Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder till skydd för arbetsaftal och om slitande af tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare genom skiljemän.

1897-04-21 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:50, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder till skydd för arbetsaftal och om slitande af tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare genom skiljemän.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder

till skydd för arbetsaftal och om slitande af tvister

mellan arbetsgivare och arbetstagare genom skiljemän.

Uti tre särskilda till lagutskottet hänvisade motioner hafva vid

innevarande riksdag ifrågasatts åtgärder i syfte att förhindra brytande

af aftal om arbete och att underlätta afslutandet af utbrutna strejker.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 42, anför herr

Ljungberg, sedan han erinrat derom, att han i annan motion föreslagit

Riksdagen att antaga lagbestämmelser i strafflagen till afböjande af

onödiga och blott genom uppviglare åstadkomna strejker: »Det gifves

arbetsinställelser, genom hvilka ett helt samhälles ekonomiska välfärd

och sundhetstillstånd äfventyras, och fråga kan vara, och har äfven till

och med inom vår radikala press blifvit väckt, huruvida icke samhället

borde med lagstiftningens hjelp sätta sig i säkerhet för så farliga stämplingar.

Vår lag saknar icke exempel på lagbestämmelser mot den enskildes

godtycke eller egennytta, när det gäller allmän välfärd. Men

om det fall, som förekommer i kap. 15 § 4 byggningabalken, att om

någon, vid uppbåd till skogseld, kommer för sent eller träder från sitt

arbete och ställe förr än hemlof gifves, är väl förtjent af straff (här

dock alltför ringa), borde väl en strejk af brandcorpsens eller vattenledningsverkets,

renhållningsväsendets och andra sådana för ett samhälles

sundhet och välfärd nödvändiga arbetare vara lika straffvärd och beläggas

med böter eller fängelse. Då under tjenstetiden tjenare ej eger

afvika förr än tiden är ute, torde väl äfven för arbetare, som med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 9

kännedom om sina pligter och sitt ansvar antagit plats vid förenämnda

inrättningar, den kontraherade arbetstiden böra gälla utan afbrott.

Då det visat sig, att icke ens anställandet såsom lagstadde tjenare

kunnat hindra arbetare vid inrättning af ofvannämnda beskaffenhet att

inställa arbetet, helst vederbörande domstol af uttrycket, i legostadgans

6:e §, att husbonde åligger »tjenstehjon med försvarligt underhåll och

tjenlig! husrum förse», tagit sig anledning att förklara lagstadde arbetare,

som ej äro i husbondes kost och bostad, icke kunna betraktas som husbondens

tjenare, torde, om ej en sådan förklaring skall lemnas öfver

detta stadgande, att med dessa ord icke afses någon pligt att lemna

kost och bostad, der öfverenskommen ersättning derför lemnas, ett tilllägg

böra göras vid 1 mom. i 52 § af legostadgan, att bestämmelsen i

detta mom. blefve tillämplig jemväl på arbetare, kontraktsenligt anstälda

vid inrättningar sådana som brandcorps, vattenledningsverk, renhållningsväsende

och liknande verk.»

I detta afseende ansåge motionären sig blott behöfva påminna om

den stora strejken i Stockholm i juli 1896, för att visa, hvilken hotande

fara för ett helt stort samhälle, vissa, ingalunda af nöd, utan af

okynne, framkallade strejker kunde medföra. Det hände nemligen, sedan

arbetarne vid Löfsta nedlagt arbetet och renhållningskarlar från staden

blifvit dit utskickade, att dessa vägrade att arbeta, och då de på den

grund af skedades, hotade arbetarne vid gasverket, renhållningen och

vattenledningen samt gatstensättarne att nedlägga glit arbete, om ej de

afskedade arbetarne återupptoges. Faran afböjdes för denna gång genom

en kompromiss; men blott en vapenhvila torde ha inträdt.

I detta sammanhang ville motionären äfven hemställa, huruvida

icke lagstiftningen borde hafva sin uppmärksamhet rigtad på nödvändigheten

att begränsa liden för eu arbetsinställelses fortvaro, då en sådan

vanligen just genom sin långvarighet medförde så oerhörda förluster för

både näringarna och arbetarne.

Det vore icke bekant, hvad den i mer än 11 månader fortgående

strejken bland 8 it 900 arbetare i Norbergs bergslag kostade dem, men

det hade uppgifvits, att en betydligt kortare strejk i Köpenhamn, år 1895,

bland 400 sjömän medförde för dem en förlust af 50—60,000 kronor;

och af eu tryckt berättelse om de arbetsinställelser, som år 1883 (det

stora strejkåret) egde rum i New-York, inhemtades, att de 44,950 personer

af olika yrken, som under det året instält arbetet, hade förlorat

366,150 arbetsdagar till ett aflöningsvärde af 125,000 pund sterling (omkring

2,250,000 kr.); hvartill komme de ofantliga förluster, arbetsgifvarne

lidit.

Bill. till Riksd. Prof. 1807. 1 Sami. 32 Halt.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande j\’:o 50.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer herr Ljungberg,

under anhållan, att lagutskottet måtte i hans förslag vidtaga den formella

omredigering, som kunde af utskottet anses nödig, att Riksdagen

måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse af 1 mom. i 52 §

legostadgan:

»Afviker tjenstehjon ur tjenst förr än tjenstetid ute är eller det

redo för sig gjort, hafve husbonde våld att hemta det åter, som i 45 §

sägs; och blifve tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag eller kontraktstidens

slut samt miste halfva den betingade lönen och gälde skadan.

Samma lag vare för arbetare, kontraktsenligt anstälde vid allmänna inrättning

ar, sådana som brandcorps, vattenledningsverk, renhållning sväsende

och liknande verk.»

Uti motionen n:o 43 i Första Kammaren anför samme motionär:

»Om man icke lärer kunna tveka om nödvändigheten att, så snart

möjligt är, bringa en strejk till afslutning, torde man väl äfven kunna

enas derom att statsmagterna böra träffa härtill nödiga bestämmelser;

och då man numera i flera länder ansett enda sättet att bilägga stridigheterna

mellan arbetsgifvare och arbetare vara att upprätta skiljedomstolar

— i Förenta staterna lära alla arbetareföreningar, utom en (jernoch

stålarbetarnes), förordat skiljedomar, i stället för strejker och lockouter

— torde det vara skäl att äfven i vårt land antaga denna, onekligen

för civiliserade samhällen värdigare metod, hvilken för öfrigt alldeles

icke är främmande för vår nyare lagstiftning. Uti den år 1887

den 28 oktober utfärdade »Lag om skiljomän» stadgas att i tvistemål

kan enhvar af parterne påkalla skiljeaftal, hvarjemte föreskrifter lemnas

angående skiljemännens antal och andra hithörande frågor.

Måhända skulle lämpligast vara, att ett tillägg rörande arbetsinställelse

inlades uti nämnda lag; men då hithörande frågor äro af

ganska skiljaktig beskaffenhet emot dem i andra tvistemål, torde skäl

icke saknas att stifta en särskild lag om skiljemän i mål angående

arbetsinställelser, i hvilken bland annat följande punkter torde böra

upptagas :

1) På'' det att ej genom strejker alltför stor skada må tillfogas

både det allmänna och enskilda, vore önskvärdt, att den först efter

viss tids — exempelvis 7 dagars — uppsägning finge sättas i verket

eller att den åtminstone kunde begränsas till en kortare tid, i hvilket

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

hänseende torde böra stadgas, att om densamma icke är inom 14 dagar

afslutad, skola parterne vara pligtige att genast efter denna tids förlopp

utse, hvardera 3 skiljemän, hvilka 6 personer sins emellan välja

den 7:de, på sätt 4:de § i 1887 års lag stadgar, såsom ojäfvig skiljedomare.

Sker ej sådan uppsägning som sagdt är, hafva arbetsgifvarne

våld, der skriftligt aftal är genom strejken brutet, att antingen, genom

vederbörande offentlig myndighet, låta i arbetet inställa den kontraktsbrytande

eller innehålla hälften af den lön den senare har att fordra.

2) Har icke inom 3 dagar efter de 14 dagarnes förlopp någondera

af parterne valt skiljemän och det inför magistraten i stad eller kronofogde

å landet tillkännagivit, skall strejken anses afslutad och arbetarne

återgå till eller inställas i sitt arbete. Om åter blott endera af

parterne, men icke båda, underlåter att välja skiljemän, skall den sidans

skiljemän utses af nämnda myndigheter, hvilka likaledes hafva afgörande

rätt i fråga om den 7:de skiljemannens utseende, derest parterne icke

kunna förena sig om honom.

3) Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterne att klandra

skiljedomen, skola de anses hafva utfäst sig att åtnöjas med densamma.

4) Undandrager sig någondera af parterne domens fullgörande

när den är laga kraftvunnen, är det arbetsgifvarne, anses de hafva bifallit

arbetarnes anspråk, och om det är arbetare, få de underkasta sig

förutvarande vilkor.

Vill åter klagan föras öfver skiljedom, hvilken bör inom två dagar

efter dess afkunnande skriftligen meddelas parterne, ega de derom föra

talan hos underrätt i den ort der strejken utbrutit; och öfver den domstols

utslag må ej klagan föras.

Dessa äro blott hufvuddragen af de föreskrifter, som jag tänkt

mig angelägna och hvilka redan delvis äro antagna i andra länder, der

man sökt finna utvägar att utan den bittra och långvariga strid, som

annars vanligen åtföljer hvarje strejk, inom kort tid bilägga en sådan;

och öfriga nödvändiga detaljbestämmelser torde kunna meddelas af lagutskottet,

till hvars pröfning i första hand detta förslag öfverlemnas.

Jag betviflar icke att äfven andra frågor än de af mig nu berörda

skulle påkalla lagstiftningens mellankomst. Så till exempel är man på

god väg att här i landet införa det i vissa främmande länder gängse

boycottningssystemet, i det att t. ex. under tobaksarbetarestrejken

tryckta cirkulär utdelades, innefattande uppmaningar att ej köpa vissa

firmors produkter; man fordrar att misshaglige verkmästare skola afskedas,

och det skall ej numera stå eu arbetsgivare fritt att afsåga

sig eu arbetares biträde, och från den hamnarbetarestrejk, som nyligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

}2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

pågått i Stockholm, då man likasom vid sjömansstrejken i Köpenhamn

förmenade lasterna gerna kunde ruttna i fartygen, är ej steget långt

till det tyranni, som de engelske dockarbetarne nyligen velat utöfva,

då deras utskott offentliggjort en proklamation, enligt hvilken intet från

europeisk hamn kommande fartyg skall blifva lossadt, om icke de arbetare

som lastat det äro medlemmar af någon fackförening; men

huruvida lagstiftningen ännu må ingripa mot dylika redan förekomna

eller blott emotsedda yttringar af fanatism eller öfvermod vill jag för

tillfället lemna derhän.

Det nära nog laglösa tillstånd, som för närvarande inträder inom

det arbetsfält, der strejk utbryter, är för arbetaren i de allra flesta fall

till stor skada; och det ingalunda i sig förkastliga mål, som lian åsyftar

— bättre utkomstmedel — bör kunna vinnas både förr och med större

säkerhet genom en förut bestämd ordning för dylika tvisters slitande.»

Med stöd häraf föreslår motionären, att en lag om skiljemän i

mål angående arbetsinställelser måtte stiftas hufvudsakligen af det innehåll,

som blifvit af motionären antydt.

Slutligen hemställer herr C. J. Jakobson uti eu inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 49, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen

ett lagförslag i syfte att skaffa laga effektivt skydd åt arbetsaftalets

helgd.

Som skäl härför anför denne motionär:

»Med sorg och bekymmer se våra dagars arbetsgivare framtiden

an tack vare den strejkfarsot, hvilken allt mer synes utbreda sig bland

arbetarne i olika näringar. Man behöfver icke förmena arbetarne deras

rätt att söka ständig förbättring i sina ekonomiska vilkor för att med

växande oro iakttaga, huru de allt hellre och hellre tillgripa strejkutvägen

för att nå detta mål. Gällande lagar och förordningar förmå

faktiskt intet mot allt det ofog, som bedrifves före och under en strejk,

men då alla samhällsmedlemmar med rätt kunna fordra skydd mot

den ekonomiska sköfling, som alltid drabbar arbetsgivaren genom eu

strejk, huru okynnesmessig denna än varit, synas statsmagterna hafva

skyldighet tillse, att det påpekade onda på möjligast fullständiga sätt

afhjelpes.

I äldre tider, med de förhållanden som då rådde i afseende å

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

husbönders och tjenares ömsesidiga ställning, fans en lagstiftning, som

på ett både praktiskt och för båda parterna gynsamt sätt ordnade

deras inbördes rättigheter och skyldigheter, men denna lagstiftningsform,

den s. k. legostadgan, räcker icke till efter den enorma utveckling

i vexlande former, som äfven arbetsmarknaden erhållit i våra

dagar. Det är numera endast jordbruksarbetare, som träffa tjensteaftal

på basis af tjenstehjonsstadgan. Och om än de icke vilja försaka de

fördelar af en för längre tid tryggad ställning, af huld och vård under

sjukdomens dagar m. m., som tjenstehjonsstadgan erbjuder, så skulle

en stadsarbetare knappt våga visa sig så »otidsenlig» att taga laga

städsel, för allt det hån detta skulle inbringa honom från »klassmedvetna»

kamrater. Man föredrager i städerna i bästa fall att träffa uppgörelse

med sin arbetsgifvare med en kortare uppsägningstid, hvilken arbetsgifvaren,

som alltid kan afpressas godtgörelse för ett brutet aftal, nog

får hålla, men hvilken, enligt hvad erfarenheten lärt, arbetarne hålla,

endast om och så länge de hafva lust.

De gällande lagar, som eljest skulle kunna skydda mot strejkmissbruk,

inskränka sig i sjelfva verket till en lam och intetsägande

förordning om ansvar för hot och våld från strejkande mot sådana

kamrater, som ej vilja deltaga i strejken. Men om detta lagbud har

man redan fått den erfarenheten, att det icke kan sägas alis gagna,

enär agitatorer och strejkledare med iakttagande af nödig försigtighet

icke alls behöfva frukta denna lag och likväl fullt ut kunna använda

sina magtmedel mot strejkvägrande kamrater.

Då denna art af skyddslagstiftning mot strejker sålunda visat sig

fruktlös, men då å andra sidan statsmagterna ovilkorligen äro skyldiga

att skydda arbetsgifvare och äfven icke-strejklystno arbetare mot de

skador, som en strejk ådrager dem, synes det mig, att de lagstiftande

myndigheterna icke hafva mer än ett sätt att välja för att ernå detta

syfte.

Detta sätt är att genom eu klok och praktisk lagstiftning stadga

ett effektivt skydd ä båda sidor för arbetsaftalets helgd.

Det är detta skydd, som nu faktiskt saknas. Rättslöshetstillståndet

är i sjelfva verket fullständigt, såsom en lika sorglig som mångtalig

erfarenhet visat. Eu mästare i ett yrke träffar aftal med sina arbetare

om t. ex. två veckors ömsesidig uppsägning och eu viss lön och på

grund häraf gör han upp pris på sina leveranser till kunderna. Det

gäller t. ex. ett större arbete på eu nybyggnad eller dylikt. Arbetarnes

fackförening får reda på att mästaren åtagit sig beställningen i

fråga, och genast är tillfället lägligt att framställa mer eller mindre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

obefogade eller ibland oförsynta kraf, bvilka genast måste beviljas,

eljest strejk ögonblickligen! Ett annat fall: en mästare bar uppgjort

med sina arbetare att verkställa det eller det arbetet för en viss ackordsumma.

Med stöd af denna träffar han aftal med sin kund och utfäster

sig, såsom brukligt är, att betala en viss plikt, om ej arbetet blir färdigt

på utsatt tid. Emellertid påbjuder fackföreningen strejk, och

mästaren har att välja mellan att betala den dryga plikten eller att

betala sådan arbetslön, att denna äter upp hela förtjensten och kanske

mera dertill.

Man må icke invända, att dylika fall väl kunna tänkas, men

näppeligen torde förekomma. Tvärtom torde det vara litet hvar bekant,

att sådant numera är så alldagligt, särskildt i de större städerna,

att allmänhetens intresse derför förslöats, under det att näringsidkare

i alla branscher med oro och bekymmer dagligen se sig hotade af olika

yttringar af fackföreningstyranniet. Och om det på den allra sista

tiden synts vara något mindre strejker än förut, kan det helt visst

anses orsakadt deraf, att den socialistiska arbetareledningen rustar sig

för en kommande s. k. storstrejk, hvars förödande verkningar helt

visst icke skulle stå tillbaka för de sköflingar, ett krig plägar medföra.

Men, säger man, hvarför finna sig arbetsgifvarne utan vidare i

att arbetarne bryta det ingångna aftalet? Jo, svaras, derför att lagen

icke ger dem tillfälle att uttaga sin rätt. Visserligen kan ju arbetsgifvaren

draga arbetaren inför domstol med yrkande af skadestånd,

och har han ett bindande kontrakt, dömer nog äfven domstolen arbetaren

skyldig att betala, men hvad mer! Då det sedan blir fråga

om att utkräfva skadeståndet, saknar arbetaren medel, och det hela

resulterar i att mästaren utom sin förra förlust äfven får vidkännas

utgifterna för processen. För att icke tala om att han derefter i all

sin tid skulle utpekas såsom arbetarefiende och sannolikt äfven förföljas

af de moderna tyranner, som kallas fackföreningsledare.

Naturligtvis är det icke meningen att på något sätt inskränka

arbetarens lagliga frihet att efter godtfinnande förfoga öfver sin dyrbaraste

egendom, sitt arbete, eller att sätta det högsta pris derpå, som

han kan betinga sig på arbetsmarknaden. Det kan icke heller blifva

tal om att på något sätt inskränka arbetarnes sammanslutningsrätt, så

mycket mindre, som i denna i och för sig icke ligger något skadligt.

Här kan endast blifva fråga om, och det är äfven allt hvad som behöfves,

att skapa en lagstiftning, som på ett nöjaktigt sätt skafar helgd

åt det. arbetsaftal, som arbetaren sjelf fritt och otvunget ingått med sin

arbetsgifvare, det må för öfrigt afse kortare eller längre tid, ett större

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

eller mindre styckarbete. Blefve det förenadt med ett tillräckligt

strängt ansvar att bryta ett arbetsaftal, vare sig mästaren eller arbetaren

gjorde det, ett ansvar som kunde resultera i tvångsarbete, der,

på grund af tredska eller oförmåga att betala, skada tillfogades endera

kontrahenten eller en del arbetare af deras arbetskamrater, lär det

icke finnas ringaste tvifvel derom, att icke derigenom alla okynnesstrejker

skulle förebyggas. Ingens lagliga rätt kränktes af en dylik

lag, ty det är en hvars pligt att hålla hvad han lofvat. Och de olägenheter,

hvilka kunna förmenas vidlåda ett dylikt stadgande, äro helt

visst icke omöjliga att afhjelpa. Frågan är blott att utan rädsla och

undfallenhet för en högröstad socialistisk agitation taga steget fullt

ut och icke nöja sig med en halfmesyr, som skulle skada mer än

gagna.

För att bereda rum för en sådan lag måste emellertid en del

formella lagändringar göras, hvadan jag för min del anser lyckligast,

om Kongl. Maj:t toge frågan under ompröfning och efter noggrann

utredning föreläde Riksdagen ett lagförslag i afsedt syfte. Innebörden

af den nya lagen torde dock till sina hufvuddrag här böra beröras.

Liksom enligt den nuvarande tjenstehjonsstadgan tredska att fullgöra

arbetsaftalet medför utom ekonomisk påföljd äfven annat straff,

och då denna princip således redan har burskap i vår lagstiftning, bör

sådan påföljd stadgas i afseende å allt slags arbetsaftal, som ingås

under lagligt betryggande former. Ett skriftligt kontrakt bör alltså

vara laga bindande, hur kort tid det afser, eller om det blott är fråga

om styckarbete, ett eller flera. Bryter endera parten aftalet, skall han

af den andra parten lagforas och skadan för käranden undersökas och

bestämmas. Efter fallen dom skall den dömde utbetala den ådömda

skadeersättningen och rättegångskostnaderna. Kan han ej det, eller

tredskar han, må han hållas till allmänt arbete i viss, mot den ådömda

summan svarande tid. Gifvet är, att lagbudet, skall så affattas, att det

skyddar den, som oförvålladt bryter ett aftal, för annat än ekonomisk

risk. Likaså bör det tillses, att unga eller oerfarna arbetare, som

möjligen af samvetslösa arbetsgifvare narrats att träffa sådana aftal,

hvilka antingen på grund af allt för låg arbetslön eller andra dylika

orsaker icke kunna hållas, sedan detta vederbörligen konstaterats, icke

må drabbas af ansvar för ett dylikt aftals brytande.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Förevarande motioner, hvilka af utskottet behandlats i ett sammanhang,

hafva det syftet gemensamt att söka, så vidt möjligt är, förebygga

eller åtminstone förminska de skadliga verkningarne af arbetsinställelser

till trots af ingångna arbetsaftal; och säkerligen kan intet

med fog invändas mot rättmätigheten af detta syfte, liksom man ej

lärer kunna bestrida behofvet af åtgärder uti ifrågavarande riktning.

Om man nemligen fasthåller — hvad herr Jakobson i sin motion påpekat

och hvad utskottet till förebyggande af missförstånd vill ytterligare

betona — att det icke blifvit ifrågasatt och ej kan på allvar

komma i fråga att i ringaste mån inskränka arbetarnes rätt att fritt

förfoga öfver sin arbetskraft och söka betinga sig det pris för sitt

arbete, som de anse motsvara detsamma, så kan det icke förnekas, att

ett aftal om arbete å ena och arbetspris å andra sidan bör, likaväl som

hvarje annan medveten och frivillig öfverenskommelse, uppfyllas, der

så påfordras, och detta likaväl af den ena som af den andra af parterna,

samt, till den ändan, vara faktiskt förbindande lika starkt åt båda

hållen. Behofvet åter af åtgärder, egnade att uppnå ifrågavarande syfte,

synes utskottet vara praktiskt ådagalagdt genom de arbetsinställelser

af större omfattning, hvilka på senare tider egt rum i vårt land, och

af de förluster och den skada, som derigenom uppstått för såväl arbetsgivare

som arbetstagare.

Kan man således, enligt utskottets mening, vara temligen ense

om lämpligheten af särskilda lagstiftningsåtgärder till förekommande,

så långt ske kan, af ekonomisk skada genom brytande af arbetsaftal,

så torde enigheten icke vara lika stor, då fråga blir om beskaffenheten

af de åtgärder, som för detta ändamål böra vidtagas.

Hvad först beträffar herr Ljungbergs förslag i hans ofvannämnda

motion, n:o 42, om ändring i gällande legostadga i syfte att arbetare i

det allmännas tjenst, hvilkas arbete vore af sådan särskild betydelse

för samhället, att dess inställande skulle kunna medföra särskild fara

eller särskilda obehag för det allmänna, skulle kunna, äfven om de

ej vore i tjensten anstälda i den ordning, som i legostadgan afses,

derest de före den bestämda tjenstetidens slut afveke ur tjensten, i

likhet med tjenstehjon genom vederbörande myndighet återhemtas och

inställas i den tjenst, de lemnat, så kan utskottet — bortsedt från det

formelt origtiga uti att i legostadgan införa bestämmelser angående

arbetare, som icke äro tjenstehjon — icke förorda eu dylik bestämmelse.

Dels synes det nemligen utskottet icke finnas skäl för en utsträckning

af detta stadgande, hvilket torde kunna anses som temligen föråldradt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

och som också beträffande tjenstehjon icke ofta lärer komma till användning,

dels torde man beträffande sådant arbete som det, om bvilket

bär är fråga, hafva än mera orsak än i andra fall att icke dertill

använda mot deras vilja dem, som velat öfvergifva detsamma.

Herr Ljungbergs i motionen n:o 43 framstälda förslag afser att

möjliggöra och, i händelse af tredska å någondera sidan, framtvinga

ett hastigare slitande af tvist i mål angående arbetsinställelse, än nu

kan åstadkommas; och ett medel härför tror sig motionären hafva

funnit i ett lagstadgande om skiljedomstolar för afgörande af dylika

tvister. I detta afseende hyser utskottet emellertid den åsigt, att

skiljemannainstitutet, hvilket för öfrigt icke torde hafva omfattats med

det förtroende eller visat sig medföra den praktiska nytta, som man

vid stiftandet af gällande lag om skiljemän förväntat, icke bör påtvingas

de parter, som icke äro ense om att anlita denna utväg. Då utskottet

derjemte finner de af motionären antydda särskilda bestämmelser i

detta afseende vara dels för part, som tredskas att välja skiljemän

eller undandrager sig skiljedomens fullgörande, allt för stränga, dels

skäligen opraktiska, kan utskottet icke biträda herr Ljungbergs i sistnämnda

motion gjorda hemställan.

Utskottet, som icke heller delar herr Jakobsons åsigt, att det

skadestånd, som kan ådömas den, hvilken utan skäl brutit ett arbetsaftal,

bör förvandlas till allmänt arbete, anser emellertid, att någonting

bör göras för att bereda nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna

arbetsaftal, och då andra bestämmelser härutinnan än de föråldrade

och föga tillämpliga stadgandena i tjenstehjonsstadgan icke finnas samt

den utredning af hithörande förhållanden, som lärer böra föregå ett

nytt lagstadgande i ämnet, endast kan genom Kongl. Maj:ts försorg

åvägabringas, dervid jemväl torde böra tagas i öfvervägande, huruvida

skiljedom kan och bör i vidsträcktare mån än nu gällande lag om

skiljemän medgifver användas vid tvister emellan arbetsgifvare och

arbetstagare, föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i anledning af förevarande

motioner i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om

utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag

till sådana lagbestämmelser rörande arbetsaftal, som

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 32 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

för vinnande af ofvan angifna syfte kunna anses

erforderliga.

Stockholm den 21 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Ohlsson.

Herr Reåelius har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.