Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 42

1897-04-01 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:42, Lagutskottets Utlåtande N:o 42

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ankom till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till 22

kap. 11 § strafflagen.

22 kap. 11 § strafflagen är af följande lydelse:

»Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen

förskingrar annans gods, det man i besittning häfver, straffes högst med

straffarbete i två år.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 68, har herr Dahlgren föreslagit, att Riksdagen måtte för sin

del besluta, att till nämnda lagrum skall göras följande tillägg: »dock att,

der värdet af det förskingrade öfverstiger ett hundra kronor, skall till minst

fängelse dömas.»

Till stöd för motionen anföres: »Bland förbrytelser emot eganderätten,

hvilka synas taga en alltmer ohejdad utbredning, spela bedrägeribrotten en

mycket stor roll. Särskildt är detta fallet med förskingring af annans egendom,

som den brottslige har i besittning af en eller annan orsak, vare sig

såsom uppbörd eller på grund af hyresaftal eller dylikt.

Lagstiftarne hafva väl genom lagen af den 20 juni 1890 höjt strafflatituden

för så beskaffade förbrytelser, hvarom här är fråga, till högst

straffarbete i 2 år, men straffminimum är fortfarande böter från 5 kronor.

I regel torde förskingringsbrotten, der de ej åro förenade med påtagligt

försvårande omständigheter eller gälla mycket afsevärda belopp, få

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

7

försonas med bötesstraff. Men bötesstraffet är alldeles icke egnadt att afhålla

från så beskaffade förbrytelser, hvarom här är fråga, hvilka, på sätt

ofvan är anmärkt, synas vilja taga en allt större utbredning.

Brott emot eganderätten enligt 20 kap. strafflagen äro uppdelade, i

fråga om straffarbeten, efter värdet af det som tillgripes, så att, när värdet ej

öfverstiger 15 kronor, brottet bestraffas lindrigare såsom snatteri, men i annat

fall såsom stöld. Det synes icke finnas någon anledning, hvarför icke, äfven

i fråga om förskingringsbrotten, värdet af det förskingrade bör lagligen

konstituera ett högre eller lägre straff, så att om värdet af det förskingrade

är mera afsevärdt, brottet bör bestraffas med fängelse såsom minimum.

Ofta torde nu inträffa, att det belopp eller det värde, som förskingras,

fullt motsvarar beloppet af de böter, som ådömas för förskingringen,

i hvilket fall ju straffet blir nästan helt och hållet illusoriskt.

Det synes derför vara af trängande behof påkalladt, att någon ändring

sker uti det lagrum, som här afses, nemligen 22 kap. 11 § strafflagen.

Motionären utgår från den uppfattningen, att nu gällande straffbestämmelse

för förskingring ej i tillbörlig grad tager hänsyn till det större

eller mindre värdet af det förskingrade, hvarför det vore af nöden att

stadga ett högre straffminimum för förskingringsbrott, som afse större belopp.

Utskottet är härutinnan af annan åsigt.

Visserligen bestämmes, såsom motionären omnämnt, skilnaden mellan

snatteri och stöld af det tillgripnas värde, men stadgandet härom hvilar

på historisk grund och har antagligen af sådan anledning och såsom öfverensstämmande

med allmänhetens uppfattning, att i begreppet stöld ingår,

att det tillgripna skall vara af ej alltför obetydligt värde, fått i lagen

qvarstå. Att tillämpa en dylik grundsats på andra förbrytelser, kan utskottet

emellertid ingalunda förorda.

Just genom den vidsträckta strafflatitud, som för förskingringsbrotten

finnes stadgad, är det för domaren möjligt att tillmäta hvarje i det särskilda

fallet förekommande omständighet, subjektiv eller objektiv, tillbörlig

vigt och att sålunda affatta straffet efter den brottslighet, som vid afvägande

af samtliga dessa omständigheter pröfvas föreligga.

Att, såsom motionären föreslagit, tillmäta den omständigheten, att

det förskingrade uppgår till värde af ett hundra kronor, en ovilkorligen

straffskärpande inverkan, lärer ej kunna anses välbetänkt. Äfven om nemligen

för de flesta fall ett högre värde af det förskingrade ådagalägger en

större grad af brottslighet hos gerningsman!^, är sä icke alltid händelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Brottets straffvärdhet kan sålunda ej med tillförlitlig säkerhet bedömas

efter sådan hänsyn, utan kan endast framgå såsom resultat af samtliga

med brottet förenade omständigheter.

Härtill kommer, att hvarje gräns af sådant slag, som motionären

ifrågasatt, måste blifva godtyckligt vald, enär någon i förhållandenas egen

natur grundad princip för afgörandet ej står att vinna.

I stället för att i högre mån än den nuvarande lagstiftningen möjliggöra

ett rättvist utmätande af straff för förskingringsbrott, komme derför

enligt utskottets tanke det af motionären föreslagna tillägget att verka

hämmande i detta afseende, då domaren tvingades att åt en viss objektiv

omständighet — som godtyckligt uppstälts — tillmäta en bestämd betydelse,

oafsedt huruvida andra omständigheter förefunnes, som betoge den

förra omständigheten dess för graden af brottslighet afgörande vigt.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.