Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 43

1897-04-01 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:43, Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

9

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd. ^

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 och 60

■§■§ i sjölagen.

16 och 60 §§ i sjölagen äro af följande lydelse:

»16 §. Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne

kallats på sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna

till granskning framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex

månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare sin

rätt till klander förlorat.»

»60 §. När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så

ock eljest när redaren det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning.

Vill redaren klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex

månader efter det han mottog densamma; försittes den tid, hafve redaren

sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild

godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller

andra, med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der

han icke fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 18, hemställer herr Brodin, att följande tillägg införas i gällande

sjölag, nemligen:

Bih. till Likså. Prat. 1897. 7 Sand. 29 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

under § 16:

Hufvudredare vare skyldig med ed inför domstol betyga rigtigheten

af aflemnade räkenskaper, då redare, egande minst en tredjedel i fartyget,

sådant påyrka;

under § 60:

Befälhafvaren vare skyldig, när redaren det yrkar, med ed inför

domstol betyga rigtigheten af aflemnade räkenskaper.

Motionären anhåller tillika, att, för den händelse lagutskottet ej skulle

anse sig kunna tillstyrka motionen oförändrad, utskottet ville göra de förändringar,

som finnas erforderliga för att motionens syfte måtte kunna vinnas.

Till stöd för sin motion anför herr Brodin:

»I äldre sjölagen var föreskrifvet, att skeppare var skyldig med ed

bekräfta rigtigheten af sina aflemnade räkningar.

1 sjölags upplagorna af 1864 och 1891 hade denna bestämmelse borttagits,

och hade detta förhållande antagligen bidragit till att det förekomme,

det befälhafvare i strid med § 60 i gällande sjölag för egen räkning

behölle returkommissioner, som skulle godtgöras rederiet.

Likaledes funnes exempel på, att hufvudredare på liknande sätt

tillgodosett sig på medredares bekostnad och det till ganska betydliga

belopp. Dylika handlingar blefve i regeln ostraffade, då det vore omöjligt

att anskaffa, den juridiska bevisningen, oaktadt det mången gång vore

påtagligt, att sådana oegentligheter blifvit begångna.

Dylika missförhållanden skulle antagligen kunna inskränkas till ett

minimum, om sjölagen föreskrefve, att såväl befälhafvare som hufvudredare

vore skyldiga att, om så påyrkades, med ed betyga rigtigheten af de

lemnade räkenskaperna. Medvetandet om skyldigheten att, om så ifrågasattes,

med ed intyga rigtigheten af de lemnade räkenskaperna och fruktan

för det straff och den vanära, som medföljde mened, skulle förmodligen

vara tillräckligt afskräckande, för att dylika handlingar vidare skulle förekomma,

» "ciTötm vyäLD > m:: ''■>. *•>[■''e-.n-j eu

\\

! * * f

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Motionären har, enligt utskottets mening, i väsentlig mån öfverskattat

de fördelar, som af ett bifall till motionen kunde vara att förvänta.

Derest nemligen en befälhafvare eller hufvudredare vore så oredlig och

brottslig, som måste förutsättas för uppkomsten af de utaf motionären omnämnda

missförhållandena, lärer han åtminstone ej ofta af den ifrågasatta

edsbestämmelsen låta afskräcka sig från utförande af den brottsliga gerningen.

Ej heller torde, för den händelse befälhafvaren eller hufvudredaren

verkligen låtit komma sig till last svikligt förfarande vid handhafvande

af rederiets angelägenheter, eden i fråga kunna antagas annat än undantagsvis

framtvinga erkännande härom.

Ett bifall till motionärens förslag skulle också i sina konseqvenser

leda till användande af ed äfven i andra fall, då förvaltare af annans medel

eller angelägenheter hade att härför afgifva redovisning.

Den moderna rättsutvecklingen visar dock en tydlig tendens att verka

inskränkande såväl å de fall, för hvilka ed tillätes, som ock med afseende

å de särskilda förutsättningarne för eds afläggande. Att utsträcka edsinstitutets

användning bör derför ej utan tvingande skal komma i fråga,

och enligt utskottets mening äro sådana ej för handen i de af motionären

påpekade förhållanden.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.