl utrustade domstolen hänvända sig

till den högre och presumtivt bättre utrustade rätten, icke borde väl detta,

äfven om det misslyckades eller blott lyckades till en viss del, utsätta honom

för ett oproportionerligt större lidande, än om han stannat vid första

domstolens utslag.

Det vore ganska visst, att mången sak, som väl förtjenat att dragas

inför högre domstols pröfning, fått stanna vid det första afgörandet af det

skäl, att den dömde funnit det klokare att godtaga ett visst, enligt hans

mening ej förskyldt straff än att söka vinna befrielse eller nedsättning i

straffet med risk af en oviss förlängning i häktningstiden. Och det behöfde

icke påpekas, att det för en lagstiftning, som hvilade på instanssystemet,

vore en synnerligen vigtig sak, att icke den dömde kunde afskräckas

från att i fall, då sådant verkligen vore skäligt, påkalla högre

rätts pröfning.

Då ämnet emellertid erfordrade en utredning, som bäst torde öfverlåtas

åt Kongl. Maj:t, hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring i den nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder en för

brott tilltalad person suttit häktad, kunde komma att tillgodoräknas honom

vid utmätande af det straff, hvartill han kunde blifva dömd.

Lagutskottet kan icke dela motionärens åsigt om behofvet och lämpligheten

af den utaf honom förordade lagändring.

Först och främst är det från principal synpunkt betänkligt att tillmäta

häktning betydelse af straff. Häktningsåtgärden har nemligen helt

annat syfte än straffet ; under det detta sistnämnda afser att utöfva in
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

verkan på en brottslig vilja och således bör anordnas på ett för detta

ändamåls befrämjande lämpligt sätt, är häktningen en säkerhetsåtgärd, som

vidtages för att förebygga brottslingens afvikande och för att hindra honom

undanrödja förefintlig bevisning.

Att häktningen medför obehag för den deraf träffas, kan visserligen

ej förnekas, men detta förhållande bör ej undanskymma den väsentliga

olikheten emellan densamma och straffet.

Med hänsyn härtill kan det derför, enligt utskottets mening, ej

ifrågasättas, att häktningstiden för normala fall skulle frånräknas strafftiden.

År häktningstiden alltså ej längre än densamma för lagskipningens

utöfvande måste vara, finnes ej något skäl att låta densamma i strafftiden

ingå.

Att märka är också, att häktningstidens längd i de flesta fall beror

på den häktades eget åtgörande.

Derest en häktad, såsom skyldig till det brott, hvarför han åtalats,

redan vid första rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir processen

således i regel kort. Utslag afkunnas oftast vid första rättegångstillfället,

och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva haft den föreskrifna,

två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd med domen, får

han omedelbart börja aftjena sitt straff.

För den händelse åter den häktade till en början nekar och först

vid ett senare rättegångstillfälle erkänner eller blir öfvertygad om brottet,

har han sjelf förorsakat förlängningen af rättegången och bör icke få tillgodoräkna

sig häktningstiden.

Understundom kan det emellertid inträffa, att utslag icke genast afkunnas,

oaktadt den häktade erkänner. Åklagaren kan nemligen begära

uppskof för att blifva i tillfälle att genom vittnens afhörande eller på annat

sätt skaffa utredning rörande de omständigheter, som kunna vara af betydelse

för ett rätt bedömande af brottet.

I detta fall skulle det ju kunna anses billigt att den förlängning af

häktningstiden, som häraf blifver en följd, tillgodoräknas den häktade vid

straffets utmätande. Så torde ock i allmänhet blifva fallet. Domstolarne

torde nemligen i sådant fall alltid taga hänsyn till den tid en person sålunda

utan sitt förvållande suttit häktad. För denna händelse är alltså en

bestämmelse i motionens syfte obehöflig.

Så är ock förhållandet i de fall, att häktningstidens förlängning är

beroende på besvärs anförande mot utslag, hvarigenom den häktade blifvit

till straff dömd.

Åro besvären befogade, torde nemligen öfverdomstolen vid straffets

bestämmande taga hänsyn till den tid, som den tilltalade på grund af be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

svären får i häktet qvarblifva, och det synes ej vara skäl att för andra

fall vidtaga en lagändring, som komme att uppmuntra till besvärs anförande,

äfven der berättigad anledning dertill saknas.

Utskottet kan sålunda ej tillstyrka bifall till motionärens förslag,

utan hemställer

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.